Tyska Panzerkampfwagen III under den första veckan av operation Barbarossa 1941.

© Scherl/SZ Photo/Ritzau Scanpix

Slaget vid Dubno-Brody 1941

Sammandrabbningen mellan 4000 tyska och sovjetiska stridsvagnar i västra Ukraina i juni 1941 blev historiens största pansarslag: slaget vid Dubno-Brody. Tyskarnas framstöt hejdades först av de bepansrade tunga sovjetiska vagnarna – tills Luftwaffe fick herraväldet i luften.

30 januari 2021 av Anders Fager

Striderna vid Dubno-Brody i slutet på juni 1941 anses numera vara det största pansarslaget i historien. Trots att över fyra tusen stridsvagnar var inblandade i några dagars strider var slaget okänt långt in på 1990-talet. Kioskvältaren Andra världskriget dag för dag från 1977 berättar bara att armégrupp Syd stötte på »hårdare motstånd» under slutet av juni. Det var först med John Ericksons The Road To Stalingrad som Sydvästfrontens operationer diskuterades i detalj, och Ericksons lärjunge David Glanz har sedan grävt vidare i historien.

Övertygad om tyskt angrepp

Sommaren 1941 såg den tysk-ryska gränsen mellan Pripjatträsken och Karpaterna ut som ett spegelvänt »S». I den södra bågen låg den före detta polska staden Lviv. I den norra var den lilla staden Sokal den östligaste punkten i Gerd von Rundstedts armégrupp Syds linje. 

Rundstedt hade order att anfalla från den »nordliga bågen» i riktning mot Kiev. Spjutspetsen i anfallet var Ewald von Kleists Panzergruppe 1. Norr om pansargruppen skulle den 6. armén rycka fram längs kanten på Pripjatträsken, och söder om den skulle 17. armén trycka den »södra bågen» bakåt mot Lviv.

På den sovjetiska sidan var Sydvästfronten utspridd snarare än grupperad. Befälhavaren general Mikhail Kirponos hade i flera veckor varit övertygad om att tyskarna tänkte gå till angrepp och försökt att gruppera sina förband för försvar. När han inte fick tillstånd hade han på eget initiativ börjat vidta förberedelser, men Stalin lär ha ringt upp honom och förklarat att »det inte kommer att bli krig».

Till sist fick Kirponos den 21 juni 1941 tillstånd att höja beredskapen. Han gav order om att Sydvästfronten skulle gå i ställning i försvarslinjen vid gränsen som kallades »Molotovlinjen». Enorma mängder trupper och materiel sattes i rörelse, trängdes på vägar och på järnvägsstationer, var i vägen och blandades samman. 

Började bryta Molotovlinjen 

Mobiliseringen avslöjade skoningslöst att det saknades utrustning och förråd, och att man inte övat på saker som plötsligt var nödvändiga. Ändå gjorde det knappa dygn Kirponos divisioner fick på sig skillnad. Man hann komma på marsch och i många fall komma i ställning – i motsats till styrkorna norr om Pripjatträsken.

I gryningen den 22 juni började armégrupp Syds infanteridivisioner att bryta igenom Molotovlinjen medan sovjetiska förband försökte besätta den. Striderna var hårdare än någon annanstans längs fronten denna morgon. Samtidigt anföll Luftwaffe de sovjetiska flygförbanden, men även här gjorde beredskapshöjningen skillnad. De närmaste dagarna bjöd Kirponos flygeskadrar förtvivlat motstånd, istället för att utplånas på marken.

Kleist ville bryta igenom både vid Sokal och vid Volodymyr-Volynskyj fyra mil längre norrut. Vid lunch hade det tyska infanteriet tagit Sokal och 11. pansardivisionen sattes in för att anfalla på djupet.

Sovjetiska T-26 stridsvagnar rullar mot fronten för att möta de tyska anfallarna den 22 juni 1941.

© Hulton Deutsch/Corbis/Getty

Bristande kommunikation

Kirponos hade två arméer i fronten. I norr, framför Kleists pansar, fanns 5. armén och utmed bågen runt Lviv låg den sjätte. Det tyska genombrottet slog längs gränsen mittemellan de två arméerna och gjorde det oklart vem som skulle ta itu med problemet. Samtidigt bröt det sovjetiska sambandet mellan regementen och divisioner ständigt samman. 

