Besättningen på en Messerschmitt Bf 110 avlägger rapport till divisionschefen efter ett uppdrag våren 1944.

© Ullstein bild/All over press

Tysk nattjakt skulle stoppa brittiskt bombflyg

Den tyska nattjakten hade en enda uppgift: att stoppa de brittiska bombräderna mot industrier och städer. Genom taktisk och teknisk utveckling övertrumfade jaktflyget gång på gång armadorna av brittiska bombplan.

3 november 2018 av Christer Bergström

På kvällen den 30 mars 1944 samlas 785 tunga bombflygplan – nästan hela det brittiska bombflyget – i luften över östra England. Uppdraget lyder: ”Radera ut den nazistiska partihuvudstaden Nürnberg från kartan!”

Men över kontinenten väntar Bomber Commands dödsfiende, det tyska nattjaktflyget. Det första bombflygplanet blir nedskjutet exakt samtidigt som de brittiska flygplanen flyger in över den tysk-belgiska gränsen. Eldskenet från den brinnande bensinen drar till sig tyska nattjaktplan likt en ljuskälla lockar till sig nattinsekter.

Martin Becker sköt ner sju Halifax 

Klockan är 00.20 när löjtnant Martin Becker från nattjakteskader 6 siktar en Halifax-bombare i mörkret framför sig. För att inte själv bli upptäckt av akterskytten lägger Becker sin tvåmotoriga Bf 110 parallellt med bombaren, och först därefter glider han ner under fiendeflygplanet. Väl där drar Becker styrspaken åt sig och låter bombplanet flyga rätt in i de dödliga projektilerna från hans automatkanoner. Halifax-planet störtar omvärvd av lågor. Ingen av de ombordvarande överlever.

Tre minuter senare faller nästa bombare för Beckers vapen. Därefter får han leta i tio minuter innan offer nummer tre störtar. Nummer fyra och fem följer i snabb följd. Efter nummer sex – ännu en Halifax – återvänder Becker till basen för att tanka och fylla på ammunition. Därefter kan han skjuta ner ett sjunde brittiskt bombplan.

En av de deltagande brittiska flygarna, löjtnant C E Willis, minns denna skräcknatt: ”Vart man än tittade, syntes spårljus och störtande eldklot.”

RAF förlorade 79 plan på en timme

Under den timme det tog bombplanen att ta sig från den tyska gränsen till Nürnberg blev 79 fyrmotoriga bombare nedskjutna. Vid det laget var de överlevande så uppskakade att bomberna föll utspridda över ett enormt område över såväl staden som den omgivande landsbygden. I själva Nürnberg blev 256 byggnader förstörda och 75 civilpersoner dödades.

Beväpningen hos Bf 110 kunde skifta, men det avbildade planet (G-4/R9) var försedd med en nosbeväpning om två 30 mm automatkanoner. Bak i cockpiten hade det två 20 mm automatkanoner som sköt uppåt bakåt. Med radarutrustning kom Bf 110 G-4 upp i en teoretisk toppfart på ca 485 km/h. Radarn i nosen på flygplanet var en FuG 218 Neptun. Flygplanet hade tre mans besättning – pilot, radaroperatör och akterskytt.

© Claes Sundin

Katastrofalt för Bomber Command

När de sista bombplanen linkat hem till sina baser på småtimmarna den 31 mars 1944 och summeringen gjordes, visade det sig att 108 bombflygplan gått förlorade och ytterligare 70 blivit skadade. Inom loppet av några timmar hade en fjärdedel av det brittiska bombflyget försatts ur stridbart skick. 

Med de nedskjutna flygplanen stupade 545 besättningsmedlemmar och ytterligare 159 hamnade i tysk fångenskap. Det tyska nattjaktflyget registrerade sex egna flygplan förlorade i strid.

