Operation Uranus: Röda armén slår tillbaka

I takt med att tyska 6. armén hamnade allt djupare in i Stalingrad blev dess flanker allt mer sårbara. Två sovjetiska generaler lade fram en plan djärv nog att chocka självaste Stalin: Målet var omringning och ut­plåning av hela 6. armén.

operation uranus ostfronten roda armen anfall t 34 1942 1j0IVDMkKy

Sovjetiska soldater och stridsvagnar T-34/76 under operation Uranus i november 1942.

© Knorring/RIA Novosti/All over Press

Förberedelserna inför en sovjetisk motoffensiv mot den omfattande tyska framstöten längs en front som sträckte sig från Donets till Kaukasusbergen och Stalingrad började redan den 12 september 1942. Den dagen kallades general Georgij Zjukov och generalstabschef Aleksandr Vasilevskij till ett möte på Stalins kontor i Kreml för att ställas till svars för en nyligen avslutad misslyckad motattack mot den tyska flanken strax norr om Stalingrad.

Josef Stalin hade emellertid dragit lärdom av de många förhastade och kostsamma – i vissa fall katastrofala – motanfall som Röda armén genomfört under åren 1941 och 1942. Han lyssnade tålmodigt på Zjukovs förklaringar och bad de båda generalerna att utarbeta en plan för ett effektivare motanfall. Nästa dag studerade Zjukov och Vasilevskij situationen ingående och på kvällen presenterade de en plan som var så djärv att den fick till och med Stalin att tveka.

Röda armén höll posteringar vid Don

I sin brådska att ta sig fram till Stalingrad i juli och augusti 1942 hade tyskarna passerat sovjetiska styrkor som envist höll sina posteringar längs floden Dons södra strand, vid den stora flodbågens norra del. Svagare rumänska styrkor hade fått i uppgift att ansvara för denna långa front, medan tyskarna fokuserade sina styrkor mot själva Stalingrad.

Den rumänske generalen Petre Dumitrescu uppmanade förgäves sina tyska överordnade i armégrupp B att avsätta styrkor för att undanröja de sovjetiska brohuvudena och ge rumänerna en säkrare front längs flodbädden.

Nu såg Zjukov och Vasilevskij en möjlighet att använda dessa brohuvuden som utgångspunkt för en storstilad motoffensiv in i Dons flodbåge. Ett något mindre anfall skulle riktas mot tyskarnas södra flank, som även den delvis hölls av rumänska styrkor, och tanken var att de båda framstötarna skulle sammanstråla nära flodbågens topp och därmed skära av hela 6. armén i Stalingrad.

Fruktade försvagning av Stalingrad

Stalin var bekymrad. Planen förutsatte att så få sovjetiska förstärkningar som möjligt skulle skickas till Stalingrad för att möjliggöra den nödvändiga truppuppbyggnaden på flankerna. Han var rädd att Stalingrad skulle falla om staden inte fick de förstärkningar som krävdes, vilket förutom de strategiska konsekvenserna skulle vara en förödmjukande prestigeförlust för både Sovjetunionen och honom personligen. Dessutom tänkte han att Röda armén, som fortfarande befann sig mitt i en intensiv återuppbyggnadsfas efter katastrofen 1941, ännu inte var redo för en så ambitiös operation. Var inte ett motanfall närmare Stalingrad att föredra?

Den tanken avfärdades av Zjukov. Planens styrka låg just i det territoriella omfånget. Angreppet skulle sättas in så långt bort från 6. arméns garvade tyska enheter att de inte hann skicka förstärkningar till rumänerna i tid. Och ju större avståndet var, desto svårare skulle tyskarna ha att genomföra ett motanfall mot den sovjetiska framryckningen, som skulle börja efter genombrottet av den rumänska fronten. En storstilad plan kunde leda till seger, medan en mindre kunde sluta fel, liksom så många gånger förr.

aleksandr vasilevskij josef stalin georgij zjukov stalingrad dQk0MP

Männen bakom operationen

Generalstabschefen Aleksandr Vasilevskij (till vänster) var en av Stalins (i mitten) mest betrodda militära rådgivare. Georgij Zjukov (till höger) hade vunnit Stalins förtroende och blivit en av Röda arméns viktigaste generaler i och med slagen om Leningrad och Moskva, där den tyska offensiven 1941 hade hejdats. Tillsammans utarbetade de planen för operation Uranus, som skulle stänga inne den tyska armén vid Stalingrad.

