Panther – supervagn för dyr för Tyskland
När Tyskland tog fram Panzer V Panther var det för att få en stridsvagn som kunde mäta sig med Röda arméns kraftpaket T-34. Panthern uppfyllde kraven – men frågan är om priset blev för högt.
Med sitt sluttande pansar och sin effektiva kanon var Panther andra världskrigets bästa stridsvagn. Bild från östfronten, troligen 1943.
I en debatt om andra världskrigets bästa stridsvagn förekommer vanligen den tyska Panther som en av favoriterna, oavsett kriterier.
Panthers moderna konstruktion med hög mobilitet, stark eldkraft, skarp optik och solitt frontpansar gjorde den till en formidabel fiende med en skräckinjagande effekt i nivå med Panzer VI Tiger och skapade en miljö där den saknade naturliga fiender.
Trots det producerades endast 6 000 exemplar och Panther var just dyr att tillverka, led av mekaniska brister och kom relativt sent i kriget. Frågan blir därför om Panther verkligen motsvarade sitt rykte som krigets bästa stridsvagn?
Produktionen av Panther startade 1943. Det tog ungefär ett år från ritbord till produktion, vilket var mycket snabbt.
Bakgrunden var att tyskarna var desperata efter en stridsvagn som kunde matcha de sovjetiska. Det är nämligen lite av en ödets ironi att den tyska armén vann sina stora framgångar under andra världskriget – både i väst och öst – med underlägsna stridsvagnar samtidigt som de led sina nederlag med stridsvagnar som var överlägsna fiendens.
Sovjets pansar chockade Tyskland
Under operation Barbarossa sommaren 1941 fick tyskarna en smärre chock när de för första gången på slagfältet mötte de sovjetiska stridsvagnarna T-34 och KV-1. Dessa var överlägsna sina tyska motsvarigheter på viktiga områden som pansar, eldkraft och mobilitet.
Vid flera tillfällen rullade grupper av T-34 in bakom den tyska fronten utan att tyskarna förmådde ge effektiv moteld. Det faktum att de flesta sovjetiska stridsvagnar saknade radio och den allmänt dåliga sovjetiska förmågan till samverkan mellan förband och vapenslag gjorde att situationen inte blev allvarlig för tyskarna.
Ofta återvände de sovjetiska stridsvagnarna tillbaka till de egna linjerna utan att ha lyckats utnyttja de uppkomna lägena.
Det tyska överkommandot insåg dock allvaret i de alltfler illavarslande lokala rapporter som inkom och beslutade att något måste göras. Hösten 1941 förstod generalstaben att Röda armén inte skulle kapitulera vid jul trots flera miljoner sovjetiska krigsfångar. En mer långsiktig planering för pansarvapnets materialförsörjning var nödvändig.
I november 1941 anlände en tysk pansarkommission till Heinz Guderians Panzergruppe 2 ur armégrupp Mitt för att studera erövrade T-34:or och skapa sig en bild av läget vid fronten. Lärdomen var entydig: det tyska pansarvapnet behövde en medeltung stridsvagn som kunde matcha T-34 i bepansring, eldkraft och mobilitet.
Fyra om budet
Förfrågan om en ny stridsvagn om 30–35 ton gick samma vinter ut till fyra företag. Porsche skissade på en mindre kopia av Tigern och Henschel en variant av Panzer IV. Båda refuserades. Daimler-Benz prototyp var en snarlik kopia av T-34 medan MAN tog fram en modell med sluttande pansar som var större och tyngre än den ursprungliga specifikationen.
MAN:s och Daimler Benz prototyper testades våren 1942 och rustningsminister Albert Speer, liksom hans föregångare Fritz Todt, rekommenderade Daimler-Benz version till Adolf Hitler. Deras prototyp var lika tung och mobil som T-34:an, men med överlägsen kanon och optik.
Produktionen skulle kunna genomföras med en del arbetsbesparande moment och motorn var en dieselmotor från Daimler (den övriga tyska stridsvagnsflottan drevs på bensin).
MAN:s variant var större och tyngre, vilket drev upp vikten till nästan 45 ton, men framstod tydligare som en egen unik design. Tornet var rymligare samtidigt som fjädringen och framdrivningen var modernare vilket gav ett nyare intryck.
Tyskt infanteri ur division Grossdeutschland rycker fram på östfronten flankerat av en Panzer V Panther.
MAN:s version delade också motor med Tigern vilket gav tydliga samordningsfördelar samtidigt som den blev kraftfull eftersom vikten var nästan 20 ton mindre än Tigerns.
