Östfronten: Slaget om Blå bergen

På morgonen den 25 juli 1944 mullrar det sovjetiska bombflyget in över Narva och släpper sin dödsbringande last över ruinstaden. Brandröken omhöljer de brinnande resterna av det som för ett halvår sedan var en av Europas vackraste barockstäder. 1 300 ryska artilleripjäser vräker flera hundra tusen granater mot de tyska ställningarna längs Narvafloden. Efter sex månader av stilleståndskrig faller det sega motståndet slutligen ihop, och de sovjetiska förbanden bryter igenom med formidabel kraft.

Leningradfrontens befälhavare, marskalk Leonid Govorov, sänder nu fram allt han har för att jaga fienden mot Östersjön. Föga anar han att stora delar av hans förband kommer att malas ner mot nästa motståndslinje, die Tannenbergstellung.

Hårdnackat motstånd vid gränsen

När belägringen av Leningrad hävdes ett halvår tidigare – den 27 januari 1944 – blev uppgiften för Leningradfronten självklar: att stöta fram genom Ingermanland, korsa Narvafloden och rycka in i Estland. Men motståndet vid gränsen till Estland visade sig oväntat hårdnackat, och detta av flera anledningar.

För det första utgjorde Narvafloden en stark, naturlig motståndslinje mellan Finska viken och Peipussjön. För det andra var de tyska förbanden på platsen, bland annat III. (germanische) SS-Panzerkorps under SS-Obergruppenführer Felix Steiner, välorganiserade och motiverade. En stor del av SS-soldaterna var frivilliga från bland annat Danmark, Norge och Nederländerna. För det tredje hade estländska regeringen proklamerat allmän mobilisering vilket ledde till att omkring 70.000 estländare slogs i tysk uniform i mitten av 1944.

Striderna längs Narvafloden från februari till juli har inte fått mycket plats i historieböckerna, men här förlorade Sovjetunionen 300.000 man i stupade och sårade – sex gånger så många som på den tysk-estländska sidan.

Tannenbergställningen

De tyska befälhavarna, med general Johannes Friessner i spetsen, visste att tiden höll på att löpa ut i takt med att deras förband decimerades. För att stärka motståndet mot den sovjetiska anstormningen behövde de skapa en kortare motståndslinje. Redan under våren började man förbereda den så kallade Tannenbergstellung knappt två mil väster om Narva. Den skar av det näs av fast terräng som löper mellan kustlinjen i norr och de vida sankmarkerna norr om Peipussjön i söder.

Kärnan i försvaret utgjordes av tre kullar på rad i öst-västlig riktning. Detta är »de blå bergen» – Sinimäed på estniska och Tannenberg på tyska. Höjdryggen dominerar det i övrigt flacka landskap som omger landsvägen och järnvägen mot Tallinn. Under slaget blir de kända som Barnhemshöjden (närmast Narva), Grenadjärhöjden och höjd 69,9.

Slaget vid Sinimäed

När Röda armén bröt igenom vid Narva skedde det snabbare än förväntat, och därför blev den tyska reträtten högst brådstörtad. Rödarmisterna höll uppe anfallstempot och redan dagen efter genombrottet inleddes striderna vid Sinimäed. På eftermiddagen den 26 juli hamrade den sovjetiska artillerielden mot Barnhemshöjden och de tyska underhållsstråken.

När natten föll rullade fem sovjetiska stridsvagnar med infanteriunderstöd genom de tyska linjerna, och förberedde sig för att leda ett genombrott. I sommarnattsdunklet fick de dock en obehaglig överraskning när soldater från pansargrenadjärregementet Danmark smög fram och slog ut samtliga stridsvagnar. En av soldaterna, SS-Unterscharfürer Heinz Mellenthin, skulle sammanlagt förstöra sju stridsvagnar under slaget med bärbara pansarvärnsvapen.

Röda armén bättre beväpnad

Denna blodiga skärmytsling är typisk för det som skulle ske under dagarna som följde. Tyskar, SS-frivilliga och estländare som var numerärt underlägsna och hade ont om pansar, artilleri och flygunderstöd, fick förlita sig på rörlighet, improvisation och – i många dokumenterade fall – en djärvhet som ofta gick över i totalt dödsförakt. De var också skickliga på att samordna det artilleri de hade och snabbt lägga en mördande eld där fienden ryckte fram.

Ryssarna, å sin sida, hade enorma resurser i manskap och utrustning och sluggade hårt mot de tyska linjerna – först trumeld, sedan massiva angrepp med infanteri och pansar. Genom våldsamma anfall och motanfall flyttades frontlinjen fram och tillbaks över kullarna.

Strider pågick natt som dag, och terrängen förvandlades snabbt till ett månlandskap, inhöljt i tät rök där sikten ofta blev obefintlig. I dånade krigslarm utkämpades närstrider i sönderbombade, uppvräkta skyttegravar och värn där liken låg i högar.