Det var ett slag som slet hela den brittiska bombstrategin i trasor. Sedan slaget om Berlin inletts i november 1943 – som de ansvariga hoppades skulle bli den avgörande bomboffensiven – hade Bomber Command förlorat 1 047 bombplan i strid. Ytterligare 1 682 hade blivit svårt skadade. 

Med andra ord hade bombkommandot fått förnya hela sin flygplanspark tre gånger om inom loppet av endast litet mer än fyra månader. Personalförlusterna uppgick till i runda tal 8 000 flygare.

Den bomboffensiv som skulle ha vunnit kriget och besparat de allierade en dyrbar invasion på kontinenten hade slagit helt fel. Det självständiga bombflygvapen som skulle ha gjort invasionen onödig blev nu i stället underställd invasionsplanen.

Den tyska nattjakten

Det tyska nattjaktflyg som tillfogat Bomber Command detta nederlag var i alla avseenden en elitstyrka ända sedan dess tillblivelse. Men när andra världskriget bröt ut hade Luftwaffe endast ett litet och outvecklat nattjaktflyg på experimentstadiet. 

Det sattes in mot Bomber Command som efter de första krigsmånaderna huvudsakligen opererade nattetid – mörker hade visat sig vara bombplanens bästa skydd. Sedan maj 1940 genomfördes regelbundna anfall mot industrimål i västra Tyskland, men på grund av otillräcklig utrustning för navigation i mörker åstadkoms sällan mer än begränsade skador.

Medan slaget om Storbritannien rasade som värst sommaren 1940 förde Bomber Command och det tyska nattjaktflyget ett i dubbel bemärkelse ganska undanskymt krig. De brittiska förlusterna var ungefär lika små som de skador de fällda bomberna vållade i Tyskland. Men attackerna utsträcktes och blev psykologiskt kännbara. 

En kulmen nåddes när den sovjetiske utrikesministern Molotov under ett statsbesök i Berlin i augusti tvingades fly ned i ett skyddsrum. Hans syrliga kommentar förödmjukade naziledningen: Nu bombades alltså även rikshuvudstaden!

Den tyske piloten Heinz-Wolfgang Schnaufer i en Bf 110 under ett anfall mot ett brittiskt Lancaster-bombplan.

© Duel in the dark by Robert Taylor/the military gallery, UK

Göring flyttade Bf 110 till nattjakt

Flygvapenchefen Göring beslöt omgående att dra tillbaka en stor del av jaktflyget från Engelska kanalen för att sätta in det som nattjakt. Den tvåmotoriga Messerschmitt Bf 110 blev ett utmärkt nattjaktplan med sin kraftiga beväpning och goda räckvidd.

De tyska nattjaktplanen var till en början inte utrustade med radar, men nattjaktflygets chef, general Josef Kammhuber, lät bygga upp en 100 mil lång försvarslinje med luftvärnsstrålkastare, från Danmark till södra Frankrike. Denna delades in i ett flertal zoner, och i var och en av dessa opererade två nattjaktflygplan som via radio vägleddes av observationer från en radarstation på marken. 

Eftersom flygindustrin inte lyckades tillverka ett erforderligt antal Bf 110 byggde tyskarna även om vissa tvåmotoriga bombare till nattjaktflygplan, och av dessa blev Junkers Ju 88 det mest framgångsrika.

Bomber Command i kris

I slutet av 1941 befann sig Bomber Command i djup kris. En utvärdering som gjorts visade att 80 procent av de bombplan som skickades ut mot Tyskland fällde sina bomber mer än sju kilometer från målområdet. Under tiden steg förlusterna brant. Förlustkvoten i november 1941 visade att en brittisk bombflygare i genomsnitt kunde räkna med att bli nedskjuten efter endast femton uppdrag – vilket motsvarade fyra veckors tjänstgöring.

Det tyska nattjaktflyget, som vid den här tiden förfogade över 350 besättningar och flygplan, effektiviserades ytterligare i början av 1942 när de första radaranläggningarna monterades in i nattjaktplan. Det stod klart för britterna att något måste göras.

