En tysk pluton utanför traktorfabriken, där några av de hårdaste striderna i Stalingrad utkämpades.

© AKG Images/Scanpix

Slaget vid Stalingrad: Det tyska anfallet

Den 14 september 1942 inleddes den tyska offensiven mot Stalingrad. Striderna lade snart staden i ruiner, och slaget kom att kosta mängder av människoliv.

2 maj 2020 av Mathias Forsberg

På eftermiddagen den 23 augusti 1942 blickade tyska soldater ur general Hans Hubes 16. pansardivision ut över floden Volga efter att ha genomfört en rask framryckning över den karga ryska stäppen. ”Vi hade startat tidigt på morgonen vid Don, och nu var vi plötsligt vid Volga”, skrev en pansarsoldat hem till Tyskland. 

Dagen därpå gick motoriserade patruller till aktion och penetrerade Rynok, en förstad bara någon kilometer från traktorfabriken i Stalingrad. Hube satt uppsutten i befälsbilen för ett signalkompani och gav order till sina chefer via radio direkt från bilen. Tyskarna besköts av hoprafsade försvarsstyrkor men pressade efter hårda strider tillbaka försvararna.

Första anfallen mot Stalingrad

När tyskarna räknade in fångar och studerade stupade fiendesoldater fann de till sin förvåning att flera av dem var kvinnor. En soldat i pansardivisionen fann det motbjudande att hans enhet stridit mot ”soldater i kjol”, som tyskarna kom att kalla de kvinnliga soldaterna. 16. pansardivisionen blev sedan avskuren från sitt underhåll men fortsatte i fyra dygn att anfalla utan att uppnå några resultat. Det första tyska anfallet mot Stalingrad var ett faktum, men det var även ett faktum att Röda armén med hoprafsade styrkor lyckats slå tillbaka det.

Hube hade anfallit i norr. Från söder kom ytterligare förband ur 4. pansararmén rullande mot de södra förstäderna. Befälhavaren Hermann Hoth, en av Tysklands skickligaste pansargeneraler, var irriterad över att ha slösat värdefull tid och oersättligt drivmedel för att köra halvvägs till Kaukasus eftersom Hitler inte kunnat bestämma sig för om hans slagkraftiga pansarstyrka skulle anfalla Kaukasus eller Stalingrad.

Mardröm för pansaranfall

De sydvästra infarterna till Stalingrad bestod av ravinkantade vägar som slingrade sig upp mot ett antal höjder och terrängen var rena mardrömmen för pansaranfall. Efter ett par försök insåg Hoth att han måste omgruppera styrkorna och körde sina pansarspetsar 55 kilometer i en vänsterkrok för att istället innesluta de sovjetiska styrkorna. Fick Hoth bara understöd från 6. armén bedömde han att det var möjligt att beröva Stalingrad stora delar av dess tilltänkta försvarsstyrka. Befälhavaren general Friedrich Paulus tvekade dock i tre dagar och när han till slut accepterade att ge understöd var det för sent.

En stormartillerivagn StuG III med tyska soldater på väg genom Stalingrads förorter. Stridsfordonen lämpade sig väl för att ge infanteriet understöd i stadsstriderna.

© DPA/IBL Bildbyrå

Jerjomenko ledde försvaret

Försvaret i Stalingrad leddes av general Andrej Jerjomenko, en tjurnackad officer som kallats till Kreml och personligen tilldelats befälet av Stalin. Vid sin sida hade han den politiske kommissarien Nikita Chrusjtjov. Efter Stalins ökända order 227 (”Inte ett steg tillbaka”) hade säkerhetstjänsten NKVD slagit en järnring runt Stalingrad. All tillgänglig personal mobiliserades och civilbefolkningen förbjöds att lämna staden. Två fältarméer, 62. och 64. arméerna, utgjorde stommen i det sovjetiska försvaret. Tillsammans med en brokig skara av flottister, luftvärnspersonal, arbetarmilis, kvinnor, reservpersonal från Sibirien och egentligen vem som helst som kunde bära ett vapen hade Stalingrad ungefär 60 000 man redo mot tyskarna.

