Slaget om Königsberg 1945

Königsberg skulle försvaras till siste man. Det var Hitlers order till general Lasch i den belägrade staden. Det tog fyra dagar för Sovjettrupperna att krossa allt motstånd, sedan tog Röda armén en gruvlig hämnd på stadens civila.

slaget-om-koningsberg

Sovjetiska stridsvagnar och infanterister i Mühlhausen, 25 kilometer söder om Königsberg i januari 1945.

© Ullstein bild/All over press

Den tyska staden Königsberg vid Östersjöns södra kust försvann för 65 år sedan. Sedan dess står en annan stad på dess ruiner, den ryska Kaliningrad. Bara ett fåtal synliga spår finns kvar av dess tidigare, månghundraåriga historia, bland annat den nyligen restaurerade domkyrkan och spridda hus. Resten utplånades under de sista månaderna av andra världskriget på grund av för­ödande allierade bombräder och hårda strider mellan tyska och sovjetiska trupper.

Ända sedan medeltiden hade Königsberg varit huvudstaden i Tysklands östligaste provins, Ostpreussen. Tyska ordensriddare grundade år 1255 en borg på platsen och döpte den till ”Kungens berg”, efter kung Ottokar II av Böhmen som hade hjälpt ordensriddarna under korståget mot traktens hedningar.

Königsberg – Tysklands största garnisonsstad

Under de följande seklen växte Königsberg till en storstad med stolta kulturella traditioner. Det var där de preussiska kungarna kröntes, även om de hade sitt säte i Potsdam eller Berlin. Königsberg var också Tysklands största garnisonsstad och här hade bland annat 1. infanteridivisionen sina förläggningar. Före belägringen 1945 hade staden bara erövrats en enda gång, 1758 under sjuårskriget, då ryska trupper intog staden och höll den till 1762.

På grund av sitt avsides läge, några timmars bilresa från den litauiska gränsen, blev Königsberg i det längsta helt skonat från krigshandlingar, men under två nätter i slutet av augusti 1944 ödelades stadskärnan av brittiska bombplan, varefter cirka 200 000 människor – mer än hälften av stadens befolkning – stod utan tak över huvudet.

tyska-soldater

Tyska soldater vid en pansarvärnskanonvagn StuG III Ausf G i Ostpreussen. I bakgrunden civila som flyr undan den framryckande Röda armén. Foto från februari 1945.

© Ullstein bild/All over press

Ungefär vid samma tid hade de första sovjetiska trupperna dykt upp i närheten av den tyska riksgränsen efter sommarfälttåget 1944 (operation Bagration). Drygt fyra månader senare, i januari 1945, mitt i den iskalla vintern, gick de till storms mot Ostpreussen, som en deloperation i den väldiga vinteroffensiven mellan Östersjön och Karpaterna.

Ett par veckor senare inleddes belägringen av Königsberg av styrkor ur två sovjetiska armégrupper, 3. vitryska fronten under marskalk Aleksandr Vasiljevskij och 1. baltiska fronten under general Ivan Bagramjan. Hitler hade bestämt att staden skulle försvaras till siste man, som en fästning, vilket bara var en i raden av Führerhögkvarterets verklighetsfrämmande befallningar om att aldrig ge upp redan förlorade ställningar.

Kvar i staden fanns vid belägringens början cirka 200 000 civila som inte hade hunnit fly och omkring 130 000 dåligt utrustade reguljära tyska soldater samt 8 000 folkstormsmän som leddes av general Otto Lasch.

Öppnade upp landsvägen

Belägringsstyrkan var mer än dubbelt så stor, men stormningen inleddes inte förrän efter ett par månader, eftersom Sovjet prioriterade att krossa den tyska 4. armén, som stod med ryggen mot havet några mil öster om staden.

Tre veckor efter belägringens början lyckades tyska trupper återigen öppna landvägen mellan Königsberg och hamnstaden Pillau, varvid evakueringen av civila sjövägen återigen kunde komma igång. Men en stor del av befolkningen tvingades trots det stanna kvar i den belägrade staden, dels därför att transportmedlen inte räckte till, dels för att stadens nazistiske styresman, partiets hårdhudade distriktsledare i Ostpreussen, Erich Koch, vägrade att låta evakuera alla.

Trots att staden, enligt Hitler, var en ointaglig fästning, var försvaret nödtorftigt organiserat med dåligt utrustade soldater och gamla gubbar ur folkstormen.

