Svenskarna i Waffen-SS

När trupper ur Waffen-SS och Wehrmacht sommaren 1941 stormade österut genom Sovjetunionen fanns en handfull svenska frivilliga i de tyska leden. Den svenska säkerhetspolisen summerade efter krigsslutet att totalt 150 svenskar anmält sig till Waffen-SS. Knappt hundra av dem kom ut till fronttjänst där ett tjugotal deserterade och ytterligare trettio begärde och fick avsked i förtid, 28 stupade i strid.

I Berlins ögon blev den klena rekryteringen till Waffen-SS från Sverige en besvikelse. Reichsführer-SS Heinrich Himmlers kärlek till Sverige ”som den viktigaste germanska människoreservoaren bland alla nordiska länder” förblev obesvarad.

En förbindelseofficer antecknade i Hitlers högkvarter den 16 juli 1941: ”Führern kritiserade skarpt svenskarna för den mycket magra kontingenten frivilliga landet hade bidragit med för kampen mot bolsjevismen i öster. Till och med riksmarskalk Göring betecknade svenskarna som dekadenta”.

Svenskarna på östfronten

Svenskarna på den tysk-sovjetiska östfronten deltog i de hårdaste strider som frivilliga från Sverige någonsin upplevt. Anledningen var att de flesta stred i tekniskt välutrustade och mekaniserade SS-divisioner av delvis elitkaraktär, vilka ofta sattes in på särskilt hotade frontavsnitt.

Förutom sommaroffensiverna i öster 1941 och 1942 deltog svenskar även i de taktiskt mer svårbemästrade reträttstriderna 1944–45 mot den då numerärt och i eldkraft överlägsna Röda armén. Det var på östfronten som huvuddelen av Hitlers arméer maldes ner: 80 procent av Tysklands permanenta manskapsförluster skedde där.

Gösta Borg från Stockholm och tidigare frivillig i finska vinterkriget tjänstgjorde som krigsreporter i Waffen-SS propagandaregemente. 1944 antecknade han:

”Vad har hänt med de vodkadruckna ryska soldathoparna i Finland 1939–40? Röda armén lärde åtskilligt 1941 och oerhört mycket mer 1944. Det gamla ryska massanloppet slogs blodigt av försvarselden men dagens massanfall slår sönder allt det träffar på: terrängdetaljer, vapen och människor.”

Få svenskar i Waffen-SS

Waffen-SS var det mest omdiskuterade och kontroversiella truppslaget under andra världskriget. De deltog på alla krigsskådeplatser utom i Nordafrika. Under slutfasen av kriget hade dess 38 fältdivisioner, brigader, staber och utbildningsdepåer roterat närmare en miljon man genom sina led, därav en kvarts miljon icke-tyska frivilliga eller delvis motvilliga soldater.

Från Norden enrollerades 6 000 norrmän och lika många danskar, 1 400 finländare och 150 svenskar. Från det neutrala Schweiz deltog 750 man och från exempelvis Nederländerna 22 000 man i Waffen-SS.

Men Waffen-SS var i första hand inget militärt fenomen. De multinationella förbanden måste ses mot bakgrund av de europeiska fascistiska rörelserna och polariseringen mellan kommunism och fascism under mellankrigstiden. I Himmlers långsiktiga visioner om ett storgermanskt rike utgjorde Waffen-SS ett viktigt politiskt-ideologiskt instrument.

Drömmen om ett pangermanskt imperium och expansionen av Lebensraum i öster genom ett utrotningskrig mot slaver och judar var för SS två sidor av samma mynt. Waffen-SS skulle på sikt även producera ideologiskt lojala och i strid härdade germanska funktionärer för detta imperium, som en kaderskola för SS administrativa elit i öst och väst.

