Tysk superubåt i svenska händer

I maj 1945 tog sig en toppmodern tysk ubåt med förgiftad besättning in på svenskt territorialvatten. U 3503 hölls kvar i Sverige och fick stor betydelse för ubåtsutvecklingen i landet.

u 3503 bargas vid goteborg 1945  pDkRm7 q0GMtJlfQHZ

Aktern på U 3503 är över ytan och dykare arbetar med att täta läckor. I förgrunden den svenska ubåten Draken.

© U-3503 – dokumentation

Det mullrar dovt över Helsingörs redd när dieslarna på fyra tyska ubåtar startar. Det är tidigt på morgonen fredagen den 4 maj 1945. Efter en stund lämnar ubåtarna den relativa säkerheten i Danmark och stävar norrut i ytläge. Det är typ IX-båten U 534 och de tre typ XXI-båtarna U 3503, U 3017 och U 3523. Skälet till att det lilla förbandet inte går i uläge är att de grunda farvattnen är minerade med bottenminor och dykförbud gäller.

U 3503 hade lämnat Kiel i Nordtyskland dagen före, där de tyska trupperna accepterat en delkapitulation till brittiska styrkor gällande från klockan 08.00 den 5 maj. På kvällen anslöt hon till sina kamrater i Helsingör. Eftersom Helsingör ligger strax norr om gränsen för området som kapitulerar, gäller fortfarande ordern att ta sig till Horten i Norge för de fyra ubåtarna.

U 3503 har dessutom order att därefter fortsätta till sitt operationsområde i Sydatlanten. Därför har hon också fått bunkra 140 ton diesel från en av systerbåtarna. I dessa krigets sista dagar är bränsle en bristvara.

Typ XXI helt utvecklad för färd i uläge

U 534 är av typ IX, en av de stora Atlantubåtarna. Denna ubåtstyp har, tillsammans med den mindre typ VII, utgjort ryggraden i Kriegsmarines ubåtsflotta under hela kriget. Men, typ XXI är någonting helt annat. Tyska konstruktörer har tagit utvecklingen inom undervattenskrigföring ett närmast revolutionerande steg framåt. Tidigare ubåtstyper – på båda krigförande sidor – är egentligen bara ”dykbåtar”, som kortare perioder kan operera eller gömma sig under vattnet. Fart och uthållighet under vattnet är starkt begränsade.

Skrovformen på typ XXI är däremot helt utvecklad för färd under vatten och inte, som tidigare, en kompromiss mellan yta och djup. Det betyder att det är en av de första som är snabbare i uläge än på ytan, ett förhållande som blivit standard sedan dess.

typ xxi ubatar under tillverkning tyskland andra varldskriget

Ubåt av typ XXI under tillverkning 1944. Det är troligen sjunde sektionen närmast kameran.

Många av de innovationer som gjorts med typ XXI kom att prägla ubåtsutvecklingen under lång tid. U 3503 togs i tjänst i september 1944 och efter åtta månaders intrimning av fartyg och besättning är detta den första skarpa patrullen. Ubåten står under befäl av den 24-årige löjtnanten Hugo Deiring.

Anfalls av brittiska bombare

Den lilla ubåtskonvojen stävar norrut. När man klockan 13.35 på fredagen den 4 maj når strax öster om den danska ön Anholt, 35 kilometer från den svenska kusten, siktas och anfalls man av en brittisk Liberatorbombare. Det första angreppet blir resultatlöst, vid det andra är ubåtarnas luftvärn effektivare och bombplanet skjuts ned. Anfallet observeras av en annan Liberator, som angriper och sänker U 534 medan de tre XXI-båtarna dyker trots de minerade vattnen. Hela U 534:s besättning lyckas utrymma båten, men fyra dör innan ett räddande fyrskepp når fram.

De tre typ XXI-båtarna fortsätter nu på periskopdjup mot Norge. U 3503 tappar kontakten med de två andra som sänks två dagar senare av ytterligare en Liberator, fyra mil öster om Marstrand.

Avgörande misstag förgiftar besättningen

U 3503 går nu för första gången under krigspatrull med sin snorkel. Batterierna behöver laddas, så dieseldrift är nödvändig. Men natten är inte särskilt mörk och även om snorkeln är täckt med ett radardämpande material, kan man fortfarande se kölvattnet efter snorkelmasten med en kikare. Det är förmodligen denna observation ett brittiskt bombplan gör. Strax efter midnatt hörs undervattensdetonationer och på U 3503 kan man se bombplanet i periskopet. Hugo Deiring beordrar stopp i dieslarna, övergång till elmotordrift och dykning till större djup.

Att utföra denna order snabbt kräver god rutin och nu begår man ett ödesdigert misstag. Ventiler stängs och elmotorerna startas, men man glömmer för några sekunder att stoppa dieslarna. Avgaserna leds direkt in i ubåten och alla utom Hugo Deiring och sju besättningsmän blir omedelbart förgiftade.

u 3503 tysk ubat pa grund vid vinga 1945 andra varldskriget rZUE5qn tC66vx

Besättningen på däcket på den tyska U 3503 vid Vinga.

