Så skulle infanteriet slå ut stridsvagnar
Att som fotsoldat försöka slå ut fiendens stridsvagnar var en närmast hopplös uppgift tills RSV-granaterna togs fram. De okonventionella lösningarna var lika många som de var livsfarliga.
Finländska soldater med Panzerfaust betraktar en förstörd sovjetisk T-34 stridsvagn efter slaget vid Tali-Ihantala 1944.
I slutet av första världskriget började stridsvagnar bli vanliga på slagfälten och det föll på infanteriet att försöka få hejd på dem. Några särskilda vapen fanns inte till hands, utan man kastade handgranater, sköt prick på besättningsmännen eller försökte komma så nära maskinerna att man kunde bryta sig in i dem.
Det sista gick lättare än man kan tro då stridsvagnarna var långsamma och nästan uteslutande slirade omkring i den sönderskjutna skyttegravsterrängen. De körde allt som oftast fast eller gick sönder och kunde sedan belägras likt bunkrar.
Stridsvagnar som trasslat sig igenom röran av skyttegravar föll ofta offer för direktriktat artilleri som kunde hamra sönder dem trots att pansarbrytande granater saknades.
Bärbara pansarvärnsgevär
Under mellankrigstiden utvecklades både stridsvagnarna och motmedlen. Infanteriet försågs med lätta pansarvärnskanoner och bärbara pansarvärnsgevär, två vapensystem baserade på att slå igenom pansar med hårda projektiler och rörelseenergi. Dessutom utvecklades minor och gevärsgranater medan skyttesoldaterna försågs med pansarbrytande kulor.
FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!
Dock var det viktigaste pansarvärnsvapnet de egna stridsvagnar som infanteriet alltid förväntades ha i närheten.
Under andra världskriget tvingades först Finland och sedan Tyskland att bli ledande när det gällde infanteripansarvärnet. Helt enkelt för att man som oftast mötte överlägsna fientliga stridsvagnar med just infanteri.
Lahti L-39 vägde 49 kilo
När andra världskriget bröt ut 1939 hade en tysk infanteribataljon inte tillgång till pansarvärnspjäser. Fanns det några var de små och få och insorterade på högre nivå. Bataljonerna fick förlita sig på pansarvärnsgevär, men det fanns sällan mer än ett per pluton, om ens det.
Grovkalibriga gevär med pansarbrytande ammunition hade använts mot stridsvagnar redan under första världskriget. Under mellankrigstiden utvecklade nästan varenda nation olika elefantbössor med benstöd som hade hög precision och god räckvidd, men som var tunga och svårhanterliga – det finska Lahti L-39 vägde till exempel modiga 49 kilo.
Finländska pansarvärnsgeväret Lahti L-39 var trots storleken inte kraftfullt nog.
Dessutom låg gevärens genomslagsförmåga redan från början i underkant av vad som var nödvändigt. De kunde slå igenom högst två centimeter tjockt pansar medan en tysk Panzer III hade runt tre centimeter pansar frontalt och en fransk Somua S35 över fyra.
Pansvarvärnspjäser ersatte
För att få större genomslag krävdes större drivladdning och kaliber, vilket gav en allt brutalare rekyl. Vapnen hotade helt enkelt att slå sönder skytten. Pansarvärnsgevären fasades ut och ersattes av pansarvärnspjäser som – liksom stridsvagnskanonerna – använde hög utgångshastighet för att uppnå genomslag.
Trots att infanteri under den här tiden ofta tvingades gå i närstrid med närmast osårbara stridsvagnar drog man högre upp i hierarkierna inte några avgörande slutsatser, eftersom saker »brukade lösa sig ändå». Under vinterkriget körde de sovjetiska stridsvagnarna fast eller fick panik och drog sig tillbaka om man bekämpade infanteriet som följde dem.
De franska monsterstridsvagnarna som Char B1 slogs till sist ut av flyg, direktriktade haubitsar eller 8,8 cm luftvärnspjäser. Eller så fick de bensinstopp.