LIndholmare rekryterades

I ett förhör av den brittiska underrättelsetjänsten sommaren 1945 berättade Karl Leib, tidigare Obersturm-bannführer och chef för Waffen-SS rekryteringsbyrå i Oslo, om Himmlers syfte med de svenska SS-frivilliga:

”Efter fronttjänstgöring och politisk skolning skulle dessa bilda en kärntrupp i Sverige som kunde jämföras med SS-junkerskolorna. Efter två år i Waffen-SS skulle de återvända till sitt land och agera som katalysatorer inom Sveriges nationalsocialistiska rörelse”.

Sommaren 1942 sändes signaler från Berlin till den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm att hans partis, Svensk socialistisk samling, framtida inflytande i ett ”nyordnat Sverige” skulle stå i direkt proportion till det antal SS-frivilliga som Lindholm kunde mobilisera ur de egna partileden.

Följaktligen var en övervägande majoritet av svenskarna i Waffen-SS redan organiserade eller övertygade nazister. En av dem var artonårige Hans Lindén från Stockholm, luftvärnssoldat i SS-division Wiking. Hösten 1941 skrev han i sin dagbok på östfronten: ”Stupar jag, då har jag med mitt blod beseglat den ariska livsgemenskapen och dött för mina ideal.” Samma år avled han i difteri i Ukraina.

Flest svenskar i division Wiking

De frivilligas ideologiska hemvist förstärktes ytterligare genom den politiska skolningen i Waffen-SS. Det fanns även andra, både komplexa och prosaiska, motiv för att ta värvning: tyskt släktskap, professionellt militärt intresse, äventyrslystnad, och även asociala och kriminella inslag.

Säpos arkiv bekräftar forskningens bild av nationalsocialismen som ett ungdomsfenomen: 60 procent av SS-svenskarna var i åldern 17–25 år och 25 procent var 26–30 år. Mellan 1941 och 1943 tjänstgjorde de flesta svenska SS-frivilliga, ett fyrtiotal man, i den motoriserade infanteridivisionen Wiking, som 1942 ombildades till pansardivision. Ett femtontal svenskar stupade i Wiking under de hårda striderna i öst 1941–45.

Av både politiska och militära orsaker beslöt Hitler våren 1943 att sätta upp den ”germanska” 3. SS-pansarkåren. Vid bildandet ackompanjerades den med propagandamässiga trumpetstötar om en ström av nord- och västeuropeiska frivilliga till en slagkraftig pansarkår i öster.

Men verkligheten bakom de högtravande regementsnamnen Norge och Danmark var en annan: kåren var personellt varken särskilt ”germansk” eller till sin utrustning ens en pansarkår. Den bestod av den svaga brigadstyrkan Nederland och pansargrenadjärdivisionen (pansarskytte) Nordland som till 90 procent bestod av folktyska rekryter från Rumänien och endast 10 procent av skandinaviska frivilliga. Den kroniska bristen på stridsvagnar var påtaglig i Nordlands pansarbataljon, som huvudsakligen var utrustad med stormkanonvagnar.

Flyttades till division Nordland AA11

Från hösten 1943 koncentrerade SS de flesta överlevande svenskar till Nordlands 800 man starka pansarspaningsbataljon AA 11 (SS-Panzer-Aufklärungsabteilung 11 Nordland). Ett tjugotal svenskar ingick tillsammans med arton estlandssvenskar i den svenska plutonen, en del av bataljonens 3. pansarskyttekompani.

AA 11 utgjorde Nordlands ”öga”. Dess uppdrag var att genom en kombination av observation och strid inhämta viktiga underrättelser till divisionsstaben. Genom strids-kontakt skulle bataljonen även säkra taktiskt fördelaktiga terrängavsnitt för divisionens pansarförband. När tyska spaningsförband sommaren 1941 ryckte fram över Sovjets stäpper hade de emellertid ställts inför nya och svårare krav jämfört med fälttåget i Frankrike 1940.

Röda arméns metoder var också radikalt annorlunda mot i väst. Den sovjetiske soldatens omvittnade förmåga till skickligt kamouflage gjorde spaning med pansarfordon i många fall ineffektiv. SS-krigsreportern Gösta Borg antecknade: ”Att se rysk trupp gräva ner sig är någonting av tecknad film, den tycks sjunka i marken”.

