Mannerheims beslutsvånda äventyrade Finland

Finlands nationalsymbol var en bättre politiker än militär under andra världskriget. Hans bristande ledarskap höll på att kosta Finland självständigheten.

top

Fältmarskalk Mannerheim hälsar på trupp ur Jägarbrigaden i Äänislinna (Petrozavodsk) i den sovjetiska delen av Karelen som Finland erövrade under fortsättningskriget.

Marskalken av Finland och den finska krigsmaktens överbefälhavare, Carl Gustaf Emil Mannerheim (1867–1951), framstår än idag som en av de mest betydelsefulla politiska och militära aktörerna i Norden under 1900-talet.
Hans karaktärsdrag och egenheter har behandlats i böcker, avhandlingar, teaterpjäser och nu senast i en planerad film.

En författare uttrycker sig så här – kanske lite överdrivet: »Norden har egentligen bara haft två stora statsmän: Axel Oxenstierna och Gustaf Mannerheim.» Detta hindrar inte att sentida biografiförfattare fört fram grundliga omvärderingar av Mannerheims insatser.
Samtidigt var han en paradox. Född och uppvuxen i den finlandssvenska lågadeln lärde han sig aldrig att tala finska särskilt bra. Han bevarade hela sitt liv ett aristokratiskt sätt att se på samhället och sina medmänniskor, i föga samklang med tidsandan.

Ända upp till nästan 50 års ålder hade han sin karriär i den tsarryska armén med dess officerskårs allt annat än demokratiska värderingar.

Ändå blev han både den militärt drivande personen bakom den segrande demokratiska sidan i det finska inbördeskriget 1917–18, riksföreståndare och en av krafterna bakom Finlands nya författning 1918–19 samt ledare och symbol för det finska försvaret i krigen 1939–40 och 1941–44.

Slutligen krönte Mannerheim, utsedd av en enhällig riksdag, sin bana som republikens president under de kritiska åren 1944–46.

Finlandssvensk adelssläkt

Mannerheim växte upp i den finlandssvenska bruksmiljön väster om Helsingfors i en adelssläkt. Denna sociala bakgrund präglade honom. Familjens ursprungligen goda ekonomi slogs ganska snart i spillror av faderns ansvarslöshet med bedrägerier och spelskulder, 1881 flydde han utomlands med sin älskarinna.
Familjen ruinerades och inom kort ställde moderns förtidiga död barnen Mannerheim utan föräldrar, hänvisade till den lyckligtvis talrika och välsituerade släkten.

Dessa händelser och konsekvenserna av dem präglade barnens uppväxt och begränsade deras valmöjligheter beträffande skolgång – det gällde att ge de sex barnen en utbildning som inte kostade så mycket.

I tsarens tjänst

Som den ryske tsarens personliga storfurstendöme hade Finland en på flera sätt privilegierad ställning under huvuddelen av 1800-talet. Detta innebar inte minst att dugliga unga män från Finland kunde vinna inträde som officerare i tsarens krigsmakt på flera olika sätt – somliga inte så dyra.

För den unge Gustaf Mannerheims del blev dock det första försöket inte så lyckat när han år 1886 ­relegerades från kadettskolan i Fredrikshamn på grund av bondpermission.

Men efter att året därpå ha lyckats avlägga studentexamen fick han, genom släktingars ekonomiska hjälp och kontakter, inträde som kadett i en av det ryska kavalleriets officersskolor i S:t Petersburg. Från denna utgångspunkt kunde han år 1889 vinna en officersfullmakt.

På tidstypiskt sätt lyckades Mannerheim drygt ett år senare, genom att via sin gudmor vädja till kejsarinnan personligen, få förflyttning till ett gardeskavalleriregemente i S:t Petersburg.

Trots att detta innebar ytterligare en påfrestning på hans kroniskt dåliga privatekonomi vann han samtidigt ett utomordentligt rykte både för sin yrkesmässiga och sociala förmåga; »han till och med drack så att han förblev nykter».

