Överste Meisel under inledningen av anfallet mot Sevastopol.

© Ullstein/IBL

Slaget om Sevastopol

Krim har många gånger genom historien varit en omstridd halvö. Slaget om hamnstaden Sevastopol 1941–42 blev en blodig belägring. För tyskarna var staden en nyckel både till Svarta havet och deras vidare offensiv österut.

27 november 2018 av Christer Bergström

Under fem dygn utsattes Sevastopols försvarare för andra världskrigets dittills största artilleri- och bombkoncentration. När de tyska och rumänska trupperna därefter reste sig ur sina skyttegravar för att storma fram över det fullkomligt skövlade landskapet, förväntade de sig att de sovjetiska soldater som inte blivit dödade skulle vara helt paralyserade av den ihållande trumelden.

Istället slog rödarmisterna tillbaka med en kraft som överrumplade angriparna. De tyska flygare som bevittnade händelseförloppet från luften kunde knappt tro sina ögon. »Jord, sten, stål och betong plöjdes upp av våra bomber och blandades med sönderslitna kroppar», skrev den tyske flygkaptenen Werner Baumbach. »Och ändå fortsatte ryssarna att bita sig fast vid jorden, deras fosterlands jord, med en oemotsvarad stridsanda.»

Fruktansvärda förluster

Redan den första anfallsdagen kastades tyska 30. kåren tillbaka. Efter ytterligare tre dagars strider rapporterades att dess 132. division var »vid slutet av sina krafter». 

Den 9 juni 1942 kontaktade generalmajor Petrov, den sovjetiske befälhavaren i Sevastopol, de sovjetiska skytteregementena 1 165 och 1 167 och utfärdade en lakonisk order: »Gå till motanfall och kasta tillbaka fienden.»

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Vid det laget var båda sidor dödströtta och hade tillfogats fruktansvärda förluster. »Regementen hade smält samman till några hundra man och i ett kompani återstod bara en officer och åtta soldater», skrev den tyske befälhavaren, generalöverste Erich von Manstein.

Slaget om Sevastopol

Ett av andra världskrigets blodigaste slag stod om den befästa hamnstaden Sevastopol på Krimhalvön i juni 1942. Den som kontrollerade denna halvö behärskade inte bara en stor del av Svarta havet, utan kunde också använda den som utgångspunkt för anfall både mot Kaukasus och Ukraina.

Fästningen Maksim Gorkij I var hörnpelaren i Sevastopols försvar.

© Erik Johannesson

Hitler anföll helt överraskande Sovjetunionen i juni 1941. Det var världshistoriens största fälttåg med 4,5 miljoner soldater, omkring 4 000 stridsvagnar och 4 500 flygplan. Stalins toppstyrda Röda armé kollapsade och led gigantiska förluster. 

Men på ett ställe – vid näset som förband Krimhalvön med fastlandet – hölls tyskarna tillbaka. Här drog striderna ut från september till början av november 1941, innan de till slut bröt igenom. 

Kustarmén höll Sevastopol

Det var tillräckligt för att Röda armén skulle hinna organisera försvaret av den befästa hamnstaden Sevastopol på Krimhalvöns sydvästra hörn. Här hade den sovjetiska Kustarmén under generalmajor Ivan Petrov förskansat sig.

När Hitler på våren 1942 drog upp planerna för sin nya sommaroffensiv på östfronten, utgjorde Petrovs kustarmé en tagg i sidan som tyskarna var tvungna att ta itu med innan de kunde inleda sin generaloffensiv.

Generalöverste Erich von Mansteins 11. armé fick i uppdrag att »rensa upp» på Krimhalvön. Tyskarna uppmuntrades av de stora framgångarna när det sovjetiska brohuvudet på den östra delen av Krimhalvön utplånades i maj 1942. 

Inför det slutgiltiga anfallet mot Sevastopol byggdes en väldig anfallsstyrka upp. Den 6 juni 1942 räknade 11. armén nära 204 000 man, understödda av 600 flygplan. Röda armén hade drygt 100 000 soldater och endast ett femtiotal operationsdugliga flygplan att försvara staden med.

Manstein startar anfallet

På morgonen den 2 juni 1942 lät von Manstein eldstormen vråla igång mot Sevastopol. 1 300 artilleripjäser – bland dem giganterna Thor och Odin/Karl med en kaliber på 60 cm och den järnvägsburna Dora med 80 cm kaliber – öppnade eld mot de sovjetiska försvarsställningarna. Samtidigt sattes flyget in med full styrka för att komplettera artillerielden med bombmattor.

Men trots sin massiva överlägsenhet mötte tyskarna ett ihärdigt motstånd. I förbittrade närstrider man mot man visade sig den sovjetiska stridsandan avgörande. Den 16 juni rapporterade generalmajor Petrov: »De tyska soldaterna visar tecken på stridströtthet och kraftig demoralisering.»