På 1930-talet hade Sovjetunionen varit världsledande på området mekaniserad krigföring. Sovjetiska generaler hade utvecklat teorier som på flera punkter påminde om det senare tyska blixtkrigskonceptet. Dessa teorier, och generalerna som utvecklade dem, hade emellertid fallit i onåd under Stalins utrensningar inom Röda armén som började 1937.

Detta var inte enbart ett resultat av Stalins paranoia. Han var även ideologisk motståndare till ett koncept där större vikt fästes vid ett fåtal specialutbildade mekaniserade enheter än vid en bred folkarmés massinsatser.

Ville inleda med stort slag

Många av Röda arméns mest innovativa officerare hade avrättats eller skickats till Gulags arbetsläger, men några fanns kvar, och med dem även deras idéer. En av dessa var Zjukov, som i Mongoliet – långt från Kreml – fick tillfälle att demonstrera den mekaniserade krigföringens potential med sin stora seger över japanerna vid Chalchin-Gol 1939. Nu, 1942, var tiden mogen för att få Stalin att ändra uppfattning och rikta tyskarnas blixtkrig mot dem själva.

Det fanns dock markanta skillnader mellan de tyska och de sovjetiska teorierna om mekaniserad krigföring. För Sovjet skulle en offensiv fortfarande börja med ett stort slag med massinsatser av artilleri och infanteri som skulle slå hål i fiendens front. Först efter det skulle mekaniserade ”chockarméer” skickas genom öppningarna och genomföra operationer på djupet för att dra nytta av den förvirring som slaget vid fronten gett upphov till.

Tyskarna förbigick helt och hållet stora slag vid fronten. I en överväldigande styrkedemonstration skulle deras pansardivisioner på egen hand bryta sig igenom korta frontavsnitt och därefter fortsätta på djupet utan att bekymra sig om de intakta delarna av fiendens front.

stalinorgel katiusja ostfronten andra varldskriget

Den 19 november inledde Röda armén sin offensiv med en timslång beskjutning från över 3 500 stalinorglar och andra artilleripjäser.

© Sueddeutsche Zeitung/IBL Bildbyrå

Operation Uranus noga förberedd

Zjukov lyckades övertala Stalin och planen, som fick kodnamnet operation Uranus, fick grönt ljus. Dessutom var Stalin beredd att visa tålamod och invänta tre månaders styrkeuppbyggnad, trots att striderna i Stalingrad rasade med ökad frenesi. Hittills hade ingen sovjetisk operation under kriget förberetts så länge och så väl som operation Uranus.

Som Stalin befarade var det nästan en för stor uppgift för Röda armén. Man hade allvarliga försörjningsproblem, i synnerhet på frontavsnittet söder om Stalingrad. Många divisioner fick varken vinterutrustning eller tillräckligt med proviant för den flera dagar långa offensiven. En division glömdes bort i förvirringen och tillbringade flera månader i godsvagnar på ett sidospår i Uzbekistan.

Alla svårigheter uppvägdes dock helt och fullt av den stora entusiasm som företaget väckte. Nya vägar och järnvägar byggdes och över en miljon soldater och enorma mängder materiel förflyttades. Alla från Stalin ner till de meniga soldaterna törstade efter hämnd på tyskarna för de katastrofer och lidanden som fienden utsatt moderlandet och civilbefolkningen för. Inga insatser var för stora, inga krav för höga för att ta hämnd.

Broar byggdes på fel platser

Att hålla en så stor operation hemlig är i stort sett omöjligt, men Sovjet lyckades relativt bra, ett faktum som i hög grad kan tillskrivas maskirovka (ryska för ”kamouflage” eller ”maskering”). Detta ord omfattade inte bara deras enastående förmåga att dölja enheter i fält, utan även deras stora talang för desinformation. Längs frontavsnitten där offensiven skulle inledas byggdes stora försvarsverk, något som tydde på en defensiv strategi.