Tyskt infanteri mot T-34
Under första året av invasionen i Sovjet ställdes den tyska armén mot Röda arméns tunga och medeltunga stridsvagnar som var bättre än deras egna. Men medan de tyska pansartrupperna slog de sovjetiska motståndarna genom att undvika stridsvagnarna och istället köra sönder deras underhållsvägar blev det tyska infanteriet kvar att slåss mot vagnarna, något man saknade all utrustning för.
Till skillnad från i Frankrike så handlade det inte om långsamma monstervagnar utan snabba, moderna T-34.
Det tyska infanteriet hade fått kraftigare, men inte nog kraftiga, pansarvärnskanoner och tillfördes nu även kanonvagnar och 8,8 cm pjäser ämnade för stridsvagnsjakt, men dessa var på tok för få. För att råda bot på det fastställde arméledningen att varje man var tvungen att kunna angripa och slå ut stridsvagnar, när som helst och med de medel som råkade finnas till hands.
En soldat ur Röda armén gör sig redo att kasta en andra molotovcocktail mot en Panzer III stridsvagn. Foto från stridsövning i juli 1942.
Slå ut stridsvagnarnas infanteri
I de handböcker som delades ut fanns till exempel råden att i brist på rökgranater göra upp eldar för att svepa in vagnarna i rök, kasta upp brinnande buntar av oljig halm på vagnarna eller ösa färg eller lera över sikten och siktgluggar för att förblinda dem. Även att dra tältdukar eller presenningar över stridsvagnen rekommenderades, oklart hur det skulle gå till i praktiken.
Handböckerna slog fast att den viktigaste förutsättningen för att komma stridsvagnar in på livet var att skjuta bort det infanteri som regelmässigt red bakpå dem. Utan infanteri i släptåg var vagnarna blinda i sidled och bakåt.
När vagnen saktade ner gick det att komma nära den och till och med hoppa upp på den, något som handböckerna fastställde borde övas. Väl uppe på vagnen kunde man applicera hemmabyggda sprängladdningar eller modifierade handgranater på den, gärna i bandaggregatet eller ovanpå motorn.
Manualerna föreslog även olika varianter av molotovcocktailar och att kasta stridsvagnsminor framför vagnens band. Manualerna går inte in på hur man överlever att befinna sig bara några meter från minan då den löser ut.
Finska vinterkriget förebild
Många av dessa »knep» baserade sig på erfarenheter från finska vinterkriget, men där finnarna tagit sig an lätta och omoderna T-26 i skogsterräng förväntades de tyska soldaterna slåss med de moderna och avsevärt tyngre T-34 på stäpp.
De beskrivna metoderna var givetvis fullständigt livsfarliga. Men det var de enda som fanns att tillgå. Tyska armén var noga med att dela ut medaljer och permissioner till stridsvagnsdräpare och man höll ordning på vem som hade högst poäng. En kapten Günther Viezenz, som otroligt nog överlevde kriget, kan ha varit den främste med 21 förstörda stridsvagnar.
I augusti 1944 fick en pionjärbataljon ett hedersomnämnande för att den på ett dygn slagit ut närmare trettio stridsvagnar, i runda slängar en hel stridsvagnsbataljon. Hedersomnämnandet gick inte in på hur lite det fanns kvar av bataljonen efteråt.Enligt tyska beräkningar slogs totalt 14 000 sovjetiska stridsvagnar ut med de primitiva metoderna.
Broschyrer som denna tipsade om olika metoder för att slå ut fiendens stridsvagnar. I detta fall uppmanas soldaterna att skjuta mot periskop och siktgluggar.
Riktad sprängverkan
Under andra halvan av kriget introducerades infanteripansarvärnsvapen som byggde på riktad sprängverkan (RSV). Infanteriet hade äntligen medel att slå tillbaka med och all terräng där man kunde komma tillräckligt nära blev nu en dödsfälla för stridsvagnar.
Att det genom att forma sprängmedel till en ihålig kon går att koncentrera sprängverkan till en liten punkt har varit känt sedan sent 1700-tal och använts inom gruvindustrin sedan 1800-talet.