1  tW

Mannerheim som kavalleri-överste och befälhavare för ryska 13. Vladimirskij ulan-regementet.

Giftermål räddade ekonomin

De ekonomiska problemen fick en inte ovanlig lösning när Mannerheim år 1892 gifte sig med den unga och förmögna Anastasie Arapova, en rysk adelsdam.

Äktenskapet resulterade i två döttrar, men blev efter hand alltmer olyckligt. Mannerheim har i ett bevarat brev utbrett sig över hustruns »till allt systematiskt arbete inkapabla natur» och »rika naturliga lättja».

År 1902 flyttade hon med de båda döttrarna till Paris. Något familjeliv skulle därefter inte förekomma för Mannerheims del. Hans fortsatta militära och – så småningom – politiska verksamhet kunde därmed ske oberoende av några familjehänsyn.

Tjänstgöringen vid gardesregementet var koncentrerad till trupp- och hovtjänst där parader, hedersvakter och så vidare spelade en framträdande roll.

Den gav ett stort mått av kontaker av alla slag och en insikt i det politiska spelet. Däremot fick Mannerheim aldrig någon erfarenhet av stabstjänst och genomgick heller inte någon militär högskoleutbildning, vilket skulle bli ett visst professionellt handikapp

i framtiden. För att i någon mån kompensera detta med praktisk krigserfarenhet ansökte han om fronttjänst i det rysk-japanska kriget 1904–05, en tjänstgöring som kröntes med en utnämning till överste.### Generallöjtnant och chef för kavallerikår

Under första världskriget steg Mannerheim från överste och brigadchef till generallöjtnant och chef för en kavallerikår. I september 1914 inträffade en väl beskriven episod som skulle få stor framtida betydelse för hans militära ledarskap.

Han kunde vara impulsiv i relativa småsaker och då uttrycka sig sarkastiskt. Under ett besök vid frontlinjen tyckte han att en skvadron uppträdde väl passivt i sin stridsställning. Dess chef, som Mannerheim kände mycket väl, förklarade att förbandet bara hade 14 man kvar i stridsdugligt skick. »Än sen då – är ni rädd», utbrast Mannerheim obetänksamt.

Skvadronschefen blev så sårad av denna kommentar från sin avhållne chef att han omedelbart, i spetsen för resterna av sitt förband, stormade mot den fientliga ställningen. Inom några ögonblick stupade han.

Mannerheim tog detta resultat av sin egen obetänksamhet mycket hårt. Upplevelsen kom att påverka hans framtida ledarskap – redan tidigare känt för stor omsorg om soldaterna.

Blev finsk överbefälhavare

Hösten 1917 avgick Mannerheim ur rysk tjänst för att i januari året därpå få i uppdrag av den provisoriska finska regeringen att som överbefälhavare organisera och leda avväpnandet av de i landet kvardröjande ryska styrkorna och vid behov ingripa mot arbetargardena om dessa skulle försöka gripa makten eller utöva terror mot meningsmotståndare.

Uppgiften löstes med framgång under de följande månaderna.

Inbördeskrig brukar bli ovanligt bittra, och det finska var inget undantag. Mannerheim försökte förhindra summariska avrättningar och efter kriget få de flesta av motståndarsidans fångar frigivna, men fick inte jurister och politiker med sig.

Brist på mat och epidemier medförde tusentals dödsfall i de överfulla fånglägren. Detta misslyckande tyngde honom länge.

Utformade ny författning

Redan en kort tid efter segern i inbördeskriget avgick Mannerheim som överbefälhavare på grund av meningsskiljaktigheter med statsledningen. Utan något officiellt mandat reste han därefter runt i Europa för att lägga fram Finlands sak i olika länder och försöka säkra spannmålsleveranser.
Sedan Finlands politiska läge helt förändrats genom Tysklands nederlag i första världskriget i november 1918 accepterade Mannerheim att utses till riksföreståndare i avvaktan på att frågan om landets statsskick skulle klaras ut.

