Det var natten till den 26 november 1943 i Gestapos högkvarter i Paris. I en liten cell på vindsvåningen stod Noor Inayat Khan och balanserade på kanten av sin säng. Hon försökte nå upp till ett takfönster och lossa den sista järnstång som låg mellan henne och friheten. Utanför fönstret väntade agenterna John Starr och Léon Faye nervöst. När som helst kunde vakterna uppmärksamma det skrapande ljudet från Noors cell.
Till slut kunde Léon lossa stången utifrån. Han drog upp Noor och kysste henne av glädje. Med skorna runt halsen gick de tre rymmarna försiktigt över taket. De hade tagit med sig filtar från sina celler och genom att riva filtarna till rep kunde de ta sig ner till ett annat lägre hustak.
Då ljöd bomrädslarmet, RAF bombade Paris! Desperata lade sig rymlingarna platt på taket och försökte bli ett med skuggorna. De visste att vakterna alltid kontrollerade fångcellerna när det blev en bombräd och det var omöjligt att fortsätta flykten så länge strålkastarna från luftvärnet svepte över taken.
Gestapochefen beordrade avrättning
Efter vad som kändes som en evighet kunde de fortsätta mot nästa hustak som var en våning lägre. Taket hade inga platta ytor där man kunde få fotfäste, så de svingade sig mot ett fönster, slog sönder det och klättrade in. De smög sig nerför trapporna men väl vid ytterdörren upptäckte de att tyskarna redan hunnit sätta ut vakter på gatan. De tog sig i alla fall till gathörnet och Faye började springa.
Skottsalvor ljöd i natten och Faye överfölls av vakter. Starr och Noor tog sig tillbaka in i huset och väntade hjälplöst i vardagsrummet när Gestapomän störtade in, sparkade och slog dem innan de marscherades tillbaka till högkvarteret och den rasande Gestapochefen Kieffer. Han vrålade att de skulle skjutas och lät ställa upp dem mot en vägg.