Politrukerna i Röda armén

Att de sovjetiska soldaterna ofta stred fanatiskt i Stalingrad berodde inte bara på mod och fosterlandskärlek. Röda arméns politiska kommissarier med Nikita Chrusjtjov i spetsen höll dem i schack med hårda straff och avrättningar.

Politruken Nikita Chrusjtjov håller tal under slaget vid Stalingrad.

Den politiske kommissarien Nikita Chrusjtjov bland soldater vid Stalingrad.

© AKG/Scanpix

En obarmhärtig nyckelroll i försvaret av Stalingrad spelades av en man som följde befälhavaren för Stalingradfronten som en skugga. Nikita Chrusjtjov var generalöverste Andrej Jerjomenkos politiske kommissarie, vars vrede och straffdomar rödarmisterna skulle lära sig frukta.

Han förkroppsligade ett system som hade införts under ryska inbördeskriget drygt tjugo år tidigare av Röda arméns förste överbefälhavare, Lev Trotskij. På den tiden hade de revolutionära röda styrkorna lidit brist på utbildade officerare och använde sig av befäl från den tidigare tsaristiska armén.

För säkerhets skull placerades en politisk kommissarie i varje förband för att hålla ett öga på befälhavaren och se till att denne i alla lägen var lojal mot regimen, i yttersta nödfall skulle de använda sin revolver som motargument. Kommissarierna ansvarade också för den politiska skolningen av de tvångsinkallade soldaterna för att göra dem lojala mot sovjetstaten.

Politiska kommissarier på bataljonsnivå

Detta system permanentades efter inbördeskriget och alla förband ända ned på bataljonsnivå hade en egen politisk kommissarie. Även på lägre nivåer fanns det politruker (av polititjeskij rukovoditel, politisk medarbetare) vilka såg till att disciplinen upprätthölls och ansvarade för indoktrineringen av trupperna.

Kommissarien fanns alltid vid befälhavarens sida och skulle med sin underskrift godkänna alla order så att de inte bröt mot kommunistpartiets principer. Systemet med detta dubbelkommando, där den ene dessutom var militär amatör, blev alltför tungrott på slagfältet och påverkade truppernas effektivitet, i synnerhet under finska vinterkrigetoch i början av den tyska invasionen.

Politrukernas militära makt avskaffas

Kommissariernas militära makt avskaffades formellt hösten 1942, mitt under slaget om Stalingrad, men det betydde inte att de politiska funktionärerna försvann från Röda armén. De förvandlades i stället till ställföreträdande befälhavare med ansvar för politisk fostran. Därefter fokuserade de på politisk indoktrinering men bibehöll ansvaret för truppernas disciplin och stridsmoral.

De ansvarade även för bestraffningar av olika slag, inklusive devjat gram (nio gram), vilket var en kulas vikt. De politiska funktionärerna fungerade på samma gång som propagandister, kuratorer och spioner.

en kommisaries dod kuzma petrov vodkin

Motivet till Kuzma Petrov-Vodkins "En kommissaries död" är hämtat från ryska inbördeskriget. Redan då hade Röda armén politiska kommissarier som skulle stå för den politiska skolningen av soldaterna.

© Kuzma Petrov-Vodkin/Ryska museet

Chrusjtjov kommissarie under inbördeskriget

Chrusjtjov var en satt och fyrkantigt byggd man som i kraft av sin politiska roll var generallöjtnant i Röda armén under ”stora fosterländska kriget” 1941–45, trots att hans militära erfarenhet var begränsad. Under första världskriget hade han i egenskap av metallarbetare i rustningsindustrin undgått att bli inkallad. Först sedan han blivit medlem av kommunistpartiet 1918 – året efter den ryska revolutionen – tjänstgjorde han i Röda armén.

Under inbördeskriget mot de vita styrkorna deltog han dock aldrig som stridande soldat utan som kommissarie, först i en byggpluton och så småningom i en byggbataljon. När inbördeskriget slutade 1921 var han kommissarie i en arbetarbrigad i industridistriktet Donbas.

Ledde utrensningarna i Moskva

Under mellankrigstiden arbetade Chrusjtjov sig upp i partihierarkin, på 1920-talet som partichef i Ukraina och 1934 blev han Moskvas partichef och medlem av centralkommittén. Under hans tid vid makten i Moskva byggdes den berömda tunnelbanan men Chrusjtjov ledde även de stalinistiska utrensningarna i staden 1937.

Två veckor efter det att utrensningarna inletts rapporterade han till Stalin att drygt 41 000 ”folkfiender” hade gripits, av vilka 8 500 enligt hans egen bedömning förtjänade döden. Senare samma år förflyttades han och blev återigen partichef i Ukraina och 1939 fullvärdig medlem av politbyrån, det vill säga Sovjetunionens regering. Som Ukrainas partichef var Chrusjtjov delaktig i terrorn mot befolkningen i den östra delen av Polen efter Sovjetunionens invasion.

