Reinhard Gehlen

Redan sommaren 1945 kunde spänningar anas mellan de västallierade och Sovjetunionen. Röda armén stannade kvar i de länder som de hade befriat från tysk ockupation och amerikanarna svävade i ovisshet om vad Stalin hade för långsiktiga planer. Det var också oklart vilken militär och ekonomisk kapacitet Sovjetunionen hade kvar efter de enorma uppoffringar som landet hade gjort under kriget.

USA saknade en underrättelsetjänst som systematiskt samlade in information om ryssarna. Sovjetunionen däremot hade redan under kriget inlett ett intensivt spionage mot USA. Men så fick amerikanarna nys om att ryssarna letade efter en av deras krigsfångar, generalmajor Reinhard Gehlen som hade varit underrättelseofficer i Wehrmacht vid östfronten.

Krigsfånge i Wiesbaden

Gehlen förflyttades till ett läger för prominenta krigsfångar i Wiesbaden där bland annat amiral Dönitz hölls fängslad. Gehlen var ivrig att gå i amerikansk tjänst och fick kontakt med general Edwin L Sibert som var högste chef för de amerikanska ockupationstruppernas underrättelsetjänst. På Gehlens inrådan fördes de duktigaste av hans före detta medarbetare till Wiesbaden.

När hans män sedan hämtades från olika amerikanska fångläger ströks deras namn från lägerförteckningen så att ryssarna inte skulle kunna spåra dem.

Reinhard Gehlen var son till en ärkekonservativ bokhandlare och som sextonåring upplevde han Tysklands nederlag i första världskriget. Trots detta bestämde han sig för att gå in vid armén så fort han hade tagit studenten. Den ärelystne ensamvargen Gehlen var både en skarp analytiker och en god organisatör, men det var först efter Hitlers upprustning som hans karriär tog fart och han blev medlem av arméns generalstab.

Ledare för underrättelsetjänsten

Han gick aldrig med i nazistpartiet men det var inte ovanligt för Wehrmachtsofficerare. Efter att fälttåget mot Sovjetunionen hade kört fast våren 1942 blev Gehlen ledare för underrättelsetjänsten FHO – Fremde Heere Ost. Den kartlade Röda armén för generalstabens räkning.

Snart hade Gehlen fler än 50 officerare under sig och enligt honom själv levererade FHO snabbt tillförlitliga uppgifter om de sovjetiska styrkorna. Moderna historiker har en mer splittrad syn på hur effektiv Gehlen egentligen var och har kritiserat honom för att inte ha varnat för Röda arméns omringning av Stalingrad. Klart är i alla fall att Gehlen inte lät sig förblindas av önskedrömmar om en tysk slutseger. Hitler lär ha retat sig så på Gehlens bedömningar av krigsläget att han kallade honom en »galen general».

Men Gehlen såg bortom Tysklands krigsnederlag och räknade med att de västallierade och Sovjetunionen skulle förvandlas till fiender efter fredsslutet. Då skulle FHO:s expertis bli hårdvaluta och grunden för en ny underrättelsetjänst. Han lät därför fotografera viktiga FHO-dokument och kopiorna kom att fylla mer än 50 vattentäta stålkistor.

I april 1945 förflyttades FHO:s personal till Bayern. Detta utnyttjade Gehlen till att i största hemlighet skicka upp män i alperna för att gömma stålkistorna. Snart därefter övergav han sin post för att ta sig till en alphydda på 1 000 meters höjd där han skulle invänta krigsslutet. På vägen riskerade Gehlen att möta fanatiska SS-män som gärna sköt ihjäl desertörer. Dessutom fruktade han att
Heinrich Himmler hade beordrat hans avrättning.

Men han klarade sig oskadd och dök den 22 maj upp i en by i sydöstra Bayern där han överlämnade sig till den vakthavande amerikanske löjtnanten. Gehlen tänkte genast inleda förhandlingar, men till hans stora missräkning skickade löjtnanten honom bara till ett läger för vanliga krigsfångar. Förgäves försökte han få tala med en högre officer. Det var först efter att ryssarna hade visat intresse för Gehlen som han i juli fick kontakt med general Sibert. Stålkistorna hämtades ned från alperna och Gehlens folk analyserade dokumenten.

Stormaktskonferensen i Potsdam

Snart fick Sibert en rapport om divisionerna i Röda armén och storleken på den sovjetiska rustningsindustrin. Dessutom hade Gehlen flygfoton över ryska järnvägsknutpunkter. Sibert blev begeistrad och både han och Walter Bedell Smith, som var generalstabschef för de amerikanska trupperna i Europa, såg positivt på en tysk underrättelseavdelning under amerikansk ledning. Men general Eisenhower som var känd för att avsky tyskar invigdes inte i planerna. Stormaktskonferensen i Potsdam i juli och augusti gjorde frågan ännu känsligare.