Efter tre månaders tester våren 1942 beslutades att ge kontraktet till MAN. Produktionen inleddes mycket snabbt och kort efter MAN inledde Daimler-Benz och Henschel produktion. Tornet producerades av Rheinmetall.
Fokus förflyttades
I framtagningen av Panther ser vi de första tendenserna till hur tyskarna gled från sin ursprungliga behovsanalys och hamnade i en process där ingenjörerna snarare tog fram en så kraftfull variant som möjligt.
Baksidan av att beväpningen och vikten ökade var givetvis att stridsvagnen blev dyrare och tekniskt mer komplicerad och att det skapade större krav på omliggande infrastruktur som broar och järnvägstransporter.
Panther fick sitt elddop vid Kursk den 5 juli 1943. Tyska armén hade beställt 250 exemplar till maj 1943 för att sätta in dem i sin sommaroffensiv.
Trots förseningar i träning och produktion stod 200 Panthervagnar redo vid Kursk, organiserade i två pansarbataljoner om 96 stridsvagnar och åtta stabsvagnar som tillhörde 39. pansarregementet som i sin tur låg under 10. pansarbrigaden inom pansargrenadjärdivision Grossdeutschland.
Förberedelserna hade blivit lidande på grund av den forcerade tidsramen och problemen kom ögonblickligen.
Redan under uppmarschen slog eldsflammor ut ur avgasrören på flera Panthervagnar och ett antal stridsvagnar led av felande bränslepumpar som gjorde att bensin läckte ut inne på golvet eller över motorerna. Flera bränder uppstod och två stridsvagnar blev totalförstörda av brand redan innan förbandet hunnit skjuta ett enda skott.
Åtta stålhjul med gummiringar i två nivåer. Konstruktionen gav extra stabilitet och skydd.
»Brann som tomtebloss»
Befälhavaren för 10. pansarbrigaden, överste Decker, beskrev anfallet i sin rapport:
Den 5 juli startade jag en offensiv med pansarbrigaden men kom inte längre än till en ravin. Okunniga om vår enastående kanon närmade sig åtta sovjetiska General Lee-stridsvagnar på ungefär 2 200 meters avstånd. Efter ett par projektiler fattade de eld och brann som tomtebloss.
Därefter kallades Decker till kårstaben efter personliga stridigheter med pansargrenadjärdivision Grossdeutschlands befälhavare greve »Panzerlöwe» (pansarlejon) Strachwitz. Decker hade kallat Strachwitz »obehaglig» att arbeta med och anklagat honom för att ha använt Pantherstridsvagnarna på ett sätt som ökade
förlusterna.
När jag återvände fyra dagar senare 10 juli var, i jämförelse med de 200 som vi hade inlett offensiven med, antalet insatsberedda Pantherstridsvagnar nere på tolv på grund av idiotiskt taktiskt tillvägagångssätt.
Deckers kommentar illustrerade Panthers sorgliga elddop och vid det laget hade ryktet om en katastrof börjat sprida sig bland de tyska enheterna. Som statistiken visar sjönk antalet insatsberedda Pantherstridsvagnar snabbt och under merparten av slaget vid Kursk stod det fem–sex Panther på verkstaden för varje vagn i fält.
Guderian på plats
På eftermiddagen den 10 juli anlände Guderian, som sedan våren 1943 var generalinspektör för pansarvapnet, till 48. pansarkårens frontavsnitt för att skapa sig en bild av Panthers elddop.
Guderians bedömning var snarlik Deckers och pekade på att frågan var komplicerad. De tekniska bristerna och barnsjukdomarna gick inte att förbise, men det var uppenbart att resultatet hade påverkats negativt av den mänskliga faktorn och därför vore det ett misstag att döma ut Panther.
Stridsvagnen hade rent tekniskt uppfyllt sina högt ställda förväntningar på slagfältet. Den långa 7,5 cm-kanonen beskrevs som en »fullständig framgång med maximal träffsäkerhet och genomslagsförmåga på långa avstånd». Deckers ögonvittnesskildring var ingen engångsföreteelse utan vagnarna hade vid upprepade tillfällen öppnat eld på 1500–2000 meters avstånd och träffsäkert slagit ut sovjetiska stridsvagnar långt innan de sovjetiska vapnen kunnat hota tyskarna.
Besättningen bestod av fem man. Från vänster radiooperatör, laddare, förare, skytt och vagnchef.
Istället var det två svagheter som stack ut i Guderians analys, det taktiska uppträdandet och sidopansaret. De hörde delvis ihop eftersom de taktiska misstagen medförde att tyskarna blottade sitt svagare sidopansar i onödan.