Bomber-Harris ville knäcka tyskarnas moral

Vändpunkten kom i februari 1942 när flygmarskalk Arthur Harris övertog befälet för Bomber Command. Tillsammans med Winston Churchill och dennes tekniske rådgivare Frederick Lindemann drog Harris upp riktlinjerna för en helt ny bombkrigföring:

I stället för att försöka träffa små mål som industrier eller militära anläggningar, skulle bombflyget sättas in för att knäcka den tyska stridsmoralen. Konceptet var områdesbombningar, där alla bomber skulle riktas mot de centrala delarna av tyska storstäder. 

Bomblasterna förändrades också så att tonvikten lades vid brandbomber. Dessa åstadkom störst skada i tätbebyggda områden, och dessutom hjälpte de stora eldsvådorna de efterföljande brittiska bombflygarna att hitta till målet.

Befälhavaren för Bomber Command, Arthur Harris (stående till vänster), med en besättning som just bombat Ruhrdammarna. 17 maj 1943. 

© Royal Air Force/Imperial War Museum

Avro Lancaster

Enligt planen skulle Bomber Command byggas ut till 10.000 tunga bombplan fram till mitten av 1943, och dessa skulle fram till april 1944 jämna Tysklands 58 största städer med marken. Därmed hoppades man knäcka den tyska befolkningens motståndsvilja och tvinga landet till kapitulation. 

Det kan synas ha varit aningen optimistiskt med tanke på att Bomber Command vid den tiden bara förfogade över omkring 500 bombplan, men samtidigt som Harris tillträdde började förbanden utrustas med det nya fyrmotoriga tunga bombplanet Avro Lancaster som kunde ta sex ton bomber. 

Dessutom började bombkommandot i mars 1942 använda ett nytt navigationssystem, Gee, som på elektronisk väg förde bombflygarna till målområdet.

Bombanfallet mot Lübeck

De brittiska ”moralbombningarna” inleddes natten till den 29 mars 1942, när 234 bombare fällde 400 ton bomber, varav två tredjedelar var brandbomber, över Lübecks innerstad som blev nästan helt utbränd.

Anfallet mot Lübeck kom som en total chock för tyskarna. Inte nog med att britterna för första gången lyckats utplåna de centrala delarna av en tysk stad – dessutom inskränktes de brittiska förlusterna till tolv bombplan. 

Britterna tillämpade nu en ny taktik, bombplansströmmen, som innebar att alla bombplan flög in i en enda lång rad över ett och samma område, så att bara ett fåtal tyska nattjaktzoner korsades.

Tusenplansanfall mot Köln

Men Harris hade ännu en chock i beredskap för tyskarna. I slutet av maj 1942 skrapade han ihop alla tillgängliga flygplan från kustförsvarsflyget, Mellanösternflyget och andra kommandon och fick ihop till 5 000 flygare och 1 046 flygplan som natten till den 31 maj sattes in mot Köln i krigshistoriens första tusenplansanfall. 

Dessa åstadkom 12 000 bränder som utvecklades till 1 700 större eldsvådor inne i Köln. När bombflygarna flög hemåt igen kunde de se skenet från bränderna på 25 mils håll.

Det skulle emellertid dröja innan Bomber Command kunde upprepa den framgången. Under tiden förbättrade det tyska nattjaktflyget sina metoder avsevärt. 

Y-metoden tyskt motmedel

Tack vare Y-metoden – ett elektroniskt igenkänningssystem för de egna flygplanen – kunde jaktstridsledare på marken vägleda flera nattjaktplan till de brittiska bombplan som markradarn upptäckt. När nattjaktplanen sedan befann sig på tre kilometers avstånd från bombplanet kunde radaroperatören i flygplanet fånga in motståndaren på sin egen skärm. Genom denna ”himmelssängstaktik” tilltog den tyska nattjaktens framgångar igen.

