Slaget vid Bzura: Dödsdömd polsk motoffensiv
Den 1 september 1939 startade andra världskriget med Hitlers invasion av Polen. När polackerna slog tillbaka över floden Bzura gick det inledningsvis bra. Men snart visade sig den tyska krigsmakten övermäktig och det hela slutade i katastrof.
Polskt kavalleri stormar fram i Sochaczew.
Den polska offensiven vid floden Bzura var den största operationen polackerna genomförde i september 1939. Två arméer – Poznań och Pomorze – deltog i motanfallet som leddes av general Tadeusz Kutrzeba. Målet var att bygga en ny försvarslinje bakom floden Wisła.
Armén Poznań, med Tadeusz Kutrzeba som befälhavare, hade dittills klarat sig från tyska angrepp och var intakt. Värre var det för förbanden i general Władysław Bortnowskis Pomorze-armé som redan under krigets första dagar utkämpat ett par tunga bataljer mot bland annat Heinz Guderians 19. motoriserade armékår.
Kutrzebas och Bortnowskis enheter kunde retirera åt sydost från de inledande striderna relativt ostörda, men förutsättningarna att lyckas med den tilltänkta reträttmanövern var föga gynnsamma. Tyska pansarstyrkor ur 10. armén hade ryckt fram mot Warszawa i rasande fart och den 7 september hade de cirka 6 mil kvar till staden. Inte nog med det, samtliga polska arméer trycktes obönhörligen bakåt.
Kutrzeba planerade motangrepp
Det polska högkvarterets plan var förvisso att fältförbanden skulle utkämpa fördröjande försvarsstrider men inte i det tempo som tvingades fram av tyskt avancemang. Men hastiga tyska framryckningar öppnade också upp för polska motangrepp, det gällde bara att upptäcka blottorna i tid och utnyttja dem.
En sådan öppning såg general Kutrzeba. Hans flygspaning hade noterat att tyska enheter ur 8. armén snart skulle operera i Poznań-arméns tilltänkta marschväg. Utsikten att behöva kämpa sig fram var en händelseutveckling som Kutrzeba ville undvika på grund av fiendens överlägsenhet. Bättre att ta initiativet och utföra en överraskande motoffensiv.
Hans plan att anfalla över floden Bzura norr om staden Łódź fick gehör men överbefälhavaren drog ut på beslutet vilket var föga klokt. Tyska förband hade redan ett försprång och det gällde att agera så fort som möjligt.
Mycket av slaget utspelade sig kring städerna Lowcz och Sochaczew vid floden Bzura väster om Warszawa.
Den tyska generalstaben var övertygad om att majoriteten av de polska förbanden i väster redan hade förflyttats till Warszawas försvar eller ännu längre österut. Polska anfall förväntades inte i den här sektorn.
Anfallet över Bzura
På andra sidan Bzura stod generalmajor Kurt von Briesens 30. infanteridivision ur 8. armén. Hans division hade sedan krigsutbrottet deltagit i förföljelsen av Łódź-armén. På morgonen den 9 september utfärdades nya order för 8. armén, som innebar att förbanden skulle rycka fram mot Łowicz och Wyszogród för att stänga av vägen till Warszawa för de polska trupper som eventuellt befann sig i området mellan floderna Bzura och Wisła.
von Briesens division hade dagen innan intagit försvarspositioner vid floden mellan orterna Uniejów, Łeczyca och Piątek, men linjerna var grovmaskiga och dåligt befästa. Det var här som Kutrzeba bestämt sig för att sätta in huvudstöten. Natten mellan den 8 och 9 september kom äntligen anfallsordern från överbefälhavaren i ett kodat radiomeddelande.
I första linjen hade Kutrzeba placerat tre infanteridivisioner och, som flankskydd, två kavalleribrigader. Anfallsstyrkan placerades under brigadgeneral Edmund Knoll-Kownacki. En avgörande svaghet var bristen på jakt- och bombplan, men tack vare koncentrationen av trupper och eldkraft uppnådde de lokal överlägsenhet.
Under offensivens fyra första dagar vann polska förband terräng och erövrade flera orter, bland andra Łęczyca, Piątek och Łowicz. von Briesens division hade drivits tillbaka cirka 2 mil och tillfogats avsevärda förluster såväl i manskap som materiel.
Tysk kniptångsmanöver
Men tyskarna insåg situationens allvar redan natten till den 10 september och valde att skicka förstärkningar till området. Överhuvudtaget betraktades inte det polska angreppet som allvarligt av tyska högre staber, snarare uppfattades situationen som fördelaktig. Om något så kunde man göra vissa justeringar i förbandens rörelser och ringa in de polska styrkorna.
Den 11 september sattes planen i verket och en snara kastades ut runt arméerna Poznań och Pomorze. Flygförband ur Luftflotte 4 skulle också engageras.
Bron över Bzura vid Sochaczew förstördes i striderna.
Kutrzeba gav order om reträtt
På kvällen den 12 september fattade Kutrzeba beslutet att avblåsa offensiven och ge order om reträtt. Det var inget lätt beslut. Soldaterna och befälen förstod inte varför man skulle ge upp dyrt erövrad mark. Men de hade inte information om hur läget i stort hade artat sig.