»Koniska laddningar» användes under andra världskriget först av ingenjörsförband, exempelvis för att spränga sig in i det belgiska fortet Eben-Emael. Det stod snart klart att denna teknik även skulle kunna användas för att spränga hål i stridsvagnar, bara man kunde få sprängladdningen på plats på vagnen.
En tysk magnetmina som använde riktad sprängverkan (RSV) var ett steg framåt. Men den krävde fortfarande att man var så nära stridsvagnen att man kunde röra vid den. Det utvecklades även olika handgranater med RSV-laddningar men för att få ett tillräckligt genomslag blev de så tunga att de blev svårkastade. Man behövde stå upp och ta sats för att få iväg dem, två livsfarliga saker på slagfältet.
Tyska Panzerfaust en revolution
Det stora genombrottet med RSV i infanteribeväpningen var det tyska Panzerfaust (pansarnäve), ett engångsvapen som blev föregångare till dagens pansarskott. Vapnet utnyttjade bakblås för att bli rekylfritt, istället för att ha ett bakstycke som tog det mesta av rekylen vid avfyrning gick större delen av drivladdningens kraft ut bakom vapnet.
Vad som låter som ett slöseri med energi innebar i själva verket att det plötsligt gick att skjuta rejäla granater utan att skytten dödades av rekylen.
RSV-granaterna behövde inte heller ha någon hög utgångshastighet för att göra verkan, utan det räckte om de trillade ner på sitt mål. Panzerfaust, som hade en effektiv räckvidd på drygt femtio meter, var en revolution och blev under kriget allt effektivare. Det var dessutom lätt att använda.
Panzerschreck till vänster och Bazooka till höger.
En berömd bild visar hur Hitler delar ut medaljer till några pojkar under sitt sista framträdande utanför Rikskansliet i april 1945. Dessa pojkar var just pansarjägare som använt Panzerfaust.
Bazooka och Panzerschreck
I USA började raketgeväret Bazooka komma ut på förband lagom till landets inträde i kriget i Europa. Det använde en annan metod att slunga iväg en RSV-laddning. Med en mindre laddning avfyrades en raket som flög mot målet, vilket är samma princip som används än idag i de ryska RPG-gevären.
Tyska förband kom tidigt över bazookor som skickades till hemlandet för att undersökas och stå modell för Panzerschreck (stridsvagnsskräck), ett snarlikt vapen.
Infanteriets bästa pansarvärnsvapen under andra världskriget var knappt användbara på över 150 meters håll och de flesta var effektiva bara på avstånd då de även var farliga för den som avfyrat dem. De gav dessutom ifrån sig mängder av rök och eld som röjde skytten för stridsvagnarnas kulsprutor som normalt var effektiva på det fyr- eller femdubbla avståndet.
Under andra halvan av kriget började stridvagnskanonerna bli effektiva på över två kilometers håll.
Fördel infanteri i bocage
Skulle infanteriet ge sig på stridsvagnar gällde det att komma nära, och riktigt nära kom man bara i skog eller bland hus. I Normandie, där landskapet ofta bestod av små fält omgivna av murar och häckar (så kallad bocage), gick det att lätt att komma nära stridsvagnarna som hade svårt att lämna vägarna eftersom de körde sönder sina band på stenmurarna.
Detta ledde till insikter om vem som dominerade i vilken terräng och vikten av samverkan mellan infanteri och pansar. Samverkan mellan olika vapenslag och vapensystem var avgörande – då som nu.
Pansarvärnsroboten Sagger
Bazookan och pansarskottet var förutom minor de vapen infanteriet hade att tillgå mot stridsvagnar vid andra världskrigets slut och fram till 1960-talet.
Pansarvärnsroboten gjorde debut i oktoberkriget där 800 israeliska stridsvagnar slogs ut av egyptiskt infanteri beväpnat med sovjetiska Sagger robotar. En ny era hade inletts.
Publicerad i Militär Historia 5/2017
