Slaget om Dakar – general de Gaulles fiasko

Den 22 juni 1940 kapitulerade Frankrike inför Tysklands krigsmakt. På en och en halv månad hade den franska armén fullständigt tillintetgjorts och deras brittiska allierade tvingats att fly hals över huvud från Dunkirk. Medan Adolf Hitler turistade i Paris upprättades den Vichyfranska staten, ledd av den ärkekonservative och åldrige marskalk Philippe Pétain.

Vichyfrankrike var en märklig konstruktion, delvis självständigt, delvis ett tyskt lydrike. Regimen, som kallades ”Den franska staten” tog på sig den juridiska rätten att företräda det som några dagar tidigare varit en självständig stats intressen.

de Gaulle i London

Givetvis fanns det konflikter. I England satt den ytterst egensinnige brigadgeneralen Charles de Gaulle och hävdade, påhejad av Storbritanniens nyblivne premiärminister Winston Churchill, att han sedan några dagar tillbaka ledde det fria Frankrike. Han hade faktiskt varit biträdande försvarsminister i några dagar innan Frankrike kollapsade och kunde på så vis hävda att han representerade en laglig fransk regering.

Att så få fransmän kände till honom var ett problem. Trots det lyckades han snabbt att samla en hel del fransmän i förskingringen för sin sak, många av dem militärer som på ett eller annat sätt hamnat i England i efter det franska sammanbrottet.

Flottan i förvirring

Efter kapitulationen var vad som skulle hända med Frankrikes flotta och kolonier ett problem för både britter och tyskar. Ute i kolonierna visste man inte vilken regering man skulle lyda medan flottan kunde segla iväg lite som den ville och tippa den ömtåliga balansen mellan brittiska flottan och dess fiender.

På hemmaplan höll sig den Vichytrogna delen av flottan passiv i Toulon, medan enstaka fartyg förenat sig med de Gaulles fria Frankrike. Återstod de delar av flottan som var baserade i Afrika och Asien.

Kolonierna valde sida: Franska Kamerun och Ekvatorialafrika förenade sig med de Gaulle, medan Indokina och Franska Västafrika valde Pétain.

När de franska kolonierna i norra Afrika deklarerade sitt stöd för Vichy försökte brittiska flottan få en fransk eskader i Algeriet att segla iväg och förena sig med det fria Frankrike. När amiral Gensoul vägrade sköt britterna hans flotta sönder och samman. Nästan femtonhundra sjömän dödades och händelsen blåste upp starka antibrittiska känslor i de franska kolonierna, inte minst inom flottan.

Guldreserver i Dakar

Franska Västafrika var en enorm landmassa som idag delats upp i åtta stater. Dess huvudstad var hamnstaden Dakar (i dag huvudstad i Senegal) längst ut på västkusten.

Charles de Gaulle ville gärna få över Franska Västafrika på sin sida, mycket därför att både franska riksbanken och den fria polska regeringen förvarade sina guldreserver där. Men han behövde också ett franskt erkännande. Än så länge var det enda han fått att Pétain i hans frånvaro dömt honom till döden för förräderi.

Medan slaget om Storbritannien rasade över England smidde de Gaulle planer på en triumfartad landstigning i Dakar som definitivt skulle etablera honom som det fria Frankrikes ledare.

Operation Menace

Churchill gillade de Gaulles plan. Den var djärv och skulle kunna få hela det franska kolonialväldet att bryta med Vichy. Dessutom var det bättre att Dakar var en fri fransk hamn än en potentiell tysk ubåtsbas.

En expedition organiserades. General de Gaulle och åttatusen fria fransmän och brittiska marinsoldater skulle skeppas till Dakar eskorterade av amiral John Cunninghams flotta bestående av ett hangarfartyg (Ark Royal), två slagskepp (Resolution och Barham) samt ett tjugotal mindre fartyg.

Tanken var att man skulle segla till Dakar och att de Gaulle skulle övertyga Pierre François Boisson, den nytillsatte guvernören i Dakar, att byta sida. Fungerade inte detta skulle man gå iland och övertyga Boisson mer handgripligt. Operationen döptes till Menace – ungefär ”hota”.

Angrepp på Richelieu

Under tiden hade mycket på den afrikanska Atlantkusten handlat om det franska slagskeppet Richelieus öden och äventyr. Det toppmoderna fartyget var inte ens färdigbyggt när det lämnade Brest för att inte erövras av tyska pansartrupper.

Hon hade anlänt till Dakar i slutet av juni och skapat en viss förvirring bland de brittiska fartyg som tills för några dagar sedan hade patrullerat Atlanten tillsammans med sina franska allierade. Vem var nu vän och vem var fiende? Efter några förvirrade diplomatiska turer fann sig Richelieu tillsammans med några kryssare och ubåtar blockerade i Dakars hamn av hangarfartyget Hermes och den australiensiska kryssaren Australia.

När befälhavaren på Hermes några dagar senare fick höra talas om attacken på den franska eskadern i Algeriet beslöt han att göra något liknande. Hermes dubbeldäckade Swordfish-plan anföll Richelieu och lyckades träffa henne med en torped. Det skadade slagskeppet parkerades därefter som ett monstruöst kustartilleribatteri i Dakars hamn.

Gick vidare med operation Menace

Trots denna incident trodde Churchill – som var den som beordrat att Vichyfranska fartyg skulle angripas – att de Gaulle uppbackad av brittiska slagskepp skulle vara välkommen i den franska örlogsbasen Dakar två månader senare.

