Mussolinis misslyckande i grekiska bergen

En segerviss Benito Mussolini angrep Grekland för att lägga grunden till ett storitalienskt imperium runt Medelhavet. Men en överraskning väntade i Greklands bergstrakter.

Italiens invasion av Grekland under andra världskriget. Mussolini studerar fronten genom kikare.

Mussolini räknade med att general Ugo Cavallero (längst till vänster i bild) och hans styrkor kunde övermanna grekerna. Foto från 1941.

© Ullstein/Getty

När han stod där, iförd småblommig morgonrock och slitna tofflor, såg Ioannis Metaxas inte ut som någon statsman. Den lilla glasögonprydda figuren förde snarare tankarna till en äkta man som sömndrucken väckts för att gå ut med hunden eller hämta tidningen. Men Greklands premiärminister hade ingen hund och tidningen hade ännu inte kommit ut.

Klockan var 02.45 på natten till den 28 oktober 1940 och framför Metaxas på tröskeln till premiärministerbostaden stod Emanuele Grazzi, den italienske diktatorn Benito Mussolinis sändebud i Aten. Ambassadörens ansiktsuttryck visade tydligt att hans ärende var allvarligt, och när männen tillsammans gick in i ett litet mötesrum på bottenvåningen fick Metaxas sina farhågor bekräftade. Grazzi överräckte ett dokument skrivet på franska.

"Då blir det alltså krig"

Djupt koncentrerad läste Metaxas igenom papperets diplomatiska formuleringar. Då och då skakade han på huvudet när meddelandets innebörd gick upp för honom: Mussolini ville ha tillstånd att ockupera stora delar av Grekland – annars skulle Italien invadera. Metaxas hade till klockan 6 på morgonen, knappt tre timmar, på sig att svara. Men så länge behövde Grazzi inte vänta.

»Alors, c’est la guerre» – då blir det alltså krig – konstaterade Ioannis Metaxas när han såg upp från dokumentet för att möta den italienske ambassadörens blick.

Enligt samtida skildringar hade Metaxas tårar i ögonen när han formulerade sitt svar, medveten om att en italiensk invasion och det påföljande kriget skulle kosta många greker livet.

Men även Grazzi var skakad. Och ambassadören hade all anledning att vara betänksam. Italiens invasion av Grekland skulle bli ett av krigets största misstag: Konflikten kom inte bara att kosta Italien dyrt i människoliv och materiel – dess fortsatta förlopp fick dessutom fatala följder för både Italien och landets viktigaste allierade, Tyskland, och kom att spela en avgörande roll för krigets utgång.

ioannis metaxas greklands premiarminister under andra varldskriget fvPaA

Den grekiske premiärministern (i praktiken diktator) Ioannis Metaxas vägrade att gå med på Mussolinis krav att låta Italien ockupera stora delar av Grekland. I bakgrunden grekiska soldater.

Mussolinis imperiedrömmar

Även om konsekvenserna var olyckliga för Italien, var angreppet nästan en naturlig följd av Mussolinis politik. Ända sedan maktövertagandet 1922 hade il Duce varit besatt av tanken att återupprätta ett romerskt imperium. Diktatorn menade att Italien behövde »spazio vitale», där italienare kunde slå sig ner, bruka jorden och hävda Italiens makt. Mussolini föreställde sig att imperiet förutom Italien skulle omfatta Spanien, Balkanländerna, Nordafrika och en del av Mellanöstern. Il Duce skröt med att han skulle härska över ett område »från Gibraltar sund till Hormuzsundet».

Mussolini hade goda skäl att tro på sin plan. Efter Hitlers maktövertagande 1933 hade Storbritannien och Frankrike blundat för den tyske diktatorns stormaktsambitioner, och hans italienska dito förväntade sig att ostört kunna utvidga sitt territorium enligt samma mönster.

»1900-talet kommer vara fascismens århundrade. Det kommer vara den italienska maktens århundrade ... under nästa årtionde kommer Europa antingen vara fascistiskt eller fascistiskt dominerat», förutspådde Mussolini självsäkert 1935.

Invaderade Etiopien och Albanien

Året därpå erövrade italienska styrkor den östafrikanska staten Etiopien. Italien sände styrkor till det spanska inbördeskriget där fascisterna tog makten. Och i april 1939 invaderade Mussolini Albanien, även det en del av det blivande imperiet.

