Operation Biting: Hemlig räd mot tysk radar

Den 5 december 1941 flög en spaningsutrustad Spitfire in över Frankrikes kust och tog en bild som blev ett av andra världskrigets klassiska fotografier.

Britterna hade efter nästan ett års sökande funnit en tysk radarstation och beslutade att genomföra en kommandoräd som skulle skifta maktbalansen i luftkriget över Europa.

Operation Biting var en följd av den teknologiska kapplöpningen om radar, en teknologi som togs fram på 1930-talet men som fick sitt nuvarande namn först våren 1940 (Radio Detecting and Ranging).

Dessförinnan arbetade flera länder med olika namn och prototyper. Vid krigets utbrott hade både Tyskland och Storbritannien operativa radarsystem av primitiv karaktär.

Radar skulle varna för bombplan

Britterna började redan 1936 under ledning av Robert Watson-Watt att bygga en serie radarstationer för att skydda hemlandet från fientliga bombattacker.

Systemet kallades Chain Home och bestod vid krigets utbrott av 21 stationer.
Nätverket var delvis improviserat och beroende av bland annat privata telefoner men det fungerade och kunde med kort varsel upptäcka inkommande flygplan och distribuera informationen till jaktflygets stridsledningscentral. Chain Home byggdes successivt ut under kriget.

På 1930-talet hade Tyskland tagit fram egna parallella prototyper för radar men de brittiska forskarna låg ett steg före.

Istället för ett system bestod det tyska radarförsvaret av enskilda stationer vid strategiska mål. Redan en av de första brittiska bombräderna under kriget, attacken i dagsljus mot Wilhelmshaven den 18 september 1939, upptäcktes av tysk radar och merparten av bombplanen som saknade jakteskort sköts ned sedan tyska jaktplan i god tid kunnat dirigeras mot målet.

Tyskarnas radar baserades på två huvudsakliga system som benämndes Freya och Würzburg. Freya var först i drift och var ett varselsystem för tidig varning med relativt lång räckvidd.

Nackdelen var att systemet inte var precist och inte kunde fastslå höjden för inkommande flygplan. Würzburg hade kortare räckvidd men var mer exakt och kunde precisera flyghöjden för upptäckta flygplan.

De båda systemen kompletterade varandra där Freya användes för att upptäcka fientliga flygplan och Würzburg för att få fram den avgörande informationen till jaktflyget.

Avgörande för luftförsvaret

Under slaget om Storbritannien sommaren 1940 blev Chain Home tillsammans med sitt luftburna radarsystem Air Interception avgörande för det brittiska luftförsvaret.

Tyskarna attackerade inledningsvis de brittiska radarstationerna och flygfälten men begick misstaget att inte fortsätta bekämpa dem utan övergick till att bomba brittiska industrier och städer.

Efter fyra månader gav tyskarna upp och jaktflyget hade vunnit, vilket var i kontrast mot förkrigsteorier där bombplanen ansågs ostoppbara.

Radarn hade tippat vågskålen till försvararnas fördel. RAF började bomba mål i Tyskland och de tyskockuperade områdena redan innan slaget om Storbritannien tagit slut. Men kampanjen intensifierades under vintern 1940–41.

Resultatet var begränsat med få träffade mål, samtidigt som bombflyget led massiva förluster. Ju mer vintermörkret lade sig över Europa desto lägre blev moralen inom Bomber Command.

För britterna var det förbryllande varför förlusterna var så omfattande och en fråga som gäckade dem var huruvida tyskarna hade radar till sitt förfogande eller ej.

Radarstrid i den brittiska ledningen

Tvisten om den tyska radarn pågick ända upp i den brittiska ledningen. En naturvetare vid namn R V Jones hade knutits till RAF:s underrättelsetjänst för att bättre kunna analysera tyskarnas tekniska utveckling.

Jones var övertygad om att tyskarna hade en operativ radar som påverkade operationerna över Europa. Premiärminister Churchills vetenskaplige rådgivare Frederick Lindemann var däremot av den bestämda uppfattningen att tyskarna inte hade en fungerande radar.

