Josip Broz, mer känd som kommunistledaren Tito, (med ljus rock över axlarna) inspekterar partisantrupper i Bosnien, i november 1942.

© Rue des archives/Süddeutsche Zeitung Photo

Titos partisaner gav aldrig upp

På tolv dagar krossade den tyska krigsmaskinen Jugoslaviens armé. Men den snabba segern följdes av ett långdraget gerillakrig, där framför­allt kommunistiska partisaner gjorde ihärdigt motstånd. Det tyska svaret var brutalt.

23 november 2019 av Björn Kumm

Tidigt på morgonen den 6 april 1941 lyfte 300 tyska bombplan från flygfält i Rumänien och Ungern med kurs mot Belgrad. På palmsöndagens morgon trodde den jugoslaviska huvudstadens invånare att motorbullret i skyn kom från det egna flygvapnet. Men det var Adolf Hitlers operation Strafe som inleddes.

Det var ett krig Hitler helst hade avstått från. Med hotfull diplomati hade den tyske Führern trott att han skulle få kontroll över Balkan, i synnerhet Jugoslavien och Grekland, i lagom tid för sitt planerade angrepp på Sovjetunionen, operation Barbarossa.

Det var inte av en tillfällighet angreppet kallades Strafe, straff. Hitler var rasande. Dels hade hans allierade, den italienske diktatorn Benito Mussolini, gjort pannkaka av sitt löfte att snabbt inta Grekland. Dels hade Hitlers diplomatiska offensiv gentemot Jugoslavien kapsejsat.

Prins Paul avsatt efter tyskavtal

I slutet av mars 1941 hade fördrag ingåtts med jugoslaviske regenten prins Pauls regering. Jugoslavien sällade sig till Ungern, Rumänien och Bulgarien som redan ingått en ”trestatspakt” under Tysklands överinsyn. Jugoslavien hade fått garantier att inte drabbas av någon tysk genommarsch under framtida militäroperationer.

Men knappt hade den jugoslaviska delegationen återkommit från förhandlingarna i Tyskland förrän jugoslaviska flygofficerare med brittisk uppmuntran avsatt prins Paul, regent för sin ännu omyndige kusinson kung Peter II. Till sin förvåning fick Peter i morgonnyheterna höra att han själv regerade.

I London uttryckte Winston Churchill sin tillfredsställelse. Den jugoslaviska nationen hade, som Storbritanniens premiärminister uttryckte det, räddat sin själ. Men inom kort angrep Nazityskland nationens kropp. Nu skulle det uppstudsiga Jugoslavien straffas.

Jugoslavien besegrat på tolv dagar

Det tog den tyska krigsmaskinen tolv dagar att krossa den jugoslaviska försvarsmakten. 15 000 människor tros ha dödats enbart i Belgrad. Skolor, sjukhus, kyrkor, museer bombades. Eftersom luftvärnet snabbt slagits ut gick tyska störtbombare, Stukas, ned i takhöjd och släppte brandbomber. Vilda djur slapp ut från huvudstadens zoologiska trädgård. När Belgrads nationalbibliotek bombades gick de första böcker som någonsin tryckts på serbiska språket upp i lågor.

Tyska SS-soldater skjuter mot flyende partisaner i Serbien 1942.

© Ullstein/All over Press

Främst utlöstes Hitlers ursinne av att han genom Mussolinis tafflighet och de jugoslaviska officerarnas kupp tvingades senarelägga sin planerade invasion av Sovjetunionen som skulle ha inletts i maj 1941. Först, ansåg han, måste han ta itu med problemet Balkan.

Hitler upplöste Jugoslavien

Den 17 april 1941 kapitulerade Jugoslavien och styckades omedelbart upp. Landet, hade Hitler upprepade gånger utropat, var en anti-tysk konstruktion som första världskrigets segrarmakter uppfunnit under sina förhandlingar i Versailles. Nu skulle den upphöra som egen statsbildning.

Tyska riket, som efter Österrikes mer eller mindre frivilliga anslutning 1938 nu gränsade till Jugoslavien, ockuperade dess norra slovenska del och större delen av Serbien. Italien ockuperade södra Slovenien, Kosovo och stora delar av den dalmatiska kusten vid Adriatiska havet. Ungern övertog kontrollen av delvis ungerskbebodda Vojvodina i norra Serbien. Bulgarien ockuperade stora delar av Makedonien. I Kroatien, dit Bosnien-Hercegovina fogades, bildades en tyskkontrollerad lydstat under den inhemske fascisten Ante Pavelic.

