Pegasus Bridge – nyckeln till D-dagen

Under D-dagens första timmar luftlandsattes 181 brittiska soldater med uppdrag att erövra två franska broar. Om kuppen fallerade skulle det få katastrofala följder för de allierades planer att befria Frankrike.

pegasus bridge sakrad operation deadstick 1944

Pegasusbron efter operation Deadstick, då två franska broar skulle säkras innan invasionen på D-dagen inleddes. På bilden ligger två av Horsaplanen som luftlandsättningen skedde med fortfarande kvar i bakgrunden.

Klockan hade bara passerat midnatt med några minuter när det omisskännliga ljudet och påföljande ryckningarna tillkännagav att bogserlinorna hade lossats. Medan mullret från bogserbombplanens motorer försvann bort och blandades upp med ljudet från tätnande luftvärnseld i fjärran svävade glidflygplanen i närmast total tystnad ned över det idylliska franska kustlandskapet, som i den klara juninatten gavs dunkla konturer i månens sken.

Ombord på de sex glidflygplanen av typen Airspeed Horsa fanns sammanlagt 181 tungt utrustade soldater ur B- och D-kompanierna i det anrika förbandet Oxfordshire and Buckingham Light Infantry – »Ox & Bucks» – samt en handfull utvalda ingenjörer. Under den timmeslånga inflygningen från basen i Dorset hade mannarna rökt, skämtat och sjungit för att hålla humöret uppe och dämpa åksjukan inuti planen som krängde och girade i luftsvallet efter bogserplanen.

Del av operation Overlord

Den stolthet och iver som många av dem hade känt inför uppdraget – som skulle göra dem till de första allierade soldaterna att nå mark i vad som var världshistoriens dittills största landstigningsoperation – förbyttes nu i den naturliga ängslan och nervositet som drabbar de flesta soldater inför en skarp operation. Enligt den nittonårige menige Dennis Edwards var de flesta rädda även om de inte gärna visade det. Själv var han »dödsförskräckt» och upplevde overklighetskänslor.

Oron var välgrundad. Uppdraget var en del av operation Overlord som var det första steget i de allierades vågade plan att befria Frankrike och sedan bana väg för ett anfall in i Tyskland under hösten 1944.

6th airborne flygplan operation deadstick 1944

Horsaplanen var fyllda av meddelanden till fienden skrivna med krita. Bilden är tagen strax före avfärd mot Frankrike.

Flankerna skulle säkras

Arkitekterna bakom planen hade pekat ut en åttio kilometer lång kustremsa i Normandie där över 326 000 man och 104 000 ton utrustning skulle sättas i land på bara fem dagar. För att lyckas måste landstigningsområdets flanker säkras med luftlandsättningar av amerikanska och brittiska fallskärmsjägare vars uppgift var att hålla stånd mot eventuella motanfall medan landstigningen inleddes.

Dagen D – det vill säga tidpunkten för verkställandet av operationen – hade i sista stund fastställts till den 6 juni då ett kort fönster av fördelaktiga väder- och tidvattenförhållanden sammanträffade.

En av få fördelar med att landstiga i Normandie var ironiskt nog att det inte var den mest självklara platsen för en invasion. Adolf Hitler och andra i den tyska krigsledningen var övertygade om att en eventuell landstigning skulle komma att äga rum vid Pas-de-Calais där avståndet mellan de brittiska öarna och kontinenten är som smalast.

Denna uppfattning delades också av generalfältmarskalken Erwin Rommel som satts att övervaka den tyska försvarsfronten i väster – den så kallade Atlantvallen – och som sedan sitt tillträde i början av året hade arbetat intensivt med att befästa kustlinjerna, inte minst i Calaissektorn.

Bland annat hade vidsträckta områden minerats, nya bunkrar och artilleriplatser uppförts och luftlandsättningshinder – som på grund av sitt utseende fick smeknamnet »Rommelsparris» – placerats ut. I Normandie stod den välutrustade 5. pansararmén och den något svagare 7. armén, som till delar bestod av östeuropeiska rekryter och sårade veteraner från östfronten.

Broarna över Caenkanalen och Orne

Ett av de största hoten mot ett lyckat genomförande av Overlord var att den 5. pansararmén skulle beredas möjlighet att gå till motanfall från öster och driva tillbaka de allierade i havet innan de hunnit förstärkas med egna stridsvagnar, bandkanoner och tyngre artilleri. Ett stort ansvar tillkom därför den brittiska 6. luftburna divisionen som efter luftlandsättningen skulle hålla fronten mot öster.