Det är även i efterhand svårt att förstå planeringen bakom operation Menace, men troligt är att både de Gaulle och Churchill överskattade de Gaulles förmåga att tala sina landsmän till rätta. Och Churchill hade egentligen inget val, för de Gaulle var den enda tänkbara personen att samla ett franskt motstånd bakom.

Churchill har även fått kritik för att Cunninghams flotta inte utökades när man insåg att Richelieu och två moderna kryssare förenat sig med den tidigare ganska blygsamma franska flottan i Dakar.

Den 23 september inleddes operation Menace med att man fällde flygblad över staden. ”Fransmän i Dakar”, stod det på dem, ”förena er med oss och befria Frankrike”. Samtidigt flög två franska piloter in från Ark Royal och landade på Wackemflygfältet utanför staden. Tanken var att piloterna skulle kunna övertyga det Vichyfranska flygvapnet i Dakar att byta sida; istället togs de raskt tillfånga.

Angrep de Gaulles sändebud

E n motorbåt med högtalare gav sig av mot Dakars hamn. Ombord fanns ett sändebud från de Gaulle som anropade flottan och uppmanade den att förena sig med det fria Frankrike. Men flottisterna var måttligt imponerade.

Charles de Gaulle var en tämligen okänd arméofficer och man visste vid det här laget att brittiska flottan inte var att lita på. Flottisterna öppnade eld och motorbåten hördes aldrig av igen, trots att den förde både den franska flaggan och vit parlamentärflagg.

De Vichyfranska fartygen försökte nu lämna hamnen. Utan vidare parlamenterande öppnade Australia eld och forten runt Dakar sköt tillbaka. En obeskrivlig röra utbröt. Generalens inmarsch hade förvandlats till en kaotisk duell mellan örlogsfartyg och kustartilleri.

Flera brittiska fartyg träffades, men bara kryssaren Cumberland skadades allvarligt. Hon träffades av en 24 centimeters granat som slog ut maskinerna. Samtidigt sköt Australia den tunga jagaren L’Audacieux i brand. Hon kördes på grund och brann sedan i nästan två dygn.

Landstigning vid Dakar

Medan de forna allierades örlogsfartyg besköt varandra genomförde på de Gaulles sida främlingslegionens 13. demibrigad under eftermiddagen en landstigning norr om Dakar.

De kom omedelbart under beskjutning från kulsprutenästen och två man dödades och tre skadades. de Gaulle, som vid det här laget börjat inse att han höll på att dra igång ett franskt inbördeskrig, avblåste hela landstigningen.

Han fick sedermera kritik för att planerna utgick ifrån att man inte skulle möta något motstånd, och när Vichytrupperna sköt tillbaka visste man inte vad man skulle ta sig till. Han hade inte heller räknat med vad som kunde ha hänt om han lyckats erövra Dakar och de tiotusentals Vichyfranska soldaterna i Västafrika satts in för att ta tillbaka staden.

Dag ett av operation Menace slutade i förvirring. I Vichy hemma i Frankrike var man rasande och beordrade flyganfall mot det enda brittiska mål man kom åt: Gibraltar, där det på grund av det pågående slaget om Storbritannien inte fanns ett enda jaktplan kvar.

I två dagar anföll tjogtals Vichyfranska bombflygplan Gibraltar från Nord­afrika. Anfallen, de enda Gibraltar utsattes för under kriget, ställde till stora materiella skador och sänkte en patrullbåt.

Två dagars artilleridueller

Utanför Dakar var nu de diplomatiska finesserna slängda överbord och istället beslöt man sig för att den brittiska flottan skulle sänka franska fartyg, helst då den fruktade Richelieu. Charles de Gaulle fick artigt kliva åt sidan.

De två dagars artilleridueller som följde bevisade återigen att slagskepp står sig slätt mot kustartilleri. Två Vichyfranska ubåtar sänktes visserligen, men en tredje, Bévéziers, lyckades torpedera Resolution som skadades så illa att hon fick bogseras till Freetown för reparationer.

Barham träffade Richelieu, som under de båda dagarna inte lyckades träffa någonting. Hennes besättning gjorde bättre ifrån sig som serviser på Dakars kustartilleripjäser än på det egna fartyget. Bland annat lyckades de träffa både Barham och Australia med vardera två granater, dock utan att göra någon allvarlig skada.

Ironiskt nog använde Vichyfransmännen nyligen levererade amerikanska Glen Martin bombplan för att angripa de brittiska fartygen. De förnedrade Ark Royals gamla dubbeldäckade jaktplan genom att helt sonika flyga ifrån dem. Lyckligt nog för de brittiska skeppen var de franska piloterna inte speciellt träffsäkra.

Brittiskt nederlag

Den 26 september gav britterna upp. Man hade kommit undan med blotta förskräckelsen och det rådde inget tvivel om vem som vunnit slaget om Dakar. Britterna hade sänkt tre mindre franska fartyg och skadat Richelieu till priset av att fyra större fartyg skadats, två av dem allvarligt.

Hur många stridande som dödades är oklart. Något hundratal låter troligt. Ett antal brittiska granater tycks dessutom ha slagit ner inne i Dakar och dödat infödda civila som Vichyfransmännen inte brytt sig om att hålla räkning på.

F iaskot i Dakar utgjorde lågvattenmärket i de Gaulles karriär. Han var tvungen att omvärdera sig själv och fick kämpa hårt för att upprätta sin trovärdighet gentemot Churchill, franska folket och president Roosevelt i USA.

I oktober lyckades han med våld och diplomati få över Franska Centralafrika för sin sak, något som hjälpte till att upprätta en del av hans anseende. Han hade en lång väg kvar att gå till att bli den man som utan att blinka kunde hävda att ”Frankrike, det är jag”.

Publicerad i Militär Historia 12/2010