Slagskeppens sista strider

De tunga artillerifartygen – först seglande, sedan ångdrivna och slutligen också bepansrade kolosser – dominerade sjökriget under närmare 400 år. Under andra världskriget utspelades de sista dramatiska striderna mellan dessa havens giganter.

Sex länder var inblandade i de sju strider mellan slagskepp som utkämpades på öppet vatten på Atlanten, Medelhavet och Stilla havet under åren 1940–44.

När den sista salvan dånade ut i mörkret över Surigaosundet den 25 oktober 1944 markerade den slutet på den månghundraåriga era i sjökrigshistorien som dominerats av slagskeppen och deras karaktäristiska stridslinjetaktik. För att citera sjökrigshistorikern Morison:

Man kan se alla berömda sjökrigares vålnader, från Raleigh till Jellicoe, i stram givakt när stridslinjen gick in i glömskan tillsammans med den grekiska falangen, den spanska fyrkantsformationen, den brittiska långbågen och galärtaktiken från Salamis och Lepanto.

Slagskepp har visserligen figurerat i olika konflikter sedan andra världskriget – senast i Kuwaitkriget 1990–91 – men i samtliga fall enbart för kustbeskjutning eller som plattform för kryssningsrobotar.

De sista slagskeppen avrustades 1991–92, även om ett av dem, USS Missouri, formellt kvarstod i tjänst till 1996.

1. Snöfylld strid inför Narvik-landstigning

Brittiska Renown mot tyska Scharnhorst och Gneisenau i Norska havet den 9 april 1940.

Den 5 april 1940 larmades brittiska Home Fleet och gick till sjöss med flera av sina förband. Vädret var dåligt med hög sjö. Indikationer fanns på omfattande tyska flottföretag mot Norge.

Tidigt på morgonen den 9 april siktade slagkryssaren Renown – av moderniserad första världskrigsmodell – slagskeppen Scharnhorst och Gneisenau. Eld öppnades och båda sidor fick snart in träffar. Gneisenaus eldledning slogs ut men Renown fick endast mindre skador av blindgångare. De tyska fartygen valde då att lösgöra sig, vilket ledde till en flera timmar lång förföljelsestrid i snöbyar och hög sjö.

Efterhand drog de tyska fartygen ifrån, men Gneisenau hade fått inkassera ytterligare två träffar, varav en slog ut A-tornet.

Operationen var tänkt som en avledningsmanöver för den tyska landstigningen i Narvik samma morgon. Britterna lät sig dock inte luras.

2. Italienska långskott mot Warspite

Brittiska Warspite mot italienska Giulio Cesare vid Punta Stilo den 9 juli 1940.

När Italien förklarade krig mot Storbritannien i början på juni 1940 organiserade båda sidor förstärkningskonvojer över Medelhavet. I deras eskortstyrkor ingick inte sällan slagskepp och på eftermiddagen den 9 juli 1940 uppstod kontakt mellan ett brittiskt och två italienska fartyg, strax söder om den italienska »stövelklacken».

När striden inleddes låg Warspite flera kilometer norr om sin styrka och fick ensam ta sig an Giulio Cesare och Conte di Cavour. De italienska artilleriofficerarna hade emellertid fått lära sig att aldrig skjuta med två olika fartyg på samma mål, eftersom detta kunde förvirra nedslagsobservationerna. Därför förblev Cavours kanoner tysta och striden blev en duell mellan Cesare och Warspite på nära maximal skottvidd, cirka 24 kilometer.

Båda fartygen fick in träffar på varandra, vilket är rekord för träff på långa stridsavstånd. Cesares fart gick ner och britterna fick ett övertag, som de dock inte utnyttjade. Warspite fick vänta på sina långsammare kolleger och striden ebbade ut när italienarna drog sig undan.

3. Bjässen Hood sänktes med fullträff

Brittiska Hood och Prince of Wales mot tyska Bismarck i Danmarkssundet den 24 maj 1941.

Denna korta men dramatiska strid mellan slagskepp är nog andra världskrigets mest berömda. Bismarck och den tunga kryssaren Prinz Eugen hade kommit ut i Atlanten via sundet mellan Island och Grönland när de tidigt på morgonen siktades av de brittiska slagskeppen.

Striden inleddes på cirka 23 kilometers avstånd. Den tyska elden koncentrerades mot Hood och låg snabbt rätt. Lika bra sköt Prince of Wales som träffade Bismarck två gånger inom några minuter.

I den femte salvan lyckades emellertid Bismarck få in en träff på Hood med sitt 38 cm artilleri som fick ammunitionsdurkarna att explodera så att fartyget bröts på mitten. Med i djupet följde 1 415 man – endast tre ur besättningen överlevde.

Tyskarna koncentrerade nu sin eld mot Prince of Wales, som träffades sju gånger. Det brittiska fartyget hade dessutom stora besvär med många eldavbrott på sitt huvudartilleri. Trots detta träffades Bismarck ytterligare en gång. När det brittiska slagskeppet började dra sig ur den något ojämna striden valde den tyske amiralen att inte förfölja.

4. Bismarck träffades 400 gånger

Brittiska King George V och Rodney mot tyska Bismarck i Nordatlanten den 27 maj 1941.