Taktiskt splittrades AA 11 ofta upp på ett osakkunnigt sätt, sattes sällan eller aldrig in som helhet utan plottrades istället bort som en motoriserad och pansrad infanteribataljon. Omorganiserad till stridsgrupper förbrukades AA 11 för uppgifter den inte kunde lösa och spaningskompanierna led då svårersättliga förluster som drabbade deras kärna och specialistpersonal.

Narva flitigt i SS-propagandan

Under den sovjetiska storoffensiven i januari–februari 1944 genom Ingermanland (sydöst om Finska viken) sattes spaningsbataljonen in som spärrförband, revs upp och led svåra förluster.

Under våren 1944 slets AA 11 ned ännu mer under ställningskriget i sumpmarkerna runt Narva vid estniska gränsen. Sedan den tyska mellersta armégruppen slagits sönder av Röda armén i Vitryssland utgjorde 3. SS-pansarkårens brohuvud vid Narva plötsligt den östligast belägna delen av den tysk-sovjetiska fronten.

För Himmler och SS fick krigsskådeplatsen vid Narva – där så många multinationella förband ur Waffen-SS koncentrerats – därför ett högt prestigevärde och användes flitigt i propagandan.

Avslöjade Röda arméns mål

Endast vid några tillfällen kom AA 11 och svenska plutonen till sin egentliga taktiska rätt. När de tyska trupperna i Vitryssland krossats stormade 29 sovjetiska skyttedivisioner och en pansarbrigad in i de lettisk-litauiska gränstrakterna.

Ett av de få slagkraftiga förband som kunde frigöras var AA 11, som efter en 80 mil lång järnvägstransport från Narvafronten stannade mellan Jekabpils (Jakobstadt) och Daugavpils (Dünaburg) i sydöstra Lettland. En svensk frivillig noterade:

”Vi lastade ur våra halvbandvagnar delvis på en öppen bansträcka nära Kokenhusen, en lettisk stad tom på befolkning och med utplundrade affärer. Fordonen tankades upp och laddades med ammunition. I området fanns inga andra tyska förband. Av den orsaken skickades omgående spaningspatruller, oftast i plutonsstorlek och med understöd av en kanonvagn eller pansarvärnspjäs, ut i syfte att spana av terrängen”.

AA 11 med svenska plutonen lyckades under insatsen genom fjärrspaning, i form av motoriserade spaningsuppdrag 30 mil in i Lettland och Litauen, förse de högre tyska staberna med en avgörande taktisk underrättelse: att Röda arméns mål var Riga.

Genom spärrförband ur Waffen-SS kunde staden tillfälligt räddas från att intas av sovjetiska trupper. Även under de senare insatserna i augusti 1944 mot sovjetiska genombrottsförsök vid Tartu (Dorpat) och Peipussjön togs rörligheten hos AA 11 taktiskt bättre tillvara.

Svenska SS-plutonen i Kurland

I Lettlands kustlandskap Kurland runt årsskiftet 1944–45 splittrades spaningsenheterna i Nordland upp i ren infanteri- och skyttegravstjänst. Svenska plutonen låg där nedgrävd i en sönderskjuten by. Unterscharführer Erik Wallin från Stockholm antecknade:

”Ytterligare några dagar låg vårt Panzergrenadier-kompani kvar i det tröstlösa stenröset med kartbenämningen Bunkas. Två dagar senare blev vi avlösta och kunde lämna Bunkas: en verklig dödsfälla där det låg på öppna slätten utan förbindelser bakåt annat än nattetid. Vi hade turen att komma iväg innan bolsjevikerna var färdiga med uppladdningen för det stora angrepp som vi visste skulle komma. Våra avlösare fick i stället ta emot stormen några dagar därefter. Att döma av vad jag senare fick höra av mannar ur förband som låg i närheten så kom knappast någon ur avlösningen därifrån med livet…”

I Kurland utrustades svenska plutonen med trettio raketvapen som den tyska propagandan kallade Stuka zu Fuss, eftersom eldkraften jämställdes med den tyska störtbombaren. Detta var ett tyskt raketartilleri med 30 cm spränggranater, som hade en räckvidd på drygt 4 500 meter. Precisionen var inte så stor men eldkraften var demoraliserande på framför allt det sovjetiska infanteriet.