Tyskarna byggde om flera olika bombplan, bland annat Dornier Do 217, för att använda som nattjaktflygplan.

© Süddeutsche Zeitung/IBL

Bomber Commands katastrofmånad

Under juni månad 1942 slogs alla tidigare förlustrekord för Bomber Command: 212 bombplan, cirka 40 procent av hela bombkommandot, gick förlorade. Till råga på allt gjorde krisen på den nordafrikanska krigsskådeplatsen att Harris tvingades lämna ifrån sig bombplan till Mellanösternflyget. 

Tvärtemot den utlovade radikala styrketillväxten krympte Bomber Command under flygmarskalk Harris första åtta månader i ledningen från 518 bombplan till endast drygt 300. Och ovanpå det hade tyskarna lärt sig att störa ut de radiosignaler som det brittiska navigationshjälpmedlet Gee använde sig av.

Helmut Lent främsta esset

I det tyska nattjaktflyget hade det nu utkristalliserats en kärna av extremt skickliga ess som krävde en allt större tribut av det brittiska bombflyget. Av de totalt 1 150 luftsegrar som nattjaktflyget bokfördes för fram till årsskiftet 1942–43 svarade ett toppskikt bland piloterna på bara sex flygaress – var och en med mer än 35 segrar på sitt personliga konto – för nästan en fjärdedel. 

Den mest framgångsrika bland dessa var den 24-årige kaptenen Helmut Lent, som i slutet av 1942 antecknats för 57 luftsegrar.

Men även Bomber Command hade sina experter, och många av dessa drogs på hösten 1942 samman till en särskild vägvisargrupp (Pathfinder) vars uppgift blev att hitta till de anbefallda målen och märka ut dessa med lysande markeringsbomber för huvudstyrkan.

Under den följande vintern kom så britterna äntligen ikapp tyskarna i den elektroniska kapplöpningen. Två nya tekniska hjälpmedel togs i bruk av Bomber Command: Oboe – ett förbättrat elektroniskt navigationshjälpmedel som inte stördes av tyska motmedel, och H2S – en radaranläggning som monterades in i bombplanen för att hjälpa dem att lokalisera anfallsmålen.

Slaget om Ruhr

Bomber Command byggdes upp till att omfatta 800 bombplan på våren 1943, och med denna styrka satte Harris i gång en koncentrerad bomboffensiv mot industristäderna i Ruhrområdet. Slaget om Ruhr började med ett anfall mot Essen natten den 5 mars. 

Det blev inledningen till en fyra månader lång ursinnig strid mellan Bomber Command och det tyska nattjaktflyget. Städer som Düsseldorf, Essen, Wuppertal och Duisburg lades i grus och aska. 

Under tiden skördade de tyska nattjaktflygarna fruktansvärda offer bland de deltagande bombflygarna. Den amerikanske reportern Ed Murrow vid CBS rapporterade förskräckt: ”Människor dör i skyn medan andra steks levande i sina källare.”

Beväpningen på nattjaktsversionerna av Junkers Ju 88 varierade men utgjordes vanligtvis av en nosbeväpning med fyra 15 mm kulsprutor, samt två 20 mm Schräge Musik automatkanoner. Dessa var fast monterade, riktade snett uppåt bakåt och som användes när nattjaktflygplanet placerade sig under ett bombflygplan.

© Claes Sundin

Det var inte många brittiska bombflygare som överlevde denna period. Mellan mars och juni 1943 gick nästan etttusen bombplan förlorade i operationer mot Tyskland. Det betydde en förlust på nära sjutusen mans flygande besättning.

Tyska stridsmoralen intakt

Hundratusentals människor gjordes hemlösa i de bombade städerna, men den eftertraktade moraliska verkan uteblev. Antalet dödsoffer blev också relativt begränsat. Som mest dödades 2 700 människor när Wuppertal bombades natten den 25 juni. Men annars var Essen med 482 dödsoffer den 5 mars och Duisburg med 240 döda den 13 maj vanligare rapporter. 

