Operation Platinfuchs 1941

Hitler ville skydda nickelgruvor

De tyska bergsjägarna hade aldrig gått till anfall norr om polcirkeln om det inte hade varit för de lokala nickelfyndigheterna. Tyskland led en bekymmersam brist på flera strategiska råvaror.
En av dem var olja, en annan just nickel. Tysklands hela krigsbehov kunde dock täckas av den finska gruvan Kolosjoki nära Petsamo, bara en dryg mil från det tyskockuperade Norges gräns och ytterligare några från den sovjetiska gränsen.

Sommaren 1940 började Hitler frukta ett sovjetiskt angrepp mot Finland. När han i slutet av juli 1940 beslöt sig för att anfalla Sovjetunionen var skyddet av nickelgruvorna i Petsamo en tungt vägande faktor.

Då fanns det bara små tyska vaktavdelningar i Finnmarken i norra Norge, helt oförmögna att hindra en sovjetisk framstöt. Den 13 augusti 1940 ägde ett blixtinkallat möte rum i Berlin mellan Führern och Norges erövrare generalöverste Nicolaus von Falkenhorst för att dryfta frågan.

Planera ockupation av Petsamoområdet

Tio minuter efter mötet fick Gebirgskorps Norwegen (»bergskåren Norge») under generalen för bergstrupperna Eduard Dietl order att börja skeppa 2. bergsdivisionen med kårförband till Kirkenestrakten i Finnmarken. Divisionen beordrades planera en snabb ockupation av Petsamoområdet under täcknamnet Renntier (»ren»). I slutet av augusti var divisionen insatsberedd längs den norsk-finska gränsen.

Sedan hände det inget på den norra fronten. Den tyska planeringen av anfallet på Sovjetunionen fortskred under hösten. Onsdagen den 18 december skrev Hitler på Führerdirektiv no 21, »Fall Barbarossa», där han förklarade sin avsikt att »kuva Sovjetryssland med en snabb kampanj». Förberedelserna skulle vara klara den 15 maj 1941. Han räknade kallt – och helt korrekt – med att Finland skulle delta i fälttåget på Tysklands sida.

Direktivet gav Gebirgskorps Norwegen i uppdrag att säkra Petsamoområdet för »att sedan avancera tillsammans med finska styrkor mot Murmanskbanan för att förhindra att Murmansk-regionen får försörjning landvägen».

Svårt träng krävde förstärkning

Det kom som en överraskning för männen som fick uppdraget, Falkenhorst och Dietl. Deras staber kom snart fram till att det inte var fullt lika enkelt att rycka fram 140 kilometer från finska gränsen till Kolabukten som det såg ut på kartborden i Berlin. Terrängen var en närmast väglös tundra: ett gytter av vindpinade bergsknallar, sumpiga dälder och snåriga fjällskogar som gjorda för försvarsstrid.

Att få fram underhåll till fronten skulle garanterat bli en stor utmaning. Dietl, övertygad nazist och god vän med Hitler, framförde sina betänkligheter till Führern i ett privat samtal, vilket mynnade ut i att Hitler istället för att ställa in operationen tillförde den förstärkningar.

Planeringen fortsatte så. Falkenhorsts stab tog fram en plan för en operation de döpte till Silberfuchs (»silverräv»), en kniptångsmanöver med två armar åtskilda av trettio mil vildmark. Den norra armen var operation Platinfuchs. Den södra armen var operationens tyngdpunkt och gick under namnet Polarfuchs (»fjällräv»). Under den skulle den tyska 36. armékåren understödd av den finska 3. kåren falla in i Sovjet över Salla och skära av Murmanskbanan vid Kandalaksja.

Sedan skulle en del av styrkorna anfalla norrut längs järnvägen för att tillsammans med Gebirgskorps Norwegen erövra Murmansk och förgöra de ryska trupperna på Kolahalvön medan resten avancerade söderut för att understödja finska arméns offensiv på bägge sidor om Ladoga.

Operation Renntier

Till slut började så operation Renntier, en halvtimme före operation Barbarossa brakade loss många mil söderut. Över 27. 000 män ur 2. och 3. bergsdivisionerna marscherade in i Finland. Vid lunch var nickelgruvorna säkrade. Bergsjägarna ryckte vidare fram till den sovjetiska gränsen och stannade där. Det gällde att inte avslöja att Finland höll på att mobilisera för att gå i krig på Tysklands sida och att inte dra uppmärksamhet till 36. armékårens uppmarsch.

Under det att tre miljoner Wehrmachtsoldater understödda av tusentals flygplan och stridsvagnar trängde in i Sovjetunionen från Östersjön i norr till Svarta havet i söder härskade därför ett bedrägligt, veckolångt lugn längs den finsk-sovjetiska gränsen.