I den rollen gjorde han en stor insats i utformandet av en ny, republikansk författning och för att knyta Finland närmare till de andra nordiska länderna.
I presidentvalet (som skedde inom riksdagen) våren år 1919 förlorade Mannerheim dock stort och drog sig därefter tillbaka från politikens centrum.

2

Mannerheim inspekterar de så kallade jägarna under finska inördes-kriget. De var finländare som tidigare flytt till Tyskland och där utbildats i 27. preussiska jägarbataljonen.

Blev nationalsymbol

Under mellankrigsåren ägnade han sig åt socialpolitiskt arbete och var bland annat ordförande för Finlands Röda kors. Denna tid präglades av mycket resande, varunder han byggde upp ett omfattande internationellt kontaktnät.

Till exempel träffade han Winston Churchill och kunde rätta till felaktigheter beträffande Finland i dennes stora verk om första världskriget, The Great War.

År 1931 bildades i Finland ett försvarsråd med Mannerheim som ordförande, vilket även innebar att han vid krig skulle bli överbefälhavare.

Den 7 oktober 1939, en månad efter att andra världskriget brutit ut, begärde Sovjetunionen överläggningar med den finska regeringen för att diskutera »gemensamma militära frågor». Man ville att Finland skulle avträda Karelska näsets sydkust och öarna i Finska viken. Som kompensation skulle Finland erhålla ett tre gånger större område vid östgränsen några hundra kilometer norr om Ladoga.

Vidare skulle vissa gränsbefästningar förstöras och på Finska vikens nordkust skulle Hangö stad med tillhörande landområde utarrenderas till Sovjet­unionen som marinbas. ### Ville acceptera Sovjets krav

Den finska statsledningen såg förslaget som både militärt och politiskt oacceptabelt. Mannerheim rekommenderade dock – bara alltför medveten om det finska försvarets svagheter – att de sovjetiska kraven skulle accepteras.

Trots denna inställning ledde Mannerheim det sega finska försvaret när vinterkriget sedan bröt ut i slutet av november. Styrkeförhållandena lämnade inget utrymme för strategiska initiativ – kriget kom mest att handla om hur de knappa resurserna skulle disponeras.

Själva operationerna sköttes av de lokala kår- och divisionscheferna. Vinterkriget slutade den 13 mars 1940 med bevarad nationell självständighet men med stora landavträdelser.
Det blev en genomgripande och enande upplevelse för landets folk, där Mannerheim etablerade sig som en samlande nationalsymbol.

3

Mannerheim ledde det finska försvaret under vinterkriget 1939–40. Här har en skytt placerat sitt kulsprutegevär (Lahti-Saloranta m/26) på ett par skidor för bättre stöd.

ÖB med omfattande makt

Även under fortsättningskriget 1941–44 var Mannerheim som överbefälhavare ansvarig för den finska krigsmakten. Dessutom hade han en sådan informell ställning gentemot landets politiska ledning att inga frågor av betydelse avgjordes utan att marskalken först konsulterades.

Således var det ett gemensamt beslut av president Ryti och Mannerheim när finska ubåtar, på tysk begäran, lade ut minor vid den estniska kusten tidigt på morgonen den 22 juni 1941.

Utläggning av dessa minlinjer innebar att finska stridskrafter, med statsledningens godkännande, utförde krigshandlingar mot Sovjet innan något krigstillstånd mellan länderna inträtt.

Det skedde först den 25 juni efter omfattande sovjetiska flyganfall när den finska regeringen officiellt fastslog att de båda länderna nu låg i krig.

Gick över den gamla gränsen

De offensiva operationer som följde fram till december 1941 gjorde att Finland inte bara återtog alla förlorade områden utan också, på sina ställen, förde frontlinjen åtskilliga mil bortom den gamla riksgränsen.

