Operation Fieldfare
Norge den 5 mars 1944. Det är bara några minuter till midnatt då tre specialtränade norska soldater i brittiska uniformer släpps djupt bakom fiendens linjer. Deras uppdrag är att bevaka och sabotera tyska trupptransporter.
Fieldfaregruppens Olav Aarsæther, Birger Strømsheim och Joachim Rønneberg iklädda Royal Air Force kommandouniformer.
Joachim Rønneberg, Birger Strømsheim och Olav Aarsæther hade alla flytt till England från det ockuperade Norge för att ta upp kampen mot tyskarna. De hade sitt ursprung i kuststaden Ålesund, som låg i närheten av det operationsområde som skulle bli deras hemvist på obestämd tid.
Redan i november 1943 hade de fått sitt uppdrag och efter två misslyckade försök var det skönt att närma sig norsk jord igen. Det var inga duvungar som satt i lastutrymmet i det brittiska bombplanet i mars 1944. Ett år tidigare hade Rønneberg lett attacken mot tungtvattenanläggningen i Rjukan. Med honom för att aptera sprängladdningarna var även Strømsheim. Aarsæther var gruppens telegrafist och hade en bakgrund i brittiska Royal Air Force på Island.
Alla ingick de i Kompani Linge där man samlade norrmän som flytt hemlandet och utbildade dem till kommandosoldater. Lingekarlarna, som de kallades, var en del av den brittiska organisationen Special Operations Executive (SOE) som på premiärminister Winston Churchills order hade skapats 1940 för att strida bakom fiendens linjer. Deras uppgift var att, som Churchill själv uttryckte det, sätta Europa i brand.
380 000 tyska soldater
Soe skapades efter den brittiska reträtten från Dunkerque 1940. Då behövdes en underrättelsetjänst som spionerade och rapporterade vad som hände bakom fiendens linjer. Efter slagen vid Stalingrad och el-Alamein 1942–43 tycktes kriget vända och de brittiska myndigheterna hoppades att en villkorslös tysk kapitulation var möjlig.
Samtidigt som invasionen av Normandie planerades vändes blickarna mot Norge där 380 000 tyska soldater var stationerade. Vid en invasion av Västeuropa skulle det vara en klar fördel att binda de tyska trupperna i Norge så att de inte kunde förflyttas och bidra till det tyska försvaret i Frankrike.
Efter invasionen av Normandie 6 juni 1944 ansåg chefen för Royal Air Force Coastal Command att om sabotage genomfördes mot de norska järnvägarna skulle tyskarna vara tvungna att använda sjövägen för att transportera sina trupper till kontinenten. Detta skulle vara till de allierades fördel då den brittiska flottan kontrollerade haven och därigenom kunde sänka fartygen.
Samtliga järnvägar skulle angripas
Militärledningen tvekade, men den 5 december 1944 kom order från högsta ort. Det allierade överkommandot meddelade att samtliga norska järnvägar i nord-sydlig riktning som användes av tyska trupper skulle angripas.
När de tre soldaterna nio månader före ordern hängde i sina fallskärmar högt över Tafjordfjella insåg de snabbt att piloten släppt dem på fel plats. Detta var knappast förvånande eftersom de två första försöken i november 1943 och februari 1944 varit helt misslyckade.
I februari hade de dessutom fått rycka in och guida piloten tillbaka till England för att undvika luftvärnet kring Ålesund. Med hög fart närmade de sig nu marken på fel sida av bergstoppen Torsnos, 1 975 meter över havet. Den sida där de höll på att landa är extremt brant och stenig.
Uppdraget var i fara
Med livet i behåll lyckades Rønneberg ta sig ner för bergssidan och träffade Aarsæther. Strømsheim var spårlöst försvunnen och uppdraget var i fara. Först efter ett långt sökande hördes ett svagt visslande från toppen långt ovanför dem. De hade alla klarat landningen. Operation Fieldfare kunde fortlöpa.
Under de kommande månaderna etablerade de sig i området genom att bygga en undangömd och svårupptäckt stuga samt etablera depåer med vapen, sprängmedel och annan utrustning. För att få en uppfattning om de tyska styrkorna i området cyklade Rønneberg runt under sensommaren 1944 och utgav sig för att vara en bonddräng på semester. Han kunde konstatera att tyskarna hade små bevakningsposter längs vägarna och att den närmaste större truppkoncentrationen fanns i Dovre, långt borta från den bas de etablerat i fjällmassivet.
Det största problemet de hade under denna tid av väntan var bristen på förnödenheter från England. De telegraferade vid upprepade tillfällen om detta, och London lovade runt men höll tunt. Till sist såg de ingen annan utväg än att bryta sig in i en av den lokala turistföreningens självbetjänta stugor och stjäla mat.
Joachim Rønneberg och Birger Strømsheim vid ingången till den operationsbas som de byggt i skydd av en bergvägg. Bristen på försändelser från Storbritannien tvingade dem att stjäla mat ur traktens turiststugor för att överleva.