Stormningen av Königsberg

”Det egna artilleriet hade ingen ammunition… Målpunkter, spärreldsområden och liknande hade inte fastställts. Visserligen låg det massor av ammunition i de gamla forten, men det gick inte att få tag på den. Den förvarades som i fredstid: granaterna här, tändrören någon annanstans! Skyttegravar existerade inte, fastän det hade gått månader och det inte saknades arbetskraft. Men man hade stött på grundvatten och istället inriktat arbetet för att, om så erfordrades, anlägga trettio dräneringsdiken så att en skyttegrav kunde grävas. Strax bakom vår front hade inte ens trädgårdsstaketen plockats ned eller öppnats så att man kunde förflytta reserver i skydd av husen, inte ens rapportkarlarna kunde utnyttja dessa skydd.”

Så mindes överstelöjtnant Hans Wendlandt, som hade befälet över ett regemente i norra utkanten av Königsberg.

Den 6 april 1945, tio dagar före slutoffensiven mot Berlin, inleddes till sist stormningen av Königsberg. 137 000 sovjetiska soldater understödda av 5000 artilleripjäser anföll staden från norr och söder. Visserligen kringgärdades Königsberg av femton massiva fort, men dessa var byggda i slutet av 1800-talet och knappast anpassade för modern krigföring. Icke desto mindre utgjorde dessa de främsta stödjepunkterna i den tyska försvarsringen runt staden.

Forten föll snabbt

Tyskarna försvarade sig förbittrat mot anfallen, men försvarslinjerna maldes sönder och smågrupper av soldater isolerades i motståndsfickor. Den som lämnade skyttegravarna riskerade avrättning på stället och befälhavarna för forten hade lovat att hellre dö än kapitulera. De flesta forten föll dock ganska snabbt i sovjetiska händer eller omringades och snart rasade striderna bland ruinhögarna i själva stadskärnan.

Störst inledande framgångar hade anfallet från söder, som snabbt hotade att klyva Königsberg i två delar. Huvudanfallet från norr gick till en början långsammare på grund av upprepade flankangrepp av tyska trupper som befann sig på Samlandhalvön utanför belägringsringen. Även om de sovjetiska trupperna inte kommit så långt som de hade hoppats under den första dagen så började den tyska garnisonen redan att krackelera och bryta samman.

folkstormsmän i Ostpreussen 1945

Till milisen Volkssturm kunde alla män mellan 16 och 60 bli inkallade. Många var ynglingar från Hitlerjugend och en del var äldre, men även invalider från reguljära förband tvingades in i milisen. På bilden folkstormsmän i Ostpreussen 1945.

© Akg-images/Scanpix

Den 7 april klarnade vädret och 1 100 sovjetiska bombplan kunde lyfta och fälla sina last över staden. En tysk läkare som befann sig i utkanten av Königsberg beskrev det fruktansvärda skådespelet i sin dagbok:

”En stark, bitande kall vind blåser in mot stadens centrum och drar med sig de moln av damm och rök som stiger upp mot den stålblå himlen. Mitt över staden höjer sig liksom ett svart berg som lågorna ideligen slår ut från.

Över detta rökberg kretsar plan som kommer in från alla håll, dyker in i häxkitteln och oskadda höjer sig ur den igen på andra sidan. Stentrappan utanför vår dörr är översållad med granatsplitter. Men det är bara när vi har något plan direkt ovanför oss som vi tar ett par steg bakåt in i källaren igen. I nästa ögonblick står vi därute igen och stirrar som förhäxade på det helvetiska som sker.”

Det var ett inferno. Hela tiden föll bomber och granater ned i staden. Framför allt för de civila var situationen förtvivlad. I dödsångest tog de skydd i källarna och inväntade ett ovisst öde. Närstrider rasade från rum till rum i de omringade forten 5 och 8 medan sovjetiska trupper trängde in i själva stadskärnan, där blodiga gatustrider rasade.

Situationen blev desperat

Läget var hopplöst för garnisonen och general Lasch skickade på kvällen ett telegram till Hitlers högkvarter med en begäran att få kapitulera. Det bryska svaret blev att garnisonen skulle kämpa till siste man. Situationen blev dock alltmer desperat för de tyska försvararna. Överstelöjtnant Hans Wendlandt hade redan under de första timmarnas strider förlorat två av sina tre infanteribataljoner:

”Följande morgon, det var den 8 april 1945, var situationen hopplös för oss. Fienden hade brutit igenom på flera ställen och befann sig delvis redan i vår rygg. Förbanden var splittrade. Det var inte längre möjligt att samla dem i det brinnande havet av hus. Det gick inte ens att ta reda på var försvarslinjerna gick. För vem kunde hitta gatorna? Det existerade inte längre någon kontakt med divisionen. Hittills hade jag upprätthållit den med officerskurir. Nu gick inte heller det längre. Nu hade jag blott delar av min stab till hands. För de båda andra regementescheferna (i divisionen) gick det också på liknande sätt. Efter att ha diskuterat alla möjligheter beslutade vi oss för att ge upp striden.”