Under Bismarcks strid mot Hood och Prince of Wales skadades hon av tre 35 cm granater, vilket tvingade henne att söka sig mot fransk hamn. Brittiska fartyg som försökt skugga det tyska slagskeppet tappade kontakten, och Bismarck återfanns först efter två dygn av brittisk flygspaning.

Torpedplan från brittiska hangarfartyg lyckades sedan vid två olika anfall i rykande storm få in totalt tre träffar på det tyska slagskeppet där en av dem låste rodren. Trots förtvivlade försök att avhjälpa problemet förblev Bismarck manöveroduglig. I mörkret samlades brittiska krigsfartyg runt henne likt vargar kring ett sårat byte.

I morgondiset den 27 maj öppnade de brittiska slagskeppen King George V och Rodney eld mot det tyska slagskeppet på förhållandevis nära håll. Av okända skäl var Bismarcks svarseld spasmodisk och illa riktad även innan de brittiska granaterna snart slog ut huvudeldledningen och de båda främre kanontornen.

Efter ett par timmars beskjutning, under vilken Bismarck träffades av omkring 400 tunga granater, var hon ett brinnande vrak, som ändå fortfarande flöt. Först sedan besättningen själv sprängt hål i fartygsbottnen började hon sjunka, något som påskyndades av brittiska torpeder. Av en besättning om cirka 2 100 man räddades endast 115.

Förlusten av Hood var hämnad. Notabelt var dock att utan torpedplanens insats hade Bismarck undkommit.

5. Kirishima sjönk vid Salomonöarna

Amerikanska Washington och South Dakota mot japanska Kirishima vid Salomonöarna den 15 november 1942.

Under de utdragna striderna om ön Guadalcanal i Stilla havet nordost om Australien använde japanerna några gånger slagskepp för att nattetid bombardera amerikanska ställningar på ön och skydda nattliga underhållskonvojer.

Vid en sådan operation möttes det japanska slagskeppet Kirishima (egentligen en moderniserad slagkryssare av första världskrigsmodell) av de moderna Washington och South Dakota. I den strid som följde fick det sistnämnda fartyget omfattande skador av den japanska artillerielden. Bland annat slogs eldledningen och radarsystemet på South Dakota ut.

Washington kunde emellertid därefter avgöra striden genom att på relativt kort avstånd träffa Kirishima med minst nio 40 cm och ett fyrtiotal 12 cm granater. Det japanska slagskeppet fick så svåra skador att hon sjönk efter några timmar.

Japanerna riskerade därefter aldrig mera sina slagfartyg i striderna om Guadalcanal.

6. Scharnhorsts sista strid

Brittiska Duke of York mot tyska Scharnhorst i Norra Ishavet den 26 december 1943.

Annandag jul 1943 lämnade Scharnhorst sin hamn i Nordnorge för att försöka angripa en allierad konvoj på väg till Murmansk. Den skyddades av bland annat en grupp brittiska kryssare och dessutom på avstånd av slagskeppet Duke of York. Tyskarna misslyckades med att hitta konvojen i det dåliga vädret och vintermörkret.

Däremot upptäcktes Scharnhorst av de brittiska kryssarna som i en kort eldstrid hade turen att skjuta bort hennes förliga spaningsradarantenn.

Halvblind fortsatte det tyska slagskeppet att under flera timmar leta efter konvojen, skuggad med radar av brittiska kryssare. Duke of York hann därmed avskära Scharnhorst när hon vänt söderut för att gå mot sin bas.

I den artilleristrid som följde var det tyska fartyget på väg att undkomma när hon träffades i ett pannrum av en 35 cm granat. Därmed var Scharnhorsts öde beseglat och hon sänktes inom några timmar av minst elva torpeder från brittiska jagare och kryssare.

Omkring 1 900 tyska sjömän omkom under striden och i det iskalla vattnet – bara 39 räddades.

7. Amerikansk seger i sista slagskeppsstriden

Sex amerikanska slagskepp mot två japanska i Surigaosundet 24–25 oktober 1944.

Natten mot den 25 oktober 1944 försökte en japansk flottstyrka med bland annat de äldre slagskeppen Fuso och Yamashiro nå fram till den amerikanska invasionsflotta som höll på att urlasta efter en framgångsrik inledande landstigning på ön Leyte i Filippinerna. De amerikanska transportfartygen skyddades av en stor flottstyrka med slagskepp, kryssare, jagare och motortorpedbåtar.

Det japanska förbandet fick löpa gatlopp fram till Surigaosundet som i norr mynnar ut mot Leytebukten där transportflottan låg. Efter att ha träffats av flera amerikanska jagartorpeder som sänkte slagskeppet Fuso stötte de återstående japanska fartygen på en stridslinje bestående av sex amerikanska slagskepp, som till råga på allt korsade deras »T» och kunde skjuta bredsidor mot dem.

I en kort men intensiv artilleristrid sänktes det andra japanska slagskeppet, Yamashiro. De amerikanska förlusterna var obetydliga och berodde i huvudsak på vådabeskjutning av en egen jagare.

Publicerad i Militär Historia 7/2017