Men för att inte divisionen skulle isoleras var det nödvändigt att två närbelägna broar, Pegasusbron över Caenkanalen vid Bénouville och en över Ornefloden vid Ranville, kunde erövras intakta och försvaras tills förstärkningar kunde anlända från landstigningen.

horsa glidflygplan brittiska soldater IQLeigu

I glidflygplanen av typen Horsa fanns 181 soldater.

Ett vågspel utan alternativ

Och det var detta allvarsamma uppdrag som fallit på männen i glidflygplanen. I ordern till enhetens chef, majoren John Howard, underströks att uppdraget – som getts kodnamnet Deadstick – måste utföras med »överraskning, snabbhet och kraft» och att broarna till varje pris måste hållas till dess att undsättningen anlänt.

Om kuppen misslyckades skulle bropassagen utgöra en rak aveny för tyska motanfall mot landstigningens vänsterflank eller, om broarna demolerades, skära av hela den brittiska fallskärmsjägardivisionen. Konsekvenserna kunde i sådana fall bli katastrofala. Den allierade överbefälhavaren Dwight D Eisenhower hade själv understrukit att invasionsplanen i detta avseende var ett vågspel som utarbetats »utan alternativ».

Nu gällde allt eller inget.

Motståndsrörelsen hade gett all information

Howards män hade visserligen tränat inför uppdraget i ett års tid och alla kände därför väl till sina respektive uppgifter. Genom noggrann flygspaning och information som omsorgsfullt samlats in av anhängare till den franska motståndsrörelsen i lokalområdet – bland andra ett kaféägarpar bara ett stenkast från Pegasusbron – kände man till operationsområdet i minsta detalj.

Att broarna var omgärdade av starka försvarsställningar var inte lika bekymmersamt när anfallarna kände till det exakta läget på varje bunker och maskingevärsställning. De minutiösa förberedelserna var givetvis en avgörande fördel för britterna i överrumplingsmomentet. Samtidigt var det många i Howards styrka som saknade stridserfarenhet.

Kritisk landning i engångsplan

Ett ytterligare skäl till oro för männen i glidflygplanen var själva landningen. Piloterna talade över huvud taget inte om att landa utan att krascha, vilket var en mer sanningsenlig beskrivning av hur det gick till när de tungt lastade maskinerna tog i marken. Horsaplanen var ett slags engångsflgplan byggda av duk och plywood som lätt slets itu när de landsattes i terrängen. Ofta räckte det med en plogad åker eller tuvig hagmark för att landningsstället skulle slås sönder och skicka planet på en tumlande färd på buken tills det stannade upp i en kraftig stöt.

operation deadstick landade glidflygplan 1944

De flesta av planen landade nära Pegasusbron, i en omkrets av några hundra meter.

I teorin skulle en skena på undersidan bidra till en smidigare inbromsning, men i verkligheten slutade de flesta landningar i en kollision där golvet slogs sönder och flygplanskroppen delades i bitar, med stor risk för passagerarna att skada sig. För att klara nedslaget på bästa sätt brukade mannarna därför kroka i varandras armar och lyfta fötterna i luften.

Planen rusade med snabb fart mot marken. En första förutsättning för anfallet var att piloterna lyckades »precisionskrascha» nästan direkt på målet. Landningsområdet utgjordes av en 450 meter bred landremsa mellan Caenkanalen och Ornefloden, där det var tänkt att truppen skulle dela på sig så att den ena halvan kunde inta Pegasusbron vid Bénouville åt väster och den andra flodbron vid Ranville åt öster.

Precisionskraschade på rätt ställe

De vältränade piloterna hade lärt sig att navigera i mörkret och lyckades i skickligt anlagda cirklar finna väg mot riktpunkten. Howard hade instruerat piloten i ledarplanet Jim Wallwork att komma så nära kanalbrofästet som möjligt, helst med nosen på de omgivande taggtrådshindren. Han lyckades nu efterkomma denna önskan i vad som senare skulle komma att kallas »krigets mest enastående flygarprestation». Planet slog i marken med en våldsam duns och skenade bort mot brofästet i högre fart än tänkt.

Trots att det sällan behövdes beslutade Wallwork nu att utlösa maskinens bromsskärm vilket resulterade i en sådan stöt att både han själv och andrepiloten slungades ut genom vindrutan och landade på marken framför planet och blev på detta sätt de första soldaterna i de allierades invasionsstyrka att anträda fransk jord. Howard själv tuppade av ett ögonblick när hans säkerhetsbälte gick av och han slog huvudet i kabintaket. När han kom till sans trodde han först att han blivit blind innan han insåg att det var hjälmen som tryckts ned i ansiktet på honom.