Den finska framryckningen på Karelska näset hejdades av Mannerheim innan den blev ett akut hot i ryggen på de sovjetiska försvararna av dåvarande Leningrad, numera S:t Petersburg.

Detta var inte bara i enlighet med den överenskomna ansvarsfördelningen mellan den finska krigsmakten och tyska Wehrmacht utan också en medveten försiktighet från Mannerheims sida.

Oberoende av vad framtiden kunde ha i sitt sköte ville han inte ge Sovjet vatten på sin kvarn beträffande deras far­hågor kring den finska gränsens närhet till Leningrad.

Av samma skäl ignorerade Mannerheim längre fram alla påstötningar från tyskarna om mer aktivitet från de finska styrkornas sida när Wehrmachts erövring av staden visade sig svårare än väntat. Från årsskiftet 1941–42 rådde under bortåt två och ett halvt år ett ställningskrig på den finsk-sovjetiska fronten utan några stora operationer.

Sovjetunionen hade fullt upp med att först avvärja angreppen från huvudmotståndaren Tyskland för att sedan själv gå till motanfall, och Finland hade inget intresse av ytterligare landvinningar utan avvaktade resultatet av kriget mellan huvudkombattanterna.

4

Till häst i Viborg. Mannerheim mönstrar trupper i augusti 1939.Tre månader senarebryter vinterkriget ut.

Mannerheim pessimistisk

Marskalken var efter att den tyska belägringen runt Leningrad brutits på vintern 1944 djupt bekymrad och såg pessimistiskt på Finlands situation. Hans närmaste man, generallöjtnant Airo, sammanfattade sin uppgift i ett ofta upprepat citat: »Marskalken får inte oroas i onödan».

Airo ansåg tydligen att de, enligt honom, förmodat felaktiga ryktena om sovjetiska anfallsförberedelser mot Finland ingick i det som Mannerheim skulle slippa höra, vilket även synes ha inneburit att han avvisade den egna underrättelsetjänstens väl underbyggda rapporter om sovjetiska anfallsförberedelser.

Den viktigaste orsaken till detta ligger i att Mannerheim ville vara sin egen stabschef och själv hålla ett stadigt grepp i trådarna – något han faktiskt, varken utbildningsmässigt, erfarenhetsmässigt eller rent fysiskt riktigt hade förutsättningar för. ### Allvarliga följder

Detta kombinerat med hans svårigheter att delegera skapade avsevärda problem för staben. Det finska högkvarterets organisation och arbetsformer, kombinerade med ledande befattningshavares egenheter för att inte säga brister, fick allvarliga följder:

  1. Förutsättningslösa och allsidiga utvärderingar av tillgängligt underrättelsematerial gjordes aldrig. Den löpande underrättelseorienteringen till underställda chefer blev då missvisande.2. En samlad plan för försvarets operativa förande, som beaktade väl kända erfarenheter från både avvärjning av storanfall under första världskriget och de pågående striderna på östfronten, utformades aldrig.3. Högkvarteret underlät att följa upp armékårs- och divisionschefer i vad avser verkställande och uppföljning av givna order för att möta ett sovjetiskt storanfall.

  2. Vid en divisionschefskonferens tillfrågades de församlade cheferna var de ansåg att huvudförsvarsställningen skulle ligga: i främsta linjen eller i nästa linje? Det kastar onekligen en skugga över generalernas och överstarnas kompetens att en stor majoritet talade sig varm för det första alternativet. Marskalken lät sig därmed synbarligen nöjas, kanske påverkad av vikten av att cheferna fick föra den typ av strid de själva förespråkat.

En förklaring – men ingen ursäkt – kan vara att Mannerheim år 1944, vid 77 års ålder, nu börjat visa spår av påfrestningarna av ett långt och intensivt liv med nästan fem års tungt arbete med ansvar som Finlands överbefälhavare i krig.