Svenskt spioneri fick hjälp av SS-frivilliga

Sveriges militärattaché i Berlin, överste Curt Juhlin-Dannfelt, och hans närmaste man, kaptenen vid pansartrupperna Sigvard Drake av Hagelsrum, bedrev en mycket aktiv politisk och militär underrättelseverksamhet mot Tyskland. En av deras källor var svenska SS-män.

I juni 1944 träffade Drake i Berlin tre svenskar ur AA 11 på permission: Sven Alm från Säffle, Kurt Fagerström från Stockholm och Karl-Erik Pehrsson från Ådalen. Dessa tre lämnade bland annat detaljerade hemliga data och fotografier på det nya tyska antistridsvagnsvapnet Panzerschreck. Detta bärbara pansarbrytande vapen, Raketenpanzerbüchse 54, var rekylfritt med elektrisk avfyrning av raketdrivna projektiler som slog igenom nästan alla sovjetiska stridsvagnar.

De sovjetiska soldaterna vid Narvafronten 1944 beskrevs av dessa tre svenskar som elitsoldater. Juhlin-Dannfelt varnade i sin rapport överste Curt Kempff vid Försvarsstaben i Stockholm: ”Jag får anhålla att promemorian jämte illustrationer därhemma behandlas med största försiktighet. Skulle något komma ut i saken, har dessa synnerligen duktiga och hyggliga svenskar de värsta följder att befara”.

Vid andra samtal med svenskar i Waffen-SS var Drake intresserad av uppgifter om Tiger- och Panter-stridsvagnarna, nya pansarvärnsvapen, tysk taktik och stämningarna i Waffen-SS om krigets förlopp.

Förlorad portfölj avslöjade SS-svenskarna

Olyckligtvis förlorade militärattaché Juhlin-Dannfelt den 14 december 1944 sin tjänsteportfölj i Berlin där en tjock bunt kopior av hans underrättelserapporter till Stockholm fanns. Portföljen och ärendet vandrade ända upp till Reichsführer-SS Heinrich Himmler och chefen för Rikssäkerhetstjänsten Ernst Kaltenbrunner.

Därmed bekräftades tidigare tyska misstankar att Juhlin-Dannfelt bedrev ett omfattande spionage mot Tyskland. Det uppmärksammades även på högsta nivå att enskilda frivilliga ur svenska plutonen röjt tyska kvalificerat hemliga uppgifter till Stockholm.

Efter evakueringen av 3. SS-pansarkåren från Baltikum framkom även att kompanichefen Hans-Gösta Pehrsson troligen både hjälpt och uppmuntrat svenska och estlandssvenska soldater ur sitt kompani att under sommaren 1944 desertera till Sverige från den estniska fronten.

I den paranoida miljön efter 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 blev Pehrsson i mars 1945 avsatt som kompanichef och de överlevande SS-svenskarna utsattes för misstänksamma frågor från överordnade om sin lojalitet.

Svenskar spionerade för Tyskland

Minst 44 svenska medborgare var 1940–45 agenter och spioner för de olika tyska säkerhetstjänsterna, däribland Sicherheitsdienst i Norge. Av dessa hade tio svenskar tidigare tjänstgjort i Waffen-SS.

Norge var en naturlig bas för en eventuell tysk invasion av Sverige och det neutrala Stockholm var en viktig spioncentral för alla krigförande makter. Svenska agenter förstod det norska språket och kunde bättre än tyskarna smälta in i det ockuperade Norge som infiltratörer, agenter och provokatörer. De tyska säkerhetsorganen hade därför goda skäl att, förutom norska quislingar, värva svenskar till sin underrättelse- och agentverksamhet.

