Fältmarskalk Gerd von Rundstedt 1940.

© Bundesarchiv, Bild 183-L08129/CC-BY-SA 3.0

Rundstedt vågade gå emot Hitler

Gerd von Rundstedt blev avskedad av Hitler fler gånger än kanske någon annan. Men den rättframme fältmarskalken hade samtidigt också en pliktkänsla som emellanåt övertrumfade allt förnuft.

31 januari 2020 av Oskar Sjöström

Liksom flera av Tysklands ledande befälhavare under andra världskriget var Gerd von Rundstedt sprungen ur gammal preussisk militäraristokrati. Officersarvet härleddes på svärdssidan i rakt nedstigande led till Fredrik den stores dagar och en militär karriär låg därför nära till hands. Inte för att det var ett särskilt lukrativt yrke, tvärtom kom han från förhållandevis enkla förhållanden och fick tidigt avstå från drömmen att bli kavallerist eftersom han inte hade råd att skaffa den obligatoriska munderingen. Men i hans sociala sfär var detta det mest anständiga livsvalet.

Till följd av sin bakgrund delade han med andra medlemmar ur denna äldre generation militärer en livshållning som byggde på starka ideal av manlighet, plikt och heder. Det var ideal som de envist höll fast vid även i tider då de förstod att konsekvenserna av deras lojalitet och lydnad skulle bidra till att förvärra och förlänga en redan oundviklig katastrof. 

Undkom åtal för krigsförbrytelser

I historiens domstol har många av dem därför pekats ut som fogliga redskap i några av nazistregimens mest vanvettiga och vedervärdiga handlingar. Att Rundstedt undkom åtal för krigsförbrytelser 1945 berodde enbart på hans dåliga hälsa.

Samtidigt blev han kanske mer förlåtlig i de allierades ögon just på grund av sin starka integritet. Han hade ofta riktat ärlig kritik direkt mot Adolf Hitler vilket fick honom entledigad från sina uppdrag kanske fler gånger än någon annan. 

Under sina förhör som krigsfånge erkände han däremot att han aldrig skulle ha ingått i en komplott mot Hitler eftersom det vore den lägsta formen av förräderi. Denna dualism upprörde många som ansåg att han slingrade sig från ansvar. Men själv såg han aldrig någon motsägelse i sin hållning.

Andra världskriget. Tysklands invasion av Polen.
© Corbis/Getty

Adolf Hitler övervakar slutstriden om Warszawa. Allra längst ut till höger står Rundstedts general Walther van Reichenau.

I högsta militärledningen 1932

Rundstedt inledde sin militära bana som sjuttonåring och arbetade sig efterhand fram som en uppskattad stabsofficer. Under första världskriget deltog han som stabschef på både öst- och västfronten. I mellankrigstidens tumult fortsatte han att klättra i graderna och blev som generallöjtnant 1932 del av Tysklands högsta militärledning. 

Den politiska utvecklingen – som 1933 förde Hitler till diktatorisk makt – brydde han sig aldrig särskilt mycket om. Han ogillade nazistpartiet men delade samtidigt dess vision om att återuppbygga den tyska krigsmakten och omintetgöra Versaillesfredens förnedrande villkor. Visserligen sällade han sig till dem som varnade för att en alltför offensiv politik kunde riskera ett nytt storkrig som Tyskland antagligen inte kunde vinna. Men han deltog ändå aktivt i annekteringspolitiken 1938 och lovade efter sin pensionering samma år att återgå i tjänst i händelse av krig.

Förde befäl under invasionen av Polen 

Det skulle inte dröja länge förrän det blev så. Redan i maj 1939, vid 63 års ålder, återkallades han som befälhavare över Armégrupp Syd inför angreppet mot Polen. Under invasionen intog hans styrkor flera nyckelstäder och bidrog till den polska arméns kollaps. Han delade däremot många andra tyska officerares ilska över de aktioner som företogs mot civilbefolkningen, framför allt judar, av de så kallade Einsatzgruppen, och förbjöd dem från att verka inom hans befälsdistrikt. 

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

När Hitler lade upp planerna för invasionen av Frankrike 1940 förflyttades Rundstedt västerut som befälhavare för en ny armégrupp. Efter den franska kapitulationen utsågs han till fältmarskalk och gjordes motvilligt delaktig i planerna på en invasion av Storbritannien, planer som skrinlades samma höst. 

Protesterade mot förintelsekampen

Han hade nu för avsikt att begära avsked men blev istället involverad i planerna på storanfallet mot Sovjetunionen som inleddes i juni 1941, där han som återinsatt befälhavare för Armégrupp Syd hade i uppdrag att underlägga sig Ukraina.

Precis som tidigare ställde sig Rundstedt skeptisk till operationen i sin helhet och protesterade mot Hitlers beskrivning av kriget i öster som en förintelsekamp där inga vanliga krigslagar skulle gälla. Framför allt kritiserade han många ja-sägare för att följa visionära övertygelser snarare än mätbara fakta, vilket i hans ögon var det enda som en militär kunde förhålla sig till.

© Ullstein/Getty

Tyska soldater granskar en demolerad sovjetisk pansarbil i Ukraina under framryckningen i operation Barbarossa. 