På anfallets tredje dag, den 8 april, lyckades den sovjetiska 11. gardesarmén, som ryckte fram från söder, att upprätta kontakt med de trupper som kom från norr och skar därmed av den sista tyska landförbindelsen västerut mot hamnstaden Pillau.

Granateld och flygbomber

På eftermiddagen uppmanade den sovjetiske marskalken Alexandr Vasiljevskij återigen staden att kapitulera, vilket Lasch avslog. Istället försökte de tyska försvararna bryta sig ut ur staden i riktning mot Pillau, men utbrytningsförsöktet dränktes i en storm av granateld och flygbomber. Ett stort antal civila som hade anslutit sig till trupperna dödades också, liksom den general som ledde anfallet.

Under den sista dagens strider, den 9 april 1945, bröt det tyska motståndet samman och stödjepunkt efter stödjepunkt föll i sovjetiska händer. Först i detta läge bortsåg general Lasch från Hitlers order och skickade parlamentärer till fienden för att inleda kapitulationsförhandlingar. På kvällen anlände en sovjetisk delegation till Laschs bunker i staden och strax före midnatt skrev den tyske generalen under kapitulationsdokumentet.

Cirka fyra femtedelar av staden låg då i ruiner. Upp­emot 84 000 tyska soldater gick i fångenskap medan kanske 50 000 hade stupat. Av de 110 000 civila som fanns kvar i staden under slutstriden hade troligen 25 000 dödats. De flesta av de tyska soldaterna som lade ned sina vapen överlevde inte den sovjetiska krigsfångenskapen.

n sovjetisk T-34/85 och två stormartillerivagnar

En sovjetisk T-34/85 och två stormartillerivagnar, ISU-152, framför ruinerna av Königsbergs slott. ISU-152 var beväpnad med en 15,2-centimeters haubits, som både var effektiv mot de tyska befästningarna i staden och mot pansarfordon.

© Ullstein bild/All over press

Nyheten om Königsbergs fall den 9 april 1945 gjorde Hitler ursinnig och han befallde att kommendanten, general Lasch, skulle degraderas och dömas till döden i sin frånvaro. Dessutom arresterades hans hustru och två döttrar och kastades i fängelse, men de överlevde krigsslutet. Lasch satt i sovjetisk fångenskap ända till hösten 1955, bland annat i det fruktade Vorkuta-lägret i norra Ryssland.

Våldtäkter, plundring och mord

Liksom på de flesta andra tyska orter som Röda armén erövrade på sin väg mot Berlin utsattes den tyska civilbefolkningen i Königsberg för övergrepp i form av våldtäkter, plundring och godtyckliga mord. Anna Fahrenholz, en trebarnsmor från Königsberg, berättar om en skräcknatt:

”Följande natt, vilken vi måste tillbringa i ett samhälle som var fullt av ryssar, var fruktansvärd för oss kvinnor och flickor oavsett ålder. Vad som utspelades här kan bara den som upplevt det förstå. Jag var glad att jag inte hade mina döttrar hos mig. Det offer som så många mödrar ville göra för sina oskyldiga barn (tio år och ännu yngre) var förgäves. De förtvivlade skriken från dessa barn och mödrar genljuder ännu i dag i mina öron. Våra män var maktlösa inför dessa våldsdåd.”

Sovjetiska soldater under gatustriderna i Königsberg.

Sovjetiska soldater under gatustriderna i Königsberg. Att inta staden kostade Röda armén omkring 60 000 döda och sårade.

© Ullstein bild/All over press

Tyskar som försökte stoppa våldtäkterna blev inte sällan dödade. Åtskilliga tyska civila deporterades också till tvångsarbete under ofta omänskliga villkor i Sovjetunionen. Många barn förlorade sina föräldrar och tvingades klara sig på egen hand i åratal. En del växte upp som Wolfskinder (vargungar), halvt förvildade landstrykare som hankade sig fram i åratal genom att tigga och arbeta åt bönder i Baltikum. Ännu i dag är några av dessa Wolfskinder i livet i Baltikum. De är alla vid hög ålder och många av dem har glömt det tyska språket.

Orsakerna till övergreppen som kantade de sovjetiska truppernas framryckning på tysk mark är flera. För det första fanns det hos många sovjetiska soldater ett verkligt hat mot tyskar efter allt som hade utspelat sig under den brutala tyska ockupationen av Sovjetunionen 1941–1945. Över 20 miljoner Sovjetmedborgare förlorade livet som en direkt eller indirekt följd av kriget, varav fler än 13 miljoner var civila. Det fanns knappast någon som inte hade förlorat en familjemedlem.

