Operation Barbarossa: Stalins kamp mot klockan

I ett berömt tal 1931 uppmanade Josef Stalin sina landsmän till stora uppoffringar för att genomföra en snabb industrialisering. Ett svagt Ryssland hade genom historien alltid blivit slaget – av mongolerna, svenskarna och turkarna – förklarade han, väl medveten om att Ryssland i många konflikter ofta varit den starkare parten. ”Sovjet är hundra år efter de utvecklade länderna och vi måste ta igen eftersläpningen inom tio år”, var det centrala budskapet som därefter skulle genomsyra propagandan.

Precis tio år senare inträffade den militära sammandrabbning som Stalin kan tyckas ha förutsagt. Hur kan man bedöma detta decennium med tanke på att Tyskland 1941 framgångsrikt föreföll ha krossat den sovjetiska försvarsmakten och ockuperat enorma landområden?

Satsade på rörlig krigföring

Under hela 1930-talet fortsatte den modernisering av Röda armén som hade förespråkats av marskalk Michail Tuchatjevskij och andra framsynta ledare. Man satsade på moderna vapenslag för rörlig krigföring, som pansartrupper och flygstridskrafter som skulle kunna företa både långdistansbombningar och ge understöd till marktrupperna.

Man experimenterade med luftlandsatta trupper från transportplan långt in på fiendens territorium. Sovjets vapenutveckling var inledningsvis beroende av teknikimport från väst men snart tog inhemska vapenkonstruktörer fram egna modeller av stridsvagnar, kanoner, flygplan och raketer.

Tuchatjevskij rensades ut av Stalin

En av de mest vittförgrenade utrensningarna under den stora terrorn 1937–38 riktade sig mot de högsta kadrerna i Röda armén. En ”militärfascistisk komplott” påstods ha avslöjats och inleddes med att marskalk Tuchatjevskij och sju generaler avrättades för högförräderi i juni 1937. Inom några månader hade hundratals av deras bekanta och förbundna dömts efter nedbrytande förhör då de tvingats erkänna påhittade brott.

Man beräknar att omkring 4 000 officerare i den högsta arméledningen, särskilt de med lång erfarenhet, avrättades under den stora terrorn. Följden blev att man åren därpå saknade kompetent ledning för många förband. Officerare snabbutbildades för att kunna ta över de poster som blivit lediga.

Konsekvensen blev en lägre kunskapsnivå och en minskad vilja att förnya doktrinerna eftersom många av de vägledande dokumenten för den moderna krigföringen hade skrivits av personer som stämplats som folkfiender. Ett mindre antal av dem som under utrensningarna dömts till Gulagläger blev rehabiliterade och frigivna redan några år senare.

Tyskland går in i Tjeckien

Under Münchenkrisen 1938 visade väst att man var beredd till stora eftergifter gentemot Tyskland för att undvika krig. Moskva ställdes utanför förhandlingarna och tolkade detta som att London och Paris uppmuntrade Hitlers ambitioner österut. Men när Tyskland på våren 1939 annekterade hela Tjeckien vände sig västmakterna till Sovjetunionen i ett senkommet försök att bilda en allians mot fortsatt nazitysk expansion.

Sommaren 1939 pågick utdragna överläggningar i Moskva mellan ryssar, britter och fransmän om ett avtal om försvar av Polen och andra stater som kunde hotas av Tyskland, men västländerna tvekade att gå med på bindande avtal.

Stalin försöker vinna tid

Samtidigt hade Moskva försiktigt besvarat Berlins sonderingar om ett icke-angreppsavtal. Stalin spelade ett högt spel mot Hitler för att få ut så mycket som möjligt av ett sådant avtal. Han räknade med att i det annalkande storkriget skulle de västeuropeiska demokratierna och Tyskland förgöra varandra medan Sovjetunionen fick tid att rusta för att därefter kunna avgöra kriget.

För Hitler innebar en överenskommelse med Stalin stora fördelar. Han skulle kunna göra upp med Polen och sedan vända sig västerut utan risk för ett tvåfrontskrig, vilket plågade Tyskland under första världskriget.