Flera försvarslinjer

Vid uppbyggnaden av försvaret på Karelska näset hade den finska arméns taktikutvecklare tagit del av de defensiva principer som Wehrmacht med relativ framgång tillämpat på östfronten 1943–44, även om de inte var nya utan hade många drag gemensamt med metoderna på västfronten 25 år tidigare.

Huvudpunkterna i taktiken var att det defensiva systemet skulle byggas ut på djupet med flera försvarslinjer, där den främsta linjen skulle vara glest besatt.

Kraftsamlingen skulle ske till linjer som låg så långt bakåt att det inte omedelbart kunde nås av sovjetiskt artilleri. Det är möjligt att den finska försvarsledningen tagit till sig principerna, men detta återspeglades inte i försvarets upplägg.

Den finska grupperingen på Näset byggde på tre försvarslinjer som förberetts i varierande grad.

Främst låg huvudställningen, den linje man hållit sedan den finska offensiven 1941 avslutades. En till tre mil bakom den fanns en andra försvarslinje, VT-ställningen.

Den tredje linjen, VKT-ställningen, gick så långt bakåt man rimligen kunde gå på Karelska näset. Den var emellertid inte utbyggd och var närmast en hypotes för var försvaret skulle upptas vid en påtvingad reträtt åt nordväst. Huvudställningen längst fram var både taktiskt och operativt olämplig.

Den representerade väsentligen den linje man nått då framryckningen på Näset avbröts och tog ingen hänsyn till försvarsbetingelserna, som i den relativt öppna terrängen var allt annat än idealiska för rena infanteriförband. Dessutom hade man från sovjetisk sida god insyn i linjen, vilket allvarligt försvårade fältarbeten och den normala verksamheten i en försvarslinje. Trots detta skedde således kraftsamlingen just här.

5 A

Finska soldater pustar ut i en brinnande karelsk by efter att ha utkämpat hårda strider mot sovjetiska trupper under forsättningskriget.

© Interfoto/IBL

Sovjetiskt storanfall

Det sovjetiska storanfallet inleddes den 9 juni och hade knappt två veckor senare tagit sig förbi alla linjerna och nått Viborg.

Striderna avslöjade inte bara många brister i den finska beredskapen och förberedelserna, utan också grava brister i stridsledningen, som direkt återföll på vissa höga förbandschefer – och ytterst på Mannerheim.

Till exempel inträffade inför ett kritiskt motanfall att en fördelningschef förklarade att han hellre avgick med omedelbar verkan än temporärt underställde sig en annan fördelningschef. Relationerna var så inflammerade att armékårschefen valde att abdikera från sitt övergripande ansvar med repliken: »Lös det där själva!»Trots detta bytte inte Mannerheim ut berörda chefer, vilket var en av de rättigheter – och skyldigheter – han förbehållit sig när han den 15 juni placerat en områdeschef för den direkta ledningen av striderna på Karelska näset mellan sig och kår-/divisionscheferna.

Finsk oenighet

När striderna väl vidgats till området öster och norr om Ladoga avslöjades en fundamental och allvarlig skillnad i de två högsta finska chefernas sätt att vilja föra striden.

Chefen för alla förband i Fjärr- och Ladogakarelen hade föga förståelse för kyligt avvägd fördröjningsstrid där man vann tid och vållade fienden förluster med begränsad egen insats.

Armékårschefen på Sviravsnittet var där­emot helt inställd på att genomföra striden med målet att få sin kår på plats i nästa ställning med minsta möjliga förluster. Samtidigt skulle han få ryssen att betala i blod och tid för sin framryckning.

Denna skillnad i synsätt skulle medföra flera konflikter mellan de båda cheferna, särskilt när områdeschefen inte drog sig för att desavouera sina kår- och divisionschefer och ge order direkt till regementschefer.