Efter att de tyska trupperna hade fördrivits från Sovjetunionen stod de sovjetiska ledarna inför problemet att få de krigströtta rödarmisterna att fortsätta slåss i främmande länder tills Tyskland var slutgiltigt besegrat.

Massiv hatpropaganda

Lösningen blev en massiv hatpropaganda mot allt tyskt, vilken spreds via soldattidningar, politiska funktionärer inom armén och upprop. Denna propaganda följde två ofta hoptvinnade linjer. För det första hetsades soldaterna till att visa obarmhärtighet mot fienden och förstöra hans land i grunden.

Propagandan gjorde ingen tydlig skillnad mellan tyska soldater och civila. Till exempel skrev general Ivan Tjernjakovskij, befälhavare för 3. vitryska fronten i ett upprop till sina trupper strax före offensiven mot Ostpreussen: ”Det finns ingen nåd – inte för någon, på samma sätt som det inte heller gavs någon nåd för oss. […] Fascisternas land måste ödeläggas, precis som de ödelade vårt. Fascisterna måste dö, precis som våra soldater har dött.”

Författaren och propagandisten Ilja Ehrenburg, som var den främsta rösten i denna hatkör, skrev exempelvis: ”Till skillnad från västtyskarna blev tyskarna i Oppeln, Königsberg och Breslau bestraffade. De blev bestraffade, men inte tillräckligt.”

För det andra lovades soldaterna av sina befäl och kommissarier att de finge göra som de ville när de stod på tysk mark, eftersom allt tillhörde segrarna. Detta var ett eko av gamla tiders blodiga stormningar av städer då soldaterna motiverades genom plundringsfrihet.

konigberg-kapitulation

Av de 130 000 tyska soldater som försvarat Königsberg togs över 80 000 till fånga när staden kapitulerade den 9 april 1945.

© Ullstein bild/All over press

Inte förrän orgien av excesser på allvar hotade truppernas stridsförmåga inskred de sovjetiska befälhavarna med motåtgärder för att återställa disciplinen. Det bör naturligtvis också betonas att åtskilliga sovjetiska soldater inte deltog i dessa förbrytelser och att en hel del behandlade de civila korrekt eller rent av skyddade dem från andra rödarmister.

En annan sak som bidrog till att hatpropagandan fick så stort genomslag i Röda arméns led var de svåra förluster som de sovjetiska trupperna genomgående drabbades av under kriget och som förhindrade uppkomsten av stabila gemenskaper med social kontroll i åtskilliga förband, särskilt i skyttedivisionerna.

Josef Stalin själv tolererade övergreppen, som han troligen hade varit med om att lägga grunden till. På tal om detta ska han en gång ha sagt: ”Vi sätter upp för många regler för våra soldater, de måste ju få visa lite egna initiativ.”

Publicerad i Militär Historia 9/2011

Königsberg blev Kaliningrad

Efter Königsbergs fall började det sovjetiska arbetet med att utplåna allt tyskt, både i staden och på landsbygden runtomkring, för här tänkte ryssarna stanna kvar. På Potsdamkonferensen beslöt segrarmakterna att ställa den norra delen av Ostpreussen under sovjetisk förvaltning och den 17 oktober 1945 annekterade Sovjetunionen helt sonika området.
Den 4 juli 1946 döptes staden om till Kaliningrad efter Sovjetunionens nyligen avlidne statschef, Michail Kalinin, som var ordförande i Högsta sovjets presidium. Namnändringen av Königsberg föregick fördrivningen av dess kvarvarande tyska befolkning. Sommaren 1945 fanns det fortfarande 110 000 tyska civila i staden, framförallt kvinnor, barn och åldringar. Dessa utnyttjades som tvångsarbetskraft av de sovjetiska ockupationsstyrkorna fram till oktober 1947, då fördrivningarna började. Vid det laget var bara 15 000 civila fortfarande vid liv, resten hade fallit offer för hungersnöd, sjukdomar och brott.
Förryskningen av Kaliningrad pågick under hela Sovjettiden. Så sent som 1968 sprängde sovjetiska myndigheter ett av stadens främsta landmärken, ruinerna av Königsbergs slott, eftersom det betraktades som en symbol för den preussiska militarismen.
Endast en handfull av de ursprungliga tyska invånarna blev kvar i staden. Först efter att Sovjetunionen upphört 1991 blev det möjligt för dem att framträda med sin egen etniska identitet.