Richthofen bombade Stalingrad

Sedan slutet av juli hade Luftwaffe med framgång anfallit flodtrafiken på Volga. Ett flertal fartyg hade sänkts eller strandats och den 23 augusti genomförde 8. flygkåren ett fullskaligt bombanfall mot Stalingrad. General Wolfram von Richthofens bombplan fällde över tusen ton bomber som skapade stor ödeläggelse. 

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Vanliga uppgifter kring denna bombräd, där en del historiker har gjort det lätt för sig, är att 40.000 civila dog och att Stalingrad tack vare bombanfallet blev perfekt för försvarsstrid. I själva verket dog knappt 1.000 personer enligt en sovjetisk rapport dagarna efter räden. Bombningen hade knappast heller en sådan avgörande effekt för det sovjetiska försvaret som en del historiker har velat göra gällande. Förvisso skapade den viss förödelse som de sovjetiska soldaterna kunde utnyttja, men som Hoth insåg redan vid första anblicken var förutsättningarna för försvar mycket gynnsamma i Stalingrad.

Anföll mot industriområde

Stalingrads bebyggelse låg huvudsakligen på den västra stranden av Volga och bildade en linje av viktiga byggnader från norr till söder. Stadens norra del, där 16. pansardivisionen inledde anfallet, utgjordes av fyra fabrikskomplex på rad. Flera av fabrikerna var byggda med amerikansk hjälp och var viktiga komponenter i Sovjetunionens rustningsindustri. Där fanns traktorfabriken som tillverkade stridsvagnen T-34, barrikadfabriken som producerade vapen och ammunition, stålverket Röd oktober och en kemisk fabrik. Därefter kom centrum med Röda torget följt av järnvägsstationerna och ett stort silokomplex.

Området väster om Stalingrad genomkorsas av djupa raviner med bifloder till Volga. Dessa utgjorde naturliga hinder för de anfallande tyska förbanden.

© Süddeutsche zeitung/IBL Bildbyrå

Den strategiska Mamajevhöjden

Mamajevhöjden kom att bli en avgörande plats för striderna om Stalingrad. Den låg väster om stadskärnan och hade tidigare använts av tatarerna som gravplats. Militärerna kallade den höjd 102 och insåg att den som behärskade Mamajev kunde leda in eld över hela Stalingrad. Naturliga barriärer i form av raviner skar genom centrala distriktet, bildade av bifloder till Volga. Exempelvis slingrade sig den 60 meter djupa Tsaritsaklyftan rakt förbi järnvägsstation 1 och ned till det största färjeläget över Volga.

Jerjomenko och den sovjetiska ledningen fick se till att Röda armén utnyttjade Stalingrads fördelar maximalt. Det började emellertid dåligt – redan dagen efter det tyska bombanfallet deserterade befälhavaren över Stalingrads garnison, den fredstida militärmyndigheten, och i flertalet förband rapporterades massdeserteringar. Vid traktorfabriken i norr deserterade soldater varje natt och det krävdes att speciella enheter ur NKVD posterades bakom dem. 

I flera divisioner förekom de första veckorna dagligen summariska avrättningar av desertörer. En divisionschef samlade upp rymlingar och sköt var tionde av dem i huvudet med sin pistol enligt den romerska traditionen om decimering efter feghet i strid. Till detta kom att nästan hälften av det sovjetiska manskapet var av olika nationaliteter inom Sovjetunionen, många av dem talade inte ens ryska vilket var ett bekymmer för officerarna, som nästan uteslutande var ryssar.

Men precis som människor under normala omständigheter växer med tydliga mål och motivation växte de sovjetiska soldaterna. De stora masskapitulationerna och upplösta förbanden inträffade ofta på större platser, där en del soldater (och officerare) knappt visste var de själva eller tyskarna befann sig, vilken uppgift de hade, om deras officerare övergivit dem eller om NKVD skulle arrestera dem. 

"Vi ska hålla staden eller dö"

I Stalingrad hade soldaterna en mycket tydlig uppgift och överblick. Det var uppenbart var fienden var, det gick inte att retirera och de var i blickfånget för huvuddramat för hela den sovjetiska kampen mot de fascistiska inkräktarna.