Överrumplade vaktposterna

Under tiden hade plutonens löjtnant, Den Brotheridge, beordrat manskapet att utrymma flygplansvraket med ordern »Gun out!». Trots den omtumlande händelse de nyss varit med om kom soldaterna snabbt på fötter och skred effektivt till verket med sina respektive mål. De få tyska vaktposter som för tillfället befann sig på Pegasusbron eller i bröstvärnen hann aldrig reagera förrän britterna var över dem.

pegasus bridge erovrad 1944

Allierade trupper passerar över Pegasusbron efter att den erövrats.

© Getty

En tysk soldat som förvånat blickade ut i mörkret mot landningsplatsen för att se vad som orsakat sådant oväsen blev träffad av den första salvan som avfyrades. Därpå följde smatter av kulspruteeld och knallar från handgranater när soldaterna rensade bunkrar och skyttevärn runt kanalbrofästet.

Lysgranat fick tyskarna att fly

Anfallet fortsatte sedan snabbt vidare över bron. Menige Edwards hade nu överkommit sin ängslighet och fylldes istället av en besynnerlig form av eufori. »Det kändes som om jag var på toppen», berättade han efteråt. De överrumplade tyskarna lyckades inte åstadkomma någon samlad svarseld men en tysk soldat avfyrade strax innan han stupade en lysgranat som dramatiskt illuminerade stridsfältet.

I skenet såg tyskarna på västra brosidan de brittiska soldaterna komma springande över bron i sina fallskärmsuniformer med svartmålade ansikten och Sten-kpistar. För många av dem – som bara hade gevär att försvara sig med – blev denna skräckinjagande syn för mycket och de gav sig av på flykt. Vissa gjorde slut på sin ammunition i luften för att så snabbt som möjligt kunna återvända till sina enheter »för att avlägga rapport», som en av dem senare erinrade sig. Även garvade veteraner som fallskärmsjägarsergeanten Heinz Hickman – som av en tillfällighet råkade passera bron precis när anfallet satte igång – insåg snabbt att striden var förlorad och såg det för bäst att spara på krafterna till ett kommande motanfall.

Nästan alla glidflygplan träffade rätt

De övriga glidflygplanen – utom ett som hamnat på villovägar tretton kilometer bort – hade samtidigt landat i området i en omkrets om bara några hundra meter. Ett av dem hade råkat komma i en damm som en korpral vid namn Fred Greenhaigh olyckligtvis gick ner sig i och drunknade. Han blev D-dagens första offer på den allierade sidan. Två plutoner hade rusat till förstärkning i eldstriden vid kanalbron, som skördade offer också på den brittiska sidan.

Löjtnant Brotheridge hade träffats av en kula i nacken när han rusade upp på bron och även de båda andra plutoncheferna Sandy Smith och David Wood hade blivit sårade. Smith – som vrickat knät i landningen – fick sin ena hand söndertrasad av granatsplitter och lär då ha utbrustit: »Herregud! Ingen mer cricket!» Brotheridge låg en stund oupptäckt tills menige Willy Parr fann honom och försökte flytta honom från vägen. Men han gav strax upp andan i Parrs armar.

När de sista värnen hade rensats på västra sidan av Pegasusbron kunde Howard konstatera att anfallet varit en regelrätt framgång. Händelseförloppet hade bara tagit fem minuter.

Bron över Orne säkrades snabbt

Kort därpå rörde sig de återstående två plutonerna genom flockar av uppskrämda kor mot flodbron vid Ranville. De tyska vaktposterna hade här blivit larmade av skottlossningen vid Bénouville och öppnade därför eld från en Mg34-kulspruta. Denna slogs däremot direkt ut med en fullträff från en brittisk granatkastare varpå hela vaktstyrkan flydde i panik. När de adrenalinstinna britterna såg ryggarna på sina fiender försvinna i natten upplevde flera av dem ett slags besviket antiklimax.

När klockan närmade sig halv ett på natten meddelades Howard via radio att även flodbron var säkrad. Kodorden »Ham» och »Jam» – som betydde lyckat uppdrag vid båda broarna – skickades därpå till högkvarteret.

Försvaret av broarna

Uppdragets första fas var därmed uppnådd. Men nu återstod den betydligt svårare delen att förstärka och försvara broarna mot de tyska motanfall som med all sannolikhet skulle komma. De stora landstigningarna skulle inte påbörjas förrän i gryningen och därför skulle det dröja ytterligare många timmar innan några större förstärkningar kunde väntas.