Dessa siffror är förstås i sig fruktansvärda, men för att uppnå den effekt på stridsmoralen som Harris och Lindemann avsåg hade det krävts betydligt fler offer. När britterna avbröt slaget om Ruhr kunde det tyska nattjaktflyget räkna sig som segrare. Arthur Harris tänkte dock inte ge upp.

Aluminiumremsor slog ut radarn

På kvällen den 24 juli 1943 larmades den tyska nattjakten. Signalspaningen varslade om en ny stor inflygning av fientliga bombplan. Det skulle bli bombkommandots största insats dittills. Nära 800 bombplan förde med sig 2 400 ton bomber – 70 procent mer än under tusenplansanfallet mot Köln. 

Just som nattjaktplanen skulle till att vägledas mot bombplanen fylldes alla tyska radarskärmar av ett vitt snöande. Det som tyska tekniker fruktat en längre tid hade inträffat: Britterna hade fällt hundratusentals remsor av aluminiumfolie som gav så många ekon på de tyska radarskärmarna att själva bombplanen försvann.

Hamburg ödelades 

Anfallsmålet var Hamburg, miljonstaden vars läge vid floden Elbe gjorde den lätt att lokalisera med H2S-radarn. Utan att ha störts av tysk nattjakt tog sig de brittiska flygplanen in över staden och genomförde krigets dittills mest koncentrerade bombanfall. 

De bränder som orsakades i Hamburgs innerstad blev så omfattande att en eldstorm bildades – det vill säga de enorma bränderna drog till sig syre med en sådan kraft att stormbyar skapades. Praktiskt taget hela Hamburg ödelades på denna enda natt. Mellan 30 000 och 40 000 dödsoffer krävdes.

Arthur Harris var aldrig närmare att nå sitt mål. Den tyske jaktflyggeneralen Adolf Galland berättar i sina memoarer om den oerhörda effekt som bombningen av Hamburg hade på den tyska stridsmoralen:

Junkers Ju 88 blev den mest framgångsrika av de bombplanstyper som modifierades för att användas som nattjaktplan. Flygplanet är utrustad med en FuG 22 Lichtenstein-radar i nosen. Foto från 1943.

© Bildarchiv Preussisceher Kulturbesitz

 I alla storstäder säger man sig att det som hänt Hamburg också kan drabba oss. Berlin evakueras under tumultartade former … I psykologiskt hänseende når kriget sin mest kritiska punkt … I vida kretsar inom den politiska och militära ledningen säger man sig att kriget är förlorat!

Bombningen av Hamburg utgör ett tydligt belägg för att den plan som Harris och Lindemann arbetade efter – hur omänsklig den än må te sig – vilade på en realistisk grund.

Bomber Command aldrig prioriterat

Men den effekt på den tyska stridsmoralen som åstadkoms i Hamburg skulle bli en engångsföreteelse, av två orsaker. För det första gavs aldrig Bomber Command den prioritet i den brittiska krigsrustningen som planen hade förutsatt, bombflyget nådde aldrig upp i mer än drygt tio procent av den eftersträvade styrkan. Den andra anledningen var det tyska nattjaktflyget, som visade prov på en mycket snabb anpassningsförmåga till nya förhållanden.

Tyskarna svarade på det brittiska användandet av aluminiumremsor med två nya taktiska tillvägagångssätt. När 700 brittiska bombare flög mot Berlin natten till den 24 augusti 1943 väntade tyska nattjaktplan högt ovanför staden medan luftvärnet hade fått order om att begränsa sin eldgivning till lägre höjder. 

Vildsvinstaktiken och tamsvinstaktiken

Bombplanen som kom in över staden avtecknade sig tydligt i skenet av de många luftvärnsstrålkastarna, och nattjaktflygarna skred till aktion. I ett fruktansvärt luftslag där tyskarna satte in såväl tvåmotoriga nattjaktplan som enmotoriga dagjaktplan blev 57 fyrmotoriga brittiska bombplan nedskjutna. Tyskarna själva förlorade bara tre Bf 110. 