För honom var det därför ett förödande misstag att öppna ytterligare en front i öst innan kriget var avslutat i väst. Men sådant förnuft kunde inte övertrumfa den pliktkänsla som ändå höll honom kvar vid sitt kommando.

Avskedades av Hitler – men återinsattes

Under offensiven i Ukraina lyckades Rundstedts trupper nå några av krigets största framgångar. Men efter tre månaders oavbruten framryckning var förbanden utmattade och i ett brev till sin fru skrev han att de ryska vidderna »tar knäcken på oss». 

Han hade aldrig trott på Hitlers löften om snabba triumfer och oroades över den kraftsamling som Stalin kunde organisera på djupet i ett motanfall. Vid ett tillfälle beviljade han därför ett tyskt tillbakadragande från en framskjuten sektor. Detta gjorde Hitler så upprörd att han kort efteråt avskedade Rundstedt. Bara några dagar senare – när det visade sig att hans bedömning varit korrekt – återinsattes han dock till ett nytt befäl i Frankrike. På så vis undgick han antagligen de svåra öden som väntade många andra befälhavare på östfronten.

Rundstedt tillträdde posten som överbefälhavare i väst i mars 1942. Även om han nu kunde åtnjuta ett förhållandevis lugn var situationen ändå mycket oroande. Kriget i öster slukade alltmer resurser och människor i ett kostsamt utnötningskrig, vilket skapade möjligheter för de allierade i väster. Genom USA:s inträde i kriget några månader tidigare hade risken för en storskalig invasion av Västeuropa drastiskt ökat.

Rundstedts hälsa sviktade

Efter att krigslyckan definitivt vänt efter nederlaget vid Stalingrad 1942 blev Rundstedts situation alltmer jagad. Han uppvaktades av officerare som ville avsätta eller mörda Hitler i syfte att få fred, men avböjde konsekvent alla sådana inviter. Han led i allt högre utsträckning av hjärtsvikt, ledsmärtor och sömnproblem, och rökte och drack på ett sätt som ibland gjorde hans omgivning bekymrad för hans hälsa. Under en period låg han inlagd på kuranstalt i närheten av München.

Som befälhavare fick Rundstedt också allt mindre inflytande. Han var kritisk till utbyggnaden av  Atlantvallen (de befästningar som Tyskland uppförde längs den europeiska Atlantkusten) och ville istället skapa en rörlig försvarsorganisation. Men för att slippa att motarbetas gav Hitler istället uppdraget till Erwin Rommel, en person som Rundstedt inte hade möjlighet att påverka. 

© Bundesarchiv, Bild 101I-718-0149-18A/Jesse/CC-BY-SA 3.0

Gerd von Rundstedt och Erwin Rommel i Hotel George V i Paris, december 1943.

Rundstedt insåg därför att han blivit en galjonsfigur med allt mindre att säga till om. Han klagade vid ett tillfälle på att det enda han kunde bestämma över var hur hans livvakter skulle posteras.

Försökte få Hitler att förhandla

Rundstedts bakbundna händer bidrog också till att underlätta den allierade landstigningen den 6 juni 1944. Han nekades tillstånd att sätta in motanfall förrän det redan var försent. Efter misslyckandet i Normandie försökte Rundstedt och Rommel gemensamt övertyga Hitler om att kriget var förlorat och att endast förhandlingar kunde rädda Tyskland från undergång. När detta inte bet försökte de istället tala förstånd med befälhavarna i Hitlers direkta närhet, men de menade att inte heller de kunde få führern på andra tankar.

Efter denna ansträngning beviljades Rundstedt avsked men återgick i tjänst på Hitlers begäran redan i september. Under krigets sista månader utkämpade han, liksom många andra höga tyska befälhavare, ett ojämnt och hopplöst tvåfrontskrig: det ena mot de allierades övermäktiga styrkor och det andra mot en alltmer desperat och verklighetsfrånvänd führer. 

När Hitler beordrade den beryktade Ardenneroffensiven i december var Rundstedt så uppgiven att han inte ens behagade träffa honom för att gå igenom detaljerna. Vågspelet gjorde slut på de sista stridskrafterna i väster och i sin besvikelse lät Hitler i vanlig ordning avskeda Rundstedt. De träffades för sista gången den 11 mars 1945. Knappt två månader senare blev Rundstedt tillfångatagen.

Inlåst under fyra år 

Efter kriget slapp Rundstedt att ställas inför rätta, vilket huvudsakligen berodde på hans försämrade hälsotillstånd men också på att britterna och amerikanerna var oense om huruvida han skulle betraktas som en krigsförbrytare eller ej. Efter fyra års fångenskap i Storbritannien släpptes han fri, men det gav honom lite glädje. 

Hans hem hade konfiskerats av de allierade, hans ekonomiska tillgångar hade frysts och han kunde inte träffa sin fru som fanns på en ort i den amerikanska zonen i Tyskland, dit han inte var välkommen. Deras enda son – som under kriget tjänat som adjutant i faderns stab – hade gått bort i cancer. Själv led han alltjämt av sina tidigare åkommor och ett sviktande minne som han ändå under sina sista år i livet lånade ut till nyfikna forskare och historiker.

Publicerad i Militär Historia 6/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också