I augusti 1945 flögs Gehlen med några medarbetare och dokumentkistorna till USA för att delge krigsministeriet sina kunskaper. Tyskarnas expertis kompletterade den första handboken om den sovjetiska militären som den amerikanska arméns hemliga underrättelsetjänst sammanställde efter krigsslutet.

Sommaren 1946 reste Gehlen och hans män tillbaka till Tyskland. Klyftan mellan de västallierade och Stalin hade nu blivit tydlig och USA behövde experter på Sovjetunionen. Amerikanerna bedrev själva en viss underrättelseverksamhet i sin zon, men deras enheter var underbemannade och hade inget klart uppdrag.

Redan i oktober 1946 avlyssnade Gehlens medarbetare sovjetisk radiotrafik på uppdrag av amerikanarna. Vad som kom att kallas Organisation Gehlen (OG) svällde snart till en apparat med 3 000 medarbetare och informatörer. Amerikanerna finansierade verksamheten och bestämde dess arbetsuppgifter.

OG betalade tidigare soldater liksom medlemmar av SS och Gestapo med hårdvaluta, det vill säga cigaretter, för att resa in i den sovjetiska zonen och rapportera om kaserner, folkpolisen, fabriker och vägbyggen.

Spionerade på politiska motståndare

Från och med sommaren 1947 förhörde Gehlens medarbetare dessutom tusentals tyska flyktingar och återvändande krigsfångar. Gehlen kunde skissa upp tillståndet i Sovjetunionen och enligt honom rullade vapenproduktionen på med full kraft. Detta skrämde naturligtvis den amerikanska militären och de betraktade Gehlen som omistlig. Snart kom större delen av CIA:s information om Sovjetunionen från OG.

Gehlen lyckades också vinna Västtysklands förste förbundskansler Konrad Adenauer för sin verksamhet. Den politiskt konservative Adenauer hade flera tidigare nazister bland sina rådgivare och använde Gehlen för att spionera på politiska motståndare. Gehlen betraktade alla tyskar som inte stod långt till höger som potentiellt farliga kommunister och lade ner stora resurser på att övervaka sina egna landsmän.

Han hade fyllt OG med högerextrema och ärkekonservativa medarbetare. För att få kompetent folk som var pålitliga antikommunister, anställde Gehlen nämligen många som hade gjort karriär i Tredje riket utan att undersöka deras bakgrund.

En sådan man var den tidigare SS-Obersturmführern och SD-mannen Heinz Felfe som rekryterades år 1951. Felfe imponerade på Gehlen genom sitt driv och sin skicklighet och blev så småningom ledare för kontraspionaget mot Sovjetunionen.

År 1956 övertogs OG av den västtyska regeringen och döptes om till BND – Bundesnachrichtendienst. Då hade DDR redan börjat rulla upp Gehlens agentnät. Sommaren 1953 hade befolkningen i Östberlin gjort uppror mot kommuniststyret. Resningen slogs ned och för att visa sin styrka genomförde DDR-regimen »Aktion Fyrverkeri», en massarrestering av spioner och informatörer, vilka sedan dömdes till hårda straff i skådeprocesser.

Under de följande åren avslöjades ännu fler av Gehlens folk och BND blev allt mer beroende av CIA för information från östblocket. Trots dessa motgångar lyckades Gehlen att framställa sig som en skicklig grå eminens.

Heinz Felfe arresterades

Hösten 1961 trängde sig polisen in på BND:s högkvarter utanför München för att arrestera Heinz Felfe. Han hade länge misstänkts arbeta för KGB men Gehlen hade vägrat att tro på anklagelserna och i stället hållit en skyddande hand över sin påläggskalv.

Nu visade det sig att Felfe redan när han rekryterades för 10 år sedan hade varit en sovjetisk spion. Genom åren hade han bland annat förrått ett stort antal CIA-agenter. Gehlen fick inse att nazistiska krigsförbrytare var sårbara för utpressning och lät diskret avlägsna omkring sjuttio gravt belastade män.

Felfe-skandalen bidrog till att Gehlen tvingades i pension 1968. Men han lyckades ordna att hans efterträdare blev en gammal Fremde Heere Ost-kollega från östfronten. Gehlen dog i stillhet 1979.

Publicerad i Militär Historia 2/2021