Tyskt pansar slog tillbaka i Normandie

När den brittiska 22. pansarbrigaden ryckte in i den lilla staden Villers-Bocage, i norra Normandie, välkomnades den av en entusiastisk lokalbefolkning. Britterna fick calvados, cider, ost och smör. Flera ur lokalbefolkningen, särskilt unga flickor, hoppade upp på vagnarna för att kyssa soldaterna och vara med om det historiska intåget. 

Fyra år av tysk ockupation verkade vara slut. Förutom en tysk pansarbil som snabbt drog sig tillbaka syntes inga fiender.

Höjd 213, norr om staden, var en strategiskt viktig position. Brigadchefen brigadgeneral William Hinde gav överstelöjtnant lord William Cranley, chef för 4. County of London Yeomanry, order om att skyndsamt ta höjden. 

Denne ville först låta förbandets spaningspluton rekognoscera terrängen. Han fick dock böja sig för Hindes vilja och gav förbandets A-skvadron order att rycka fram. Föga anade de faran som väntade i en dunge vid sidan av vägen.

Michael Wittmann

Fem tyska Tiger  ur SS-Panzer-Abteilung 101 hade obemärkt gått i ställning. Chef var det legendariska pansaresset SS-Ober-sturmführer (löjtnant) Michael Wittmann, som på östfronten tillskrivits 137 stridsvagnssegrar och erhållit riddarkorset med eklöv. 

Wittmann hade inte tidigare tjänstgjort mot de västallierade. Men efter att ha sett hur brittiska och amerikanska bombräder förvandlade de tyska städerna till ruinhögar närde han ett starkt hat mot dem. Till sina besättningar sade han »vi har bara ett ledord och det är hämnd».

Dubbel omfattning mot Caen

Efter landstigningen i Normandie den 6 juni 1944 hade takten i den brittiska framryckningen mattats av. Hårt tyskt motstånd, en terräng med häckar och diken som gynnade försvararen och i viss mån underlägsna stridsvagnar var bidragande orsaker.

Staden Caen, en nyckelställning i Normandie, skulle enligt planerna ha erövrats den 8 juni. Försöken hade dock fastnat i ett blodigt dödläge. Därför beslöt den brittiske befälhavaren fältmarskalk Montgomery att försöka omringa staden via en dubbel omfattning. Han satte in två av sina bästa förband: 51. högländska infanteridivisionen och 7. pansardivisionen – ökenråttorna. Båda förbanden hade utmärkt sig under striderna i Nordafrika och Italien.

51. divisionen som anföll öster om staden, fick snart problem. Spärreld från artilleri och kulsprutor orsakade svåra förluster. På några ställen bröt de skotska soldaterna samman, kastade vapen och utrustning och flydde bakåt. 

Det gick bättre för 7. pansardivisionen som anföll väster om Caen. Genom en lucka i tyskarnas linjer ryckte de fram mot sydväst med 22. pansarbrigaden i täten. I gryningen den 13 juni 1944 nådde de Villers-Bocage.

Öppnade eld från dungen

Wittmanns Tigerstridsvagnar var de första förstärkningar som skickats fram för att täta luckan i de tyska linjerna. Ovetande om att de var på väg in i ett bakhåll stannade den brittiska pansarkolonnen på vägen upp mot höjd 213. En del av besättningarna klev till och med ur sina stridsvagnar. Det var sammanlagt ett tjugotal stridsvagnar av typen Cromwell IV och fyra av typen Sherman Firefly.

Wittmann såg sin chans. Han körde ut från dungen, svängde parallellt med kolonnen och öppnade eld. De två första skotten förstörde en Firefly och en Cromwell. Därefter fortsatte han och de andra stridsvagnscheferna att skjuta sönder stridsvagn efter stridsvagn tills hela kolonnen bestod av brinnande vrak. De brittiska granater som avfyrades missade sina mål eller förmådde inte tränga igenom Tigervagnarnas pansar.

Fortsatte mot Villers-Bocage

Wittmann ledde därefter sin styrka ner mot Villers-Bocage där de i utkanten av staden mötte det understödjande infanteriet, ett kompani ur 1. Rifle brigade som färdades i pansarbandvagnar, så kallade Brencarriers, M5A1 lätta spaningsstridsvagnar och M3 halvbandvagnar. Fordonen hade ett tunt pansar på 8–10 mm som gav litet skydd mot 8,8 cm granater.

Efter att ha förstört den första Brencarriern genom att ramma den öppnade Wittmann eld, först mot det främsta fordonet och sedan mot det bakersta. Vagnarna i kolonnen var nu fångade mellan de brinnande vraken och kunde inte komma undan. Wittmann sköt sönder fordonen ett efter ett, totalt åtta halvbandvagnar och fyra Brencarriers.