Trupprörelser och sonderingsangrepp genomfördes längs andra frontavsnitt, allt för att övertyga tyskarna om att det var där man hade för avsikt att genomföra en offensiv. Inte mindre än sjutton falska broar byggdes över Don för att avleda tyskarnas uppmärksamhet från de fem äkta broar som behövdes för att marschera upp styrkorna till brohuvudena söder om Don omedelbart före angreppet.

Inga radioanrop om operationen fick göras; alla order skulle överlämnas via ordonnans. Till och med denna kommunikation skulle minimeras, vilket gjorde att många officerare inte informerades om den förestående offensiven.

Paulus bakom tysk underskattning

Trots det kunde man inte undvika att tyskarna snappade upp viss information. De visste att ett motanfall skulle komma, men ingen förutsåg operationens omfattning. Hitler, som omöjligt kunde tro att Röda armén hade krafter nog att organisera någonting så ambitiöst, bortsåg från alla varningssignaler. 6. arméns befälhavare general Friedrich Paulus bar en stor del av skulden för detta.

För att få förstärkningar till striderna i Stalingrad överskattade han nämligen medvetet storleken på de sovjetiska styrkor han stod inför – bataljoner blev till regementen och regementen blev till divisioner.

För varje sovjetiskt regemente som eliminerades i Stalingrad avskrev därmed den tyska underrättelsetjänsten en division, vilket fick det att framstå som om ryssarna förblödde i ännu snabbare takt än vad de själva gjorde i Stalingrad. Detta var huvudargumentet för att fortsätta det fruktansvärda utnötningskriget i ”Verdun vid Volga”. En sovjetisk storoffensiv var utesluten, särskilt söder om Stalingrad.

En ensitsig Il-2 från 505. attackregementet.

En ensitsig Il-2 från 505. attackregementet.

© Osprey publishing

Den flygande stridsvagnen

Det sovjetiska attackflygplanet Iljusjin Il-2 Sjturmovik är kanske mest känt för sin tunga bepansring som gav planet flera smeknamn, bland annat ”Flygande stridsvagnen” och Zementbomber. Bepansringen, som skyddade besättningen, kylaren, bränsletankarna och motorn, vägde 700 kilo och var en del av flygkroppen. Första versionen av planet var ensitsigt, men efter förluster mot tyskt jaktflyg togs en ny version fram med en akterskytt bakom piloten.
Il-2 var beväpnat med dubbla kulsprutor och 23 mm automatkanoner i vingarna. Under planet kunde åtta attackraketer samt 600 kilo bomber bäras, men dåliga bombsikten gjorde att anfallen ofta bara fick en psykologisk effekt. Trots det var flygplanet mycket viktigt för den sovjetiska krigsinsatsen och över 30 000 byggdes.

friedrich paulus ostfronten januari 1942

General Friedrich Paulus i Poltava (dagens Ukraina) under invasionen av Sovjetunionen. Bilden är tagen i januari 1942.

© Bundesarchiv

Den 19 november 1942, efter ett par senareläggningar för att få allting på plats, inleddes operation Uranus. Den tyske krigskorrespondenten Heinz Schröter beskrev det på följande vis:

Slaget började klockan fyra på morgonen. ”Krigsguden”, som Stalin kallade artilleriet, blåste en fasaväckande revelj. I fyra timmar fick 800 kanoner och tunga granatkastare eld och stål att regna ner över de tyska och rumänska ställningarna. Där granaterna landade kastades sand, trä och betong högt upp i luften; bunkrar flög i luften som korthus; och fontäner av jord sprutade åt alla håll. En vitglödgad mur av eld och stål rörde sig genom terrängen.

Under dessa tidiga morgontimmar var sikten väldigt dålig. (Slaget började i själva verket 5.20 tysk tid, motsvarande 7.20 i Moskvatid.) En sovjetisk officer beskrev frostdimman som ”tjock som mjölk” och soldaterna i artilleriet, som längs hela norra sektorn hade 3 500 artilleripjäser och batterier av stalinorglar, såg inte ens handen framför sig. Följaktligen kunde man inte bedöma effekten av sin eld, men eftersom alla vapen sedan länge stod riktade mot kända fiendepositioner och bunkrar uteblev inte effekten.