Molotov-Ribbentroppakten

Vad västdiplomaterna inte uppnådde under månadslånga samtal åstadkom tyskarna på en dag. Den 23 augusti landade utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Moskva. Samma kväll undertecknades ett non­aggressionsavtal av Ribbentrop och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. I ett hemligt tilläggsprotokoll initierat av Stalin delades Polen upp mellan de nya bundsförvanterna. Litauen blev tyskt intresseområde medan Finland, Estland, Lettland och Rumänien tillföll Sovjet.

Molotov-Ribbentroppakten, som avtalet vanligen kallas, offentliggjordes omgående. Att de svurna fienderna Tyskland och Sovjet­unionen plötsligt ingått en pakt slog världen med häpnad.

Ur militärstrategisk synvinkel försökte Moskva utnyttja uppgörelsen med Tyskland så mycket som möjligt för att införskaffa den nyaste tyska teknologin, särskilt på vapen­industrins område. Sovjet fick tillgång till tyskarnas senaste flyg- och stridsvagnsmodeller och upptäckte till sin förvåning att vissa sovjetiska stridsvagnar var mer sofistikerade än de tyska. Tyskland fick å sin sida strategiska råvaror och mineraler som var livsviktiga för dess vapenproduktion.

Sovjets krigsindustri prioriterades

Men Sovjet hann inte bygga ut försvarslinjen längs den nya statsgränsen genom Vitryssland och Ukraina. Från sommaren 1940 arbetade den sovjetiska generalstaben frenetiskt med att förbereda landet för det kommande kriget. En rad lagar och förordningar skulle stärka krigsindustrins ställning och disciplinen på fabriker och kolchoser i allmänhet. Infrastrukturen i de nyligen annekterade områdena i Baltikum, Vitryssland och Ukraina byggdes ut.

Samtidigt var Moskva noga med att fullfölja alla handelsavtal med Tyskland för att på så sätt konsolidera sin ställning utanför det pågående kriget, och inte ge Hitler någon förevändning att ändra sin inställning till Moskva.

Blixtkriget tvingade Stalin att tänka om

Andra världskriget utvecklades inte så som Stalin trott till ett utdraget, utmattande krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike. Den snabba tyska segern tvingade Stalin till omtänkande, både om det moderna krigets karaktär och om villkoren för försvaret av Sovjet.

Sedan Hitlers trupper genomfört segerparaden på Champs Elysée i Paris stod det klart att förr eller senare kunde Tyskland börja förbereda ett angrepp på Sovjetunionen.

En kärnfråga var hur ett kommande tyskt angrepp skulle fokuseras. Man utgick från att Tyskland måste begränsa anfallet till en huvudriktning. Frågan gällde om den skulle gå mot Ukraina med dess bördiga jordbruk och rika naturresurser eller mot Moskva som var Sovjetstatens administrativa centrum.

Mellan dessa tänkbara anfallsriktningar låg de vidsträckta Pripjatträsken i Vitryssland som var omöjliga att forcera. Under långa diskussioner argumenterades för och emot dessa tänkbara tyska anfallsriktningar. I slutänden bedömdes den södra riktningen, mot Ukraina, som mest trolig. Dit koncentrerades följaktligen de största sovjetiska styrkorna.

När skulle angreppet komma?

En annan viktig fråga under 1940–41 gällde om Hitler skulle våga angripa Sovjetunionen innan han besegrat Storbritannien; den tyska lärdomen från första världskriget borde ha varit att aldrig ställas inför risken av ett krig på både öst- och västfronten. Stalin tycks ha varit övertygad om att detta också var Hitlers närmast självklara insikt.

Men Hitler hade direkt efter Frankrikes fall i juni 1940 gett order om att uppdatera anfallsplanerna mot Sovjet­unionen, samtidigt som man förberedde operation Sjölejon för en landstigning i England.

