Motvilliga vapenbröder

Finlands sak var vår 1939–40. Att ett broderfolk attackerades på det symboltyngda datumet den 30 november – Karl XII:s dödsdag – väckte stor sympati bland flertalet svenskar som följde den strid som gått till historien som vinterkriget.

Den positiva inställningen till Finlands kamp stärktes av de ojämna styrkeförhållandena då de sovjetiska soldaterna var fem gånger fler än de finska. Tack vare en artikel i Life Magazine blev innebörden av kampvilja, envishet och uthållighet, på finska sammanfattat i ordet sisu, känd utanför Norden.

Röda armén stora förluster

De finska soldaterna tillfogade Röda armén stora förluster både i luftrummet och på marken. Trots det insåg överbefälhavaren Gustaf Mannerheim, som tack vare sin tjänstgöring i den tsarryska armén hade god kunskap om sina motståndare, att det skulle bli allt svårare att stå emot den sovjetiska övermakten när snön väl smält bort. Då skulle fienden få större möjligheter att utnyttja sitt numerära övertag. En febrig och trött Mannerheim uppmanade de finska politikerna att få till stånd fred med Sovjetunionen, vilken undertecknades den 12 mars 1940.

Framöver var Finlands sak svår i flera avseenden. Fredsvillkoren var hårda och Finland tvingades bland annat till betydande landavträdelser på Karelska näset, inklusive Viborg, landets näst största stad. Sammanlagt förlorade Finland tio procent av sitt territorium. Det var fråga om betydande avbräck, framför allt vad gällde jordbruk, skog och skogsindustri.

I enlighet med Molotov-Ribbentroppakten gav inte Tyskland någon hjälp till Finland under vinterkriget. Men ganska snart efter fredsavtalet mellan Sovjet och Finland ökade det tyska intresset för ett fördjupat samarbete, inte minst på grund av de stora finska nickelförekomsterna som var av stor betydelse för den tyska krigsindustrin.

Samtidigt fick de konservativa i Finland allt större gehör för ett närmande. Såväl regeringsmedlemmar som många finländare började betrakta Tyskland i ett allt positivare ljus. Förhoppningen var att de framgångsrika tyska arméerna skulle kunna bistå med skydd mot Sovjetunionen, men också hjälpa till att återerövra förlorat territorium eller till och med utvidga Finland bortom de gamla gränserna.

Ökad militär närvaro

Ett resultat av det tysk-finska närmandet var ett avtal som gav tyskarna möjlighet till transittrafik mellan Norge och Finland och till ökad militär närvaro i Finland. I utbyte fick Finland möjlighet att köpa tyska vapen. För att kunna möta det fortsatta hotet från Sovjet krävdes bättre förberedelser och bättre materiel än 1939.

Då var det av vikt att kunna fylla de förråd som var tömda efter vinterkriget och om möjligheten fanns att beväpna soldaterna med moderna tyska vapen, desto bättre, menade finska militära ledare. Det gällde inte minst automatvapen och tungt fältartilleri, vilka varit bristvaror under kriget.

Mannerheim och andra finska beslutsfattare hävdade i efterhand att den finska regeringen och militären länge och väl motsatt sig samarbete med Tyskland inför ett tyskt anfall mot Sovjetunionen. Faktum kvarstår att mötena mellan tyska och finska militärer blev allt fler från och med augusti 1940. Att det gick tämligen snabbt och smidigt att bygga upp ett välfungerande militärt samarbete berodde inte minst på en samhörighetskänsla i officerskårerna, vilken gick tillbaka till finska inbördeskrigets dagar 1917–18 då tysk vapenhjälp bidragit till den vita sidans seger under ledning av general Mannerheim.

De tankar om ett Storfinland som frodats bland finska fascister hade få företrädare under det tidiga 1940-talet och beslutet att göra gemensam sak med Tyskland var således inte en följd av en ideologisk övertygelse. Det var för att undvika att gå samma öde till mötes som de baltiska republikerna som anfall ansågs vara bästa försvar. Möjligheterna att återta det som förlorats 1940 bidrog till att tanken på ett anfallskrig mot Sovjetunionen vann gehör.