Politruk under flera nederlag

Ända sedan Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 hade Nikita Chrusjtjov tjänstgjort i Röda armén som politisk kommissarie i höga staber på olika frontavsnitt. Här hade han upplevt många svåra militära bakslag som inte hade kunnat undvikas med några föreläsningar om de marxistiska teorierna.

Bland annat hade han varit kommissarie hos marskalk Semjon Budjonnyj, vars trupper omringades och utplånades vid Kiev i september 1941 eftersom Stalin vägrade att låta dem retirera till bättre försvarsställningar.

Därefter tjänstgjorde han som kommissarie hos marskalk Semjon Timosjenko, men efter dennes katastrofala motoffensiv vid Charkov våren 1942 råkade Chrusjtjov i onåd hos Stalin. Över en middag i Kreml hade diktatorn kallt stirrat på honom och med hotfull röst sagt:

”Du vet, under första världskriget, efter det att vår armé hamnade i en tysk omringning i Ostpreussen, ställdes generalen som förde befälet inför krigsrätt av tsaren. Han dömdes och blev hängd.”

chrustjov stalingrad karta

Chrusjtjov (till vänster) vid en genomgång i general Jerjomenkos (till höger) högkvarter under striderna i Stalingrad.

© Knorring/RIA Novosti/All over press

Straffbataljoner vid Stalingrad

Det behövs ingen större fantasi för att ana att orden fick avsedd verkan och skulle sporra Chrusjtjov till yttersta hänsynslöshet när det gällde att försvara staden som bar Stalins eget namn. Att enskilda människoliv inte skulle vara värda någonting för att uppnå målet låg helt i linje med grundackordet i det stalinistiska Sovjetunionen, vilket bara förstärktes genom hotet mot landets själva existens.

Utsikterna såg dock till en början allt annat än lovande ut när Chrusjtjov välkomnade den nye befälhavaren för sydöstfronten (som senare döptes om till Stalingradfronten), generalöverste Jerjomenko, på ett flygfält utanför Stalingrad i början av augusti 1942. Panik och kaos bland försvararna ledde till brutala och kraftfulla åtgärder från första stund, med straffbataljoner och exekutionskommandon.

Chrusjtjov ansvarade för stridsmoralen

Hur mycket Chrusjtjov egentligen påverkade de rent militära besluten under slaget är nästan omöjligt att urskilja, men vad han betydde på den politiska och disciplinära sidan framstår med tydligare konturer. När general Vasilij Tjujkov utnämndes till befälhavare för trupperna i själva Stalingrad frågade Chrusjtjov honom:

”Kamrat Tjujkov, hur uppfattar ni er uppgift?”

”Vi ska försvara staden eller dö medan vi gör det.”

Chrusjtjov svarade att han hade uppfattat saken rätt och lät förstå att han inte betraktade det som tomma ord.

Chrusjtjov hade kontakten med Stalin

Under striderna ansvarade Chrusjtjov för stridsmoralen och sporrade andra kommissarier att med alla medel driva på soldaterna. Han fungerade också som mellanhand mellan den militäre befälhavaren på platsen, Jerjomenko, och Stalins högkvarter i Moskva.

När Jerjomenko ville evakuera sitt fronthögkvarter från Stalingrad till andra sidan Volga för att kunna bibehålla överblicken över slaget och trygga signalförbindelserna, var det Chrusjtjov som lyckades övertyga Stalin om att gå med på detta.

Beslutet att upprätta en bakre linje av soldater utrustade med automatvapen för att hindra frontsoldaterna från att desertera eller avbryta anfallen mot de tyska ställningarna bar av allt att döma Chrusjtjovs prägel.

Där ingick både män ur säkerhetstjänsten NKVD och rödarmister som var medlemmar i kommunistpartiet eller dess ungdomsorganisation Komsomol. De blodiga följderna av den policyn har bland annat gestaltats på vita duken i inledningen av Enemy at the gates från 2001.

sovjetisk framryckning i stalingrad 1943

En sovjetisk spaningspatrull vid fabriken Röd oktober under ett uppdrag 1943.

13.500 avrättades av de egna i Stalingrad

Chrusjtjov beskriver själv hur han och hans underhuggare ägnade stridspauserna åt att outtröttligt ”indoktrinera soldater och officerare i det högsta och ädlaste målet för Sovjetunionen, att förklara grunden i deras militära ed och lagen som bestraffar varje akt av förräderi mot fosterlandet”.

De av Stalingrads försvarare som föll ur den militära ramen genom exempelvis fanflykt eller andra disciplinbrott kunde i bästa fall hoppas på ett straffkompani, men en snabb dödsdom var ett lika reellt hot. Sammanlagt avrättades 13 500 sovjetiska soldater i Stalingrad efter ståndrätt av NKVD eller krigsrätt.

Med döden bestraffades oftast sådant som NKVD i sina rapporter klassade som ”extraordinära händelser”: reträtt utan tillstånd, desertering, självstympning, försök att smita över till fiendesidan, korruption och antisovjetisk verksamhet. Även rödarmister som lyckats fly ur tysk krigsfångenskap och ta sig tillbaka till de egna linjerna betraktades på Stalins befallning som desertörer och behandlades ofta i enlighet därmed.