MER OM ANDRA VÄRLDSKRIGET I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Det tyska blixtkriget mot Jugoslavien gick så fort att tysk trupp som satts in snabbt kunde skickas vidare på nya uppdrag. Den 3 maj 1941 var den pansardivision som nyss hållit parad genom Belgrad tillbaka i Tyskland. Det såg än så länge ut att bli en promenadseger.

Partisaner organiserades efter Barbarossa

När den nyutnämnde jugoslaviske kommunistledaren Josip Broz kom hem från Moskva strax före andra världskrigets utbrott var han ännu inte känd som partisanledaren Tito. När tyskt flyg bombade Belgrad, och Jugoslavien styckades, inledde han inte något motstånd – Sovjetunionen och Josef Stalin var fortfarande genom Molotov-Ribbentrop-pakten i förbund med Nazityskland och Hitler.

Inte förrän operation Barbarossa inletts den 22 juni 1941 utgick sovjetisk kontraorder. Tito började organisera sina kommunistiska partisaner, medan tjetniker, jugoslaviska serber under den kungatrogne officeren Dragoljub ”Draza” Mihailovic, redan hade gått till aktion. Efter några månader konstateras i de tyska rapporterna att jugoslaviskt motstånd uppstått. Tyska repressalier sattes in. Redan i slutet av augusti 1941 hade omkring tusen jugoslaver, i rapporterna betecknade som “kommunister och judar”, skjutits eller hängts offentligt och deras hem bränts.

Tolv dagar efter invasionen 1941 kapitulerade Jugoslavien. Kroatien lämnades i det fascistiska Ustasjas styre, resten av landet delades upp mellan Tyskland och dess allierade.

Blodig hämnd i Kragujevac

För varje dödad tysk soldat skulle i fortsättningen hundra jugoslaver dödas, för varje sårad tysk femtio. Stabschefen för överkommandot, Wilhelm Keitel, manade i ett direktiv: ”Man bör minnas att människoliv i det aktuella landet inte är mycket värda, och en avskräckande effekt kan bara uppnås med extremt grymma medel.” 

Tyska 125. infanteriregemente som sett fram emot en lugn ockupation i Jugoslavien fick gång på gång rensa upp i områden man just marscherat genom. Den 17 oktober rapporterades att lugnet återställts kring staden Kraljevo. Som vedergällning för motståndsrörelsens plötsliga anfall mot denna stad meddelades att 1 736 män och 19 kvinnor arkebuserats.

I den jugoslaviska industristaden Kragujevac blev dödssiffrorna särskilt stora. Där mördades under ett dygn, mellan den 20 och 21 oktober 1941, 2 300 människor som hämnd för att jugoslaviska motståndsmän – kommunistiska partisaner och kungatrogna tjetniker – en vecka tidigare i en gemensam aktion dödat tio tyska soldater.

Titos högkvarter i Uzice

I slutet av september 1941 upprättade partisanledaren Tito högkvarter i den lilla staden Uzice, belägen i en djup dalgång i Serbien. Där fanns lägligt nog en vapenfabrik som tillverkat gevär och ammunition för jugoslaviska armén. Partisanerna kunde nu dagligen producera 420 gevär och 60 000 patroner. När krutförrådet tog slut plockade man sönder handgranater och fyllde på. Alltför grovt granatkrut finmaldes på kaffekvarnar. 

Tre gånger i veckan utkom partiets officiella organ Borba. I Uzice upprättades också en folkdomstol och så kallade befrielseråd. Redan nu började partisanerna planera för ett efterkrigs-Jugoslavien med en helt annan sorts regim.

Tjetniker vände sig mot partisanerna

Dragoljub ”Draza” Mihailovics tjetniker var mer traditionella. De fortsatte den kamp serber fört mot Österrike-Ungern och de uppror som bedrivits mot det turkiska/osmanska väldet. Efter ett antal aktioner mot de tyska ockupanterna blev tjetnikerna allt mindre offensiva. Mihailovic ville inte riskera fler tyska vedergällningsaktioner. Han litade inte på Tito som han trodde var Stalins utskickade agent. Tjetnikerna vände sig både mot partisanerna och mot Jugoslaviens muslimer som man identifierade med osmanska rikets hatade turkar. Bara enstaka lokala tjetnikförband fortsatte slå till mot tysk trupp.