Att krossa Sovjetstaten och utrota bolsjevismen hade varit ett av Hitlers främsta mål och efter framgångarna för Tyskland 1938–40 hade han lyckats övertyga även de tvivlande militärerna om landets kapacitet. Under hösten 1940 togs det ena förslaget efter det andra fram för hur angreppet mot Sovjet skulle göras.

Operation Barbarossa i tre anfallsriktningar

I december fastställdes riktlinjerna för operation Barbarossa som siktade på att med tre anfallsvågor – mot Ukraina, Moskva respektive Leningrad – på kort tid under sommaren 1941 erövra de viktigaste delarna av Sovjet och tvinga fram förhandlingar om kapitulation.

Det dröjde inte länge innan sovjetiska agenter började rapportera till Moskva om olika tyska krigsförberedelser. Men tvärtemot vad som tidigare påståtts lyckades de inte få fram själva planen för operation Barbarossa. Man svävade alltså i okunnighet om de mest väsentliga delarna i den tyska anfallsplanen. Än mind­re fick man fram några entydiga uppgifter om den kommande tidpunkten för ett eventuellt anfall.

Under tiden genomfördes i allt mer hektiskt tempo en utbyggnad av Röda armén och produktionen av flygplan, stridsvagnar och kanoner ökades intill nästan full krigstida nivå. Vid årsskiftet 1940–41 hölls i Moskva stora konferenser med de högsta befälhavarna i armén respektive marinen. De avslutades med krigsspel på kartor för olika tänkbara tysk-sovjetiska scenarier i inledande krigsskede.

Den sovjetiska doktrinen gick ut på att varje tänkbart tyskt angrepp skulle hejdas i ett gränsnära område varefter striderna skulle föras över på motståndarens territorium. Man överskattade sin förmåga att hejda ett angrepp eftersom man inte räknade med att Tyskland skulle kunna inleda kriget med ett så massivt angrepp som operation Barbarossa innebar.

Stalin mobiliserade i hemlighet

Under första halvåret 1941 strömmade allt fler alarmerande underrättelser till Moskva om det förestående tyska angreppet. Landets främsta underrättelseofficerare kunde rapportera om olika datum för det kommande angreppet. Stalin hade i slutänden ansvaret för hur dessa rapporter skulle tolkas. Visserligen höjde han beredskapen och lät genomföra en dold mobilisering av stora reserver, men tvekade i det längsta att tro på ett tyskt angrepp den sommaren.

Åtskilliga rapporter hade talat om ett tyskt angrepp i maj men visat sig felaktiga, andra innehöll sådana uppgifter att de med rätta kunde betraktas som planterad desinformation. Flera av de ledande inom den militära underrättelsetjänsten som kommit till slutsatsen om ett massivt tyskt angrepp i allians med andra fascistiska styrkor avfärdades.

När det framfördes varningar från premiärminister Churchill – som tack vare att man knäckt tyskarnas Enigmakoder kände till Barbarossaplanen – betraktade Stalin detta som britternas försök att provocera in Sovjet i ett krig mot Tyskland. Stalins huvudlinje tycks ha varit att gå med på förväntade krav på eftergifter från Hitlers sida – allt för att så länge som möjligt undvika krig.

Hitlers desinformationskampanj mot Sovjet

Berlin spelade skickligt och lät framföra att Hitler avsåg att ställa ultimatum till Moskva om landavträdelser eller nya ekonomiska överenskommelser. Hitler hade från första början gett order om en intensiv desinformationskampanj för att steg för steg vilseleda Moskva om vad Tyskland planerade. I flera hänseenden lyckades de över förväntan hålla Stalin ovetande om exakt hur och när angreppet skulle komma att inledas.

Trots att tyska flygplan under våren och försommaren 1941 genomförde otaliga överflygningar av sovjetiskt territorium hade det sovjetiska försvaret strikta order om att enbart avvisa dem och inte till något pris invecklas i strider som skulle kunna tas som förevändning av Tyskland att starta ett krig.