Frångick teorierna

Efter en timmes våldsam trumeld, helt i enlighet med de sovjetiska teorierna om mekaniserad krigföring, skickades infanteriet in för att bryta igenom fronten längs hela linjen, medan artilleriet riktade om elden mot rumänernas andra linje. De illa utrustade och dåligt utbildade rumänska enheterna, vars officerare bara undantagsvis var villiga att dela sina soldaters lidande, kämpade inte desto mindre emot med stor tapperhet och ihärdighet.

Först ett stort infanteriangrepp och sedan ytterligare ett slogs tillbaka. Men då fick Röda armén nog. Man struntade i teorierna och skickade in stridsvagnar för att bryta igenom fronten, precis som tyskarna brukade göra. Klockan åtta kom stridsvagnarna.

Luften var tung av motorernas dån och skramlet av stål mot stål. Rädslan som varit dold närmade sig snabbt. De grå dimridåerna fick liv.

Felaktig tidsangivelse

I våg efter våg ryckte de ryska stridsvagnarna fram som på en parad. Pansarvärnsgranater slet upp gapande hål i sidorna på dem. Hundratals stridsvagnar förvandlades till rykande ruiner, medan hundratals andra sprängdes i bitar av landminor eller granater. Det uppstod öppningar i de ryska leden, men ändå fortsatte de med sin framryckning.

De kastade sig över ungrarna, italienarna och rumänerna som säkrade den långsträckta norra tyska flanken och de bröt sig igenom. Återigen är Schröters tidsangivelse oriktig och även hans beskrivning av de sovjetiska förlusterna verkar överdrivna.

I själva verket hade rumänerna nästan ingenting att sätta emot de ryska T-34:orna, som gick till attack klockan 8.50. De flesta rumänska enheterna hade bara gamla tyska Pak 36 pansarvärnskanoner. Tyskarna höll själva på att göra sig av med dessa, eftersom deras effekt mot moderna tunga stridsvagnar var så svag att de hade fått det hånfulla öknamnet panzerklopfgerät (pansarportklappar).

Dåligt väder stoppade spaningsuppdrag

Tyskarna hade väldigt få samverkansofficerare hos rumänerna. Faktum är att deras kommunikation med sina allierade var dålig över lag, vilket gjorde att staberna inom armégrupp B och 6. armén ännu inte förstod vad som hade hänt. Det förekom ofta rapporter om lokala angrepp och om enskilda pansarenheter som befann sig bakom fronten.

Vädret gjorde att Luftwaffe inte kunde flyga spaningsuppdrag, så sovjetiska 5. pansararméns tre enorma koonner, som längs parallella axlar var på väg mot sydost, upptäcktes väldigt sent. Det gick två hela dagar innan Paulus högkvarter insåg att 6. armén höll på att bli omringad. Till och med då tvekade Paulus: Han skickade en begäran om instruktioner från högkvarteret och satte sig att vänta på svar.

tyska soldater kulspruta mg34 ostfronten andra varldskriget

Tyska soldater med en MG34 kulspruta i december 1942. Att snabbt bygga nya försvarsställningar söder och väster om Stalingrad var svårt i det frusna landskapet.

© Ullstein bild/All over press

Röda armén tvekade emellertid inte. Deras stridsvagnar körde i full fart över de snötäckta, formlösa stäpperna med kavalleriet bakom sig. Med sig hade de spanare med lokalkännedom som hjälpte dem att hitta rätt. Det hindrade inte att en och annan stridsvagn försvann ner i en av stäppens branta snöfyllda raviner.

Den höga farten i okänd och ojämn terräng gjorde att många i stridsvagnsbesättningarna skadades. Ibland var sikten så dålig att de sovjetiska stridsvagnsförarna tvingades köra efter kompass. De fortsatte även efter solnedgången och satte då på strålkastarna, trots risken för upptäckt. Ingenting hindrade framryckningen, minst av allt fienden.

Den rumänska 3. armén var splittrad. Bara en improviserad stridsgrupp ledd av generallöjtnant Mihail Lascar, en av få rumänska officerare som tyskarna respekterade, kämpade ihärdigt emot i fast förvissning om att tyskarna snart skulle komma dem till undsättning.