Sovjetiska marinsoldater, närmast med en kpist PPSj-41, i försvarsställning utanför
Sevastopol 1942. 

© Sovfoto/Getty

Fick luftherravälde först 19 juni

Tyskarna kunde inte heller utnyttja sitt luftherravälde fullt ut under de första veckorna. Den sovjetiska luftvärnselden hindrade flyget från att anfalla med någon större precision. 

Även om de var överlägsna med tolv mot en, tvingades dessutom Luftwaffeflygarna att kämpa hårt mot den lilla skaran av sovjetiska piloter i Sevastopol. Hur ojämna oddsen än var, kastade sig dessa över stora tyska flygplansformationer, eller gick till attack mot tyska och rumänska trupper på marken.

Vändpunkten kom först den 19 juni, när tyska bombflygare lyckades sänka den stora flytande luftvärnsställningen PZB-3 i Sevastopols hamn. Nu kunde det tyska flyget lågsniffa ostört över landskapet och inte bara slå ner på varje motståndsficka, utan även bomba sönder sovjetiska förråd och transportlinjer.

Fästningen Maksim Gorkij

Försvaret hade redan tidigare börjat lida brist på ammunition. Fästningen Maksim Gorkij I utgjorde hörnpelaren i de sovjetiska ställningarna norr om Sevastopol. När dess 30,5 cm artilleripjäser tystnade efter ett anfall av Stuka-störtbombare som fällde 1 000-kilosbomber, trodde tyskarna att bomberna slagit ut fästningen. 

Men som det senare skulle visa sig, hade de kraftiga betongmurarna skyddat fästningens innanmäte från att drabbas av några skador. I själva verket hade artillerigranaterna helt enkelt tagit slut i Maksim Gorkij I. Några nya kunde inte föras fram när tyskarna trappade upp effektiviteten i sina flyganfall mot de sovjetiska bakre linjerna.

Den 28 juni sattes vartenda tillgängligt tyskt flygplan in i en massiv attack mot själva staden Sevastopol. Det främsta syftet med denna operation var att dränka ljudet från de hundratals stormbåtar som samtidigt sköt ut från stränderna vid Severnajabukten, norr om Sevastopol.

Sedan Maksim Gorkij I hade fallit i norr stod tyskarna vid Severnajabuktens norra kant, med Sevastopol på andra sidan. Tack vare den stora flyginsatsen blev landstigningen i buktens södra del en fullständig framgång.

Tyska soldater söker efter överlevande rödarmister i Sevastopol efter stadens fall i början av juli.

© Keystone/Getty

Sapunhöjderna bombades sönder

Nästa dag genomförde Luftwaffe fler än 1 300 flyguppdrag. Sapunhöjderna – hörnpelaren i försvaret söder om Sevastopol – utsattes för ett koncentrerat anfall av 300 störtbombare.

»Varken förr eller senare upplevde vi något liknande», skrev en av de tyska soldater som på avstånd bevittnade bombningen av Sapunhöjderna. Efteråt fanns nästan ingenting levande kvar på dessa åsar. I ett enda slag kollapsade det sovjetiska försvaret.

Med knappt någon ammunition kvar flydde de sovjetiska soldaterna den 29–30 juni ut på halvön Kap Chersonez i sydväst. De väntade sig att bli evakuerade av sin Svartahavsflotta. Men på Kap Chersonez möttes de inte av någonting annat än mördande tyska flyganfall.

Josef Stalin hade bestämt sig för att överge armén i Sevastopol; den hade redan fullföljt sin uppgift att försinka den tyska sommaroffensiven som inleddes vid Kursk den 28 juni 1942. Stalin hade gett order om att generalmajor Petrov skulle evakueras den 29 juni – hans plats i Sevastopol övertogs av generalmajor Pjotr Novikov.

Sovjetisk kapitulation den 4 juli

Utan mat, vatten och ammunition, utan skydd mot de oupphörliga flyganfallen ute på den steniga och platta halvön Kap Chersonez, gav sig de soldater som hållit ut så länge på nåd och onåd åt angriparen. Den 4 juli 1942 var slaget över.

För de 95 000 sovjetiska soldater som överlevt väntade tre års fruktansvärd tillvaro i tysk fångenskap där många av dem skulle duka under. Den siste befälhavaren i Sevastopol, generalmajor Novikov, mördades i koncentrationslägret Flossenbürg.

Men det hårdnackade försvar som Kustarméns soldater bjudit i Sevastopol skulle få långvariga effekter. Två månader senare, när tyska 6. armén närmade sig Stalingrad, var det just minnet av det blodiga slaget om Sevastopol som fick tyskarna att inledningsvis gå överdrivet försiktigt fram. 

Detta gav i sin tur Röda armén tid och möjlighet att bygga upp försvaret av Stalingrad – där krigslyckan så småningom vände för Hitlers Tredje rike.

Mer läsning om andra världskriget

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Publicerad i Militär Historia 12/2016

Kanske är du intresserad av...

Läs också