Strax före klockan ett påbörjade den 6. brittiska fallskärmsjägardivisionen sin huvudluftlandsättning. Den närmaste brigaden hoppade i trakterna runt Ranville, vilket innebar att Ornesidan blev betydligt säkrare för tyska framstötar.

En av få incidenter som ägde rum vid flodbron under natten var när en motorcykel följd av en halvbandvagn plötsligt kom körande i hög hastighet på vägen från Ranville och stoppades i ett regn av kpisteld och handgranater. I halvbandvagnen återfanns en skadad högre tysk officerare som visade sig vara befälhavaren över broförsvaret, majoren Hans Schmidt.

den langsta dagen 1959 filmbild 9ZPjypT6 VunuUs

Händelserna vid broarna skildrades i Cornelius Ryans legendariska bok Den längsta dagen (1959) som filmatiserades med samma titel 1962. På bilden skådespelarna Peter Lawford, Richard Todd och Frank Finlay.

© Getty

Britternas meteorologer bättre

Händelsen var talande för förvirringen på den tyska sidan. Möjligen var den viktigaste framgångsfaktorn på D-dagen att de allierade lyckades hemlighålla sina avsikter till den grad att de fullständigt kunde överrumpla de i övrigt välunderrättade och vaksamma tyskarna.

En av förutsättningarna var tydligen också att de hade tillgång till bättre meteorologer: medan de allierades väderläsare hade spått ett kort men för invasionen gynnsamt uppehåll i det stormiga ovädret just den 6 juni hade tyskarnas observatörer istället blåst »faran över» och antagit att en landstigning inte var att vänta på ytterligare några veckor. I det tyska högkvarteret rådde därför en avslappnad stämning och flera höga officerare hade lämnat sina förband för lediga nöjen. Rommel själv befann sig på tjänsteresa i Tyskland.

En för de allierade turlig följd av denna situation var att ordergången i de tyska enheterna var högst oklar. Många stridsgruppschefer hade exempelvis aldrig informerats om det allmänna direktiv som gav dem befogenhet att på eget initiativ sätta igång motanfall om de allierade mot förmodan skulle våga sig på någonting.

Förödande tysk obeslutsamhet

När de första larmrapporterna om luftlandsättningarna inkom under natten mottogs de därför med förödande obeslutsamhet, som resulterade i att stridsberedda trupper från första parkett i ofrivillig overksamhet fick bevittna invasionens inledning.

Exempelvis väntade gruppcheferna för den närbelägna 21. pansardivisionen i stor frustration på anfallsorder. Divisionschefen befann sig i Paris och var inte tillbaka i staben förrän på morgonen och inte ens då kunde man få fram några tillförlitliga instruktioner eftersom den högsta krigsledningen fortfarande antog att händelserna i Normandie bara var en skenmanöver inför den egentliga invasionen vid Pas-de-Calais.

Vägrade väcka Hitler

Trots att det ena larmet efter det andra gjorde bilden av en huvudoperation alltmer uppenbar var den tydligen inte tillräcklig för att få Hitlers närmaste adjutanter att väcka honom. Möjligen var det denna ovilja att i onödan ådra sig Führerns dåliga morgonhumör som blev det yttersta lyckokastet för de allierade denna ödesdigra dag.

piat soldaterfb

Brittiska soldater med PIAT under ökenkriget i Tunisien 1943. Laddaren har ännu inte lagt någon ny granat i projektilstödet längst fram på vapnet.

© Imperial War Museum

För Howards män vid broarna, som givetvis inte hade någon aning om dessa tursamma omständigheter, tycktes nattimmarna däremot förflyta osedvanligt långsamt. Vad de framför allt fruktade var ett beslutsamt motanfall med pansartrupper eftersom de var mer eller mindre försvarslösa mot stridsvagnar.

Till hands fanns bara ett par pansarvärnsvapen av typen PIAT, som var allmänt erkända som otympliga och mer eller mindre helt odugliga. Bara en fullträff på mycket kort avstånd kunde ha en chans att penetrera pansarplåten på en tysk stridsvagn.

Tyska pansarfordon närmade sig

När natten plötsligt bröts av det skräckinjagande gnisslet från larvfötter som närmade sig från väster förstod samtliga vid kanalbron att de låg mycket risigt till. Ur mörkret uppenbarade sig efter en stund siluetten av det främsta pansarfordonet som stannade till vid en korsning strax väster om bron, bara tjugo meter från korpralen Billy Gray som i sitt värn insåg sig chanslös med sin kpist.