Thorvald Calais från Arvika, en ivrig nazist i Furugårds- och Lindholmrörelserna, var en av de mest kända agenterna för Abwehr och Sipo i Norge och bedrev organiserat spioneri mot Sverige med hjälp av ett stort agentnät. Calais krigstida aktiviteter kunde aldrig klarläggas eftersom han omkom vid ett allierat bombanfall mot Berlin i februari 1945.

Rapporterade om morden på judar

Den 29 oktober 1941 sände den svenske militärattachén i Berlin en ”strängt förtrolig rapport” till Försvarsstaben i Stockholm om att nazisterna på östfronten systematiskt mördade alla judar: ”I besatta områden erhöll så kallade Einsatzkommandos beredvilligt av befolkningen uppgift om vilka som var judar varefter de senare omedelbart arkebuserades, även kvinnor och barn.”

Källan var en svensk furir, troligen Ragnar Linnér från Svea livgarde, som under hösten 1941 tjänstgjorde i Wiking. Två år senare, julen 1943, berättade en annan tidigare frivillig i Wiking, Kurt Lundin, för den svenska säkerhetspolisen om hur Wiking 1941 deltagit i massmord på judar i Galizien (i nuvarande östra Polen/västra Ukraina) och att andra SS-enheter under 1942 använt mobila gasvagnar i Ukraina.

Svensk SS-officer mördade krigsfångar

Östfrontens brutalisering, i kombination med den nazistiska indoktrineringen av soldater och officerare, gick inte spårlöst förbi. Under de hårda striderna vid Tartu i augusti 1944 mördade en svensk officer i AA 11 sovjetiska krigsfångar enligt ögonvittnesmål från en estlandssvensk soldat:

”Den svenske officeren, som stod uppe på en av plutonens halvbandvagnar, sköt ihjäl tre av fångarna med sin automatkarbin. De resterande två fångarna sköts med kulsprutepistol av en tysk officer ur vårt kompani.”

När de hårt slitna resterna av 3. SS-pansarkåren i januari 1945 sjövägen evakuerades från Kurland till trakten av Stettin (Szczecin) i Pommern fanns bara en handfull överlevande riks- och estlandssvenskar kvar i svenska plutonen.

Svenska SS-plutonen i slutstriderna

Efter ankomsten till Pommern kastades Nordland omedelbart in i hårda strider mot Röda armén vid bland annat Arnswalde och Altdamm där divisionen ytterligare decimerades. I Pommern täckte ofta svenska plutonens granatkastare bataljonens reträtt.

Under slutstriden om Berlin gick Nordland och resterna av svenska plutonen under i en storm av järn och eld i stadens centrum. Hans-Gösta Pehrsson tjänstgjorde 17–25 april 1945 som underrättelseofficer i Nordlands divisionsstab och deltog med sina chefer, brigadeführer Ziegler och obergruppenführer Steiner, i ett desperat myteriförsök.

Paradoxalt nog var det SS-generalerna Ziegler och Steiner som mot armégeneralerna Heinricis och Weidlings strikta order försökte rädda de överlevande skandinaviska frivilliga och Nordland ut ur den meningslösa striden om Berlin.

SS-pansargrenadjären Knut Posse

Men även på andra håll försvann SS-svenskar i krigets sista malström. Vid årsskiftet 1944–45 låg SS-pansargrenadjären Knut Posse från Småland förlagd i SS-kaserner i det österrikiska Graz. Han tillhörde svensk uradel från 1400-talet och hade som frivillig deltagit i striderna på Karelska näset sommaren 1944. Efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjet hösten 1944 anmälde sig Posse till Waffen-SS.

Hans sista brev till föräldrarna anlände i december 1944 då Posse berättade att han låg förkyld i kasernen i Graz. När Röda armén den 29 mars 1945 överraskande bröt igenom vid den näraliggande gränsen mot Ungern ingick Knut Posse troligen i en hastigt sammansatt, dåligt utbildad och beväpnad Kampfgruppe Schweitzer, bestående av unga rekryter, konvalescenter och utbildningspersonal från Graz. Av stridsgruppens 600 man stupade 300 soldater, däribland troligen Posse, under en veckas strider i april 1945.