Grekland ligger precis söder om Albanien mittemot Italiens stövelklack, och Mussolini hade för länge sedan utsett landet till att bli en italiensk lydstat precis som Albanien. Efter ockupationen av Albanien gav il Duce order om att bygga nya vägar, stänga grekiska skolor i Albaniens sydligaste provins och låta sina soldater sjunga krigiska sånger om att inta Aten.

Grekland förhöll sig passivt men hoppades få hjälp från Storbritannien om Italien skulle angripa. Men 1939 trodde britterna fortfarande på möjligheten att förhindra ett krig i Europa och ville helst undvika att provocera Mussolini.

Mussolinis stålpakt med Hitler

När Hitler invaderade stora delar av Västeuropa på våren 1940 lät grekerna Storbritannien använda grekiska handelsfartyg för att transportera förnödenheter och krigsmateriel. Il Duce blev så rasande att han kallade Grekland en brittisk lydstat. Men samtidigt gav grekernas stöd till britterna Mussolini en perfekt förevändning att förklara krig, även om han hade ett problem:

grekiska soldater albanien 1941 andra varldskriget

Grekiska styrkor försvarar en position i Albaniens berg tidigt på våren 1941.

Året innan hade Mussolini och Hitler ingått den så kallade stålpakten, men Italien var inte redo för krig och när Hitler invaderade Polen 1939, fick il Duce försöka komma undan genom att förklara sig »non belligeranza» – icke-krigförande. Formellt var denna förklaring ett brott mot stålpakten. Vänskapen med Hitler höll dock, men Mussolini fick stå ut med att se på tyskarnas ständiga framgångar. I oktober 1940 stod det klart för honom att han måste handla på egen hand om hans drömmar om romersk storhet skulle gå i uppfyllelse.

Invasionen av Grekland

Den 28 oktober 1940 slog Italiens ledare till. I och med ultimatumet till Metaxas hade han reellt påbörjat invasionen av Grekland. Några få timmar senare gick italienska trupper över gränsen från södra Albanien. Primära angreppspunkter var kustområdet vid Joniska havet, staden Ioannina längre in i landet och den bergiga Pindosregionen, varifrån de italienska styrkorna skulle sprida sig ut över Greklands landskap.

Generalstabschefen Pietro Badoglio hade blivit förfärad när Mussolinis planer presenterades för honom den 15 oktober. Enligt hans uppskattning skulle angreppet kräva minst tjugo divisioner. Men Italien disponerade bara över åtta divisioner i Albanien och kunde omöjligt hinna få fram förstärkningar.

Prasca drev på för invasionen

Il Duce fick emellertid oinskränkt stöd från militärguvernören i Albanien, general Sebastiano Visconti Prasca, som utsetts till invasionsstyrkans överbefälhavare. Benito Mussolinis planer var, ansåg Prasca, »så perfekta som det är mänskligt möjligt».

Militärguvernören ansåg att Italien till att börja med skulle koncentrera sig på Epirusregionen i landets nordvästra del:

»På så sätt kan vi fånga in de grekiska trupperna, som bara består av cirka 30.000 man. Därefter kan vi på kort tid ockupera Epirus – 10 till 15 dagar är vad som krävs», skrev generalen obekymrad och tillade självsäkert:

»Trupperna är vid förträffligt mod och soldaternas entusiasm är så stor som den kan bli ... de enda tecknen på bristande disciplin bland officerare och meniga beror på överdriven iver att komma i strid.»

juliadivisionen italienare invasionen av grekland andra varldskriget

Italiens Juliadivision, som bildades 1935, fick problem i vinterkylan, trots att enheten bestod av specialtränade alpjägare.

Historiker menar att Prasca medvetet gjorde en för låg bedömning av fiendens numerär. Hade Mussolini vetat mer om hur stor styrka italienarna skulle möta hade han förmodligen inte låtit Prasca ta kommandot utan hade i stället utsett en general med större erfarenhet.

Albanska soldater deserterade

Påståendet om soldaternas entusiasm visade sig också vara överdrivet. En del av de italienska styrkorna bestod av albaner som hade värvats till armén i all hast efter italienarnas ockupation av Albanien. Dessa män kände dock ingen lojalitet mot Italien. Många deserterade eller gick över till fienden så snart de fick tillfälle.

Deserteringar var långtifrån italienarnas enda problem. Efter att ha trängt tillbaka grekiska förposter och säkrat ett brohuvud över Kalamasfloden bara några få kilometer från gränsen stötte styrkorna på hårt motstånd. Italienarnas medeltunga Fiat-stridsvagnar hade svårt att komma fram på smala, leriga vägar i den branta terrängen. Trots det sände den italienska generalstaben ett optimistiskt meddelande den 31 oktober:

»Våra enheter fortsätter rycka in i Epirus och har nått Kalamas på flera ställen. Dåligt väder och motstånd från retirerande fiendestyrkor försenar inte framryckningen.»