Under våren och sommaren 1941 vidtogs mått och steg för att samordna anfallet mot Sovjetunionen, men med finska förbehåll. Dels ville man få garantier för att inte framstå som en aggressiv part efter att Finland påbörjat en mobilisering i juni 1941. Vad skulle hända för finsk del ifall Tyskland och Sovjetunionen nådde en långtgående överenskommelse som skulle omintetgöra krig mellan länderna, löd den bekymrade frågan. Dels var man från finsk sida noga med att definiera sig som ”medkrigförande”, inte tysk allierad.

Fortsättningskriget

Benämningen ”fortsättningskriget” signalerade att det var fråga om en fortsättning på det försvarsinriktade vinterkriget. Dessutom inskärpte ledande militärer med Mannerheim i spetsen att ett finskt anfall riktat mot Leningrad inte skulle komma ifråga. Från finsk sida ville man absolut inte ge bränsle åt den sovjetiska misstanke som varit bidragande till anfallet 1939, nämligen att Finland utgjorde ett hot mot Leningrad.

Den finska viljan att påvisa åtminstone ett visst oberoende gentemot Tyskland illustrerades av att landet förklarade sig vara neutralt när det tyska anfallet mot Sovjetunionen inleddes den 22 juni 1941. Denna hållning höll Finland fast vid ytterligare några dagar trots att tyska stridsflygplan lyfte från finska flygfält för anfall mot Murmansk och Salla redan dagen efter att operation Barbarossa inletts.

Sovjetiskt flyg gick till anfall mot mål i södra Finland den 25 juni. Därefter kunde den finska regeringen förklara krig med hänvisning till att landet var föremål för sovjetiskt angrepp.

I den första offensiva fasen prioriterades återerövringen av områden som varit en del av Finland före vinterkriget. Efter en månadslång offensiv var de områden i Karelen som avträtts under freden åter under finsk kontroll, inklusive Viborg som intogs av finska styrkor den 29 augusti.

Innan året var till ända hade Östkarelen återanslutits till Finland. I många fall återvände karelare till sina gamla hem. Men avancemanget väckte redan under sommaren 1941 den besvärliga frågan om finska trupper skulle fortsätta sin offensiv och gå över det som varit gränsen före vinterkriget. Frågan orsakade splittring då framför allt Socialdemokraterna vände sig emot fortsatta framstötar. Mannerheim drev slutligen igenom att de finska styrkorna skulle fortsätta sin offensiv för att få bästa möjliga defensiva positioner längs en linje nordost om Ladogasjön.

Finska offensivens betydelse

Från tysk sida var den finska offensiven av stor betydelse eftersom operationerna i Östkarelen krävde sovjetiska resurser som annars hade kunnat sättas in mot armégrupp Nord och dess offensiv mot Leningrad.

Av minst lika stor betydelse var de aktioner som riktades mot den sovjetiska flottan i Östersjön och försörjningslinjerna i norr. Försöken att erövra Murmansk och/eller skära av järnvägsförbindelsen till staden var högprioriterade. Operation Silberfuchs (Silverräven) var under planering redan 1940 och syftade att med hjälp av trupper från såväl Norge som Finland hejda tillförseln av materiel från de brittiska och amerikanska konvojer som regelmässigt anlöpte den isfria hamnen i norr.

Från finsk sida framfördes inga invändningar mot detta krigsmål under planeringen. Tvärtom. Mannerheim ställde finska trupper till tyskt förfogande och underströk betydelsen av att anfallet mot Murmansk lyckades under vintern 1941. Offensiven i norr stötte emellertid redan från början på hårt sovjetiskt motstånd. Trots en intensiv flygoffensiv från baser i Norge och flera försök att genom markoffensiver från juni till september 1941 bryta igenom det sovjetiska försvaret förblev Murmansk och järnvägsförbindelsen dit i sovjetiska händer.

Sovjetiska soldaterna underskattades

Från framför allt tysk sida underskattades de sovjetiska soldaternas förmåga i försvarsstrid. Misslyckandet berodde också på att Hitler satte försvaret av Norge i första rummet, med resultatet att alltför få tyska trupper sattes in i striderna. Det finska tillskottet var för litet för att göra någon betydande skillnad.

Vid Salla i finska Lappland hade Röda armén slagits tillbaka under vinterkriget. Den 1 juli 1941 inleddes en finsk-tysk offensiv där som genast stötte på hårt motstånd. Dock intogs Salla efter några dagar och finska trupper avancerade västerut.