Hemlighetsmakeri och förvirring

Men Paulus hade ingen hjälp att skicka. I stället för att behålla en mobil reserv hade han för länge sedan, på Hitlers order, kastat in de flesta av sina pansarenheter i infernot i Stalingrad. Ingenting hade sparats till ett nödläge som det här, vilket Hitler hade vägrat att betrakta som en möjlighet.

Tyskarna hade inte heller trott att Röda armén, med sina hopplösa förbindelseleder runt Stalingrad och frontutsprånget, skulle vara i stånd att bygga upp styrkor till en storoffensiv mot tyskarnas södra flank. Den sovjetiska offensivens första dag förlöpte också relativt lugnt på just denna del av fronten, men den 20 november gick tre sovjetiska arméer till attack från sina ställningar längs ett antal saltsjöar på Kalmuckstäppen.

Hemlighetsmakeri och allmän förvirring gjorde att artilleribombardemanget inleddes för tidigt, men klockan tio på förmiddagen var angreppet i full gång.

”Antonescu kaput!”

Återigen fick de rumänska styrkorna bära den tyngsta bördan i försvaret och återigen var det en uppgift som de varken var utbildade eller utrustade för. Tyskarna hävdade att rumänerna led av ”pansarskräck”. Sovjetiska trupper som ryckte fram fick se många rumäner kasta sina vapen, sträcka upp händerna i luften och ropa ”Antonescu kaput!” De syftade på den rumänske diktatorn, som gjort gemensam sak med Hitler.

Det visades i allmänhet ingen sympati för de rumänska soldaterna, vare sig för dem som kapitulerade eller för dem som retirerade till tyska linjer.

Sovjetiska T-34/76 stridsvagnar ur 57. armén

Sovjetiska T-34/76 stridsvagnar ur 57. armén rycker fram på Kalmuckstäppen söder om Stalingrad.

© Arthur Grimm/Ullstein bild/all over press

När tyskarna väl började förstå situationens allvar var det inte mycket de kunde göra. Ett fåtal styrkor skickades västerut från Stalingradområdet, men de inbegreps snart i strider med den sovjetiska 21. armén, som ryckte fram från området kring Kletskaja och skyddade 5. pansararméns flank.

Väderförhållandena och bristen på bränsle hindrade Luftwaffe från att genomföra effektiva insatser mot de sovjetiska kolonnerna. Situationen krävde ett storstilat och snabbt utbrytningsförsök med hela 6. arméns styrka, men i stället gav Hitler order om att armén skulle stå fast och förbereda sig på en temporär inneslutning. Paulus vågade inte strunta i Hitlers order.

Innanför Dons flodbåge rådde totalt kaos. Splittrade rumänska enheter och tyska försörjningstrupper försökte desperat ta sig tillbaka till säkra positioner, medan de sovjetiska stridsvagnarna körde för allt vad tygen höll för att hinna genomföra omringningen. Tyskarna drog sig österut mot 6. armén och säkerheten i Stalingrad. Armén kunde ju omöjligt förbli omringad under alltför lång tid.

Kapplöpning mot flodbågens topp

Alla satte kurs mot flodbågens topp, sträckningen mellan Lutjinskij och Kalatj. Där fanns broarna som förde de tyska försörjningslederna över Don. För de tyska och de rumänska trupperna var det vägen till räddningen, medan det för Röda armén var operationens mål, platsen där de båda framstötarna skulle mötas.

Chefen för 26. pansarkåren, den östligaste av 5. pansararméns tre kolonner, anförtrodde överstelöjtnant G N Filippov uppgiften att erövra den viktiga bron vid Kalatj. Filippov inledde sitt anfall kring midnatt och närmade sig målet under de tidiga morgontimmarna den 22 november. I fronten hade han ett antal erövrade tyska stridsvagnar och spaningsfordon, som med tända strålkastare helt fräckt körde ut på den tyska pontonbron.