I själva verket hade italienarna stora problem. Dåligt väder förhindrade både understödjande luftangrepp och landstigning på ön Korfu. På fastlandet erövrade de italienska styrkorna den strategiskt viktiga staden Konitsa och nådde fram till grekernas huvudförsvarslinje. Men trots upprepade försök lyckades de inte bryta igenom. Även längs kusten hade italienarna kört fast på grund av hårt grekiskt motstånd.

Berget Smolikas skulle intas av elitdivision

Något större framgång hade trupperna som angrep över Pindos. Bergskedjan längs gränsen till Albanien kallades Greklands ryggrad och det högsta berget, Smolikas, reser sig hela 2 637 meter över havet. För att forcera detta enorma hinder hade il Duce valt ut sina främsta soldater – den över 10 000 man stora 3. alpinska divisionen Julia, en elitenhet specialtränad för att strida i bergen. Soldaterna ryckte snabbt framåt de första dagarna.

Grekerna fruktade att Juliadivisionen skulle dela försvarslinjen i två delar och göra de grekiska styrkorna extra sårbara. Generalerna satsade därför allt för att bjuda hårt motstånd, och till skillnad från italienarna var grekerna väl förberedda: Välbefästa försvarslinjer var anlagda och bemannade med över 100 000 stridsberedda grekiska soldater.

grekiska soldater kanon andra varldskriget

Grekisk enhet gör sig redo att bekämpa fienden med en fransktillverkad 65 mm bergskanon modell 1906.

Invasionsarmén led av kyla och hunger

Förutom fiendesoldater måste italienarna också kämpa mot vintervädret som för var dag blev allt kallare och blötare. Ihållande regn gjorde deras uniformer genomvåta, och mannarnas benlindor – tygremsor lindade runt smalbenet för att skydda mot lera – var ett särskilt problem. När tygbitarna blev våta, kändes materialet tungt som bly, och högt uppe i bergen frös det våta tyget till is kring soldaternas ben.

Även försörjningsläget var kritiskt. Soldaterna i Juliadivisionen hade vid invasionens början med sig ransoner för fem dagar samt fyra dagars foder till mulorna. Skorporna blev dock snabbt genomblöta och i princip oätliga. När Juliadivisionen så småningom hade tagit sig över bergen och rörde sig inåt landet blev männen beskjutna från höjderna. Marschen ägde rum »under intensiv artilleri- och kulsprutebeskjutning. Våra kolonner som korsade en slätt angreps av fientligt infanteri med stöd av lokalbefolkningen», skrev divisionens chef general Mario Girotti.

Helhjärtat stöd för grekiska armén

Lokalbefolkningen deltog inte bara i direkta strider. Bönder och bybor hjälpte dessutom grekiska styrkor genom att ge mat till soldaterna och transportera förnödenheter. Den 7 november 1940 skrev soldaten Argiris Balatsos i sin dagbok:

»Jag mötte kvinnor som bar ammunition. En var 88 år. På natten såg jag en gammal kvinna som tog hand om barnen medan deras mor bakade bröd till soldaterna i stearinljusets sken. Varken snön, isen eller den hemska kylan verkade påverka folk. Alla ville hjälpa armén där lastbilarna med förnödenheter inte kunde ta sig fram.»

Efter några få dagars strid var en femtedel av Juliadivisionens soldater döda och resten utmattade.

»Åtskilliga dagars strider i det bergiga landskapet i regn och snö hade tärt svårt på de fientliga
bataljonernas styrkor, och förhållandena hade gått ut över mannarnas moral», berättar en officiell grekisk historieskildring.

Och ur italiensk synvinkel var situationen minst lika alarmerande:

»Trots det förträffliga mänskliga råmaterialet, träningen och den goda moralen som männen gick i strid med, hade mannarna tappat modet 10 dagar efter invasionens början. Om bara ransonerna inte hade tagit slut efter fem dagar kunde striderna kanske ha fortsatt», konstaterade general Girotti bittert.

invasionen av grekland grafik andra varldskriget

Efter tidiga italienska framgångar slutade invasionen i ett pinsamt återtåg där Mussolinis styrkor tvingades retirera över den gamla gränsen. Kriget körde fast några kilometer in på albanskt territorium. Den 14 november inledde grekerna en motoffensiv in i Albanien.