I slutet av augusti och början av september inringades sovjetiska styrkor medan tyska och finska trupper ryckte fram mot Vermanjokifloden, det vill säga ungefär där gränsen gått före 1940 års fred. Där ebbade den tysk-finska offensiven ut och frontlinjen kom att löpa längs Vermanjoki fram till september 1944.

Trots att den finska armén nådde de målsättningar som preciserats inför kriget var missnöjet efter det första halvårets strider betydande i både den finska och den tyska ledningen. I det senare fallet hade inga av de viktigaste krigsmålen uppnåtts, då både Murmansk och Leningrad fortfarande var utom räckhåll. Dessutom var besvikelsen stor över att man inte lyckats övertala Mannerheim att göra gemensam sak med armégrupp Nord för att erövra Leningrad.

Den finska arméledningen noterade såväl det styvnackade sovjetiska motståndet som de tyska motgångarna på östfronten, vilka förvärrades kring årsskiftet 1941–42. Förhoppningen hade varit ett snabbt avgörande med en förväntad Röda armé-kollaps. Det var ett sådant scenario som resulterat i en maximal finsk mobilisering, med 16 procent av landets befolkning inkallad i militärtjänst, vilket innebar stora ekonomiska påfrestningar.

Inför operation Barbarossa hade tyskarna inte bekymrat sig om att diskutera huruvida deras krigsmål överensstämde med de finska. Bristen på samordning på denna och andra punkter märktes redan under det första halvårets strider och sattes på nya prov när sovjetiska styrkor gick på offensiven i början av 1942.

Hitlers Finlandsbesök

Den 4 juni 1942 besökte Hitler Finland, främst för att hylla Mannerheim som fyllde 75 år och samtidigt utnämndes till marskalk. Detta möte skulle också symbolisera samförstånd, men friktionen mellan de tyska och finska beslutsfattarna fortsatte.

Tyskarna önskade att ringen runt Leningrad skulle slutas genom en finsk offensiv, något som i sin tur skulle kunna frigöra resurser för att stoppa trafiken på järnvägslinjen till Murmansk samtidigt som tyskarna då kunde bistå den finska armén i dess prioriterade målsättning, att inta Sorokka (ryska: Belomorsk). General Waldemar Erfurth, tysk förbindelseofficer i det finska högkvarteret, konstaterade att större insatser i norr och öst krävde ett avgörande i söder: ”Leningrad förblev nyckeln till all planering på den finsk-tyska fronten.”

De tyska förhoppningarna om ett avgörande där var fortsatt optimistiska under det sovjetiska fälttågets andra år. Så sent som sommaren 1942 utgick planeringen från att Leningrad skulle vara i tyska händer senast i september samma år. Från finsk sida förhöll man sig fortsatt kallsinnig till att medverka i anfallet mot Leningrad ”av såväl politiska som militära skäl”, för att citera Mannerheim. Även i övrigt avhöll sig den finska armén från en offensiv krigföring under 1942.

Framgångsrik tysk offensiv

De tyska försöken att stoppa de sovjetiska transporterna över den södra delen av Ladogasjön misslyckades. Till skillnad från övriga östfronten, där en framgångsrik tysk offensiv pågick under sommaren 1942, kunde det gå dagar utan att ett endaste skott avlossades och de fåtaliga strider som utkämpades fick begränsad betydelse.

Flertalet av de förhoppningar som tyskar och finländare hade haft vid årets början hade kommit på skam vid årets slut. Under 1943 försämrades relationerna ytterligare. Den tvekan som utmärkt den finska krigsplaneringen och de förbehåll som uttryckts gentemot ”vapenbröderna” (den vanliga finska benämningen på tyskarna såväl fram till 1944 som i efterkrigstidens historieskrivning) under framför allt andra hälften av 1942, övergick alltmer till ett tydligt missnöje.

Från början av 1943 till juni 1944 rådde mestadels stiltje vid fronten, samtidigt som det ekonomiska läget ytterligare förvärrades i Finland. Därtill visade det sig än tydligare att de finska och de tyska målsättningarna skiljde sig åt, såväl politiskt som militärt. En för finsk del betydelsefull faktor var att inte utmana de fortfarande goda relationerna med USA. Officiellt var den finska hållningen alltjämt att kriget var en fortsättning på vinterkriget.

Envist motstånd

Det var uppenbart för finska ledare att det var en ifrågasatt uppfattning bland annat i USA, och just därför gjorde man allt för att inte försvaga de finsk-amerikanska förbindelserna. Det var det huvudsakliga skälet till ett envist motstånd mot en förnyad offensiv, då en sådan antagligen skulle resultera i en amerikansk krigsförklaring.