När Röda arméns ledning i maj 1941 lade fram ett förslag om ett föregripande angrepp mot de allt starkare tyska truppkoncentrationerna längs gränserna mot Sovjet förkastade Stalin planen; detta för att inte provocera fram ett fullskaligt krig som han ansåg att Sovjet ännu inte var berett för.

De egna rapporterna från militärområdena längs Sovjets västgräns innehöll allt fler uppgifter som tydde på ett förestående angrepp.

Ville föra striden på tyskt territorium

Stalin tillät inte arméledningen att genomföra en full mobilisering eftersom han ansåg en sådan som liktydig med krig. Om rapporterna om ett tyskt angrepp skulle visa sig felaktiga vore det kostsamt och riskabelt att åter hemförlova de mobiliserade soldaterna. Skulle däremot rapporterna vara korrekta så utgick Stalin från att Röda armén hade förmågan att hejda angreppet och därefter med initiativet i egna händer föra över striderna på tyskt territorium.

Om kriget på östfronten har åtskilliga mytbildningar spridits genom åren. Den första var Hitlers påstående redan i krigsförklaringen den 22 juni 1941 att ett preventivkrig blivit påtvingat Tyskland eftersom Sovjet skulle ha brutit mot vänskapsfördraget genom en stor sammandragning av trupper som stod redo att kasta sig över landet. Men de tyska arkiven har visat att naziledningen under 1941 inte hade några som helst indikationer på ett förestående sovjetiskt angrepp.

Barbarossaplanen hade antagits i december 1940 därför att man bestämt sig för att krossa Sovjetstaten och utplåna det sovjetiska kommunistpartiet, inte för att man hade fått underrättelser om ett förestående angrepp.

Myten om Stalins anfallsplaner

En nyare mytbildning hävdar tvärtom att Stalin redan från slutet av 1930-talet skulle ha förberett ett anfallskrig mot Nazityskland. Stalin skulle listigt ha manövrerat det fascistiska Tyskland att starta världskriget för att försvaga de kapitalistiska demokratierna och förbereda marken för socialistiska revolutioner i Västeuropa med Röda armén som den avgörande faktorn.

Anhängare till denna tes har försökt hitta indicier på att Sovjetledningen faktiskt utarbetade planer för ett angrepp som skulle ha inletts i juli 1941, men operation Barbarossa förekom Röda armén med endast några veckor.

Man pekar på hur de sovjetiska arméerna i de främsta och bakre echelongerna stod grupperade för anfall men inte för ett försvar på djupet. Mot dessa teorier, som först lanserades 1987 av den avhoppade GRU-agenten Vladimir Rezun (skrev under namnet Viktor Suvorov), har tunga invändningar riktats både från ryska och amerikanska militärhistoriker.

De logistiska förutsättningarna för krig utanför Sovjetunionens gränser skulle förhindrat Stalin att få generalernas stöd om han ens hade framkastat något sådant anfallsscenario som Rezun skisserat.

Offensivare propaganda

Visserligen ändrades tonläget i den sovjetiska militära propagandan på försommaren 1941 i mer offensiv, stridbar riktning. I ett tal till avgångsklasserna från krigsakademierna i början av maj talade Stalin i betryggande ordalag om Röda arméns offensiva styrka och pekade på att Tyskland förvisso vunnit stora framgångar men ingalunda kunde ha en stridsmakt som var omöjlig att besegra.

Men varken Stalins högtidstal eller hans agerande som statschef under maj-juni 1941 tyder på att ett föregripande anfall mot Tyskland förbereddes. Han gjorde tvärtom febrila försök att hindra det krigsutbrott som han i likhet med de flesta bolsjeviker betraktade som oundvikligt.

Även sedan de första rapporterna på morgonen den 22 juni strömmat in om tyska attacker mot flygplatser, järnvägar och städer tvivlade Stalin på att det verkligen var något annat än enskilda tyska befälhavares provokationer. De följande tio dagarna med ständiga sammanträden för att ömsom med desperata order, ömsom rationellt omtänkande försöka hejda den tyska anfallsvågen skulle bli de mest ansträngande dittills i hans långa despotiska karriär.

Publicerad i Militär Historia 6/2011