Även om italienarnas flygvapen var långt överlägset grekernas – 463 flygplan mot 79 – kunde flyget inte bistå eftersom konstant molntäcke förhindrade effektiva räder.

Soddu tog över ansvaret

Den 9 november hade italienarnas framryckning stannat upp på alla fronter. Rasande avsatte Mussolini general Prasca. I stället utnämnde il Duce en annan general, Ubaldo Soddu, som dittills hade tjänstgjort som vice krigsminister. Men vid den tidpunkten var situationen svår att rädda.

När Soddu tillsattes var de italienska soldaterna utmattade efter flera veckors i stort sett oavbrutna stridshandlingar. Samtidigt saknade trupperna ammunition, vapen och utrustning. Många av italienarnas mulor hade gått förlorade och mobiliteten var kraftigt nedsatt.

Förstärkningar var också svåra att få fram, för i planeringen hade Mussolini missat att Albaniens två viktigaste hamnar, Vlorë och Durrës, var för små för att hantera stora truppstyrkor och godsmängder. Resultatet blev att hamnarna blev som flaskhalsar där män, vapen och förnödenheter hopades.

I ett försök att förbättra situationen upprättade italienarna en luftbro från hemlandet till Tirana, Albaniens huvudstad. Planen var emellertid inte byggda för att medföra stridsvagnar och annan tung utrustning. En del soldater flögs över Adriatiska havet även om antalet inte var tillräckligt för att klara av att matcha grekerna.

Grekisk motoffensiv in i Albanien

Resultatet blev att den grekiske generalen Alexander Papagos förfogade över sju infanteridivisioner medan italienarna hade tio tillgängliga, som till stor del saknade nödvändig utrustning, när grekerna kring den 12 november förberedde ett motangrepp.

Grekerna kunde dock göra snabba framryckningar. Papagos styrkor hade redan från början av november gjort begränsade operationer inne i Albanien, och i mitten av månaden satte grekerna in ett samlat motanfall.

Den 14 november på morgonen rörde sig grekernas 3. kår med tre divisioner fram mot Korçëplatån. Om grekerna kunde inta området skulle vägen till Albaniens inre ligga öppen via en dal som löper längs floden Devoll. För att överraska italienarna så mycket som möjligt underlät Papagos att inleda framryckningen med häftiga artillerisalvor, som annars ofta förvarnar om ett större angrepp.

Tricket fungerade. Överrumplade italienare förmådde inte göra motstånd på flera platser längs fronten, medan grekerna stormade genom försvararnas linjer. Den 22 november intog grekernas 9. division staden Korçë, där dessutom de italienska luftstyrkornas högkvarter höll till. Den
27 november var hela platån under grekisk kontroll.

Den italienska invasionen av Grekland under andra världskriget.

Mussolini besöker ett militärsjukhus bakom linjerna under fälttåget mot Grekland.

© Ullstein/Getty

Redan fyra dagar tidigare hade grekiska styrkor trängt undan italienarna från grekiskt territorium. Grekerna gick därefter mot hamnstaden Vlorë – en viktig knutpunkt för transport och handel. Även inne i landet ryckte de fram snabbt. Den 30 november föll staden Pogradec vid Jugoslaviens gräns i stort sett utan motstånd.

Mussolini övervägde fredsavtal

Händelserna fick Mussolini att darra på handen. Diktatorn övervägde rentav att sluta fred med Hitler som medlare. Dessa överväganden var ett tydligt tecken på il Duces besvärliga situation i förhållande till Hitler. Han hade invaderat Grekland utan att meddela Führern – vilket gjorde Hitler rasande. Och italienarnas misslyckanden på slagfältet gjorde inte situationen bättre. Några få dagar tidigare hade den italienske utrikesministern blivit tillrättavisad av Hitler i Obersalzberg. Führern var särskilt arg över att Mussolinis invasion hade gett britterna förevändning att anlägga en flygbas i Aten – alldeles för nära de rumänska oljefält som Hitler var så beroende av.

Mussolini ändrade sig dock om att sluta fred. Han ansåg att grekerna snart skulle vara tröttkörda eftersom landet »inte har någon krigsindustri och är beroende av förnödenheter från Storbritannien». Mussolini avsatte också sin stabschef Pietro Badoglio och tillsatte istället general Ugo Cavallero som överbefälhavare. Cavallero var strategen bakom Italiens största seger i första världskriget och en ständig rival till Badoglio.