Efter sommarens invasion av Normandie blev frågan om de tyska trupperna i Norge högintressant, särskilt efter den tyska reträtten och stora tyska förluster på öst- och västfronten. Fieldfare väntade spänt på nya order men det skulle dröja till den 1 december innan telegrammet man väntat på kom:
”Vi väntar brott på Dovrebanan och Rørosbanan. Var redo att spränga järnvägen mellan Bjorli och Herslem. Ett stort brott på obebodd sträcka är bäst. Lyssna efter meddelandet: Det är många kor på Vestbanetåget. Håll oss underrättade om trafiken.”
Efter nästan ett års rekognosering och kartläggning av de tyska förflyttningarna och installationerna i området kände de väl till de tyska rutinerna. Gruppen var förberedd för att genomföra sitt sabotageuppdrag.
Man beslutade sig för att en sprängning av Stuguflåten bro skulle få bäst effekt. En rejäl laddning vid det ena brofästet borde få bron att falla samman. Attacken förbereddes och männen kämpade mot snön, stormarna och hungern fram till julafton som de räknade med skulle bli torftig.
I en av turistföreningens stugor mötte de dock representanter från den militära motståndsrörelsen Milorg som hade med sig julmat till fjälls och de firade en jul som de sent skulle glömma.
Telegram från London
På nyårsaftonen kom ett nytt telegram från London:
”Skulle bli väldigt glad om ni kunde spränga järnvägen natten mellan 5 och 6 januari. Gott nytt år.”
Allt var förberett då Rønneberg och Strømsheim lämnade basen den 4 januari 1945. Aarsæther stannade kvar vid radion och skickade ett telegram till London dagen efter:
”Målet i kväll är Stuguflåten bro. Laddning 90 kilo.”
I rykande snöstorm hade Rønneberg och Strømsheim tagit sig ner från högfjället genom en av dalarna. De tog vägen förbi en av depåerna för att hämta upp mer sprängmedel innan nedstigningen mot Stuguflåten bro påbörjades. Totalt hade de med sig 55 kilo sprängmedel i ryggsäckarna.
Klockan tio på kvällen nådde de fram till brohuvudet. Arbetet med att placera ut laddningarna tog längre tid än väntat, då det hade kommit en meter nysnö under natten och temperaturen var 30 grader minus. Klockan 01.10 var laddningarna på plats, timern inställd och de lämnade bron.
Genomförd sabotageaktion
Fyrtio minuter senare lystes himlen upp av ett starkt sken. Sabotageaktionen var genomförd utan att de tyska soldaterna ens märkt att de varit där.
Männen retirerade snabbt upp på fjället för att sända meddelandet ”Attacken utförd i uniform, laddningen sprängdes” till England. Som alltid var det viktigt att utföra attacken i engelska uniformer för att undvika repressalier mot lokalbefolkningen om de blev tillfångatagna.
På grund av kallvädret blev inte resultatet av sprängningen det man hoppats på. De tändanordningar man skickat från Storbritannien tålde inte extrem kyla och därför exploderade inte alla laddningar och bron kollapsade inte som man hoppats. Men explosionen orsakade ändå ett 22 dagar långt uppehåll för transporter till kontinenten. Det var det längsta uppehållet på en norsk järnvägssträcka under ockupationsåren.
Stuguflåtens bro efter sprängningen i januari 1945. På grund av kylan detonerade inte alla sprängladdningar, men effekten blev tillräcklig för att orsaka kompani Linges mest effektiva järnvägssabotage under motståndsåren.
Attacken mot stuguflåten bro ingick som en del i ett mycket omfattande järvägssabotage runt om i landet från december 1944 till april 1945 då minst 45 aktioner genomfördes, de flesta på Vestfoldsbanen mellan Oslo och Kristiansand. De norska järnvägsattackerna i början av januari 1945 visade tydligt för de tyska befälhavarna i Norge att ett organiserat motstånd med resurser att slå till mot kommunikationer hade byggts upp i landet.
Operation Fieldfare fortsatte efter attacken men ändrade karaktär. Kontakterna med Milorg intensifierades och verksamheten koncentrerades till att träna grupperna i Övre Romsdalen i vapenbruk och sprängteknik.
I början av maj, efter Hitlers självmord, blev förutsättningarna helt omvända.
Fieldfare fick i uppdrag att skydda broarna i området då man befarade att tyskarna skulle förstöra så mycket som möjligt av infrastrukturen i landet innan kapitulationen kom. Den 5 maj telegraferade London:
”Var redo för bevakning från och med nu ... förbli under cover. Gör ert bästa med vapen i hand.”
Sista telegrammet från London
Hjemmefronten mobiliserade, men så kom freden den 8 maj och det sista telegrammet från London uppmanade dem att se till att tyskarna samlades i lägren som var den enda plats där de kunde få mat.
operation fieldfare hade genomfört sina uppdrag på ett exemplariskt sätt. Som kriget utvecklade sig kan man i efterhand fråga vilken betydelse deras insats hade. Kriget hade redan nått så långt att den allierade segern var uppenbar, men de närmare 400 000 utvilade tyska soldater som fanns i Norge skulle kanske ha kunnat förlänga striderna.
Även om sprängningen vid Stuguflåten inte fick den betydelse man hoppats på bidrog operationen, som de flesta andra som utfördes, till att tyskarna alltid kände sig hotade och befolkningen stärktes i sitt motstånd genom de ständiga nålstick som gavs.
Publicerad i Militär Historia 10/2011