I slutet av första världskriget började stridsvagnar bli vanliga på slagfälten och det föll på infanteriet att försöka få hejd på dem. Några särskilda vapen fanns inte till hands, utan man kastade handgranater, sköt prick på besättningsmännen eller försökte komma så nära maskinerna att man kunde bryta sig in i dem.
Det sista gick lättare än man kan tro då stridsvagnarna var långsamma och nästan uteslutande slirade omkring i den sönderskjutna skyttegravsterrängen. De körde allt som oftast fast eller gick sönder och kunde sedan belägras likt bunkrar.
Stridsvagnar som trasslat sig igenom röran av skyttegravar föll ofta offer för direktriktat artilleri som kunde hamra sönder dem trots att pansarbrytande granater saknades.
Bärbara pansarvärnsgevär
Under mellankrigstiden utvecklades både stridsvagnarna och motmedlen. Infanteriet försågs med lätta pansarvärnskanoner och bärbara pansarvärnsgevär, två vapensystem baserade på att slå igenom pansar med hårda projektiler och rörelseenergi. Dessutom utvecklades minor och gevärsgranater medan skyttesoldaterna försågs med pansarbrytande kulor.
Dock var det viktigaste pansarvärnsvapnet de egna stridsvagnar som infanteriet alltid förväntades ha i närheten.
Under andra världskriget tvingades först Finland och sedan Tyskland att bli ledande när det gällde infanteripansarvärnet. Helt enkelt för att man som oftast mötte överlägsna fientliga stridsvagnar med just infanteri.
Lahti L-39 vägde 49 kilo
När andra världskriget bröt ut 1939 hade en tysk infanteribataljon inte tillgång till pansarvärnspjäser. Fanns det några var de små och få och insorterade på högre nivå. Bataljonerna fick förlita sig på pansarvärnsgevär, men det fanns sällan mer än ett per pluton, om ens det.
PIAT – MODERNT ARMBORST MOT STRIDSVAGNAR
Grovkalibriga gevär med pansarbrytande ammunition hade använts mot stridsvagnar redan under första världskriget. Under mellankrigstiden utvecklade nästan varenda nation olika elefantbössor med benstöd som hade hög precision och god räckvidd, men som var tunga och svårhanterliga – det finska Lahti L-39 vägde till exempel modiga 49 kilo.