Dimman låg tät när Platinfuchs gick av stapeln några timmar efter midnatt den 29 juni. På andra sidan gränsen låg ett regemente ur den 14. skytte-divisionen. Det revs snabbt upp av de två tyska elitdivisionerna. Divisionschefen stupade, soldaterna flydde österut. En tysk bataljon nådde fram till floden Litza dryga två mil från gränsen – nära på en tredjedel av vägen mellan den finsk-norska gränsen och Murmansk.

Om operationen förlöpte väl på huvudfronten uppstod dock problem på den vänstra flanken, där Fiskarhalvön stack ut i Ishavet en knapp mil in i Sovjetunionen. Den var förenad med fastlandet med en halvmil bred hals, varifrån sovjetiska styrkor kunde falla Gebirgskorps Norwegen i ryggen.

Dietl ville besätta halvön, men den var nästan lika stor som Öland och att säkra den från sovjetiska landstigningar skulle kräva en hel division till. Han fick nöja sig med att sätta in en bataljon bergsjägare för att isolera den. Men näset skyddades av ett förstärkt skytteregemente som gjorde så hårt motstånd att en andra bataljon måste sättas in för att trygga armékårens flank.

Behövde artilleri, ammunition och proviant

Detta till trots var Dietl optimistisk. Den 1 juli noterade 2. bergsdivisionen att »14. skyttedivisionen är besegrad. Om inte nya styrkor förs fram, finns det liten anledning att frukta nämnvärt motstånd före ankomsten till Murmansk». Underhållssituationen vållade större besvär än ryssarna. Lastdjur och underhållsmanskap fick bära fram allt över klippor och myrar. Innan det kunde bli tal om att gå över Litza måste operationerna ta en paus för att föra fram artilleri, ammunition och proviant till fronten.

Försvaret av Murmansk leddes av generallöjtnant Valerian Aleksandrovitj Frolov, en energisk och handlingskraftig man, expert på infanteritaktik och med bred krigserfarenhet. Han använde andrummet han fick till att föra fram 52. skyttedivisionen, en av de bästa av Röda arméns 200 sådana, till fronten från Kolahalvön.

Dietl avbryter

När Gebirgskorps Norwegen gick till anfall morgonen den 6 juli för att forcera Litza, var Röda armén redo. Bergsjägarna lyckades slå de sovjetiska förbanden väster om floden, men körde fast bara en kilometer från stranden på andra sidan. »Skarpskyttarna låg dolda av stenrösena, och kulsprutorna hamrade loss från väl kamouflerade ställningar på topparna. Vartenda försvarsnäste måste kämpas ned i närkamp» berättade kapten Vilhelm Hess.

Rödarmisterna gick snart till motattack understödda av tanks och artilleri. Tyskarna fann att deras gummibåtar inte förslog för att försörja deras hårt pressade brohuvud. Dietl fick en annan huvudvärk: tack vare sitt sjöherravälde kunde fienden landsätta trupper på kusten nordväst om Litzas mynning. Både hans front och flank höll på att kollapsa. Klockan elva på kvällen den 7 juli, efter ett och ett halvt dygn, avbröt han operationen.

I ett telefonsamtal till Falkenhorsts stabschef i Rovaniemi mer eller mindre krävde Dietl »minst ett regemente, men helst en hel division» för att säkra sin havsflank. Han kritiserade hela Silberfuchs-konceptet med två anfallsriktningar. »Alla styrkor bör koncentreras i norr. Om jag bara får tillräckliga markstyrkor och flygunderstöd, kommer erövringenav Murmansk vara garanterad».

Och han fick förstärkningar: en tysk motoriserad kulsprutebataljon, ett finskt infanteriregemente, en skvadron Stukabombare. Med förstärkningarna kom en order om att genomföra ett nytt anfall den 13 juli.

Segertelegrammen från östfronten berättade om att hundratusentals ryska soldater dödats eller kapitulerat, att tusentals sovjetiska flygplan och stridsvagnar förstörts, att tyska trupper ryckte fram ohejdat överallt. Bergsjägarna – och Dietl – gick till offensiven med förnyat självförtroende. Klockan 22.40 den 12 juli inleddes operationen. En förtrupp gick över älven för att täcka broslagningen.

Bergsjägarna gick till attack

På morgonen gick bergsjägarna till attack. Ryssarnas huvudstyrkor var grupperade på höjder en bit från Litza och på sina ställen kunde tyskarna rycka fram fem kilometer. Där körde de fast i en fullkomlig eldstorm från de ryska försvarsställningarna. Sedan gick Röda armén till motattack.

Blodiga och bittra närstrider rasade i sänkor och på knallar. Förlusterna var stora för bägge sidor, ingendera fick övertaget. Och Frolov hade sitt trumfkort: kontrollen över havet. Han skrapade ihop 1 .500 man från ett av 14. skyttedivisionens regementen och frivilliga ur marinen och landsatte dem ytterst i Litzafjorden. De gick till anfall samtidigt som det 325. skytte-regementet anföll från Fiskarhalvöns hals.