Redan i november 1941 slog tjetnikerna till mot Titos högkvarter i Uzice (troligen med vapen de just tilldelats av partisanerna). Kort därefter tvingades partisanerna överge Uzice efter ett tyskt angrepp. De lämnade Serbien och tog sig in i norra Kroatien.

Den fascistiska organisationen Ustasja använde sin maktställning i Kroatien för att rensa riket på serber. Fotot från 1941 visar serbiska politiker och tjetniker som deporteras, för vidare transport till koncentrationsläger.

© Wolfgang Weber/Ullstein/All over press

Ustasja tog över Kroatien

Mest entusiastiskt hälsades det tyska angreppet på Jugoslavien av den kroatiska Ustasjarörelsen. I den nyetablerade lydstaten Kroatien inledde Ante Pavelics regeringstrupper och Ustasjas ”svarta bataljon” blodiga operationer mot regionens serbiska befolkning.

Ustasja ville ha en rasren nation vars folk definierades genom sin romersk-katolska religion. De ortodoxa serber som bott i Kroatien i århundraden sågs av Ante Pavelic som etniskt underlägsna, illegala invandrare. Men Kroatien bestod bara till 50 procent av folk som kunde betecknas som kroater. 30 procent var serber, 15 procent muslimer, några få procent av judisk eller romsk härkomst. Dock betraktade Pavelic muslimerna som fullvärdiga kroater, även om de hade annan religiös övertygelse.

Etnisk rensning av Ustasja 

Så småningom började tyska Wehrmacht på allvar oroa sig över konsekvenserna av vad man såg som Ustasjas Abschlachtung (slakt) på serber i Kroatien. Ju mer intensivt Ustasja jagade serber och misshagliga kroater som inte var fascister, desto fler gick över till partisanerna.

Tyska officerare betraktade Ustasjas förföljelse med avsmak. Ortodoxa kyrkor brändes ned, serber tvingades gräva sina egna gravar innan de arkebuserades. I början av april 1942 drevs tusentals serber mot floden Drina där de antingen sköts eller höggs ihjäl eller drunknade när de försökte simma över floden. Tyska officerare krävde att blodbadet skulle upphöra och förde vid några tillfällen tillbaka överlevande kvinnor och barn till deras ödelagda byar.

Ustasjas klappjakt på serber framstod som vild och otyglad. På tyskt håll ansåg man sig föra ett mindre känslomässigt krig. När tysk trupp slog till mot Titos partisaner redovisades utförlig statistik. Men eftersom det ofta framgick att bara några få tyska soldater stupat, medan motståndarna förlorat hundratals döda, kan det knappast betyda annat än att Wehrmacht efter drabbningen gjort en upprensning bland obeväpnade civilpersoner.

Slaget om Neretva

Gång efter annan under det fortsatta kriget etablerade partisanerna högkvarter som de fick överge. En stor del av tiden befann de sig på flykt undan de tyska angreppen. Med sig förde de en jättelik tross av flyende civilpersoner som med skäl fruktade tyska upprensningsaktioner.

I början av mars 1943, vid floden Neretva i Bosnien, trodde den tyska krigsledningen att man till sist trängt in partisanerna i ett hörn och kunde utplåna dess ledning. Tyska pansarfordon och elitsoldater avancerade mot partisanerna längs flodens västra strand. På östra sidan fanns serbiska tjetniker och tyskarnas rumänska och ungerska allierade.

Ante Pavelic, ledare för Ustasja och det kroatiska lydriket, tillsammans med Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Salzburg sommaren 1941. Som ledare för Kroatien använde Pavelic titeln "poglavnik", som närmast kan översättas med "den främste".

© Bundesarchiv

Det verkade som om partisanerna skulle ta sig över floden, men plötsligt lät Tito spränga vad som såg ut som den sista återstående bron. Var det en krigslist? Så framställdes det hela i den jugoslaviska, Oscarsnominerade, filmen Slaget om Neretva (i vilken Yul Brunner spelar en partisanledare och Orson Welles en serbisk politiker på tjetnikernas sida). Milovan Djilas, Titos vapenbroder och senare hans främste kritiker, menade att Tito förmodligen gjort ett väldigt misstag som senare reparerades.