De få tyska vakterna trodde att det var deras egna trupper som var på väg österut, tills Röda armén plötsligt öppnade eld. Så kom ett stort antal av Filippovs T-34:or körande ur de täta buskagen på flodens västra strand och började ge eldunderstöd åt trupperna på bron. Efter en våldsam men kort strid, främst mot tyska ingenjörstrupper ur Organisation Todt och en luftvärnsenhet från Luftwaffe som stationerats vid Kalatj, var bron i sovjetiska händer.

Senare på dagen tog sig enheter ur 5. pansararmén över Don på flera platser. Väl ute på Kalmuckstäppen började de skjuta upp gröna signalraketer. Dessa besvarades snart av motsvarande raketer från enheter som ryckt fram söderut från Stalingrad. På så vis hittade de båda spjutspetsarna varandra. Extatiska sovjetiska soldater rusade varandra till mötes, omfamnade och dunkade varandra i ryggen samt utväxlade mat och vodka.

Röda armén slöt inringningen

Dessvärre för den sovjetiska propagandamaskinen fanns inga kameror på plats som kunde föreviga det stora ögonblicket, men det misstaget rättades till dagen efter. Då återuppfördes nämligen hela scenen av soldaterna framför snurrande kameror, den gången dock utan vodka.

Under de följande dagarna blev den sovjetiska ringen allt starkare. Den sista bron över Don som befann sig i tyska händer var vid Lutjinskij. Den 26 november utspelades där förtvivlade scener när tusentals desperata tyskar och rumäner försökte ta sig över till flodens östra strand och sätta sig i säkerhet.

Alla fick inte plats på bron, så vissa soldater försökte gå över isen. De som gick igenom var förlorade; ingen hade tid att hjälpa dem. Klockan 15.10 passerade den sista soldaten bron, som därefter sprängdes. Tyskarna hade skurit av sin sista väg västerut. Stalingrad var avskuret.

Ett mirakel

För Sovjetunionen var det ett mirakel. Röda armén hade rest sig ur askan från bakslagen 1941 och besegrat tyskarna i deras spel, en dubbel omfattning. För första gången tänkte man inte bara på desperat motstånd, utan på en eventuell seger. Den 26 november skrev en sovjetisk soldat hem:

Jag mår mycket bättre nu när vi börjat döda tyskar. Nu har vi börjat komma åt ormarna. Vi fångar många. Vi hinner knappt skicka dem till fånglägren. Nu har de börjat få betala för vårt blod och för vårt folks tårar, för övergrepp och plundringar. Jag har fått vinteruniform, så oroa er inte för mig. Det går bra här. Jag kommer snart hem efter det att vi har segrat.

Fullt så lätt gick det emellertid inte. Till och med vid Stalingrad väntade ännu en lång och segdragen strid, och det skulle dröja år innan Sovjetunionen var befriat. Men det första steget på vägen till Berlin hade tagits.

operation uranus utslagen panzer iv ostfronten C

Sovjetiska soldater springer förbi en utslagen tysk Panzer IV. Med operation Uranus och inneslutningen av 6. armén hade kriget vänt på östfronten.

© Sovfoto

Röda armén slöt inringningen

Senare på dagen tog sig enheter ur 5. pansararmén över Don på flera platser. Väl ute på Kalmuckstäppen började de skjuta upp gröna signalraketer. Dessa besvarades snart av motsvarande raketer från enheter som ryckt fram söderut från Stalingrad. På så vis hittade de båda spjutspetsarna varandra. Extatiska sovjetiska soldater rusade varandra till mötes, omfamnade och dunkade varandra i ryggen samt utväxlade mat och vodka.

Dessvärre för den sovjetiska propagandamaskinen fanns inga kameror på plats som kunde föreviga det stora ögonblicket, men det misstaget rättades till dagen efter. Då återuppfördes nämligen hela scenen av soldaterna framför snurrande kameror, den gången dock utan vodka.

Under de följande dagarna blev den sovjetiska ringen allt starkare. Den sista bron över Don som befann sig i tyska händer var vid Lutjinskij. Den 26 november utspelades där förtvivlade scener när tusentals desperata tyskar och rumäner försökte ta sig över till flodens östra strand och sätta sig i säkerhet.