Det fanns för få radioapparater och än färre signalister. Kommunikationen mellan högre staber gick däremot via telefon och fungerade bättre. Generalerna kunde skälla på varandra, men inte få mycket mer uträttat. Dessutom kunde Stalin ringa och dela ut order över huvudet på Kirponos.

Ett belysande exempel var att vid Volodymyr-Volynskyj hade tyskarna mött rasande motstånd från den 87. skyttedivisionen. Men Kirponos hade ingen kontakt med sin division och visste inte vad som pågick, medan Kleist lät sina pansarförband vänta medan hans infanteri kämpade med de motsträviga försvararna.

Kontrollerade 3400 stridsvagnar

Kirponos förfogade över sex stora mekaniserade kårer med ungefär 3.400 stridsvagnar i området. Vid Lutsk, närmast rakt i vägen för Kleists tänkta anfall, stod 22. mekaniserade kåren med 710 vagnar (varav 30 T-34 och KV-1). Vid Lviv, sju mil söder om genombrottet, låg den 4. mekaniserade kåren med ytterligare 700 vagnar (av vilka 100 var T-34 och KV-1). 

Längre söderut, i Uman, fanns den enorma 8. mekaniserade kåren bestående av 900 vagnar (inklusive 170 T-34 och KV-1) – den ensam bestod av fler vagnar än hela Kleists pansargrupp. Öster om dessa befann sig 15. mekaniserade kårens 750 vagnar (med 130 T-34 och KV-1), om man så vill ännu en grupp. Slutligen låg de båda mindre kårerna, 9. och 19. mekaniserade, med 300 (inga T-34 eller KV-1) respektive 450 vagnar (endast fem T-34 och KV-1), dryga dussinet mil österut.

SLAGEN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN – I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Sammanfattningsvis stod 710 stridsvagnar i vägen för Kleists 720. Samtidigt hotade 1.900 vagnar hans södra flank och ytterligare 750 hans norra. Av dessa var 450 vagnar nya T-34 och KV-1, vars tjocka pansar de tyska 37 mm-kanonerna hade svårt att slå hål på. För att spetsa till matematiken ytterligare var bara två tredjedelar av Kleists vagnar Panzer III och IV med kanoner av större kaliber. 

Generalöverste Ewald von Kleist var chef för Panzergruppe 1.

Endast Panzer III var beväpnad med 50 mm-kanoner som hade en reell chans mot T-34. Resten av hans vagnpark var föråldrade lätta vagnar. Dessutom höll Kleist en av sina divisioner i reserv och 140 av hans stridsvagnar sattes in först runt månadsskiftet. Kirponos hade å andra sidan närmare 1.000 vagnar därutöver utspridda i mindre reserver.

Stalins order var orealiserbar

Kirponos fick klart för sig att hans front var genombruten vid Sokal och antog korrekt att detta var det tyska huvudanfallet. Vid femtiden gav han 15. och 4. mekaniserade kårerna order att anfalla mot genombrottet. Även 8. mekaniserade kåren längre söderut fick samma order. Förbanden hade tidigare fått ungefär samma order av 6. arméns chef, något som skulle skapa många missförstånd de kommande dagarna.

Framåt kvällen hade Stalin hämtat sig från chocken av att bli angripen och beordrade utan några som helst hänsyn till verkligheten en motoffensiv. »Direktiv nummer 3» gav Sydvästfronten order att omringa och slå de tyska arméerna framför sig och sedan avancera mot Lublin. 

Det hela fick ta två dagar. Kirponos svarade Stalin att han behövde mer tid. Det skulle ta veckor innan Stalin förstod vidden av de sovjetiska förlusterna under krigets första dagar, och över ett år innan han slutade att i tid och otid beordra anfall.

Vid midnatt anlände Stalins sändebud general Zjukov till Kirponos högkvarter och insåg efter en stunds hetsiga diskussioner att Stalins plan var ogenomförbar. Zjukov godkände Kirponos plan, och begav sig ut i natten för att hitta 8. mekaniserade kåren.

