Supermarine Spitfire – brittiskt underverk

På 5 500 meters höjd över Engelska kanalen styrde det tyska flygaresset Werner Mölders sin Messerschmitt Bf 109 i position bakom en Spitfire. Det var den 28 juli 1940, och Mölders var ute på sitt första uppdrag under slaget om Storbritannien. Han hade just vunnit sin fyrtionde luftseger och räknade nu nästan in nummer 41 innan han ens börjat skjuta.

Men i nästa sekund var Spitfireplanet borta! Piloten, fänrik »Terry» Webster, gjorde en överrumplande snäv sväng och satt innan Mölders visste ordet av det bakom tysken.

»Det smattrade våldsamt i maskinen», berättade Mölders. »Kylaren och bränsletanken var sönderskjutna, och för mig återstod ingenting annat än att ge mig av i full fart.»

I det ögonblicket störtade sig en grågrönfläckig Messerschmitt Bf 109 med vrålande motor ned i position bakom Websters Spitfire. Men just som piloten tog upp sin maskin och tryckte ned avfyrningsknapparna, sköt Webster sitt gasreglage över spärren. Med hjälp av Spitfireplanets möjlighet att kortvarigt öka toppfarten med 40–50 km/h undkom han sin förföljare.

Mölders träffad av splitter

Även Mölders kom undan och styrde tillbaka mot sitt flygfält. »Som tur var höll motorn till franska kusten», berättade han. »Först då började den krångla. När jag sedan skulle landa, ville inte landningsstället fällas ut. Det fick bli en buklandning istället. När jag klättrade ut ur planet, var mina ben underligt svaga, och vid närmare betraktande upptäckte jag stora blodfläckar. Läkarundersökningen konstaterade tre splitter i låret, ett i knäet och ett i vänster fot. I stridens hetta hade jag inte märkt något av dessa sår.»

Det Webster gjort i denna strid var att utnyttja Spitfireplanets två stora fördelar – dess vändbarhet och dess förmåga att under korta stunder öka farten så att det kunde flyga ifrån sina fiender.

Spitfire jämbördig med Bf 109

Det finns nog inget flygplan under andra världskriget som är lika välkänt och legendariskt som den brittiska Supermarine Spitfire. Inte utan anledning har den kallats »det brittiska undret». När andra världskriget bröt ut 1939 betraktades tyskarnas Messerschmitt Bf 109 och Messerschmitt Bf 110 som världens bästa jaktflygplan, vilket de helt säkert också var. Britternas Hurricane var mycket långsammare och sämre beväpnad.

Men britterna hade en uppstickare – den pigga lilla Spitfire med sina elliptiska vingar och eleganta former. Efter diverse förbättringar visade det sig att Spitfire var absolut jämbördig med båda Messerschmitt-jaktplanen. För detta kunde britterna tacka R J Mitchell, chefsingenjör hos flygplanstillverkaren Supermarine (som köpts upp av Vickers 1928). Även om flera personer deltagit i utvecklingen av Spitfire, var det Mitchells genialitet som var avgörande.

Med Spitfire hade britterna ett toppmodernt flygplan som i olika versioner skulle tjänstgöra under hela kriget och en bra bit in på 1950-talet.

Avgörande i slaget om Storbritannien

Spitfire är framför allt förknippat med slaget om Storbritannien sommaren och hösten 1940, då britterna stod ensamma mot Tyskland och deras jaktpiloter gav Luftwaffe storstryk. Även om merparten av det brittiska jaktflyget fortfarande bestod av gamla Hurricane-plan, visar de bättre resultaten hos Spitfire att man kan ifrågasätta om Storbritannien hade klarat sig utan sin »Spit».

Det är denna storstilade och helt avgörande seger som gett upphov till myten om Spitfire. För faktum är att det i stor utsträckning är fråga om en myt.

Under slaget om Storbritannien sköt Spitfire-piloterna ned i genomsnitt 1,4 tyska flygplan på varje egen förlust. Men många av dessa var bombplan, som inte hade mycket till chans mot jaktplan. I rena möten med tyska jaktflygplan var det ofta Spitfire som drog det kortaste strået.

Detta är en historia som sällan berättas, men det tyska jaktflygets överlägsenhet hade två viktiga förklaringar: Tyskarna hade mer erfarna piloter, och de använde en överlägsen taktik genom att operera i rotar istället för britternas formationer på tre flyg, som ofta resulterade i att ett flög ensamt. Luftwaffes nederlag i slaget om Storbritannien berodde främst på att de inte hade tillräckligt många Messerschmitt Bf 110, som hade en tillräcklig flygsträcka.

Flygoffensiven över Frankrike

Det avgörande var dock inte att tyskarna inte lyckades besegra britterna, men när dessa omedelbart efteråt inledde ett »omvänt slaget om Storbritannien» genom en flygoffensiv mot det tyskockuperade Frankrike, blev även förhållandena de omvända.

I flygoperationer som inte stod de tyska insatserna över England 1940 efter, tillfogades britterna ett svidande nederlag under 1941. Trots att merparten av det brittiska jaktflyget nu utrustats med Spitfire, av den bättre versionen Mark V, kostade det dem en förlust av 849 jaktplan under 1941. Själva lyckades Spitfire-piloterna inte skjuta ned fler än ungefär 150 tyska jaktplan.

