Takais fartyg sänktes i det största sjöslaget

★ Hur kändes det?

– En nervositet spred sig först bland besättningen. Men för mig personligen var det en känsla av lättnad, äntligen händer det. Man måste förstå att det hade varit spänt under en lång tid mellan Japan och USA. Att kriget blev ett faktum gjorde att tillvaron fylldes med en högre mening.

– Jag kom att tjänst­göra ett år vardera på tre örlogsfartyg. Först var jag på Furutaka tills hon sänktes, därefter på jagaren Yukikaze som operatör för den första radarvarningsanläggning som installerades på ett örlogsfartyg. Slutligen från oktober 1943 var jag förlagd på hangarfartyget Zuikaku som radar­operatör tills hon sänktes i oktober 1944. Det blev min sista postering, därefter utbildade jag kadetter vid sjökrigsskolan fram till krigsslutet.

★ Hur gick det till när du mönstrade på?

– För Furutaka och Yukikaze mönstrade jag på i Japan men för Zuikaku var det marinbasen vid Truk som gällde. Vi flög till Truk (numera Chuuk) i Mikronesien, som var den viktigaste basen utanför det japanska fastlandet. På Zuikaku stod jag ofta utkik eller tittade på radarn men när vi låg i hamn handlade sysslorna mest om dagligt underhåll av fartyget. Varför just jag fick order om att mönstra på Zuikaku vet jag inte, men jag misstänker att det var på grund av min radarkunskap. Jag hade inte begärt att flyttas. Som sjöman kunde man inte begära eller ens uttrycka önskan om att förläggas på ett visst fartyg.

★Hur minns du tiden vid Truk?

– Vi hade en av världens största flottor och visste om det. Vid Truk låg en mycket stor mängd örlogsfartyg 1943. Det starkaste minnet jag har därifrån är att superslagskeppen Yamato och Musashi var mycket stora. Samt att jag såg amiral Isoroku Yamamoto i sin vita uniform. Det imponerade på mig.

★ Berätta om vilka sjöslag du medverkade i!

– På Furutaka var jag med vid sjöslagen vid Korallhavet, vid ön Savo utanför Guadalcanal och vid Kap Esperance (samtliga 1942). I det sistnämnda sänktes Furutaka.

– På Yukikaze var jag bland annat med i de mycket intensiva ytfartygsstriderna vid Kolonbangara 1943 där vi identifierade de fientliga styrkorna med vår radarvarnare. På Zuikaku var jag med i slaget vid Filippinerna i juni 1944 och när hon sänktes vid Leyte i oktober 1944. Så jag sänktes två gånger.

★ Vad hände de gånger dina fartyg sänktes?

– Under utbildningen tränade vi mycket på att lära oss att simma under långa perioder. Till en början låg vi åtta timmar i vatten och övade på att långsamt hålla oss flytande. Först var det tufft men gradvis blev det enklare och mot slutet av utbildningen var det inget problem att trampa vatten i elva–tolv timmar på öppet hav. Det var till stor nytta när vi sänktes. Då jag sänktes med Furutaka låg jag en timme i vatten i beckmörker innan jag plockades upp av en jagare. Vid Leyte låg jag i vattnet bland brännolja, bråte och hajar i fyra timmar under amerikanska flygattacker innan jag räddades.

★ Vad hände vid Kolonbangara?

– Yukikaze var del av det som amerikanerna kallade för ”Tokyo Express” – de nattliga leveranserna av förnödenheter, ammunition och armésoldater som flottan fraktade till bland annat Salomonöarna under 1943. Vi var del av en styrka på fem jagare och den lätta kryssaren Jintsu.

– Min plikt på skeppet var att hitta motståndarna innan de hittade oss. Dagtid var vi tack vare våra utmärkta utkikar jämbördiga med amerikanerna som hade en effektiv radar men nattetid slogs vi på deras villkor. Det var dock annorlunda under slaget vid Kolombangara då vi som första fartyg hade fått radarvarnaren påkopplad och jag var operatör för denna. För mig personligen var det en revansch då jag ju var bland dem som sänktes i nattstrid på Furutaka. Under tiden innan slaget var jag väldigt exalterad då jag hoppades att vi skulle kunna ge igen med samma mynt.

★ Hur upplevde du slaget?

– Plötsligt när jag stod på bryggan på Yukikaze kom det ett anrop att vi via radarvarnaren hade regi­strerat en fientlig flottstyrka. Det var första gången det skedde i en skarp situation så vi var lite osäkra. Eftersom radarvarnaren inte plockar upp exakt position utan bara indikerar att fientlig radar används så visste vi inte exakt var motståndaren befann sig. Vi kunde dock se riktningen och när Jintsu bröt linjen och slog på sökljuset åt det hållet såg vi dem. Då utbröt en häftig eldväxling med artilleri och torpeder. Vi satte tilltron till våra Long Lance-torpeder som var formidabla.

– Det var känslosamt för mig när våra torpeder träffade motståndarens örlogsfartyg. Jag var ju ansvarig för att hitta fienden och att jag kunde uppfylla den plikten gjorde mig mycket lättad. Tittar man på resultatet så var det nog mycket tack vare radarvarnaren som vi lyckades nå en seger vid Kolombangara.

★ 1943 svängde krigslyckan till de allierades fördel – hur påverkade det er sjömän?

– Vi kände alla att kriget gick sämre och det var jobbigt. Man hoppades att det återigen skulle vända. Det var dock inte så att vi dagligen tänkte i termer av seger och förlust utan man ville göra sitt yttersta. Om man funderar på alltför stora saker så blir det svårt att fokusera på sitt jobb.

– Vi tänkte alltid på striden, det var anledningen till att vi var där. Jag blev nervös innan strid men under tiden den pågick tänkte man inte så mycket. Jag tycker inte att moralen på fartyget förändrades i slutet av kriget. Den var mycket god hela vägen. Det förekom så vitt jag vet inga bråk eller mobbning ombord. Man pratade dock väldigt lite med meniga sjömän som officer, förutom med den grupp man förde befäl över.

★ 1944 sänks Zuikaku som en del av slaget vid Leyte som också kommit att kallas historiens största sjöslag. Vad hände?

– Vi hade hoppats kunna återta initiativet vid slaget om Filippinerna. Tyvärr blev resultatet det motsatta. Alla ombord var väl insatta i vår roll som lockbete vid Leytebukten. Vi skulle dra till oss de amerikanska hangarfartygsgrupperna. Det kändes jobbigt då vi visste att oavsett hur väl vi lyckades med vår uppgift så krävdes det även att våra vapenbröder lyckades. Själva slaget var ensidigt och vi fick mycket stryk. När Zuikaku sänktes försökte jag tillsammans med andra övertala fartygschefen att rädda sig själv men han följde fartyget i djupet.

– Zuikaku hade över 40 graders lutning när jag lämnade henne. Jag försökte att simma ifrån så långt jag kunde för att slippa dras med i djupet. Men det blev ett otroligt baksug när hon sjönk och det gjorde att jag drogs ned djupt under vattnet. Efter att ha kämpat mot vattenlagren, mörkret och ett tryck som spräckte trumhinnorna så lyckades jag till slut ta mig upp till ytan. Där drev jag som sagt runt i över fyra timmar medan jag hoppades på räddning. När jag väl hade börjat ge upp blev jag räddad av jagaren Wakatsuki. Det var sista gången jag var i strid.

Takai gick efter en lång civil karriär i pension i slutet av 1980-talet. Han är fortfarande aktiv bland annat som talesman för veteranerna i Zuikaku-sällskapet.

Publicerad i Militär Historia 2/2012