Höga förluster i ideologiskt drivna förband

Trots 3. SS-pansarkårens utrustningsmässiga brister utförde dess förband anmärkningsvärda militära prestationer mot en i materiel och personal överlägsen motståndare på framförallt den baltiska krigsskådeplatsen 1944, men även i Pommern och Brandenburg 1945.

3. SS-pansarkåren tillfogade under sin tid vid fronten Röda armén svåra förluster. Motiven är som alltid komplexa, men troligen bidrog en stark ideologisk motivation till den starka kårandan. Som en konsekvens av detta var kårens förluster utomordentligt höga.

När pansargrenadjärdivisionen Nordland i slutet på mars 1945 låg i viloställning på floden Oders västra strand gjordes en beräkning av divisionens totala förluster under kriget: från 1 september 1943 till 31 mars 1945 förlorade Nordland i stupade, sårade och saknade totalt 14 489 officerare, underofficerare och manskap. Jämfört med divisionens ursprungliga styrka på 15 000 man hade därmed Nordland totalt förintats en gång.

Mer tyskvänliga ju värre läget blev

Sten Eriksson, som var krigsreporter i Nordland, kommenterar stridsmotivationen under den sista, hopplösa, fasen av kriget:

”Att söka undanflykter i att hänvisa till att vi enbart skulle ha stått som kämpar mot Ryssland, förefaller mig lika tvivelaktigt som hävdandet att vi inom Waffen-SS aldrig skulle ha ägnats någon ideologisk skolning. Det var ju just den höga motivation, vilken genomsyrade hela Waffen-SS, som gjorde förbanden så slagkraftiga. På sina håll var det givetvis si och så med motivationen. Men ju sämre kriget gick och ju hopplösare läget blev, desto mer smiddes vi samman med tyskarna.

En nödvändighet för överlevnad kan man säga. Aldrig hade vi varit så tyskvänliga som när olyckorna hopade sig. Och i motsvarande grad fann vi oss motiverade som försvarare av tysk mark. En lång tid efter kapitulationen var många av oss mer tyska än tyskarna själva. Och eventuella oförrätter var glömda. Senare skulle de göra sig påminda igen.”

Eriksson deltog i slutstriden om Berlins centrum i april 1945, lyckades rymma ur sovjetisk fångenskap och blev efter kriget kulturjournalist på Skaraborgs Läns Annonsblad.

SS-svenskarna efter krigsslutet

För de hemvändande SS-svenskarna ur västallierade och sovjetiska fångläger blev återkomsten relativt odramatisk. De flesta förhördes av den svenska säkerhetspolisen och integrerades i det svenska efterkrigssamhället utan större svårigheter. Ett antal dömdes för spioneri mot Sverige eller för desertering från sina svenska militärförband.

Vissa kom inte över sina krigsupplevelser och en handfull emigrerade till Argentina för en ny existens. Bland dessa fanns den fanatiske nazisten Hans-Caspar Kreuger från Borås, som varit krigsreporter i Nordland. I Buenos Aires startade han en resebyrå och höll flitig kontakt med gamla och nya fascister i Europa.

Användes av Försvarsstaben

Redan 1946–47 kontaktade Försvarsstaben ett tiotal tidigare SS-frivilliga. Syftet var att upprätta en hemlig stay behind-organisation för gerillakrig i ett av Sovjetunionen ockuperat Sverige. CIA upprättade liknande hemliga strukturer i övriga Europa.

De europeiska SS-veteranerna, som ofta avvisat den demokratiska parlamentarismen i sina hemländer, fick därmed ett nytt raison d`être och en bekräftelse på att deras tidigare verksamhet inte bara var förlåten utan att deras kompetens uppskattades av den nya säkerhetseliten.

Publicerad i Militär Historia 4/2012