Svensk stred för Tyskland – sa nej till SS
Nils Rosén från Stockholm var frivillig vid de tyska pansartrupperna. 1944 avancerade han till kompanichef i PanzerRegiment 6 på östfronten. Lennart Westberg träffade Rosén innan han gick bort 2009.
Nils Rosén i tornet på en Panzer IV/H nära staden Zjytomyr i Ukraina i januari 1944.
"Jag beordrades till östfronten via Poltava hösten 1943 och lämnade Sovjetunionen över Bender sommaren 1944 – signifikativt för hela äventyret!"
Så sammanfattade vid krigsslutet den 24-årige Nils Rosén tiden som frivillig svensk pansarofficer mot Röda armén på östfronten. Han var en svensk officer med judiskt påbrå som anmält sig till de tyska pansartrupperna efter nederlaget vid Stalingrad.
Nils Rosén växte upp i Danderyd i ett borgerligt hem präglat av en stark, men långt ifrån ovanlig, sympati för sekelskiftets och första världskrigets Tyskland, särskilt dess officersideal. Roséns far hade tjänstgjort som frivillig svensk artilleriofficer i kejsar Vilhelm II:s armé på väst- och östfronten.
Beundrade tyska armén
Nils gick ut som A-student från Norra Real på Östermalm i Stockholm. Som fänrik vid Svea artilleriregemente ville han förkovra sig i taktik och som officer leda soldater i strid.
PANZER V PANTHER FÖR DYR FÖR TYSKLAND?
Hans nedärvda beundran för den tyska armén ledde honom till Wehrmacht: »Jag ville försöka utröna hur den ›preussiska militarismen› kunnat skapa soldater och förband som var vuxna mångdubbelt starkare de sovjetiska», sa han senare i en intervju.
Efter ankomsten till Berlin våren 1943 vägrade Rosén – till skillnad från övriga hundra-talet svenskar i tysk uniform – hårdnackat att ansluta sig till Waffen-SS: »Jag ville inte bli politisk officer.»
Genom sin fars goda kontakter inom den tyska officerskåren antogs Nils Rosén istället som officersaspirant vid de tyska pansartrupperna och skickades till en officerskurs vid pansarskolan i Zossen söder om Berlin. För första gången kom han bra överens med sina soldater – något som han tillskrev den utbildning i psykologi han fick i Tyskland. På Karlberg läste man under tre år tio timmar militärpsykologi, i Zossen hundra timmar på tre månader.
Nils Rosén under officerskursen i Zossen 1943. På kragspeglarna syns pansartruppernas husardödskallar.
Riktare och vagnchef
Under november 1943 till maj 1944 stred Rosén som riktare och vagnchef i Ukraina. Han tillhörde general Otto von Knobelsdorffs pansarkår, där Roséns förband i januari 1944 försökte undsätta två tyska armékårer som inneslutits vid Korsun-Tjerkassy.
OPERATION WESERÜBUNG MOT NORGE
Under augusti 1944 lyckades hans förband retirera från Rumänien genom Ungern till Wien. Då var Nils Rosén plutonchef över fem Panzerkampfwagen IV.
Efter permission och utrustning med nya stridsvagnar sattes hans pansar-regemente under oktober–november in mot Röda armén vid Narevbrohuvudet norr om Warszawa. De sovjetiska styrkorna hade då avancerat mot floden Wisla i Polen och där upprättat det viktiga Baranaovbrohuvudet. Rosén antecknade 1947:
Den 5 oktober 1944 kör vi vårt första anfall vid Narevbrohuvudet. Bataljonen hejdas och i en svacka väntar vi på nya order. Hela tiden ligger vi under stark eld från artilleri, granatkastare och »Stalinorgel». Efter en stund ett öronbedövande brak! Jag bara ser blixtar och stjärnor men instinktivt slänger jag mig ut. Vagnen exploderar som tur nog inte men en man saknas.
Jag letar och finner föraren med avskjutet huvud på sin plats i vagn-en. Jag förbinder signalisten och sedan springer vi fyra överlevande i ansatser bakåt över slätten, hela tiden förföljda av kulsprute-, gevärs-, artilleri- och raketeld. Först efter en kilometer är vi i skydd av en kulle.
Stred vid Budapest
Efter striderna vid Wisla blev Rosén kompanichef över ett femtontal stridsvagnar. Hitler förstärkte nu den ungerska fronten med starka pansarförband och Roséns regemente sattes in i de hårda striderna mot det inringade Budapest och vid Balatonsjön under januari–mars 1945.
Efter svåra förluster i manskap och stridsvagnar retirerade Roséns bataljon från Ungern in i Österrike norr om Graz. Resterna av hans kompani sattes från mitten av april 1945 in som infanterister mot Röda armén i närheten av Fürstenfeld.
De hade stor respekt för ryssarna. Enligt Roséns uppfattning var det inte bara »vodka och kommissariernas övriga påtryckningar» som drev den sovjetiska ångvälten. Kommunistisk fanatism, motståndskraft och hårdhet spelade också en betydande roll. »Har den svenske soldaten samma glödande fosterlandskärlek och samma härdade kropp?», frågade han sig.
Sex veckors fotmarsch
Nils Roséns förband retirerade vid krigsslutet till Salzburg där det kapitulerade för amerikanska trupper, men Rosén flydde redan under transporten till fånglägret. Efter sex veckors fotmarsch och liftande med västallierade arméfordon genom Tyskland anlände han till Stockholm den 20 juni 1945.
Under flykten läste han om den nazistiska judeutrotningen. Han insåg att den var kriminell och att brottet aldrig kunde förringas. »Hade jag känt till detta hade jag givetvis aldrig sökt tysk krigstjänst», antecknade han 1947.