Zjukovs flängande var effektivt i det tröga sovjetiska systemet. Så hade han gjort när han segrade över japanerna vid Chalchin-Gol. Han var överallt, inspekterade, beordrade och hotade. De närmaste dagarna var han ständigt i rörelse för att få Kirponos plan att fungera.

Tyskarna drabbades av panik

Nästa dag fortsatte Kleists anfall utan att uppnå ett klart genombrott. I gryningen drabbade 11. pansardivisionens tät samman med delar av 4. mekaniserade kåren i vad som skulle bli en för slaget typisk strid. De sovjetiska vagnarna anföll, dödsföraktande och utan understöd. En kort stund utbröt panik bland tyskarna när man insåg att T-34- och KV-1-vagnarna verkade osårbara. 

Men tyskarna hämtade sig snabbt och medan de sovjetiska vagnarna slogs ut av flyg, artilleri eller infanteri jagade de tyska stridsvagnarna efter fiendens »mjukare delar». Angreppet vittrade sönder i enskilda vagnar som sköt mot allt som kom i deras väg – tills de slogs ut, tappade modet eller fick slut på granater. 

Tyskt infanteri söker skydd runt en Panzer III i strid mot Röda armén 1941. Bilden publicerades med namnet »Armén i den stortyska frihetskampen» av Propagandakompanie.

© PhotoQuest/Getty

Ett av många sovjetiska problem var att förbanden »marscherade sönder sig» på väg till fronten. Hos de mekaniserade kårerna kom först stridsvagnarna, följda av artilleri draget av lastbilar, och sedan infanteriet till fots. Till sist anlände artilleriet som drogs av traktorer. Hela enheter körde vilse eller blev stående på vägen. 

Halvvägs till Kiev roffade 9. mekaniserade kåren åt sig 200 lastbilar från en distriktreserv för att ens kunna flytta sitt infanteri. Det som dagen innan på pappret varit runt 3.400 stridsvagnar eroderade snabbt bort. Av 8. mekaniserade kårens 900 vagnar saknades redan 150.

Sovjetiskt angrepp blev fiasko

På kvällen hade det sydliga tyska genombrottet trängt in dryga sex mil på sovjetisk mark. Tyskarna bröt nu även igenom vid Volodymyr-Volynskyj och Kleist lät två nya pansardivisioner rycka österut.

Den 24 fortsatte det tyska angreppet längs med två stråk, medan den 6. armén söder om genombrottet försökte täcka en allt längre front bakom sin egen flank. Den 5. armén lyckades inte ens med det. Ett fyra mil brett hål gapade nu mellan de sovjetiska arméerna. Den 22. mekaniserade kåren som befann sig mitt i hålet och som hade ägnat två dagar åt att vänta på sitt artilleri, gavs nu order att stoppa Kleists norra genombrott. Angreppet blev ett fullständigt fiasko. 

Kårchefen saknade plötsligt halva sin styrka, över 300 vagnar var försvunna. Till sist skickade han 50 vagnar att möta tyska 13. och 14. pansardivisionernas 300. På kvällen hade han stupat och på vägarna mot Lutsk passerade tyska stridsvagnar rader av övergivna sovjetiska diton. Som förband hade 22. kåren kollapsat, även om dess underavdelningar fortfarande bjöd motstånd.

Den 25 juni rullade 11. tyska pansardivisionen in i Dubno, 105 kilometer från gränsen och timmar före divisionen Kirponos skickat för att hålla staden. Bakom följde den 16. pansardivisionen och skyddade framryckningens flank. Samtidigt var Kleists norra tät på väg mot Lutsk genom horder av flyende som kom i vägen för sovjetiska motanfall. På kvällen hade man fått fotfäste i staden. Samma eftermiddag konstaterade chefen för 8. mekaniserade kåren att han var framme i utgångsläge för att anfalla tyskarnas södra flank. 

Vid krigsutbrottet var Mikhail Kirponos generalöverste och chef för Sydvästfronten, den front som vållade tyskarna störst problem i slutet på juni. Kirponos dödades av splitter under inringningen av Kiev den 20 september 1941.