Alla fick inte plats på bron, så vissa soldater försökte gå över isen. De som gick igenom var förlorade; ingen hade tid att hjälpa dem. Klockan 15.10 passerade den sista soldaten bron, som därefter sprängdes. Tyskarna hade skurit av sin sista väg västerut. Stalingrad var avskuret.

Viktig seger för Röda armén

För Sovjetunionen var det ett mirakel. Röda armén hade rest sig ur askan från bakslagen 1941 och besegrat tyskarna i deras spel, en dubbel omfattning. För första gången tänkte man inte bara på desperat motstånd, utan på en eventuell seger. Den 26 november skrev en sovjetisk soldat hem:

Jag mår mycket bättre nu när vi börjat döda tyskar. Nu har vi börjat komma åt ormarna. Vi fångar många. Vi hinner knappt skicka dem till fånglägren. Nu har de börjat få betala för vårt blod och för vårt folks tårar, för övergrepp och plundringar. Jag har fått vinteruniform, så oroa er inte för mig. Det går bra här. Jag kommer snart hem efter det att vi har segrat.

Fullt så lätt gick det emellertid inte. Till och med vid Stalingrad väntade ännu en lång och segdragen strid, och det skulle dröja år innan Sovjetunionen var befriat. Men det första steget på vägen till Berlin hade tagits.

Publicerad i Militär Historia 11/2012

Rumänska soldater med en tysk 37 mm luftvärnskanon

Rumänska soldater med en tysk 37 mm luftvärnskanon Flak 36 vid flyg-fältet Morosovskaja väster om Don.

© A Friedlanskij/ullstein bild/all over press

Rumänernas hopplösa kamp

Det har varit mycket vanligt, i synnerhet bland tyska soldater, att lägga skulden för katastrofen vid Stalingrad på rumänerna. Men faktum är att de rumänska divisionerna inte hade några som helst förutsättningar för att spela den roll som de tilldelats. De hade varken den utbildning eller den utrustning som krävdes för att stoppa Röda armén och de hade satts att vakta frontlinjer som var alltför långa och utsatta. Dessa fakta och de många rumänska framställningarna om att råda bot på situationen ignorerades av tyskarna.
Den rumänska armén var uppbyggd med den franska armén från första världskriget som förebild. Efter Frankrikes fall 1940 utrustade tyskarna sina nya rumänska allierade med erövrat franskt materiel. Bland de få moderna vapen som rumänerna fick fanns 37 mm pansarvärnskanoner Pak 36 och tjeckoslovakisktillverkade stridsvagnar Panzer 35(t) och 38(t). Inga av dessa hade skuggan av en chans mot en T-34. General Petre Dumitrescu, rumänska 3. arméns chef, hade gjort desperata försök att uppmärksamma stridsledningen på dessa brister. Han lyckades faktiskt få tyskarna att skicka några 75 mm pansarvärnskanoner, men bara tillräckligt många för att kunna utrusta varje division med sex stycken. Divisionerna hade också ont om ammunition av alla typer.
Långt ifrån alla rumänska officerare var lika kompetenta och samvetsgranna som general Mihail Lascar, vars stridsgrupp ur 3. armén fortsatte kämpa trots att man var inneslutna, numerärt underlägsna och led akut brist på mat och ammunition. Många av dem såg regelmässigt till att det grävdes uppvärmda bunkrar åt dem själva innan befästningar och förläggningar ordnades åt soldaterna. Officerarna fick även den bästa utrustningen och var ofta de enda som hade pälsmössor. När striderna bröt ut var det dessutom många officerare som helt sonika lade benen på ryggen och övergav sina mannar.
Trots det stred många av de meniga rumänska soldaterna heroiskt, i synnerhet på det norra frontavsnittet. I takt med att 3. armén kollapsade under den omöjliga uppgiften försvann emellertid stridslusten. Ryssarna rapporterade att de tillfångatog många rumäner som hade skjutit sig själva i vänster hand för att slippa strida.
Mellan den 19 november och Stalingrads fall i februari 1943 förlorade rumänerna över 158 000 man. När 6. armén kapitulerade tog ryssarna bara tretusen rumäner till fånga. Det var allt som återstod av de sexton divisioner som gått under i slaget, mer än halva rumänska armén. Stalingrad var en större katastrof för Rumänien än för Tyskland.