Jones påbörjade ett intensivt arbete för att bevisa sin teori. Han skärskådade flygfoton över den franska kusten, undersökte nedskjutna tyska flygplan och begav sig till den engelska sydkusten för att pejla in tyska radarvågor.

Han var så energisk att han till och med blev arresterad av den engelska polisen som misstänkte att han var tysk spion.

Det tyska luftförsvaret använde sig precis som Jones misstänkte av radar för att upptäcka brittiska plan och dirigera jaktplan.

Längs Nordsjökusten hade Luftwaffe koncentrerat sitt luftvärn längs »Kammhuberlinjen», döpt efter chefen Joseph Kammhuber. Utefter linjen skapade Luftwaffe ett stort antal luftförsvarszoner som de benämnde himmelssängar.

Idén bakom försvaret var att skapa zoner om cirka 20 x 35 kilometer koncentrerade runt en Freya som dirigerade förbestämda nattjaktplan mot inkommande brittiska bombplan.

I de flesta zoner koncentrerades även luftvärnsstrålkastare och senare under kriget adderades två Würzburgradarsystem till varje himmelssäng.

I sitt envisa sökande blev Jones allt mer övertygad om den tyska radarns existens och våren 1941 hade han en lista över sannolika radarstationer längs den franska kusten. Men det exakta syftet med stationerna och vilken utrustning de hade gäckade honom.

Ett tydligt foto av en Freya togs redan den 22 februari 1941 utanför Cherbourg och Jones beräknade korrekt att Freya borde ha svårt att fastställa höjd på inkommande flygplan.

Han drog därför slutsatsen att Freya måste kompletteras av något ytterligare system för att verka så effektivt som det tyska luftförsvaret trots allt gjorde.

Misstanken bekräftas

I maj 1941 tog en amerikansk diplomat ett foto av en dittills oidentifierad tysk radar i Berlin (USA var neutralt och ambassaden i Berlin var fortfarande öppen) och vidarebefordrade det till RAF.

En månad senare fick Jones information från kodknäckarna i Bletchley Park om ytterligare ett tyskt radarsystem som benämndes Würzburg. Jones fick vatten på sin kvarn och intensifierade sitt sökande efter den and­ra tyska radarmodellen.Jakten på Würzburg fortsatte under sommaren och hösten men utan resultat, istället ökade RAF:s förluster i vintermörkret.

Men till slut i no­vember 1941 nåddes Jones av goda nyheter när ett spaningsplan återkom med bilder som indikerade att två olika radartyper fanns grupperade på samma position.

Jones anade att han äntligen hade möjlighet att bekräfta existensen av två tyska radarsystem men då behövde ytterligare ett spaningsuppdrag flygas mycket nära den här positionen.

Ett sådant uppdrag var lika svårt som farligt men underlättades av att platsen låg vid kusten knappt 90 meter från havet och var lättorienterad.

Spaningsflyg avslöjade

En Spitfire gjordes redo med extra kamerautrustning och lyfte den 5 december 1941. Uppdraget fortskred utan problem och piloten återvände med en perfekt bild.

Jones urskilde tydligt först en Freya och därefter ytterligare en radar i form av en parabolantenn med cirka tre meter i diameter.

Det var med all sannolikhet den dittills oidentifierade Würzburgradarn och den fanns vid den franska kanalkusten invid byn Bruneval strax norr om Le Havre.

Jones förspillde ingen tid utan tog kontakt med lord Mountbatten som var chef över Combined Operations, den brittiska specialenhet som bildats direkt efter evakueringen från Dunkerque för kommandoräder mot det tyskockuperade Europa. Jones begärde att en räd mot Bruneval skulle genomföras. Kommittén för Combined Operations beslutade att bevilja räden men lord Mountbatten avrådde från en amfibieoperation.

Anledningen var att terrängen inte var gynnsam för en sådan. Kustlinjen, 90 meter från villan, var en hög klippkant rakt ned mot havet och det fanns bara en mindre strandremsa som var tjänlig att landstiga på.

Den var välförsvarad med stödjepunkter och kulsprutenästen vilket ansågs för riskabelt, inte endast för förlusterna utan även för risken att tyskarna skulle hinna spränga radarn innan kommandosoldaterna hann fram.