Besättningarna i Pantherstridsvagnarna bestod av personal som omfördelats från befintliga pansardivisioner vid fronten, vilka i sin tur utan att göra någon hemlighet av det hade skickat sin minst erfarna och dugliga personal.
När de nya Pantherbataljonerna väl fick sin personal var det ont om tid för att genomföra en fullständig utbildning och vagnarnas tekniska problem försvårade utbildningen ytterligare. En del av de mekaniska problemen härleddes till att förarna pressade motorerna för hårt under stridsförhållanden.
Bara tio redo
På kvällen den 10 juli var endast tio Pantherstridsvagnar insatsberedda i de två pansarbataljonerna. Ett fyrtiotal hade reparerats under dagen och var på väg tillbaka till förbanden. 23 var totalförstörda av fientlig eld och två brann upp redan före slaget.
Av de exakt hundra som väntade på att repareras var 56 skadade av minor eller sovjetisk eld medan 44 hade mekaniska problem. Övriga vagnar var övergivna på slagfältet och väntade på att bärgas och repareras av verkstadsförbanden.
Den tydligaste bristen vid Kursk var att de båda pansarbataljonerna aldrig hade övat i förband på högre nivå än pluton, de saknade förmågan att anfalla i större formation. Det medförde att kompanierna inte fungerade och upprepade gånger var såväl mål som anfallsriktning oklara för befälen.
Stridsvagnarna klumpade ihop sig onödigt tätt med ökade förluster från minor som följd samtidigt som det begränsade manöverutrymmet gjorde att Panther inte kunde utnyttja sina fördelar fullt ut.
Ett annat allvarligt problem var bristen på samordning med pionjärförbanden för minröjning.
Förbanden led onödigt stora förluster eftersom minorna inte röjts ordentligt, men de tvingades också exponera sitt mer sårbara sidopansar, vilket dels ledde till ökade förluster, dels till att Panthers fördelar i eldkraft och bepansring inte kunde utnyttjas på bästa sätt. För att anfalla framgångsrikt krävde Pantherbataljonen ett starkt flankskydd och att vagnarna spred ut sig bredare än vad doktrinen stipulerade.
Överste Karl Lorenz, befälhavare för division Grossdeutschland, framför en Panther A i södra Ukraina. Januari 1944.
När Pantherstridsvagnarna väl nådde fronten stod det klart att de var ett formidabelt vapen. Tyskarna konstaterade kortfattat att »Panthern är tydligt överlägsen i strid stridsvagn mot stridsvagn».
Över 140 bekräftade fiendestridsvagnar rapporterades utslagna av Pantherstridsvagnar under operation Zitadelles fem första dagar, en mycket hög siffra givet det ringa antal som var i strid. Det genomsnittliga stridsavståndet för en utslagen sovjetisk stridsvagn hade varit 1 500 meter och de längsta dödande skotten rapporterades på nästan 3 000 meters avstånd.
Efter den 11 juli steg antalet tillgängliga Pantherstridsvagnar till ungefär 40 per dag och situationen blev överlag bättre och bättre i takt med att kön till verkstäderna blev kortare.
Den 20 juli var cirka 90 vagnar ur tjänst och i behov av reparation, 20 hade fått skickas tillbaka till Tyskland för mer omfattande åtgärder, 58 var avskrivna som totalförstörda och 41 vagnar var insatsberedda. Merparten av de 58 totalförstörda Panther hade inte gått att bärga utan hade förstörts av sina egna besättningar för att inte falla i fiendens händer.
Saknade naturliga fiender
Elddopet för Panther visade att stridsvagnen var oöverträffad på östfronten, vid sidan om Tigern, och saknade naturliga fiender på slagfältet. De tyska pansartrupperna hade till slut, det tredje krigsåret på östfronten, fått en medeltung stridsvagn till pansardivisionerna som var överlägsen sina sovjetiska motsvarigheter.
Tyvärr, för tyskarna, kom den sent och tecknen blev allt mer oroväckande; Hamburg förstördes i en eldstorm, Afrikakåren kapitulerade i Tunis, de allierade landsteg på Sicilien och Röda armén anföll med allt mer förödande kraft mot de södra avsnitten av östfronten.
Efter Zitadelle ställdes poduktionen av Panther om till den efterföljande versionen Panther A. Ingen vet varför version D kom före version A men Panther A blev den version som gick ut på förband hösten 1943 och framåt med merparten av barnsjukdomarna korrigerade.
I förbandsschemat för en tysk pansardivision modell 1944 reducerades antalet stridsvagnar till cirka 160 (från att ha varit fler än 300 år 1940) fördelade på två bataljoner om 80 där den ena bataljonen fortsatt skulle vara utrustad med Panzer IV medan den andra bataljonens Panzer III ersattes av Panther.