Än tydligare blev det när befälhavaren för 62. armén, general Alexander Lopatin, bröt samman och avskedades av Jerjomenko. Den 12 september utnämndes general Vasilij Tjujkov till ny befälhavare. ”Vi skall hålla staden eller dö där”, sade Tjujkov till Jerjomenko och såg till att det blev kristallklart för hans soldater. Stalins order 227 stipulerade att Röda arméns soldater hade att välja mellan att strida och att dö, och de sovjetiska officerarna och NKVD stod redo att visa att det inte var ett tomt hot.

Två sovjetiska infanterister och en stridsvagnssoldat (till höger) under striderna vid Stalingrad.

© Osprey publishing

6. arméns anfall

Den 14 september gick den tyska 6. armén till attack med samlad styrka västerifrån sedan 4. pansararmén gjort framstötar i de södra förorterna. Slaget om Stalingrad inleddes på allvar när tyskarna gick till anfall mot stadens centrala delar och Mamajevhöjden. Striderna ändrade karaktär genom att tyskarna sögs in i kvarteren med sten- och betonghus – tysk överlägsenhet i utbildning och lagarbete ställdes mot sovjetisk råhet och list.

Den 15 september intog 295. infanteridivisonen Mamajevhöjden medan 71. infanteridivisionen intog järnvägsstationen och kvarter bara 800 meter från Tjujkovs ledningsbunker i Tsaritsaravinen invid färjeläget. Detta var ett kritiskt moment för Tjujkov eftersom en av hans starkaste förstärkningar, sibiriska 13. gardesdivisionen, stod redo att skeppas över Volga. Gardessoldaterna skickades över floden och bokstavligen sprang rakt fram till fronten. Chefen för brigaden som höll färjeläget stupade och tre man ur divisionsstaben föll under de 700 meternas förflyttning från kajen till Tjujkovs bunker. 

Efter flera dagars motanfall slog de sibiriska gardessoldaterna tillbaka anfallet, återtog ett par kvarter och lyckades även återta Mamajevhöjden den 16 september. Fronten var stabiliserad och övergick i ställningskrig, men dessa dagar var ”svåra dagar för Stalingrad”, som Tjujkov konstaterade efter slaget.

Hårda strider om brinnande silo

Längre söderut hade 4. pansararmén intagit siloområdet. Den stora silon stod i lågor i flera dagar medan vetet i den långsamt brann. Efter att ha blivit inringade avvisade de sovjetiska försvararna en tysk parlamentär och slogs till slutet. Inne i själva silon tog tyskarna fyrtio fångar, av vilka hälften hade marinuniformer. En av flottisterna, soldat Chosianjov, hade fått order att ta sig dit och strida till slutet och redan samma dag sköt han med sin kulspruta tills kylvattnet kokade. Bakom honom, bland den brinnande spannmålen, låg de sårade och stönade av smärta och törst.

Dagen därpå sköt sig tyskarna in genom väggen med direkt artillerield. Hela silon fylldes av damm och rök, de sovjetiska soldaterna sköt mot ljudet och skingrades. Chosianjov tog sig utanför silon och sprang rakt på en tysk granatkastarställning. Till slut vaknade han flera dagar senare på ett golv, täckt av torkad olja, utan rock med endast en känga och insåg att han hamnat i tysk fångenskap. En tysk soldat, Wilhelm Hoffmann, konstaterade att ”om alla Stalingrads byggnader försvaras som den här kommer ingen av oss någonsin tillbaka till Tyskland”. Föga anade han hur rätt han skulle komma att få.

Stalingrad sett från Volgas östra sida. Synen av den brinnande staden och överfarten av floden på dåliga pråmar och färjor var de första prövningarna som mötte de sovjetiska förstärkningarna.

© Evzerihin/RIA Novosti/All over Press

I slutet av september ökade tyskarna åter trycket i centrala distriktet och i det norra industriområdet. Större delen av Mamajevhöjden intogs på nytt av tyskarna och de ökända striderna kring traktorfabriken inleddes. 