Det hjälpte inte mycket. Grekerna rullade stadigt framåt och den 8 december intog grekiska styrkor Porto Edda – omdöpt från Sarandë av italienska styrkor efter Edda Mussolini, diktatorns äldsta dotter. Framryckningen fortsatte under hela december, trots envist snöfall. Efterhand som vintervädret tilltog och italienarna fick fram fler och fler soldater, hamnade striderna emellertid i ett dödläge.

Metaxas död och italiensk offensiv

Samtidigt dukade Greklands premiärminister, Ioannis Metaxas, under av en elakartad halsfluss.»Jag är trött. Jag har gjort min plikt», skrev han i sin dagbok den 16 januari. »Djup melankoli», lade han till dagen efter. Anteckningen blev en av premiärministerns sista. Han dog 13 dagar senare, den 29 januari 1941.

Efterträdare blev Alexandros Koryzis, som var chef för den grekiska nationalbanken. Under hans ledning fortsatte grekerna striderna med hjälp av en mindre, allierad expeditionsstyrka med soldater från Australien och Nya Zeeland. Hjälpen räckte inte för att få kriget ur dödläget. Och inte heller en italiensk offensiv med kodnamn Primavera – vår – under Mussolinis personliga ledning åstadkom något genombrott. I slutet på mars blev det återigen stopp för italienarna.

italienska krigsfangar i grekland andra varldskriget iWJHbw1VTfLfOb1H

Under kriget blev över 20 000 italienare krigsfångar – många av dem var sårade.

© Keystone-France/Getty

Benito Mussolini vägrade emellertid inse att operationen hade slagit helt fel. Från Palazzo Venezia krävde han att man skulle hitta »de som är ansvariga för denna prestigeförlust».

Tysklands invasion av Balkan

Ingen blev utpekad som skyldig och snart kom tyskarna till undsättning. Hitler kunde inte tillåta att hans allierade led nederlag och den 6 april invaderade Tyskland Balkan. Tyskarna trängde fram via Jugoslavien, som snabbt kördes över, och från baser i Bulgarien. Ett så kraftigt angrepp kunde grekerna inte stå emot. Den 18 april sköt sig premiärminister Alexandros Koryzis för att slippa uppleva tyskarnas intåg i Aten.

Nio dagar senare blev scenariot som Koryzis fruktat verklighet. Tyska trupper rullade in i huvudstaden och rev ned den grekiska flaggan som hängde över Akropolis. I stället hissades hakkorsflaggan. Greklands kung, Georg II, fick evakueras och den allierade expeditionsstyrkan drog sig tillbaka till Kreta, som emellertid också föll kort därpå.

Mussolini räddades av Hitler. Men i ett tal i riksdagen den 4 maj 1941 försökte Führern framställa sina italienska allierade i gynnsam dager. Han rosade grekernas mod och skyllde Mussolinis fiasko på dåligt väder.

»De vanskliga väderförhållandena, snön, oväder och regn och – det får jag erkänna i den historiska sanningens intresse – de grekiska truppernas modiga motstånd gav den grekiska regeringen god tid att överväga konsekvenserna av att sätta sig upp mot italienarna och finna en ärofylld väg ut. Mussolini var övertygad om att kriget mot Grekland skulle bli framgångsrikt när vädret blev fint. Jag var av samma uppfattning», konstaterade Hitler.

Påverkade invasionen av Sovjet

Hade den tyske diktatorn haft förmågan att skåda in i framtiden skulle domen knappast varit lika mild. Tyskarnas insats för att rädda de fastkörda italienarna kan ha påverkat att den tyska generalstaben fick skjuta upp operation Barbarossa, Tysklands invasion av Sovjetunionen. Resultatet blev att Hitler förlorade dyrbar tid. I stället för att kanske kunna avgöra kriget under vår- eller sommarmånaderna fick tyskarna strida under den bistra ryska vintern. De ändrade planerna kostade inte bara tusentals tyska soldater livet utan ledde kanske också till Tredje rikets slutliga nederlag.

Wilhelm Keitel, Hitlers stabschef, ursäktade förhållandena i en vittnesutsaga under krigsförbrytarrättegången, även om han liksom Hitler taktfullt framhävde grekernas motstånd och inte italienarnas misstag.

»Grekernas ofattligt starka motstånd försenade det tyska angreppet på Ryssland med två eller flera avgörande månader. Hade det inte varit för denna försening skulle kriget på östfronten och rent generellt gått helt annorlunda.»

Publicerad i Militär Historia 7/2019