Konflikten dem emellan blev så infekterad att Mannerheim påstås uppgivet ha yttrat: »Om inte herrarna kan komma överens så skjuter jag dem!»

Beslutsvånda hos Mannerheim

Det hela resulterade i att Mannerheim omplacerade kårchefen (som fick marskalkens personliga tack för sina insatser) och »klädde på» områdeschefen en för sina diplomatiska och operativa talanger känd stabschef.

Dessa episoder – och andra – synes återspegla en förvånande beslutsvånda och obenägenhet hos Mannerheim att vid behov köra över sina underställda. Det antyder att han började få svårt att fatta obehagliga beslut, hur nödvändiga de än i efterhand framstår.

Samtidigt med de förtvivlade försvarsstriderna gällde det för Finland att på det politiska planet dels avvisa sovjetiska kapitulationskrav, dels i det längsta uppehålla rimliga relationer med Tyskland, inte minst med hänsyn till de pågående vapen- och förnödenhetsleveranserna.

Varje möjlighet att undvika en öppen konflikt måste tas tillvara. Väsentlig i detta sammanhang var president Rytis personliga lojalitetsförsäkran till den tyske utrikesministern von Ribbentrop den 26 juni, som var helt avgörande för det fortsatta tyska biståndet.

6

Generaler utvärderar stridsvagns-hinder i juni 1943. Mannerheim flankeras av bland andra sin stabschef Heinrichs och sin operationschef Airo.

© sa-kuva

Stopp för Röda armén

Efter Viborgs fall följde de avgörande striderna vid Tienhaara, Tali-Ihantala, Vuosalmi och Viborgska viken fram till mitten på juli, som alla slutade med att Röda arméns framryckning hejdades.

Moskva lät därefter via svenska underhandskontakter förstå att man var beredd att släppa på det tidigare kapitulationskravet.

Samtidigt hade Tysklands militära situation försämrats i sådan omfattning att dess möjligheter att med militära maktmedel motsätta sig ett finskt utträde ur kriget i praktiken försvunnit.

De finska skräckvisionerna – en kapitulation med åtföljande sovjetisk ockupation och/eller ett krig mot Tyskland – verkade nu mindre sannolika.

Med beaktande av de sovjetiska kraven på personer i en ny finsk regering kunde Mannerheim och regeringens inre krets den 28 juli komma överens om hur man skulle förfara. ### Mannerheim president

Ryti avgick, riksdagen sammanträdde och röstade igenom speciallagen som gjorde Mannerheim till president. Den 4 augusti avlade han ämbetseden och tillträdde sitt lands högsta ämbete. Ombildningen av Finlands högsta ledning väckte naturligtvis berättigad oro i Berlin.

Hitler sände sin försvarsstabschef till Finland för att klara ut förutsättningarna för ländernas fortsatta förbindelser. Den 17 augusti fick han ett diskret men otvetydigt besked av Mannerheim att den finska statsledningen inte ansåg sig bunden av Rytis försäkran i juni. Trots detta avbröt inte tyskarna tillförseln av krigsmateriel till Finland.

En vecka senare anhöll regeringen formellt hos Moskva om att fredsförhandlingar skulle inledas.

Efter fyra dagars väntan erhölls ett positivt svar, som dock bland annat krävde att Finland först offentligt skulle bryta med Tyskland. Striderna upphörde den 4 september och följdes av ett vapenstillestånd två veckor senare.

Brev till Hitler

Mannerheim skrev ett brev till Hitler den 2 september 1944 när de diplomatiska förbindelserna avbröts och de tyska trupperna anmodades lämna landet.