Vad som ytterligare bidrog till den spända finsk-tyska relationen var de direkta och indirekta förhandlingar som den finska regeringen förde med den sovjetiska regeringen, bland annat för att sondera möjligheterna till en separatfred – utan att tyskarna informerades. En annan källa till konflikt var det allt större missnöje med kriget som vädrades i den finska offentligheten. Från tysk sida var detta slags missnöjesyttringar i det närmaste okända och frustrationen var stor över att de tilläts fortgå.

I april 1944 återupptogs fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen, men även denna gång menade den finska regeringen att de sovjetiska villkoren var för hårda. Efter att ha avböjt detta förslag hamnade Finland på samma lista som övriga länder som stred på Tysklands sida: från dem skulle bara villkorslös kapitulation accepteras.

Stalin framförde ett liknande budskap till den amerikanske ambassadören Averell Harriman vid ett möte i början av juni 1944. ”Finländarna är”, hävdade den sovjetiske ledaren, ”ett seriöst och envist folk som måste få vettet inhamrat.” Uttalandet förebådade den sovjetiska sommaroffensiven på Karelska näset. Den finska underrättelsetjänsten varnade i förväg för vad som komma skulle, men rapporterna togs inte på allvar i högkvarteret.

Förödande bombardemang

Offensiven inleddes den 9 juni med flyganfall och dagen därpå bidrog 200–400 kanoner per kilometer till ett förödande bombardemang. Den finska 10. divisionen fick utstå en beskjutning av 220 000 artillerigranater under loppet av några timmar. Den intensiva beskjutningen begravde finska soldater samtidigt som skyddande minfält slogs ut. När sovjetiskt infanteri, pansar och flyg följde upp kunde inte de finska försvararna stå emot utan slog till reträtt över hela linjen. Elva dagar efter att offensiven inletts intog Röda armésoldater Viborg. En finsk förfrågan om vapen från Sverige avslogs av den svenska regeringen den 18 juni.

Den finske presidenten Risto Ryti lovade den 26 juni personligen den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop att Finland inte skulle sluta fred utan tyskt medgivande. Därefter bidrog tyskarna med ytterligare vapen, inklusive 70 stridsflygplan. Dessa fick stor betydelse under slaget vid Tali-Ihantala, som utkämpades 25 juni–9 juli 1944. De finska trupperna om 50 000 man lyckades i det största slaget i Nordens historia hejda en tredubbelt så stor fiende.

Den finska situationen var emellertid även fortsättningsvis utsatt, men genom att Mannerheim utsågs till president den 4 augusti var förutsättningarna nya. Eftersom det var Ryti personligen som gett Ribbentrop löftet om att inte initiera fredsförhandlingar var inte Mannerheim bunden av denna överenskommelse. Ett nytt fredsförslag skickades till Moskva den 25 augusti.

Finsk-sovjetisk vapenvila

De sovjetiska villkoren var hårda, men de finska framgångarna vid Tali-Ihantala var en av anledningarna till att kravet på villkorslös kapitulation inte fullföljdes. Den 4 september slöts en finsk-sovjetisk vapenvila och den 19 september undertecknades fredsavtalet.

Gränserna blev i stort sett desamma som 1940, förutom att även Petsamoområdet längst i norr tillföll Sovjet. Finland förband sig att betala ett krigsskadestånd om 300 miljoner dollar samt att driva ut de tyska trupperna från Lappland. Det senare hade tyskarna förutsett och förstärkte försvaret runt nickelgruvorna i Petsamo (de intogs av Röda armén i oktober). Försök gjordes att få till stånd en fredlig reträtt, men redan innan det finsk-sovjetiska avtalet om eld upphör var undertecknat utbröt strider mellan de forna vapenbröderna.

En betydande finsk framgång var landstigningen i Torneå den 1 oktober. Därefter blev Rovaniemi den främsta tyska stödjepunkten tills den förlorades den 16 oktober. Reträtten norrut fortsatte, men först i april 1945 hade de sista tyska soldaterna drivits ut ur Finland. De lämnade efter sig ett förött landskap, då de sprängt broar, bränt ner samhällen och förstört vägar, men kriget var trots allt slut och Finland var alltjämt en självständig nation.

Publicerad i Militär Historia 4/2013