Partisanerna slog tjetnikerna

Enligt filmens (och Titos egen) version trodde tyskarna att partisanerna sprängt bron för att hindra sina egna från att desertera. Tyskarna grupperade om sina styrkor längre norrut, men under tiden visade det sig att partisanerna trots allt kunde ta sig över floden på en nästan sönderbombad järnvägsbro, slå till mot tjetnikerna och undkomma tyskarna. Att tusentals partisaner, vapenföra och invalider, lyckades ta sig över den vacklande järnvägsbron under eldgivning från tyskt flyg förklaras med att planen hade svårt att flyga in mellan de branta bergen.

I ett senare slag i vid floden Sutjeska lyckades partisanerna också komma undan men tvingades lämna många av sina sjuka och sårade efter sig. Den tyske generalen Alexander Löhr gav order om att ingen av dessa skulle skonas. Också Sutjeskaslaget blev jugoslavisk storfilm med Richard Burton i rollen som Tito.

Operation mot Tito i Drvar

I april 1944 inledde tyskarna sin sista stora jugoslaviska offensiv, kallad Rösselsprung (springarens vinkeldrag på schackbrädet). Tyska trupper återtog på några veckor hela Dalmatien och alla jugoslaviska öar i Adriatiska havet utom en enda, Vis. Nu ville man sist och slutligen likvidera Tito vars senaste högkvarter låg i staden Drvar i Bosnien. Mot Drvar genomfördes en omfattande fallskärmsoperation, Tysklands enda under det jugoslaviska kriget.

Strax efter klockan fem på morgonen den 25 maj 1944 – Titos officiella födelsedag – satte tyskt bombflyg in ett våldsamt angrepp. Sedan fylldes luften över Drvar av fallskärmar. Från 45 lättare flygplan och sex stora Junker-maskiner landsattes 730 SS-soldater.

I Drvar fanns just då inga regelrätta partisanförband. Men snart strömmade partisaner till från alla håll. Operation Rösselsprungs fallskärmsjägare tvingades retirera till stadens kyrkogård och förskansa sig där. De besköts konstant. Tysk förstärkning anlände först följande dag. Av 730 tyska fallskärmssoldater var då 180 vid liv. Tito hade återigen hunnit fly. Det enda tyska krigsbytet var hans marskalksuniform som beslagtogs hos en skräddare i Drvar.

En artonårig kvinnlig partisan förbinder en sårad kamrat.

© Sovfoto

Storbritannien på partisanernas sida

För Tito var stormningen av Drvar en skakande upplevelse. Men för tyskarna blev operation Rösselsprung alltså ett ännu större fiasko. Och nu ingrep Storbritannien på allvar.

Att de allierade i väst, framförallt Storbritannien, skulle stödja Jugoslaviens kommunistiska partisaner var högst oväntat. I maj 1943 hoppade kapten William Deakin i fallskärm ned mot partisankontrollerat område tillsammans med en kanadensisk officer. Deakin var nära bekant med Winston Churchill som han bistått vid författandet av dennes stora biografi över hertigen av Marlborough, Churchills anfader.

Deakin och Tito kom bra överens. När Titos styrkor utsattes för ett tyskt flygangrepp räddade Deakin av allt att döma Titos liv genom att knuffa ned honom i en skyttegrav. Både Deakin och Tito sårades. Titos hund Tiger och den kanadensiske officeren dödades.

Deakin var bara en av de brittiska sambandsmän som kom att praktiskt taget identifiera sig med partisanerna. Hans berättelse om de hjältemodiga gerillakrigare han träffat tilltalade Winston Churchills romantiska fantasi. Att de jugoslaviska partisanerna också var hårdföra bolsjeviker bortsåg den brittiske premiärministern från.

En ännu mer imponerad förkämpe för Tito var Fitzroy Maclean, en äventyrlig parlamentsledamot och officer som tros ha varit förebilden för Ian Flemings skapelse James Bond.