I ett annat värn en bit närmare bron låg sergeanten Charles »Wagger» Thornton med en av styrkans PIAT-vapen och såg hur bandvagnen började röra sig framåt. Trots att han »skakade som ett löv» insåg han att han antagligen var kamraternas enda chans att stoppa den framrullande monstrositeten, som han i mörkret felaktigt identifierade som en Panzer IV-stridsvagn (antagligen var det en halvbandvagn utrustad med eldrör eller en modifierad fransk stridsvagn av typen Char B1).

Charles »Wagger» Thornton väntade tills vagnen bara var något tiotal meter bort, tog sikte och tryckte på avtryckaren. Skottet träffade i sidan och trängde igenom pansaret i en häftig explosion som satte fyr på ammunition och sprängladdningar inuti vraket. De bakomföljande fordonen – som hörde till några pansarpionjärkompanier ur den tyska 716. infanteridivisionen – gjorde genast halt och backade sedan skärrade tillbaka igen samtidigt som de rapporterade att britterna i stort antal hade intagit kanalbron och försvarade sig med tunga pansarvärnskanoner.

Säckpipor förlösande signal

Under natten letade sig allt större grupper av brittiska fallskärmsjägare till broområdet och striderna övergick i sporadisk eldväxling där tyska prickskyttar utgjorde det värsta gisslet för britterna. Ungefär klockan ett på eftermiddagen hördes ljudet från säckpipor i fjärran, vilket signalerade att landstigningstrupperna hade nått fram.

Soldaterna slängde ifrån sig sina vapen och omfamnade varandra i glädje fastän kulorna fortfarande visslade runt deras huvuden.

pegasus bridge juli 1944 3ocIknyjQ

Pegasusbron den 12 juli 1944, en dryg månad efter D-dagen.

© IWM/Getty

Fortsatt väntan på tysk order

I de tyska förbanden väntade befälhavarna fortfarande i växande desperation på order om att få sätta igång ett samlat anfall mot invasionstrupperna. Fortfarande saknades allmänna riktlinjer från den högsta ledningen och för varje timme som passerade fick de allierade möjlighet att stärka brohuvudet på kontinenten.

Chefen för det 125. pansargrenadjärregementet, majoren Hans von Luck, var liksom många andra upprörd över den tidsspillan som spelade fiendestyrkorna i händerna, allt medan deras stridsberedda enheter stod i sysslolöshet. »Vi var besvikna och arga över att man inte trodde oss på högsta ort», mindes han senare.

Regementet ingick i den 21. pansardivisionen som stod grupperad utanför Caen och som enligt Lucks bedömning hade kunnat bjuda de allierade kraftigt motstånd om de fått klartecken att anfalla. När denna order slutligen kom var det redan försent. Divisionen omdirigerades dessutom västerut i en tidskrävande manöver för att slå direkt mot det allierade landstigningsområdet, där stridsgrupperna stod under bombardemang från det överlägsna allierade flygvapnet och fartygsartilleriet.

Begränsat motanfall mot broarna

Lucks avdelning var den enda som skickades fram i syfte att från öster återta broarna vid Ranville och Bénouville.

Anfallet inleddes sent på eftermiddagen och körde nästan genast fast. I orten Escoville söder om Ranville stötte Lucks enheter på de brittiska fallskärmsjägarna som kämpade för att utvidga området runt broarna. Med svåra förluster – som inte minst orsakades av understödet från havet och luften – tvingades tyskarna att vika tillbaka och gå i försvarsställning.

Med sig hade de ett antal fångar som Luck förhörde senare på kvällen. En av dem var en underofficerare ur »Ox & Bucks» B-kompani som varit med i glidflygarattacken. Han berättade att Howards män fått löfte om att flygas tillbaka till England när uppdraget väl var utfört. Istället hade de satts in i anfallet mot Escoville och lidit svåra förluster. »Jag tror», sa han, »att mer än hälften av vårt kompani har stupat, sårats eller tillfångatagits».

Samtidigt visade han sig mycket nöjd över att operationen vid broarna hade lyckats och deklarerade stolt att tyskarna nu inte längre kunde förhindra befrielsen av Frankrike och att de på sikt inte kunde vinna kriget. Luck – som först då insåg den centrala betydelse som broarna hade spelat för den allierade planen – kunde inte annat än att medge för sig själv att detta antagligen var sant.

Publicerd i Militär Historia 3/2019