Det sammanfattar på ett utomordentligt sätt både Finlands och – med en diskret antydan – Tysklands situation. Ett utdrag:

Jag vill särskilt understryka att Tyskland, även om ödet icke skulle förunna Edra vapen framgång, dock kommer att leva vidare. En liknande försäkran kan ingen avgiva för Finlands del. Om detta folk på knappt fyra miljoner blivit militärt besegrat, kan det knappast råda några tvivel om att det skulle bli fördrivet eller utrotat. Denna utsikt kan jag icke utsätta mitt folk för.

Hitler valde att inte besvara brevet.

Avled 1951

Fram till våren 1946 var Mannerheim den samlande och, även på sovjetiskt håll, respekterade person vars prestige gjorde mycket för att hålla samman det finska folket under dessa kritiska år.

Hälsoskäl tvingade då honom att avgå från presidentposten, på vilken han efterträddes av realpolitikern Paasikivi. Därefter vistades Mannerheim i huvudsak utomlands. Hans anseende ute i Europa förblev enastående högt. Vid en operaföreställning i Milano 1947 reste sig hela publiken när han trädde in i salongen.

Sedan Mannerheim avlidit i Lausanne i januari 1951 flögs hans stoft hem till Finland. Över Sverige eskorterades planet av en hedersvakt av svenskt jaktflyg. Statsbegravningen blev Finlands största nationella manifestation någonsin.

Mannerheim hade som president och nationalsymbol varit undantagen från alla ansatser att inkludera honom i den krigsansvarighetsprocess som Sovjetunionen påfordrade, trots att han – jämte president Ryti – även politiskt varit den dominerande ledargestalten i Finland från 1940.

Bättre politiker än militär

Mannerheims ledning av det finska försvaret våren och sommaren 1944 var inte hans främsta militära prestation utan innehöll tvärtom felgrepp som hade kunnat få nog så allvarliga konsekvenser.
Däremot blev de tjänster Mannerheim gjorde Finland under och efter inbördeskriget 1917–18 och på det politiska planet 1944–46 av största betydelse för framtiden.

Personen Mannerheim var i hög grad en produkt av sitt ursprung, sin uppväxtmiljö och sin karriär i den tsarryska armén.

För att balansera bilden av Mannerheims aristokratiska arv av 1800-talssnitt bör det framhållas att det inte var så mycket en »näsan-i-vädret»-aristokrati som en noblesse oblige-aristokrati (adelskap förpliktigar) han rep­resenterade.

Artikelförfattarens mor berättade hur hon och några väninnor som nyblivna studenter mötte Mannerheim till häst i en park, i juni 1926. Den civilklädde generalen hälsade först på studentskorna, inte tvärtom!

7

Adolf Hitler uppvaktar Mannerheim på 75-års-dagen nära det finländska flygfältet Immola i Imatra den 4 juni 1942.

Gjorde intryck på alla

Som överbefälhavare hade Mannerheim för vana att bjuda hem alla nya yrkesofficerare, i grupper en och en eller två och två. Han ville personligen känna alla sina officerare.

Lång, ståtlig, intill fåfänga noggrann med sin klädsel och sitt utseende, orubbligt trygg i sin framtoning – allt bidrog till hans allmänt omvittnade karisma. Mannerheim gjorde således ett oerhört intryck även på en så föga empatisk person som Adolf Hitler.

När denne reste till Finland för att uppvakta den finske marskalken på hans 75-årsdag hälsade Mannerheim på honom utan att ta av sig handskarna. En av de närvarande tyska generalerna skrev:

»När Führern gick fram för att gratulera Mannerheim var det som att se den yngste skoleleven gå fram och bocka för rektorn.»

Mannerheim vilar nu på Sandudds begravningsplats, tillsammans med flera andra av Finlands stora män. Kransnedläggning på marskalkens grav hör till programmet vid i stort sett alla statsbesök, sedan år 2001 även de ryska. Vid Helsingfors huvudgata – Mannerheimvägen – står hans ryttarstaty på platsen där han i maj 1918 tog emot segerparaden efter inbördeskriget.

Publicerad i Militär Historia 9/2016