Utmattade trupper på båda sidor 

Båda sidor började dock lida av stridsutmattning. 6. arméns förluster närmade sig 80 000 döda och sårade sedan juli (hälften i själva Stalingrad), till detta kom utmattningssymtom och psykisk nedbrytning. Inga tyska divisioner led sådana förluster så många månader i rad under kriget som 6. arméns. 

På den sovjetiska sidan var det än värre. 13. gardesdivisionen var så sargad att den tilldelats det ”lugna” frontavsnittet invid färjeläget. Den tyske befälhavaren Paulus hade börjat få nervösa ryckningar i vänster öga medan den sovjetiske generalen Tjujkov utvecklade stresseksem som tvingade honom att ha bandage på händerna. Den 5 oktober avblåste tyskarna nästan all offensiv verksamhet, trupperna var helt enkelt slutkörda.

Avrättade över 13.000 egna

Samtidigt började den sovjetiska moralen att förbättras och stridstekniken finslipas trots de stora förlusterna. NKVD och Röda armén avrättade förvisso cirka 13.500 sovjetiska soldater för desertering, feghet eller rent inbillade politiska brott under Stalingradkampanjen, men enligt NKVD-rapporter ökade den sovjetiska kampandan bland trupperna och allt färre ingripanden gjordes av säkerhetstjänsten.

På lokal nivå utvecklade 62. armén den individuella styrkan och listen hos de sovjetiska soldaterna. ”Var och en måste bli sin egen general”, förklarade Tjujkov för manskapet. Han insåg även att hans soldater inte passivt kunde vänta på att tyskarna, som snabbt omgrupperade, hann komma i gynnsamma lägen och använda sin eldkraft för att skjuta bort stillasittande försvarare. Istället skulle tyskarna ”kramas” genom att Röda armé-soldaterna hela tiden skulle söka stridskontakt och befinna sig så nära tyskarna som möjligt. 

De tidigare stela formationerna ombildades till mindre stormgrupper som instruerades att vara mobila och hålla sig nära tyskarna för att undvika tysk eldkoncentration och anfall i flankerna. Nätterna utnyttjades till störningsanfall och att infiltrera de tyska linjerna. ”Vi kunde röja en gata från ena änden till den andra. Men i gryningen började ryssarna skjuta från sin gamla ställning längst bort!”, berättade en tysk överlevande. ”Det dröjde ett tag innan vi förstod deras trick, de hade gjort hål mellan vindskuporna och taken och på natten sprang de som råttor tillbaka och satte upp sina kulsprutor bakom något fönster eller intill en trasig skorsten”. Tyskarna kom att kalla detta Rattenkrieg.

Tyska soldater inför ett anfall vid industriområdet i norra Stalingrad. Soldaterna har understöd av en pansarvärnskanonvagn StuG III.

© Bildarchiv Preußischer Kulturbesitz

Stalingrad var tänkt som flankskydd

Stalingrad var nu skådeplatsen för en av andra världskrigets mest bittra strider, trots att staden var obetydlig i planeringen inför sommaroffensiven 1942. Oljan i Kaukasus utgjorde det egentliga målet och tyskarnas 6. armé skulle avancera mot Stalingrad och, om möjligt, inta staden för att skapa ett gott flankskydd åt 1. pansararmén som skulle svepa ned mot Majkop och Groznyj. I Führerdirektiv 41, som reglerar offensiven, nämns knappt Stalingrad.

Fjärran från den ursprungliga planen samlade Paulus sina styrkor för ett nytt anfall den 14 oktober. Nu gällde det att slå ut det sovjetiska motståndet med en sista kraftsamling. Allt fler styrkor drogs från de svaga flankerna till själva Stalingrad för att fylla de uttunnade leden för ett anfall mot det norra industriområdet. Tre divisioner med pansarunderstöd anföll traktorfabriken, lyckades inta halva och omringa den andra halvan. Fem dagar senare stormades även Röda oktober- och barrikadfabrikerna. Det rapporterades att tyskarna till och med blev beskjutna inifrån de avstängda masugnarna.