Under slagets första dagar fortsatte sovjetiska förstärkningar flyta in, och snart hade elva skyttedivisioner och sex pansarbrigader samlats framför Sinimäed – ett styrkeförhållande på nästan 3 till 1, räknat i divisioner. Slagets klimax ägde rum den 29 juli, då dagen inleddes med sovjetisk trumeld och upprepade flygangrepp mot Grenadjärhöjden. Förbekämpningen följdes upp med ett anfall av ett hundratal stridsvagnar, de flesta av dem av den nya Josef Stalin-typen (IS-2). Dessa möttes av häftig, samordnad artilleribeskjutning men jagade förbi de tyska motståndsfickorna på Grenadjärhöjden.

SS-Unterscharführer Lerner rapporterade från sin observationsplats: »09.55, cirka 40 stridsvagnar framför våra skottgluggar, bland annat Stalinvagnar. Anhåller om understöd av 8,8 cm luftvärnsartilleri. Klockan 10.00: Fienden anfaller på båda sidor om järnvägen. 10:20, anfallet kör fast i vår tunga eld.»

Nära genombrott

Rödarmisterna var nu mycket nära ett genombrott. Vid Grenadjärhöjden rådde oreda bland de tyska förbanden som till stor del hade tappat kontakten med ledningen. Utströdda tyskar, ester, skandinaver och holländare improviserade och försökte samordna motståndet i sönderskjutna värn. Den nederländske SS-Unterscharführer Remi Schrijnen – som redan tidigare hade utmärkt sig under slaget – slog ensam ut sju stridsvagnar med sin PaK 40-pansarvärnskanon innan han sårades och kastades till marken.

Stridsvagnarna rullade förbi Grenadjärhöjden och dundrade fram mot höjd 69,9. Det var middagstid och det tysk-estländska motståndet hängde nu på en skör tråd; inom några minuter kunde det sovjetiska genombrottet vara ett faktum.

Motanfall från pansarreserv

Det var nu tyskarna spelade ut sitt sista kort: en liten pansarreserv, bestående av stridsvagnar och stormkanoner, genomförde häftiga motanfall längs tre olika stråk för att dels säkra höjd 69,9 och underhållslinjerna bakåt, dels återta Grenadjärhöjden. De sovjetiska stridsvagnarna vek undan och retirerade snabbt; förmodligen hade de slut på ammunition.

Steg för steg lyckades tyskarna samordna överlevare hos infanteriet på och kring Grenadjärhöjden och när kvällen kom var den i tyskarnas händer igen. Så här skrev estländaren Helmut Rand, grenadjär i ett SS-förband, om striderna den 29 juli:

»Vi var ständigt under eld från fiendens artilleri. Luften var fylld av rök från explosioner; damm och jord flög omkring. Dessutom spred alla brinnande stridsvagnar tjock rök. Ryska flygplan anföll oss på låg höjd eftersom inga träd hindrade dem från att komma ner på marknivå. Vi kunde se flygarnas ansikten. I detta regn av kulor och stål hade vi en känsla av att slutet på livet var nära.»

Tyskarna fick en andningspaus

Hårda strider utkämpades även den 30–31 juli, men det var som förgjort för ryssarna: de kom bara inte igenom. Till slut började det bli uppenbart att deras anfallskraft hade avmattats vilket gjorde att tyskar och estländare fick en andningspaus. De började återställa försvarsställningarna och bygga upp motståndet igen med de resurser som stod till buds.

SS-Unterscharführer Scholles från Danmark skildrade det apokalyptiska landskapet i sina anteckningar:

»Löpgravarna är igenplöjda. Det ligger döda överallt och i den gassande middagssolen blir stanken outhärdlig. På höjd 69,9:s norra sluttning ligger döda ryssar och på huvudunderhållsstråket ligger döda tyskar. [---] Likstanken är vidrig i de utbrända bunkrarna.»

Dagarna som följde blev de sovjetiska anfallen allt mindre beslutsamma och i mitten av augusti var de hårdaste striderna över. Under en månad hände inte mycket av betydelse vid Tannenbergstellung. Ryssarna inriktade sig istället mot mål i södra Estland och anföll söder om Peipussjön. Tredje baltiska fronten inledde slaget om Tartu den 10 augusti gen-om att bryta igenom det tyska försvaret och erövra staden Võru, varpå Tartu föll den 25 augusti. När ryssarna inledde en offensiv riktad mot Riga fattade Hitler beslut den 16 september om att alla tyska trupper måste evakueras från Estland. Den 22 september marscherade sovjetiska förband in i Tallinn.

Blev en hjälp för Finland

Motståndet vid Narva och Sinimäed påverkade inte Estlands öde, som förvandlades till Estniska socialistiska sovjetrepubliken 1944–91. Men det sega militära motståndet i Estland hade två andra intressanta historiska effekter. För det första skapades möjligheter för estländare att fly till andra länder; sammanlagt räknar man med att upp till 80 000 personer flydde, varav många var estlandssvenskar från västra Estland. För det andra lättade tyskar och estländare det militära hotet mot Finland genom att dels binda en stor del av de sovjetiska resurserna i Östersjöområdet, dels kontrollera södra kusten av Finska viken.

Många anser att motståndet vid Narva och Sinimäed var en bidragande orsak till att finländarna lyckades hålla stånd mot Sovjetunionen i krigets slutskede.

Publicerad i Militär Historia 3/2020