Pansardivisionerna i fält koncentrerade därför alla återstående stridsvagnar till en bataljon och skickade personalen i den andra till Tyskland för utbildning på Panther. Merparten av de tyska pansardivisionerna tappade därför viktig slagkraft under det kritiska läget vintern 1943–44.
Amerikanska soldater omringar en brinnande Panther i Normandie 1944. Här kom Panthervagnen inte till sin rätt på grund av de ofta korta stridsavstånden.
Speer hade räknat med en produktion om 300 Pantherstridsvagnar per månad redan 1943, men produktionen gick betydligt långsammare inledningsvis. Hösten 1944 ökade den, trots krigsläget och intensifierade allierade bombningar, och 380 vagnar producerades i mars 1945.
Sommaren 1944 hade 31 pansarbataljoner utrustats med Panther och de flesta pansardivisioner hade nu en pansarbataljon med Panzer IV och en med Panther. Ett flertal pansardivisioner fick på grund av krigsläget aldrig tillbaka »sin» bataljon utan istället en annan pansarbataljon.
Panther i Normandie
De angloamerikanska soldaterna stötte på Panther för första gången i stor skala i Normandie. Sju av de tyska pansardivisionerna i Frankrike mönstrade en Pantherbataljon och totalt sattes närmare 600 Pantherstridsvagnar in, samtliga Panther A.
Dessvärre var även den nya modellen behäftad med en del mekaniska problem som periodvis blev avgörande eftersom det var brist på reservdelar. Samtidigt förekom det fortfarande att motorer fattade eld.
I strid var Panther lika formidabel som på östfronten och efter en månads intensiva strider var endast 112 Pantherstridsvagnar totalförstörda.
Sergeant Francis Baker, vagnchef på en Sherman M4A3, berättar från en strid:
Jag gav min skytt order att öppna eld mot den närmaste stridsvagnen, ungefär 800 meter bort, och han placerade en projektil i sidan som jag tydligt kunde se träffade. Till min förvåning och avsky bevittnade jag hur granaten bara studsade bort. Min skytt sköt minst sex ytterligare skott mot den tyska stridsvagnen som träffade från tornet och ned mot larvbanden. Den tyska stridsvagnen, som visste att jag sannolikt hade understöd av en M10 pansarvärnskanonvagn, började dra sig tillbaka. Jag var fullständigt förvånad över att se den förflytta sig efter att ha fått sju träffar från min kanon.
Baker förde befäl över en M4A3(76) som var den mest kraftfulla versionen av en Sherman som borde ha kunnat penetrera en Panther i sidan på det stridsavståndet.
Panther var överlägsen de brittiska och amerikanska stridsvagnarna men kom ändå sällan till sin rätt i Nordmandie. Den svåra terrängen gjorde att stridsavstånden bara var några hundra meter och på de korta avstånden neutraliserades många av Panthers fördelar, till exempel blev det långa eldröret och den tunga vikten närmast en nackdel. Psykologiskt var det fortfarande Tiger, inte Panther, som ingöt fruktan i amerikanerna och stärkte modet hos tyskarna när den dök upp på ett frontavsnitt.
Soldat Müller ur 24. pansarregementet mötte Shermanstridsvagnar i början av augusti 1944 med sin fyra Panther starka spaningsstyrka:
Besättningen på en Panther markerar antalet stridsvagnar de slagit ut på kanonröret.
Vi mötte fienden i morgondiset en solig sommardag. Jag såg direkt två Sherman på en höjd 1 200 meter bort. Vårt första skott landade framför stridsvagnen, men det andra träffade och besättningen övergav vagnen. Plötsligt hörde jag »Müller, backa!» i hörlurarna Pantherstridsvagnarna hade för vana att backa ur strid på grund av det svaga sidopansaret när löjtnanten hade upptäckt fler fientliga stridsvagnar i vår flank.
Minst åtta Sherman rapporterades och vagnchefen gav, fullständigt lugn, order om att vi skulle vända oss mot dem och ge eld. Vi besköt tre olika stridsvagnar men utan synbar effekt.
Plötsligt small det och vi var träffade. Vagnen brann och jag körde 300 meter innan hettan tvingade mig att överge den, samtidigt som jag såg radiooperatören hoppa ut och fly. Väl utanför såg jag vagnchefen ligga på marken med båda benen avslitna vid knäna. Han gav mig sin id-bricka och lönebok, sade farväl, bad mig hälsa sina föräldrar och beordrade mig att lämna honom och att återvända till våra linjer.