I januari 1944 beslöt Storbritannien till sist att dra tillbaka sina sambandsofficerare från ”Draza” Mihailovics högkvarter med hänvisning till att tjetnikledaren inte uppfyllt sitt löfte att spränga strategiskt viktiga broar.

Titos möte med Churchill

Inför sitt första möte med Churchill den 12 augusti 1944 var Tito misstänksam men samtidigt påtagligt smickrad. Churchill, själv lättklädd i värmen på en ö i Adriatiska havet, hälsade Tito som svettades i blågul marskalksuniform sydd i Moskva med gyllene tränsar.

Tito försäkrade Churchill att han efter kriget inte tänkte införa kommunistiskt styre i Jugoslavien. Men, förklarade han, det var han förhindrad att säga offentligt. I september 1944 inledde partisanerna och Storbritannien gemensamma operationer i Serbien under namnet Ratweek (råttans vecka). ”Balkan Air Force”, allierat flyg från baser i Italien, 300 lätta bombplan och 200 jaktplan, sattes in mot de retirerande tyska ockupationstrupperna.

Tito (till vänster) tillsammans med den skotske brigadgeneralen Fitzroy Maclean.

© Jon Phillips/Getty images/All over press

Jugoslavien delades in i sektorer under befäl av partisanledare som vid sin sida hade en brittisk officer som angav mål mot vilka allierat flyg eller flottenheter i Adriatiska havet kunde slå till. Brittiska officerare noterade att partisanerna också utnyttjade ”Råttans vecka” för att angripa sina inhemska konkurrenter tjetnikerna.

De allierade såg partisanerna som vapenbröder i kamp mot den gemensamme nazityske fienden. Partisanledarna uppfattade å sin sida västalliansens ledare som klassfiender som efter kriget ville beröva Tito själva frukten av det krig de utkämpat. Partisanernas ledning syftade till en revolutionär omvälvning av hela det jugoslaviska samhället.

Tito imponerade på västledarna

Oavsett politisk färg var de västallierade imponerade av partisanerna och deras militära insatser. De betraktade Tito som den självskrivne ledaren. Bland partisanerna fanns hundratals veteraner från spanska inbördeskriget. De var bättre förberedda för gerillakrig än jugoslaviska officerare som utexaminerats från krigshögskolan i Belgrad.

Även tyskarna imponerades. Inför en grupp höga tyska officerare förklarade SS-ledaren Heinrich Himmler i september 1944: ”Om vi fångar Tito, kommer vi omedelbart att döda honom. Tito är vår fiende men jag skulle inte ha något emot att ha tio sådana som han i Tyskland, män som verkligen kan leda och som besitter sådan beslutsamhet och så goda nerver att de aldrig ger upp ens om de är kringrända från alla håll.”

Stalin var mindre entusiastisk. För honom gällde det framförallt att rädda Sovjetunionen, och för det behövde han hjälp från sina nya västliga allierade. Han var missnöjd med sina jugoslaviska kamrater. Motståndsrörelsen fick inte visa sig alltför kommunistisk, alltför revolutionär. Det kunde avskräcka Stalins västliga allierade.

Röda armén och partisaner mot Belgrad

Den 1 oktober 1944 gick Röda arméns tredje ukrainska front under marskalk Fjodor Tolbuchin in på jugoslaviskt territorium från Bulgarien och fortsatte tillsammans med partisanerna mot Belgrad. Den 20 oktober gick de in i Belgrad. Ursinniga strider fortsatte under en hel vecka. Stora delar av det redan bombhärjade Belgrad förstördes på nytt, när sovjetiskt artilleri sattes in mot två tyska divisioner, beredda, tycktes det, att kämpa till siste man.

Tyska soldater attackerar ett område kontrollerat av partisaner på den dalmatiska kusten 1944.

© Ullstein/All over Press

Tjetnikledaren Mihailovic avrättades

Den 27 oktober hölls segerparad och Tito installerade sig i den störtade prins Pauls Vita palats. Röda armén hade mottagits med stor entusiasm av partisanerna. Men efter hand strömmade rapporter in om tusentals överfall och rån som utförts av Röda arméns soldater. Liksom i det befriade Tyskland begick sovjetiska soldater brutala våldtäkter. Partisanerna såg noga till att gömma kvinnliga medlemmar och hustrur och döttrar för sina sovjetiska allierade.