Lufträd mot radarn

Den 8 januari 1942 kontaktade istället Mountbatten de brittiska luftburna trupperna och tillfrågade deras chef general Fredrick Browning om dennes förband kunde genomföra en luftburen operation.

Browning var entusiastisk och villig att sätta igång eftersom hans förband nyligen hade formerats och den brittiska krigsmakten ännu inte använt luftburna trupper.

Tyskarna hade framgångsrikt använt fallskärmsjägare vid Eben Emael och Kreta medan Storbritanniens två luftburna bataljoner fortfarande var under utbildning. Faktum var att endast en av bataljonerna var redo för strid, men Browning ville behålla sin 1. bataljon intakt och ordern gick istället till 2. bataljonens C-kompani lett av överste John Frost.

Planen blev således att Frosts män skulle luftlandsättas invid Bruneval, alldeles nära den villa som låg i anslutning till radaranläggningarna. Den tyska garnisonen skulle snabbt kämpas ned genom att utnyttja överraskningseffekten samtidigt som kustbefästningarna skulle attackeras bakifrån.

Under tiden skulle radarn säkras och monteras ned. Reträtten planerades ske med landsättningsbåtar från kusten i skydd av mörkret för snabb återtransport över Engelska kanalen.

Radaroperatör togs med

Nedmonteringen av radarn under stridsförhållanden i mörker var ett bekymmer och därför beslutades att flygsergeant C W H Cox, som var radaroperatör inom RAF, skulle vara en del av styrkan och finnas på plats för att säkerställa att rätt delar kom med och att rätt prioriteringar gjordes.Valet av Cox var inte idealt, han hade aldrig tidigare varit ombord på en båt eller ett flygplan, men en stor dos brittisk optimism fick kompensera.

Cox optimism hade sannolikt dämpats om han i förväg känt till ryktet bland soldaterna att han skulle skjutas om attacken misslyckades.

Detta för att hans kunskap inte skulle hamna i tyska händer. Ytterligare en expert, D H Preist, avdelades för attacken men fick endast åka med de hämtande båtarna eftersom han ansågs vara för värdefull för att riskeras i ett fallskärmshopp.

Frost avsatte 120 man för operationen och de fördelades över fem enheter döpta efter framgångsrika brittiska amiraler:

Nelson, Jellicoe, Hardy, Drake och Rodney. Under ledning av kapten John Ross var Nelsons uppgift att rensa stranden och säkra hemtransporten.

Rodney fanns i reserv under befäl av löjtnant John Timothy och skulle gruppera en defensiv linje norrut för att möta eventuella tyska förstärkningar. De övriga tre grupperna formerade ett team under John Frost med uppgift att inta villan och säkra radarn.

Invid villan fanns ett par tillhörande ekonomibyggnader där en pluton tyska soldater var inkvarterade. Ytterligare tyskar fanns i byn och tillsammans med ett antal radartekniker från Luftwaffe mönstrade tyskarna över 100 man kring Bruneval med ytterligare enheter en bit längre inåt land.

Britter på jakt efter segern

Vintern 1942 var det brittiska imperiet i desperat behov av en spektakulär framgång. Japan hade inträtt i kriget och tvingat Singapore att kapitulera.

I Afrika gick den tyska Afrikakåren under Erwin Rommel framåt, tyska trupper stod utanför Moskva och på Atlanten sänkte tyska ubåtar allierade fartyg i en accelererande takt.
Förutsättningarna var därtill knappast optimala. Som ny enhet hade en del av Frosts män inte slutfört sin hoppträning och sekretessen kring operationen var så rigid att de inte kunde öva anfall i en uppbyggd terräng som liknade den vid Bruneval.

Till slut insisterade Frost på mer information och beviljades insikt i planen så att hans mannar kunde bygga en skalenlig modell av radaranläggningen. Britterna fick samtidigt detaljerad och aktuell information om den tyska garnisonens storlek och gruppering inrapporterad från franska motståndsrörelsen.

Frosts kompani övade intensivt under februari med målet att genomföra operationen under månadens sista dagar. Det krävdes månljus kombinerat med högt tidvatten vilket innebar att endast dagarna 24–27 februari var lämpliga.