Desertering drabbade befälen

Soldater som tvekade att öppna eld mot kamrater som flydde i panik eller deserterade riskerade också stränga straff. Självstympning betraktades som en särskilt skamlig form av desertering och bestraffades alltid med döden. Även simulanter befann sig i en svår knipa om de avslöjades.

Deserteringar kunde också leda till att de militära befälhavarna blev misstänkta för ”vårdslöshet och godtrogenhet” i kommissariernas ögon, vilket kunde få konsekvenser – inte bara för deras karriärer.

NKVD höll förhören

Som antisovjetisk verksamhet räknades exempelvis sarkastiska kommentarer om Stalin, tvivel på att Sovjetunionen skulle segra eller att ens plocka upp ett tyskt flygblad från marken, om det så bara skulle användas till att rulla en cigarrett. I dessa fall såg de politiska funktionärerna till att syndaren överlämnades till NKVD för förhör.

De rödarmister som av någon anledning hamnade inför NKVD:s förhörsledare riskerade också att dra med sig helt oskyldiga kamrater i fallet, eftersom NKVD-officerarna rutinmässigt och som ett eko av skådeprocesserna i Moskva på 1930-talet tvingade offren att ange ”medbrottslingar” och uppfinna fantastiska sammansvärjningar som aldrig existerat.

brezjnev 1942

Även Leonid Brezjnev tjänstgjorde som politisk kommissarie i Röda armén under andra världskriget. Foto från 1942.

Måttfulla och sansade officerare valde dock att inte gå vidare med soldaternas knotande, väl medvetna om att det måste finnas en säkerhetsventil för människor som vistas i dödens närhet och som av naturliga skäl kan bete sig oförsiktigt.

Ibland arkebuserades dödsdömda soldater i sina kamraters åsyn, men ofta leddes de bort av NKVD-soldater till en avsides plats och utan ceremonier gavs ett nackskott. Innan avrättningen beordrades soldaten att ta av sig uniformen så att den kunde användas av någon annan.

Det berättades om en soldat som överlevde sin egen avrättning och nedblodad släpade sig tillbaka till sitt eget förband, varefter bödlarna återigen fick föra bort honom och avsluta jobbet.

Anhöriga åtalades

För att stärka stridsviljan ansåg de politiska funktionärerna vid Stalingradfronten att det också var nödvändigt med repressalier mot missdådarens anhöriga i avskräckande syfte. Därför underrättades ibland myndigheterna i den dödsdömdes hemtrakt så att de anhöriga kunde åtalas för antisovjetisk verksamhet.

Under de extremt hårda och ibland kaotiska striderna i Stalingrads ruiner ställdes Chrusjtjov och hans medhjälpare inför byråkratiska problem när det gällde att avgöra om rödarmister hade försvunnit på ett legitimt sätt eller inte. Hade de deserterat? Gått över till fienden? Eller stupat utan att deras kroppar hade påträffats?

Det kunde därför hända att soldater som hade sårats och en tid senare återvände från sjukhuset fann att de hade dömts till döden som fosterlandsförrädare.

Avslöjades efter murens fall

Inte mycket av denna mörka baksida av Stalingrads försvar sipprade ut på grund av den sovjetiska censuren och det var först efter Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet som detaljerna kring Chrusjtjovs aktiviteter kunde berättas, med hjälp av öppnade arkiv och vittnen som för första gången osminkat och fritt kunde berätta sin historia.

Chrusjtjov själv var under återstoden av sitt liv omåttligt stolt över att ha deltagit i slaget om Stalingrad, men sin brutalitet höll han tyst om i memoarerna.

Publicerad i Militär Historia 11/2012

kennedy chrusjtjov 1961

Nikita Chrusjtjov efterträdde Stalin som Sovjetunionens ledare. Här under ett möte med USA:s president John F Kennedy 1961.

Fakta: Nikita Chrusjtjov

Sedan 1939 tillhörde Nikita Chrusjtjov politbyrån, den sovjetiska regeringen, men det var först efter Josef Stalins död 1953 som han hamnade i den högsta ledningen. Först i ett tremannastyre med Georgij Malenkov och Vjatjeslav Molotov, men snart manövrerade han ut dem och tog själv makten.

Med början 1956 inledde han en period av töväder i Sovjet­unionen då han tog avstånd från Stalins terror (som han själv varit delaktig i) och släppte hundratusentals fångar från Gulag.

Under Chrusjtjovs tid vid makten inträffade bland annat Ungernrevolten, byggandet av Berlinmuren och uppskjutningen av Sputnik.

Efter den sovjetiska prestige­förlusten i Kubakrisen och en livsmedelskris som berodde på jordbrukspolitikens misslyckande avsattes han 1964 och ersattes av Leonid Brezjnev. 1971 avled Chrusjtjov i Moskva.

Publicerad i Militär Historia 11/2012