Vid krigsslutet tillfångatogs de serbiska tjetnikernas ledare ”Draza” Mihailovic. Han ställdes inför rätta och dömdes till döden. In i det sista tycks Mihailovic ha trott att han skulle bli benådad av Tito, vilket inte skedde.

I april 1945, före krigsslutet, reste Tito utan att underrätta sina brittiska allierade till Moskva för att underteckna ett ekonomiskt och politiskt tjugoårsavtal med Sovjetunionen.

Kriget fortsatte i Jugoslavien

Kriget i Jugoslavien tog inte, som i övriga Europa, slut den 8 maj 1945. Det fortsatte ett par veckor till, den tid det tog att definitivt krossa allt motstånd mot partisanernas – och därmed kommunisternas – framtida styre.

I släptåg efter den retirerande tyska armén anlände stora delar av den kroatiska armén och Ustasja, inklusive kvinnor, barn och åldringar som flydde undan Titos segrande partisaner. Det kan ha rört sig om 100 000 soldater och kanske 80 000 civilpersoner, möjligen ännu fler.

Kroaterna ville överlämna sig till brittiska 8. armén som intagit byn Bleiburg och upprättat högkvarter i dess gamla borg. Men den brittiske befälhavaren vägrade acceptera kroaternas kapitulation. Partisanerna hade redan en representant på plats hos britterna.

Massakrer på flyktingar

Den 16 maj 1945, över en vecka efter det officiella fredsslutet i Europa, började Titos partisaner som tagit sig över till Österrike beskjuta kroaternas läger. Tiotusentals kroater sattes på tåg söderut. I Slovenien, på den jugoslaviska sidan av gränsen, grävdes massgravar, innan tåg fullpackade med flyktingar rullade in. Fångarna bands två och två innan de sköts ned. Andra kroatiska flyktingar sändes på dödsmarscher längre in i landet, där de hånades och trakasserades. Samtliga identifierades med Ustasja som så länge bedrivit blodiga massakrer.

Tjetniker diskuterar med sin ledare Draza Mihailovic (mitten). Foto från 1943. 

© United States Holocaust Memorial Museum

Striden om Trieste 

Tito ville också snabbt erövra Trieste innan britterna hann dit från Italien. Triestes italienska majoritet ville inte bli jugoslaver och hade betraktat den slaviska minoriteten med förakt. Tysk trupp hade bitit sig fast kring San Giusto, en kulle mitt i staden. När brittiska styrkor anlände, överlämnade sig tyskarna till dem.

Snart insåg Churchill att partisanerna var i färd med att ockupera Trieste. Från detta tog även Stalin avstånd. Efter 40 dagar då troligen tvåtusen människor dödades, lämnade Titos partisaner slutligen Trieste den 12 juni 1945.

I grannlandet Grekland skulle utvecklingen bli en helt annan än i Titos Jugoslavien. I andra världskrigets slutskede var den grekiska motståndsrörelsen på god väg att jaga bort de tyska ockupanterna och ta makten i hela landet. Men motståndsrörelsen dominerades av kommunistpartiet, vilket Winston Churchill fann det omöjligt att acceptera.

Churchill och Stalin delade Östeuropa

I oktober 1944 hade Churchill och Stalin i Moskva delat upp Östeuropa mellan sig. Hur vore det, frågade Churchill, om Sovjet fick 90 procents inflytande över Rumänien och Bulgarien, Storbritannien 90 procent över Grekland och att man delade på inflytandet – fifty-fifty – över Jugoslavien? Det gick Stalin med på. Churchill klottrade ned siffrorna på en papperslapp. Stalin skrev på och återlämnade papperslappen. Churchill blev betänksam. Var det inte cyniskt att så summariskt avgöra ödet för miljoner människor. Borde man kanske bränna papperslappen? “Behåll den!”, sade Stalin som i praktiken gett klartecken åt Storbritannien att behålla kontrollen över Grekland.

I förbund med Greklands kungatrogna höger och militärer som under kriget samarbetat med Nazityskland gick Storbritannien till attack mot landets motståndsrörelse. Ett långt och blodigt inbördeskrig följde. Men i Jugoslavien hade Winston Churchill nästan utan reservationer -accepterat en partisanrörelse vars ledare rättframt förklarade att de var kommunister.

Publicerad i Militär Historia 8/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också