Frost ledde en generalrepetition den 23 februari som inte alls var lyckosam, koordineringen av hoppen misslyckades och båtarna hamnade på fel position.

Trots det fattades beslut om att genomföra operationen och efter ett par dagars ängsligt väntande fick Frost natten mellan den 27 och 28 februari 1942 klartecken att sätta igång.
Båtarna avseglade redan före skymningen och fallskärmsjägarna gick ombord på transportplanen under kvällen.

Även här var en smula brittisk optimism på sin plats. Planen var av typen Whitley, alltså före detta bombplan som bedömts omoderna och därför tagits ut tjänst.

De kallades »ladugårdsdörrar» eftersom de ansågs lika lätta att träffa som en lada. Frosts mannar höll dock modet uppe, de sjöng sånger i den bullriga kabinen och drack te.

Inga överraskningar inträffade under överfarten och hoppet skedde från ungefär 180 meters höjd i den månklara vinternatten.

Merparten av enheterna hamnade på sina utmarkerade landnings­zoner förutom delar av grupp Nelson som hamnade ungefär 2,5 kilometer söder om sin. Det tog Frosts enheter mindre än tio minuter att återsamlas och utgångsgruppera.

I rask takt slog britterna en ring runt villan och radarn. Cox och hans tekniska team forcerade taggtråden med kärror som de landsatt för att kunna lasta delar av Würzburgradarn.

När anfallspositionerna var intagna blåste Frost i sin visselpipa. Omedelbart hördes explosioner, skrik och ljudet av automateld från områden runt radarn erinrade han sig efteråt.
En ensam tysk soldat besvarade elden från villans övervåning men kämpades ned. I övrigt var villan tom och de framryckande soldaterna intog snabbt området.

Två tyskar tillfångatogs varav den ene var stationens radartekniker. Ett snabbt förhör gav vid handen att merparten av den tyska garnisonen var grupperad en bit bort från Bruneval.

Demontering i kulregn

När Cox och hans män inledde nedmonteringen av radarn blev de beskjutna från tyska positioner runtomkring.

Elden var sporadisk och inte träffsäker men betydde att demonteringen fick genomföras samtidigt som tyska kulor ven runt huvudena på dem.

Cox insåg direkt att den tre meter breda parabolen var för stor för att tas med i sin helhet och beslutade att såga loss en sektion och lasta på vagnen.

Han fortsatte med att peka ut de delar som framstod som intressantast och de bröts eller bändes helt sonika loss med våld.

Förutom skottlossningen hördes motorljud vid horisonten och Frost antog att tyska förstärkningar var på ingående.

Främst befarade han att de skulle bli beskjutna av granatkastare vilket skulle hämma rörligheten och riskera hela evakueringen. Efter ungefär 30 minuter beslutade Frost att beordra reträtt mot stranden.

Sannolikt kom ordern i grevens tid. Fallskärmsjägarna ur Nelson hade landat 2,5 kilometer fel och därför inlett en språngmarsch i en båge runt ekonomibyggnaderna.

De fick inleda en kamp mot tiden och fördröjdes ytterligare när de stötte på en tysk patrull norr om byggnaderna.

Väl framme vid stranden drog de på sig eld från en tysk kulsprutebunker och en brittisk kvartermästare blev svårt sårad. Stranden säkrades ungefär samtidigt som Frosts män påbörjade förflyttningen.

Tyskarna insåg att britterna omgrupperade och ryckte fram i anfallsställning. Klockan var då cirka 02.15 och till sin fasa såg inte Frost några motor­båtar, de svarade inte heller på signalisternas kontaktförsök.

Istället sköts flera nödfacklor upp och precis när Frost började överväga att återgå till försvar längre upp siktades båtarna.

De körde inte in två och två som planerat utan alla sex blåste in. En av Frosts radiomän ropade entusiastiskt att båtarna kommit varpå han utbrast »God bless the ruddy navy, sir!».

Det faktum att alla båtarna kom in samtidigt skapade förvirring på stranden. Radarn, de tyska fångarna och de sårade lastades ombord på den första båten.