Stöddes av flyg och artilleri

Men han hade mist halva sin styrka och hade fått tre olika order om hur han skulle anfalla. Samtidigt stod det klart att 4. mekaniserade kåren som skulle angripa jämte 8. och 15. kårerna hade satts in längre söderut där den tyska 17. armén tryckte på mot Lviv.

Efter fyra dagars brutal »träning på jobbet» inleddes de sovjetiska motanfallen på allvar. Kirponos slägga, de 8. och 15. mekaniserade kårerna, anföll från söder och träffade 16. pansardivisionen i krönet på det södra genombrottet. De tunga sovjetiska stridsvagnarna var återigen omöjliga att stoppa och hade denna gång understöd av både flyg och artilleri. 

16. pansardivisionen tog stora förluster, trycktes tillbaka och blottade ryggen på 11. pansardivisionen, som ryckt vidare österut från Dubno. I samma veva anföll 9. och 19. mekaniserade kårerna och mötte Kleists norra tät. De sovjetiska kårerna, som hade få moderna vagnar, drevs sakta bakåt.

Under natten lyckades de sovjetiska pansarförbanden med två komplicerade manövrar. Den 19. mekaniserade kåren drog sig tillbaka för att från norr koncentrera sig mot tomrummet bakom 11. pansardivisionen. Samtidigt lösgjorde sig även 8. mekaniserade kåren skickligt och siktade in sig på samma tomrum från söder. 

Enda gången i historien T-35 kom i strid

Det blev allt tydligare att det skiljde i vilken utsträckning sovjetiska förband »pallade trycket». Vissa fortsatte att fungera som enheter medan andra som 22. eller 4. mekaniserade föll isär i herrelösa delar. Det berodde mycket på cheferna: exempelvis Rjabysjev, som ledde 8. mekaniserade, skulle leda anfall hela kriget och inte sluta anfalla förrän han stötte på britter i Wismar.

Den 27 juni slöts norr om Pripjatträsken den väldiga Minskfickan och fångade 350.000 soldater och 4.500 stridsvagnar. Söder om träsken beskrev von Rundstedt samtidigt situationen som »allvarlig». I gryningen hade 200 tunga stridsvagnar ur 8. mekaniserade kåren anfallit 11. pansardivisionens rygg, och jagat trosskuskar och artillerister framför sig. 

Det var ett kraftfullt anfall och troligen enda gången i historien de jättelika T-35 kom i strid. De sovjetiska vagnarna kom fram till Dubno som försvarades av hoprafsade tyska enheter. Samtidigt, längre västerut, anföll 15. mekaniserade kåren mot tyskt infanteri som skyndade fram för att skydda den långa tyska flanken. Det var hårda strider som inte ledde någonstans och tyskarna började driva tillbaka de sovjetiska förbanden. 

Övergivna T-26 och T-35 i Dubno, juni 1941.

Följande dag utkämpades allt mer kaotiska strider. Bägge sidors flyg jagade över slagfältet och skilde inte alltid på vän och fiende. Den tyska 11. pansardivisionen var avskuren och kunde inte så mycket mer än att försvara sig. Det fanns här en chans för Kirponos stridsvagnsförband att krossa den tyska täten, men snabbt marscherande tyskt infanteri trängde allt djupare in bakom 8. mekaniserade kåren (som anfallit in i 11. pansardivisionens rygg och som nu i sin tur angreps i ryggen). 

Tyskarna fyllde på med infanteri

Medan tyskarna fyllde på med nya förband stod sovjetiska reserver som den 37. skyttekåren stilla en bit ifrån striderna och inväntade order som aldrig kom. I nordöst slog de sovjetiska 9. och 19. mekaniserade kårerna ut nya, mindre anfall, men drevs sakta bakåt. Framåt eftermiddagen anföll 15. mekaniserade kåren med närmare 200 BT-7 vagnar. Men istället för att hjälpa den allt mer pressade 8. mekaniserade kåren slogs anfallet ut mot väl förberett tyskt infanteri längre västerut.

Under den 29 juni lyckades tyskarna hålla en sammanhängande front och fyllde på med allt mer infanteri. Striderna i luften var så gott som avgjorda och tyskarna fick mer och mer flygunderstöd. 11. pansardivisionen undsattes utan dramatik, samtidig som 15. mekaniserade kårens högkvarter slogs ut av ett flyganfall. Därefter hade kåren totalt två radioapparater kvar.

