Japanen som vägrade ge upp
Han är den näst envisaste soldaten i världshistorien. Hiroo Onoda blev långt efter andra världskrigets slut en symbol för disciplinen i det japanska militära systemet. Och för alla dess brister.
Efter trettio år i bergen på ön Lubang gav den japanske soldaten Hiroo Onoda upp.
Hiroo Onoda föddes den 19 mars 1922 i staden Kainan. Som ung var han en duktig tävlingsinriktad student som gillade kendo. Efter sin examen arbetade han i Kina som inköpare på ett importföretag. Han var som vilken tonåring som helst, jobbade på dagarna och dansade på nätterna.
1942 blev Onoda inkallad. Han blev uttagen till officersutbildning och handplockades till Nakano-skolan, en elitskola för underrättelse-befäl. Han tränades, till skillnad från den ordinarie japanske officeren, att till varje pris hålla sig vid liv och fortsätta kämpa. De självmordstendenser som annars plågade den japanska armén skulle undvikas.
Skickades till Lubang
Julen 1944 skickades Onoda till Filippinerna och Lubang, en gudsförgäten djungelö på två och en halv gånger en mil, med en liten fiskehamn och ett flygfält. Striderna om Filippinerna hade redan slutat med amerikansk seger och det vara bara en tidsfråga innan den japanska utposten på Lubang sopades bort.
Den 28 februari landade amerikanerna. Det tog en dag för dem att ta kontroll över ön. De få japanska soldater som inte dödades flydde ut i djungeln jagade av hämndlystna filippinier. Onodas första strid var över.
Hans uppgift var nu att hålla sig vid liv och störa fienden så länge som möjligt. Ett uppdrag han tog på djupaste allvar trots att fienden mest bestod av filippinska fiskare.
Gömde sig i skogarna
Det var ett fyrtiotal soldater som gömde sig i skogarna på Lubang och ingen lade ner någon energi på att jaga dem förrän efter krigsslutet.
1947 gav trettio av dem upp. Men inte löjtnant Onoda, korpral Shimada och soldaterna Akatsu och Kozuka. De hade sedan länge sett flygbladen med texten ”kriget är slut, kom ner från bergen”, men fortsatte som i en kollektiv psykos att avfärda dem som lögn.
Samma sak med de personliga meddelanden och foton på deras familjer som släpptes över djungeln. Allt var lögn. De skulle fortsätta att göra livet surt för folket på Lubang, precis som de fått order att göra.
Ön Lubang ligger väster om den större Luzon i norra Filippinerna. Här stävar de amerikanska slagskeppen Pennsylvania och Colorado mot Luzon i januari 1945.
Bara två kvar
I september 1949 fick Akatsu nog av Onodas regim och gav upp. I juni 1953 sköts Shimada i benet men återhämtade sig. Han stupade året efter. Under en skottväxling med polisen brydde han sig plötsligt inte om att ta skydd. Onoda kunde inte förstå varför.
Onoda och Kozuka fortsatte kriga tillsammans i arton år. De levde på bananer och vad de kunde fånga. De dödförklarades 1959, men först tretton år senare, den 17 oktober 1972, stupade Kozuka under en nattlig räd för att bränna ner risfält. Onoda stretade envist vidare. Ute i världen pågick Vietnamkriget och Japan var i färd med att översvämma världen med hemelektronik.
Den 16 februari 1974 gick Onodas antites iland på Lubang. Den unge Norio Suzuki hade på tidstypiskt manér hoppat av skolan och gett sig ut i världen för att finna ”löjtnant Onoda, den fasansfulle snömannen och en panda”.
Det tog honom fyra dagar att hitta Onoda, något som antyder att filippinierna inte kan ha letat speciellt noga. Men Onoda vägrade ge upp utan order och Suzuki flög hem för att leta rätt på hans gamle chef. Han lyckades hitta bokhandlaren Taniguchi som en gång varit major. Han flögs till Lubang och fick beordra Onoda att upphöra med sin verksamhet.
Gav sitt svärd till Marcos
den 10 mars 1975 kunde den luggslitne 52-åringen Onoda marschera ut ur djungeln och ge upp sitt svärd till Filippinernas president Marcos.
Nyheten blev en världssensation och i Japan behandlades han både som hjälte och en kuriös relikt från ett tveksamt förflutet. Onoda gav ut en bok om sitt liv där han inte nämnde att han haft ihjäl minst trettio civila filippinier sedan krigsslutet. Han hade lytt order och så var det med det.
Nio månader after att Onoda gett upp hittades ytterligare en japansk soldat på ön Morotai. Men menige Teuro Nakamura sopades raskt under mattan. Han var amis (en del av Taiwans urbefolkning), han talade ingen japanska och ville bara hem till Taiwan.
Onoda trivdes inte i 1970-talets Japan. Han var en konservativ relikt från en annan tid. Han gifte sig och flyttade till Brasiliens inland där han slog sig på boskapsskötsel. Han dog i januari 2014, 91 år gammal.
Publicerad i Militär Historia 8/2013