Panther mot Tiger
Vid minst ett tillfälle förekom en historisk strid mellan en Tiger och en Panther. Under kriget erövrades ett antal Pantherstridsvagnar av Röda armén och de allierade, varav en del sattes in i fronttjänst. Sensommaren 1944 lyckades den franska motståndsrörelsen erövra två intakta Pantherstridsvagnar och satte snabbt in dem mot de retirerande tyskarna.
I området kring Rouen stötte de på Tigerstridsvagnar från 2. tunga SS-pansarbataljonen som gjorde processen kort med de franska Panthervagnarna. Det är sannolikt den enda dokumenterade striden mellan Tiger och Panther.
Merparten av Pantherstridsvagnarna som gick förlorade i Normandie övergavs eller förstördes av sina egna besättningar på grund av mekaniska fel eller för att det var omöjligt att bärga dem.
Få förstördes i strid och nästan ingen av det allierade flyget, trots att efterkrigstida historiker ofta brukar framhäva flygets roll inte minst vid Falaisefickan.
Den pålitliga och robusta Panzer IV var mer än tillräcklig för den nordfranska krigsskådeplatsen och Panther var ett dyrt och opålitligt alternativ för Panzergruppe West.
G blev sista versionen
Ungefär hälften av alla producerade Panther var den sista versionen, G. Denna utgjorde stommen i de tyska pansardivisionernas allt mer desperata kamp vintern och våren 1944–45.
På östfronten och i Ungern led anfallande sovjetiska pansarförband ända in i krigsslutet periodvis stora förluster när de mötte Pantherförband – inte minst de vagnar som bemannades av erfarna besättningar rönte bitvis spektakulära resultat.
Jagdpanther var pansarvärnsversionen av Panther. Med låg siluett, kraftfull beväpning, kompakt sluttande pansar och goda terrängegenskaper blev Jagdpanther krigets klart bästa pansarvärnskanonvagn.
Antalet i förband var dock för litet för att någonsin kunna fylla upp pansardivisionerna och antalet operationsberedda Pantherstridsvagnar låg under hela kriget på en alltför låg nivå.
Var Panther då krigets bästa stridsvagn? Det enkla svaret är att Panther som medeltung stridsvagn och ersättare för Panzer III i pansarbataljonerna helt enkelt var för dyr och opålitlig för att vara stommen i pansarförbanden.
Samtidigt var den inte tillräckligt kraftfull för att vara en tung stridsvagn. Tyskarna byggde en bräcklig BMW när behovet var en robust Toyota.
Trots sina goda stridsresultat innebar Panthers intåg att tyskarna lade ned stora resurser för att producera knappt 6 000 stridsvagnar.
För få och för dyra
Som jämförelse producerades nästan 50.000 Sherman och uppemot 80.000 T-34 i olika versioner. Antalet Panther var helt enkelt för ringa för att ge effekt och anledningen var delvis den tyska industriella situationen men framförallt att den var för dyr.
En lättare och billigare design, lik den prototyp Daimler-Benz föreslog, hade kunnat höja produktionen från 6.000 till 9.000 och givit fler välbehövliga stridsvagnar i fält för den tyska armén 1944. Ett klart bättre alternativ hade varit att fokusera på Panzer IV.
I väst fanns överhuvudtaget inget behov av Panther men även i öst gjorde Panzer IV jobbet. Kort efter beslutet om produktionen av Panther uppgraderades Panzer IV med lång kanon och bättre bepansring vilket gjorde att den effektivt kunde bekämpa T-34.
Pansarvärnsversionen Jagdpanzer IV var ett formidabelt vapen och väl i klass med Jagdpanther men avsevärt billigare. Att enbart ha en stridsvagnsmodell hade även förenklat standardisering av reservdelar, ammunition och transporter där inte minst Panthers tyngd medförde att extra broar ofta behövde byggas i Östeuropa och Sovjetunionen med dess begränsade infrastruktur.
Produktionen av Panzer IV hade kunnat ökas markant om prioritet hade givits till den 1943–45. En annan fördel hade också varit att de tyska pansardivisionerna hade sluppit dra ur en pansarbataljon per division under det kritiska skedet 1943–44 för att utrusta och utbilda personalen på Panther.
Panther, med sin excellenta konstruktion, blev ett dyrt mellanting mellan en medeltung och tung stridsvagn, en vagn som inte motsvarade det behov som det tyska pansarvapnet efterfrågade i form av en potent, tillgänglig stridsvagn i en tillräcklig numerär. Sannolikt var den krigets bästa stridsvagn, men den var inte vad den tyska armén behövde för att vinna kriget.
Publicerad i Militär Historia 10/2016