Därefter körde Wittmann in i staden där han mötte Cromwellvagnar ur 4. County of London Yeomanrys stabskompani. Också här hade en del av britterna otroligt nog lämnat sina stridsvagnar. Wittmann slog snabbt ut fyra Cromwell ur stabskompaniet och två Cromwell av eldledningstyp ur 5. Royal Horse Artillery. 

På en tid som sannolikt understiger 10 minuter hade Wittmann ensam slagit ut arton fientliga pansarfordon, vilket torde vara något slags rekord. Besättningarna i Cromwellvagnarna upplevde att inte ens direktträffar på Wittmanns Tiger hade någon verkan.

Tysk reträtt

Under tiden hade övriga stridsvagnar i Wittmanns styrka fått kontakt med 4. County of London Yeomanrys spaningspluton. Tre M3 Stuart sköts i brand. Wittmann hamnade därefter i en duell med en Sherman Firefly och hade tur när hans stridsvagn träffades utan att granaten slog igenom frontpansaret. 

Wittmann insåg att han nu stod inför betydligt hårdare motstånd och beordrade reträtt. Men hans Tiger fick snart ett band avskjutet och hejdades. Wittmann och hans besättning tvingades ta sig till fots ut ur staden och i säkerhet.

Efter de svåra förlusterna gav britterna upp försöken att besätta höjd 213. Man stannade dock kvar i Villers-Bocage och förberedde sig för försvar, sände ut spaningspatruller och evakuerade sårade. Under dagen anlände tyska förstärkningar ur 2. pansardivisionen.

Nytt tyskt anfall

Tyskarna anföll på eftermiddagen med 1. Pansarkompaniet ur SS-Panzer-Abteilung 101, utrustat med Tigerstridsvagnar, ett pansargrenadjärkompani samt några Panzer IV från Pansardivision Lehr. 

Anfallet var dock väntat och britterna öppnade eld med pansarvärnskanoner och Sherman Firefly (kraftfulla 17-pundare) från förberedda ställningar. Tyskarna drog sig tillfälligt tillbaka sedan fem Tiger I och två Panzer IV slagits ut.

För att hindra tyskarna från att reparera de utslagna vagnarna satte britterna dem i brand, även Wittmanns Tiger. Chefen för 7. pansardivisionen generalmajor George Erskie uppfattade dock att 22. pansarbrigaden höll på att bli inringad genom förnyade tyska attacker. Han beordrade reträtt tillbaka till utgångsläget vid Tracy-Bocage.

Tyskarna försökte falla den retirerande styrkan i sidan. Förvirrade strider utbröt på flera ställen. Enbart genom en kraftfull spärreld från det brittiska artilleriet kunde reträttvägen säkras. 

Brigadchef William Hinde uppges ha brutit samman och nära nog förlorat kontrollen över situationen. Chefen för 4. County of London Yeomanry, lord Cranley, tillfångatogs sedan hans pansarbil slagits ut av en granat. Tyskarna hade återtagit Villers-Bocage.

Brittiskt bombanfall

Under natten mellan 13–14 juni genomförde RAF ett storskaligt bombanfall som i det närmaste jämnade staden med marken. I detta anfall förstördes ytterligare en Tigerstridsvagn. De stadsbor som med sådan glädje hälsat britterna välkomna blev nu dödade, skadade eller hemlösa.

Britternas försök att bryta dödläget i Normandie slutade i ett blodigt misslyckande. Med tiden skulle dock ett totalt luftherravälde och överlägsenhet i antal fälla avgörandet. Caen erövrades slutligen den 9 juli efter extremt hårda strider.

I augusti blev de flesta tyska förbanden i Normandie inringade i en ficka vid Falaise där de tvingades kapitulera. De allierade kunde därmed påbörja marschen mot Rhen.

Wittmans Tiger träffades

För sina insatser vid Villers-Bocage blev Wittmann befordrad till SS-Haupt-sturmführer (kapten) och tilldelades svärd till sitt riddarkors med eklöv. 

Den 8 augusti ledde han en grupp på sju Tiger  nära Cintheaux då han råkade i bakhåll av förband från bland annat 1. Northamptonshire Yeomanry. En granat från en Firefly slog igenom Tigerns pansar och antände ammunitionen. I explosionen slets tornet av. Wittmann och hans besättning dödades omedelbart. Det kanske främsta pansaresset genom tiderna mötte ett slut likt det som drabbade hans motståndare vid Villers-Bocage.

Publicerad i Militär Historia 1/2016