Dietl kunde bara konstatera att hans andra försök att ta sig över Litza, om ett par dagar stod inför samma läge som det första hade gjort: underhållsläget var mörkt, anfallsstyrkan kom ingenstans och hans havsflank var hotad. Sent på eftermiddagen den 16 juli ställde han in offensiven. Gebirgskorps Norwegen beordrades att falla tillbaka i ett brohuvud nära floden för att korta ned fronten och frigöra styrkor för att rensa havsflanken.

»En fortsättning av angreppet utan tillförsel av nya krafter är omöjligt», förklarade Dietl den 17 juli till sina överordnade. »Kåren står utan reserver med en front som är 60 kilometer lång. Kåren är utsliten och har lidit svåra förluster». Han behövde minst en division till, förklarade han. Istället för att acceptera att hela operationen var ett misstag, drev nu Falkenhorst på för att förstärka Dietl. Och högre upp lyssnade man.

Från Norge skickades en kulsprutebataljon, en cykelbataljon, ett förstärkt infanteriregemente och ett motoriserat SS-regemente: motsvarande en hel division. Och borta i Grekland fick 6. bergsdivisionen Hitlers order att sätta sig i rörelse mot Kirkenes.

I väntan på förstärkningarna slog Dietl ut de ryska styrkorna mellan Fiskarhalvön och Litzas mynning. Frolov var dock inte nöjd med att bara sitta och vänta, utan lät 14. armén nöta ned de tyska trupperna vid brohuvudet i ständiga småstrider. Först i mitten av augusti gick 14. armén över till defensiven. De ryska bataljonerna var då av kompaniers storlek. Området var täckt av döda människor och djur som stank i sommarhettan.

Gebirgskorps Norwegen tredje försök att ta sig över Litza

Klockan tre på natten den 8 september inledde Gebirgskorps Norwegen sitt tredje försök att ta sig över Litza och rycka fram mot Murmansk med ett tiominuters artilleribombardemang av 49 pjäser. Kvart i tre på eftermiddagen nådde ett nödrop kårhögkvarteret: »Gruppe Daser har lidit höga förluster och ber om tillåtelse till reträtt till vänstra stranden innan hela styrkan blir utplånad».

Alla anfall i mitten slutade i fiasko redan första dagen. På flyglarna kom bergsjägarna framåt,
om än förtvivlat långsamt. Dietl och hans stab som varit allt annat än optimistisk redan från början nåddes klockan nio av beskedet att konvojen med 6. bergsdivisionens första förband anfallits av brittiska kryssare utanför Norges kust. Att sjötransportera den till Kirkenes var uteslutet. Den måste marschera landvägen och kunde inte vara på plats förrän om flera veckor.

Men offensiven fick gå vidare trots allt. Några kilometer från Litza hårdnade Röda arméns motstånd. Den 15 september var de tyska fronttrupperna helt utmattade. Utan 6. bergsdivisionen orkade bergskåren inte kämpa ned fienden. Frolov satte igång nya attacker från Fiskarhalvön och kastade in en ny division, Poljarnyjdivisionen, vid huvudfronten.

14. armén besegrar Gebirgskorps Norwegen

Den bestod mestadels av otränade och delvis vapenlösa Gulagfångar, men det visste inte tyskarna: de såg hur fienden blev starkare, samtidigt som underhållsproblemen än en gång spökade. Den 18 september avbröt Dietl offensiven. 14. armén hade besegrat Gebirgskorps Norwegen och operation Platinfuchs var över.

Operation Plantinfuchs varade i knappt två månader. Till priset av 12 .490 stupade, sårade och fångar lyckades Gebirgskorps Norwegen avancera 27 av de 90 kilometrarna till Murmansk, några ynkliga hundra meter om dagen i snitt. Misslyckandet berodde till stor del på det inte gick att försörja en styrka som var stark nog för att lösa det operativa uppdraget på en tundra utan egentliga vägar.

Överflödigt att erövra Murmansk

Tyskarna missbedömde också terrängens defensiva styrka, Röda arméns stridsvärde liksom effekten av fiendens sjöherravälde. De bröt dessutom mot en av sina viktigaste operationella principer när de matade in stora förstärkningar i den underordnade operation Platinfuchs, istället för att förstärka operation Polarfuchs som var utsedd till Silberfuchs tyngdpunkt.

Platinfuchs hade bättre förutsättningar att lyckas, men körde fast bara en dryg mil från Murmanskbanan i brist på kraft. Vid det laget hade Gebirgskorps Norwegen förstärkts med tolv stridande bataljoner. Och ironiskt nog närde Stalin inte några planer på att angripa Petsamo. Att erövra Murmansk var i vilket fall överflödigt, för om Barbarossa gick enligt plan skulle ju staden ändå falla. Operation Platinfuchs var inte bara ogenomtänkt – den var onödig.

Publicerad i Militär Historia 7/2020