Nu berodde det även på att tyskarna tagit fram ett nytt jaktflygplan, Focke-Wulf 190, som totalt utklassade Spitfire Mk V. På grund av höga förluster tvingades britterna avbryta sin flygoffensiv över Frankrike i november 1941.

När flygoffensiven återupptogs igen i mars 1942, blev förlusterna återigen så höga att man snart tvingades att avbryta igen. Det var först när en ny och förbättrad Spitfire-version, Mark IX, togs i bruk på sommaren 1942 som britterna åter fick ett jaktplan som kunde mäta sig med tyskarnas bästa maskiner. Ändå gick tre Spitfire förlorade på varje tyskt jaktplan som de lyckades skjuta ned över Frankrike under 1942.

För få Spitfire IX

En viktig anledning till detta var att den råvarufattiga brittiska industrin inte lyckades tillverka Spitfire IX i sådan takt att den helt kunde ersätta Spitfire V förrän efter två och ett halvt år! Under tiden tvingades många piloter i det brittiska flygvapnet att flyga den alltmer ålderdomliga och underlägsna Spitfire V mot erfarna Luftwaffeflygare i allt bättre flygplan.

Man får förmoda att den tyske jaktflygaren kapten Robert »Bazi» Weiss från jakteskader JG 54 kammade hem två ganska enkla luftsegrar i sin luftstrid över Normandie den 23 juni 1944. Han flög själv en Focke-Wulf 190, och de båda Spitfire han sköt ned var av den gamla modellen Mark V. Faktum är att Weiss hade mött Spitfire V ända sedan han började flyga som jaktpilot i januari 1941. Då hade han knappast trott att han skulle möta dessa gamla »rishögar» tre år senare, när han vann sina 107:e och 108:e luftsegrar. För en av de brittiska piloterna som han sköt ned, löjtnant Arthur Griffiths, var det andra gången på tio dagar som han blev nedskjuten i en Spitfire V. Han hade dock turen att överleva vid båda tillfällena.

Faktum är att i januari 1943 fanns det bara tio divisioner med Spitfire IX i England, mot trettioen med Spitfire V. Ännu i slutet av 1943 fanns det sexton divisioner Spitfire V, och under invasionen av Normandie hade minst tretton divisioner fortfarande gamla Spitfire V. Många av dem flögs av frivilliga piloter från andra länder, exempelvis 234. divisionen som hade nio danska flygare.

Spitfire chockade över Malta

Vid sidan av slaget om Storbritannien presterade Spitfire som bäst underluftslaget om Malta, där insatsen av Spitfireplan på våren 1942 fullkomligt chockade motståndarna. Inom loppet av några månader hade Spitfire-piloterna skjutit ned så många plan för tyskarna och italienarna att dessa tvingades ställa in sin flygoffensiv mot Malta. Därigenom kunde den brittiska flottan åter börja operera från ön och skära av underhållet över Medelhavet till den tyska Afrikakåren. Detta blev i sin tur avgörande för Montgomerys seger vid el-Alamein samma höst.

I händerna på riktigt erfarna piloter – som på Malta – var Spitfire utan tvekan ett av andra världskrigets bästa stridsflygplan. Det tragiska för Spitfire-piloterna var att de framför allt ställdes mot krigets mest erfarna flygare – de tyska och de japanska. Det mest framträdande exemplet på detta är luftstriderna över Darwin i Australien under 1943, då japanska piloter i Zero-jaktplan sköt ned 38 australiensiska Spitfire V mot endast tre egna förluster, trots att deras egna maskiner var 60 km/h långsammare än »Spitten».

Strider mot oerfarna tyskar

Det var först under 1944 och 1945, när en stor del av de tyska essen stupat i frontalanfall mot stora formationer av amerikanska Flygande fästningar som Spitfire verkligen lyckades hävda sig mot tyskarnas jaktflyg. Ingenting illustrerar detta bättre än händelserna den 29 december 1944, då upprepade sammandrabbningar med brittiskt jaktflyg kostade JG 54 en förlust av 20 Focke-Wulf 190 och 13 piloter, inklusive flottiljchefen »Bazi» Weiss.

Under en av dessa luftstrider sköt den kanadensiske Spitfire IX-piloten Richard Audet ned fem 190:or, varav fyra på bara två minuter. Det var det bästa resultatet någon Spitfire-pilot åstadkom i en och samma luftstrid under hela kriget.

Weiss föll senare offer för Spitfire IX-piloten Karl Haanes från den norska 331. divisionen. En annan norrman i det förbandet, kapten Helmer Grundt-Spang, sköt ned tre Bf 109:or på raken under ett annat uppdrag den dagen.

Men framgångarna under det sista krigsåret räckte inte till för att Spitfire skulle komma upp i fler förstörda fiendeflygplan än de egna förlusterna. Mellan 1939 och 1945 förlorade det brittiska jaktkommandot omkring 6 000 flygplan, varav de flesta var Spitfire. I gengäld gjorde piloterna anspråk på 5 000 nedskjutningar, varav endast drygt hälften motsvarade verkligen nedskjutna tyska flygplan.

Publicerad i Militär Historia 2/2020