Detta var den så kallade vildsvinstaktiken (Wilde Sau). Den hade föreslagits av major Hajo Herrmann, som egentligen var bombflygare, och Hermann Göring nappade genast på idén.

När britterna fyra nätter senare försökte sig på ett nytt anfall mot Berlin kontrade tyskarna med en ny nattjaktstaktik kallad tamsvinet (Zahme Sau). Den gick ut på att de tyska nattjaktflygare som lyckades lokalisera bombplanen skulle följa med dessa så länge som möjligt och anropa andra jaktplan via radio. Det skulle visa sig vara en perfekt metod mot den brittiska taktiken att flyga in i en bombplansström.

Med vildsvins- och tamsvinsmetoderna, med en numerär expansion av nattjaktflyget till 600 flygplan och med ny och förbättrad teknik (till exempel flygplansradarn Lichtenstein SN-2 som hade en räckvidd på närmare åtta kilometer) kunde det tyska nattjaktflyget förvandla bombkommandots slaget om Berlin vintern och vårvintern 1943–44 till ett avgörande brittiskt nederlag.

Radarn Würzburg-Riese var länge ett framgångsrikt hjälpmedel för att leda det tyska jaktflyget rätt.

© Ullstein bild/All over Press


Arthur Harris hoppades att genom att från november 1943 fokusera på Berlin kunna upprepa det som åstadkommits i Hamburg. En omfattande förödelse drabbade visserligen den tyska huvudstaden, men det var ändå långt ifrån det som drabbat Hamburg. Istället tog det helt och hållet knäcken på Bomber Command.

Efter katastrofen vid Nürnbergräden i mars 1944 som beskrevs i inledningen följde drygt fyra månader av bombanfall mot militära mål i Frankrike, där tyskarna hade relativt få nattjaktplan. Det blev en välkommen respit för bombkommandot, som såg sin förlustkvot sjunka till under två procent i augusti 1944.

Tyska radarn stördes ut

När Harris fick tillstånd att återuppta bomboffensiven mot Tyskland i september 1944 var kriget mot det tyska nattjaktflyget i stort sett redan vunnet. Men det vanns inte av flygarna utan av brittiska elektronikforskare. De lyckades ta fram metoder att störa ut alla tyska radarhjälpmedel. Därmed var fältet fritt för de brittiska bombarna.

Det tyska nattjaktflyget förblev obesegrat i strid, men kunde inte annat än hjälplöst åse hur Bomber Command under krigets sista månader ödelade tyska städer med en effektivitet som med undantag för Hamburg inte skådats förr. Klimax nåddes med tillintetgörandet av Dresden i februari 1945.

När andra världskriget slutade hade tyskarna fler och bättre nattjaktplan än någonsin, men flertalet kunde inte komma upp i luften på grund av drivmedelsbrist, och de som kunde starta flög med samma vilsenhet i nattmörkret som de första nattjaktpiloterna gjort i början av kriget. 

Till slut var det bara de allra skickligaste essen som kunde åstadkomma några resultat. Martin Becker vann en sista stor framgång natten till den 15 mars 1945, när han och hans akterskytt Karl Johanssen sköt ned nio Lancasterbombare.

Tysk stjärtfena på Imperial War Museum

Som ett uttryck för den respekt britterna kände för det tyska nattjaktflyget monterade de efter krigsslutet bort den ena stjärtfenan på den Bf 110 som flögs av det främsta nattjaktflygaresset, Heinz-Wolfgang Schnaufer. 

Fenan fraktades sedan till England och Imperial War Museum i London där den än i dag hänger till allmän beskådan. Varje dag räknar häpna besökare de 121 nedskjutningsmarkeringar som sedan 1945 pryder sidrodret.

Publicerad i Militär Historia 8/2012

Kanske är du intresserad av...

Läs också