Hotet om inringning var överhängande och Kutrzeba ville undvika att dörren till Warszawa stängdes helt.
Offensiven skulle därmed ändra karaktär, från anfall till utbrytning. Säkrandet av en utväg skulle ske genom staden Sochaczew av Knoll-Knowackis anfallsstyrka samtidigt som tre infanteridivisioner ur armén Pomorze skulle täcka den manövern och slå mot Skierniewicze i sydostlig riktning.
Polackerna tar tillbaka Lowicz
Anfallet gick av stapeln enligt plan den 14 september och återigen togs tyskarna på sängen. Staden Łowicz hamnade i polska händer och förtrupperna förberedde sig på att fortsätta framryckningen mot skogarna nordväst om Skierniwicze.
Strax före lunchtid mottog dock Bortnowski en flygrapport om att tyska pansarkolonner synts till ett par mil väster om Warszawa. Han befarade att dessa styrkor skulle falla in i ryggen på hans förband som rörde sig mot Skierniewicze och gav därför order om ett tillbakadragande. Han kommunicerade sitt beslut med Kutrzeba.
Även om de polska befälhavarna saknade fullständig information om fiendens rörelser så hade rapporterna varit korrekta, tyska pansarförband var i full marsch västerut, mot Sochaczew.
För general Kutrzeba markerade det avbrutna angreppet mot Skierniewicze en vändpunkt. Det stod klart för honom att tyskarna hade fört fram pansarstyrkor för att fullborda inringningen. Under natten mellan den 14 och 15 september utarbetade han därför en ny plan.
Sista chansen nå Warszawa
Efter att Łowicz förlorats fanns inget annat alternativ än att avancera över Bzura genom staden Sochaczew, om de polska styrkorna skulle ha en realistisk möjlighet att nå huvudstaden. Att försvara brohuvudena, i Sochaczew och Brochów, var alltså avgörande.
Huvudanfallet skulle utgå den 16 september och involvera så många formationer som möjligt; annars skulle det aldrig gå att bana väg till Warszawa. Kutrzeba trodde att företaget hade relativt goda chanser att lyckas.
Tyska befälhavare hade inte instämt i den bedömningen. Motoriserade och mekaniserade tyska enheter var redan i aktion i det polska utbrytningsområdet och polska försvarslinjer ansattes ifrån i stort sett varenda riktning.
Tyska pansarenheter och bombplan blev för svårt motstånd för den polska armen. Här tyskt infanteri med en StuG III.
Tysk offensiv knäckte polska arméer
Knoll-Kownacki fick aldrig någon anfallsorder. Istället gick tyska pansarregementen till angrepp och snart fanns fienden på den västra sidan av floden.
Polska linjer söder om Sochaczew revs upp fullständigt. Tyska markförband angrep polackerna på båda sidor av Bzura nästföljande dag, parallellt med att polska enheter och brohuvuden bearbetades av Luftwaffe. Över 300 bomb- och Stukaplan anföll i vågor och släppte sina bomber, medan eskorterande jaktplan beströk flodövergångar med intensiv kulspruteeld.
Den dagen upphörde arméerna Poznań och Pomorze att fungera som intakta stridsformationer. Mindre avdelningar ur olika infanteridivisioner lyckades forcera floden och kämpa sig genom Kampinoskogen för att till sist nå Warszawa. Den 19 september kapitulerade de polska enheter som blivit kvar på fel strand.
Offensiven vid Bzura polsk katastrof
Offensiven vid Bzura började väl för den polska armén, men slutade i katastrof. De polska förlusterna var avsevärda och ungefär 100 000 soldater gick i tysk fångenskap. Totalt förlorade polackerna cirka 17 500 döda (inklusive tre generaler) och 21 000 sårade.
Ytterligare 6 000 döda och sårade drabbade de enheter som de efterföljande dagarna lyckades slå sig fram till Warszawa. Omkring 19 800 soldater och befäl ur de båda arméerna nådde huvudstaden.
Den tyska division som träffades hårdast, 30. infanteridivisionen, förlorade till slut inte fler än 1 600 i döda och sårade. Divisionen förlorade också närmare 2 000 i krigsfångar, men dessa kunde snart återföras till divisionen när Bzurafickan kapitulerade. Två andra tyska divisioner, 10. och 24., hade lägre förluster, ungefär 250 respektive 600 man.
Lyckades överraska tyskarna
Polackerna hade dock lyckats med en anmärkningsvärd uppgift: de överraskade tyskarna fullständigt. En tysk division hade pressats bakåt och tagit förluster. Men offensiven åstadkom inget momentum som kunde utnyttjas av andra förband eller andra frontavsnitt.
Inte heller tvingades tyskarna till tidsödande pareringar. Tvärtom. De polska infanterianfallen resulterade oftast i höga egna förluster eftersom de utfördes frontalt och på onödiga platser. Detta innebar att ju längre de polska förbanden hade fortsatt offensiven, desto snabbare skulle pendeln ha svängt till tysk fördel.
Kutrzebas avsikt med offensiven var aldrig att segra, utan att vinna tid och ökat manöverutrymme. På sätt och vis lyckades han bättre i tvekampen med den tyska krigsmakten än såväl franska som brittiska kollegor 1940.
Publicerad i Militär Historia 8/2016