Två andra blev överfulla medan tre av dem lade ut halvfulla. Kvar på stranden blev två signalister som hade misstagit sig i terrängen och inte hunnit fram i tid.

Begränsade förluster

Totalt stupade två brittiska soldater, sex sårades och ytterligare fyra utöver signalisterna tillfångatogs. Samtliga som togs tillfånga överlevde kriget.

Tyskarnas förluster var också små: fem döda, två sårade och två tillfångatagna. Britterna hade ändå varit lyckosamma.

Anledningen till att brittiska flottan var försenad och inte svarade på radioanrop berodde på att bara en timme innan hade två tyska torpedbåtar och en jagare passerat endast 1,5 kilometer från stranden utan att märka varken striderna eller de brittiska motorbåtarna.

Väl ute på Engelska kanalen plockades britterna upp av större torpedbåtar och stävade mot Portsmouth, eskorterade av fyra jagare under ett skyddande paraply av Spitfires. Vid ankomsten hade det hunnit bli ljust igen och några av jagarna spelade Rule Britannia på högsta volym i de utvändiga högtalarsystemen när fartygen i triumf angjorde hamnen.

Räden blev en succé och slogs upp stort i brittisk press de kommande veckorna. Historien var för den brittiska allmänheten en välbehövlig moralstärkande nyhet.

Fördelar med den tyska radarn

I det fortsatta underrättelsekriget fick Jones möjlighet att studera radarn och testa sina hypoteser.
Han fann att radarns prestanda inte var lika god som dess brittiska motsvarigheter men att konstruktionen i moduler gjorde den mer lättunderhållen och driftsäker.

Det gjorde även att personalen inte behövde samma utbildningsnivå, vilket bekräftades i förhör med den tillfångatagna tyska radarteknikern som britterna till sin förvåning fann vara betydligt mindre kvalificerad än sina brittiska kollegor.

Frosts män tog mitt under striderna ett antal fotografier av radarn med blixt som blev värdefulla.

Fallskärmsjägarna upptäckte att den tyska fabriken hade monterat texttavlor med de tekniska specifikationerna för radarn på utsidorna. De bitar som var trasiga kunde britterna därför bygga riktiga kopior av tack vare specifikationerna.

Remsor som motmedel

Kort därefter var britterna på det klara med vilka störningsmetoder som fungerade mot Freya och Würzburg.
RAF hade tagit fram ett motmedel, remsor, som de kallade window för att störa den tyska radarn och tack vare Brunevalräden fick de bekräftat att window fungerade.

I juli–augusti 1943 ödelade brittiska bombplan Hamburg i en serie räder medan window förblindade den tyska radarn och luftförsvaret fullständigt.

En tredje oväntad bonus var att tyskarna skärpte säkerheten kring sina radaranläggningar och stipulerade ett förstärkt närskydd med kompletta taggtråds- och skyttegravsförsvar runt dem.

Den åtgärden gjorde dem betydligt mer lättupptäckta från luften och därmed lättare att kartlägga och bekämpa – till skillnad från radarn vid Bruneval som det 1941 tog RAF nästan ett år att lokalisera.

Ett antal medaljer delades ut till de inblandade, bland dem Frost och Cox. Som följd av den historiska framgången av den första insatsen med luftburna trupper i det brittiska imperiets historia beslutades även att expandera de luftburna trupperna till en komplett division.### Radartekniken förbättrades

Den tekniska utvecklingen var snabb och de tre sista krigsåren kom både markradar och luftburen radar att bli allt mer förfinade.

Erövringen av Würzburgradarn blev ändå en historisk bragd som förblev omtalad under återstoden av kriget.
Överste Frost kom att bli legendarisk som chef över den bataljon som erövrade och höll bron vid Arnhem 1944.
Han avslutade kriget i tysk fångenskap och skrev sina memoarer 1981. Modellen som hans bataljon tränade med inför Brunevaldräden finns bevarad och är tillgänglig för allmänheten på Imperial War Museum i Duxford där en hel avdelning är tillägnad de brittiska luftburna trupperna.

Publicerad i Militär Historia 2/2016