Fortsatt sovjetiskt motstånd

Efter fyra dagars outtröttliga strider föll det mesta av det sönderskjutna industriområdet i tyska händer, men överallt fanns små sovjetiska motståndsfickor och prickskyttar. Den mest kända, i det som kallades Pavlovs hus, höll ut i ett gathus i över femtio dagar mot upprepade tyska anfall. Anfallen försvårades även av de allt tätare sovjetiska artilleriställningarna på den östra sidan av Volga som tämligen ohotade kunde beskjuta tyska anfallskoncentrationer i staden. Nattetid kompletterade beskjutningen stridspatrullerna och bidrog till att nöta ned de tyska soldaterna.

I början av november 1942 var nästan 90 procent av ruinerna som en gång varit Stalingrad under tysk kontroll. De splittrade sovjetiska försvararna uppgick till knappt 20 000 man och var nära slutet. Det tyska priset för detta var obeskrivligt och det avspeglades allt mer i den tyska fältposten från Stalingrad. Eftersom nästan alla tyska soldater dog är det den främsta källan för meniga tyska soldater. I dem framgår hur stämningen alltmer övergår från seger till hemlängtan och därefter uppgivenhet över striderna. De undrade hur de kunde haft oturen att hamna i ”detta helvete som djuren flyr från”.

Två sovjetiska soldater med en LPO-50 eldkastare (till höger). Dessa blev effektiva i de många närstrider som utkämpades i staden.

© Mary Evans/IBL Bildbyrå

Tyska desertörer

Anfallskraften var slut och allt fler tyska ställningar började kantas av stålnät så att sovjetiska handgranater inte kunde kastas in. Det allt kallare vädret signalerade att den vinter alla tyskar fruktade var på väg. Röda armén noterade att något tidigare otänkbart, tyska desertörer, började förekomma. Dessvärre, noterade NKVD, behövde de sovjetiska soldaterna utbildas för att inte skjuta dem. Rapporter förekom också om att tyskar blottade kroppsdelar ur sina värn för att såras och bli hemskickade. Den 9 november visade termometern minus 18 grader och isflaken på Volga blev allt större.

Samtidigt började även de sovjetiska krafterna och förstärkningarna att sina. De färska förband som skeppades över Volga möttes av en obeskrivlig syn. ”Från den här sidan ser det ut som allt brinner och man inte kan ta sig fram någonstans”, skrek en kommissarie till soldater som väntade på överskeppning, ”men hela regementen och divisionen vistas där och strider tappert. De behöver hjälp, de väntar på er”. Soldaterna fick också en liten folder där de viktigaste av Tjujkovs instruktioner sammanfattades, för de överlevande blev det sannolikt en hjälp.

Härdades snabbt vid fronten

Bara de fysiskt och mentalt starka klarade av de första dygnen. ”Det fanns tillfällen då dessa förstärkningar verkligen var ömkliga”, berättade en officer från inskeppningsområdet. ”De stod där på stranden och skakade av skräck och köld och fem eller tio eller tjugo av dem var redan dödade av tyska granater. Men det märkliga var att de som nådde frontlinjen mycket snabbt blev otroligt härdade soldater”.

Striderna i Stalingrad fortsatte i november och tyskarna gick till fortsatta anfall på ett flertal ställen. Ytterligare industribyggnader intogs och Tjujkovs trupper trängdes alltmer mot Volga. Dagarna efter den 9 november anlände inga båtar över Volga med förnödenheter och inga sårade kunde evakueras till den östra sidan. Tjujkov kunde inte förstå varför underhållssituationen förvärrades men började misstänka att något var i görningen.

I gryningen den 19 november fick han svaret när de slutkörda tyska och sovjetiska soldaterna hörde mullrande artillerield från en tidigare tyst sektor, nordväst. Det tyska anfallet mot Stalingrad var över, men för 6. arméns soldater hade prövningarna bara börjat. Den sovjetiska vinteroffensiven hade inletts.

Publicerad i Militär Historia 11/2012

Mer om slaget vid Stalingrad:

Operation Uranus: Röda armén slår tillbaka

Därför misslyckades Luftwaffes luftbro

Röda arméns politruker

General Paulus och 6. arméns undergång

Kanske är du intresserad av...

Läs också