I 8. mekaniserade kåren tog allt bränsle slut och tjogtals moderna vagnar blev stående. De hade gjort allt som kunde begäras av dem. I norr sägs det att 9. mekaniserade kårens befälhavare Rokossovskij vägrade att anfalla igen för att han inte hade några stridsvagnar kvar att anfalla med. 19. kåren bredvid honom hade 30 vagnar kvar av sina 450.

Sovjetiska stridsvagnssoldaterna retirerade till fots

Natten mellan den 29 och 30 föll Lviv i ett kaos av hämnd och etnisk rensning. Den sovjetiska 6. armén retirerade för att inte bli inringad. Runt Dubno ebbade striderna ut. De kvarvarande sovjetiska stridsvagnssoldaterna vid Dubno lät spränga sina sista vagnar och retirera till fots. 

Vissa av dem nådde fram till egna förband först en månad senare. Tyskarna bärgade och reparerade sina stridsvagnar, medan det knappt fanns några soldater kvar som kunde reparera vagnar på den sovjetiska sidan. Fick en vagn ett minsta fel blev den stående och gick förlorad.

En stridsvagnskolonn från 11. tyska pansardivisionen rundar en utslagen sovjetisk BT-7 på ukrainska landsvägar på sensommaren 1941.

© Ullstein/Getty

Den 30 juni godkände Stalin att Kirponos drog tillbaka Sydvästfronten till den gamla gränsen. Men det fanns få stridsvagnar kvar att dra ut ur striderna. De flesta enheter hade förlorat mer än tre fjärdedelar av sina vagnar. Det tyska flygvapnet jagade skoningslöst efter de retirerande förbanden.

Slagets sista akt var en fars. Den 1 juli hittade över tvåhundra vagnar från 22. mekaniserade kåren ut ur det träsk de stått fastkörda i senaste veckan och sattes genast in i ett anfall mot Kleists norra flank. Som i en repris träffade man en öppen flank och jagade tyska trossforor tills Luftwaffe föll över kolonnerna av stridsvagnar. Slaget var över.

Hårdaste striderna under Barbarossas inledning

Sydvästfronten fick tillstånd att dra sig tillbaka till det som kallades Stalinlinjen, med tyskarna hack i häl. Den 5 juli bröt de igenom försvarslinjen och ringade på ett par veckor in södra halvan av Sydvästfronten vid Uman. 

Etthundratusen sovjetiska soldater stupade och lika många togs till fånga. Armégrupp Syds framryckning stannade sedan av några veckor innan de inledde anfallet som i september omfattade Kiev i historiens största inringningsslag. Totalt hamnade över 600.000 sovjetiska soldater i krigsfångenskap.

Effekterna av striderna kring Dubno-Brody är i efterhand svåra att uppskatta. Det var utan tvivel de hårdaste striderna under Barbarossas inledning. Men även om Kleists förband mörbultades kunde de fortsätta mot Kiev. Pansargruppen förlorade uppemot 200 vagnar varav hälften kunde repareras. Sydvästfronten förlorade över 3.000 vagnar. Samtidigt förlorade ryssarna över 1.500 maskiner i flygkriget, medan tyskarnas förluster var under 100.

General Rokossovskij fick revansch

Det fanns många lärdomar. Chocken för tyskarna var givetvis att de moderna sovjetiska stridsvagnarna var svåra att slå ut med de pansarvärnsvapen man förfogade över. Samtidigt gjorde den sovjetiska oförmågan att få med infanteri och artilleri i de stora pansaranfallen att deras överlägsna vagnar ändå gick att slå ut. 

De svårledda sovjetiska pansardivisionerna som satts upp föregående år byggdes aldrig upp igen efter katastroferna i juni. Istället utvecklade man betydligt mindre, smidigare och mer lättledda mekaniserade kårer. 

En av de ledande i utvecklingen var general Rokossovskij som fört 9. kåren vid Dubno-Brody. Han fick sin revansch på segrarna från Dubno-Brody när han i november 1942 ledde det stora anfall som ringade in 1. pansargruppen i Stalingrad.

Publicerad i Militär Historia 5/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också