© U-3503 – dokumentation

De åtta som klarat sig undan dieselavgaserna kan nödtorftigt manövrera ubåten och Deiring beslutar att sätta kurs mot svenskt vatten, där han enligt internationella bestämmelser kan ligga kvar 24 timmar för reparationer och för att den förgiftade besättningen ska kunna återhämta sig. Klockan är nu fyra på söndagsmorgonen den 6 maj.

Observeras av svensk marinpolis

Efter två timmars gång med högsta fart i uläge, tar Deiring upp båten för vädring och skadekontroll. De avgasförgiftade besättningsmedlemmarna kommer ut på däck och kan äntligen andas frisk luft. Man befinner sig strax söder om Vinga, i inloppet till Göteborg. Det dröjer dock inte länge förrän man observeras av marinpolisens utkik på Vrångö.

Två poliser ger sig i sin tjänstebåt ut till U 3503, som ligger med stoppade maskiner. Poliserna tar sig ombord och meddelar – trots obefintliga tyskkunskaper – Hugo Deiring att han ska stanna på platsen. U 3503 har även observerats från ett kustartilleribatteri på Galtö och snart anländer jagaren Göteborg, som eskorterar ubåten till en ankarplats vid Vinga.

U 3503 finner sig snart omgiven av svenska marinenheter. Svenskarna vill inspektera de skador Deiring hävdar att ubåten har, men får inte tillåtelse. Diskussioner om internering av tyskarna och deras fartyg pågår under hela måndagen; Hugo Deiring kommunicerar med konsulatet i Göteborg och ambassaden i Stockholm. Fartygschefen får emellertid inga klara order i dessa sista, förvirrade dagar av kriget. I all tysthet har besättningen på U 3503 påbörjat en sänkning av sitt fartyg – torpeder skjuts ut, dokument och Enigma-chiffermaskiner kastas överbord och utrustning ombord slås sönder.

U 3503 sänks av tyskarna

Nästa dag, tisdagen den 8 maj, kommer besättningen upp på däck med proviant och sin personliga packning och gummibåtar blåses upp. På seneftermiddagen öppnar tyskarna bottenventilerna i aktern och snart ligger U 3503 märkbart djupare i vattnet. Svenska fartyg försöker bogsera ubåten in på grunt vatten, men tyskarna kastar helt sonika trossen överbord. Ytterligare försök att bärga båten när tyskarna lämnat den misslyckas, och den sjunker till botten på tjugo meters djup.

u 3503 under skrotningen foren

De yttre luckorna i ubåtens för är borttagna och de sex torpedtuberna syns. Under fören sitter ”balkongen” i vilken den passiva sonaren (hydrofon) var placerad.

© U-3503 – dokumentationen

Hugo Deiring och hans besättning förs till interneringslägret Backamo utanför Uddevalla för vidare färd till ett krigshärjat Tyskland ett halvår senare.

Besvärlig bärgning

Direkt efter sänkningen började dykare bärga den utrustning som dumpats från U 3503 – torpeder, dokument och annan hemlig materiel. De tekniska beskrivningarna visade snabbt vilken intressant båt man hade att göra med och bärgning började omgående diskuteras. Djupet var i sammanhanget relativt litet och man beslöt sig för att täta ubåten, pumpa och blåsa ut vattnet med tryckluft, istället för att använda kranar och pontoner.

Metoden krävde ett omfattande arbete av marinens dykare, såväl inne i som utanpå U 3503 och det behövdes tre ubåtar enkom för att producera tillräckligt med tryckluft. När själva lyftproceduren inleddes den 6 augusti 1946 visade sig U 3503 mycket bångstyrig och kom till ytan än med fören först, än med aktern. Efter ytterligare arbeten och tätning av läckor, intog U 3503 slutligen ytläge den 24 augusti. Efter bogsering in till Göteborg, lades ubåten i Götaverkens stora flytdocka. Här visade hon åter prov på sin motsträvighet när hon gled av kölblocken och lade sig på sidan. Skadorna inskränkte sig emellertid till bucklor och hon kunde dras ur dockan och åter sättas på plats med kraftigare stöttning.

Skrotningen ger ny kunskap

I enlighet med en överenskommelse med segrarmakterna, skulle svenskarna efter bärgning skrota U 3503. Det betydde att man inte fick möjlighet att testa ubåten, men det skulle visa sig att skrotningsarbetet gav än bättre insikt i hur typ XXI var konstruerad och hur man löst olika tekniska problem. Representanter från Marinen, olika myndigheter och industrin deltog i skrotningen.

Lärdomarna var omfattande och vissa lösningar testades omedelbart på olika ubåtar. När den nya ubåtsklassen Hajen sjösattes 1954 var det med typ XXI som en klar förebild, något som också visade sig tydligt i båtarnas prestanda.

Även supermakterna använde typ XXI när de utvecklade nya ubåtar. Lösningarna med fast snorkel, de starka elektriska motorerna och det strömlinjeformade skrovet vara något av det som användes under flera decennier framöver.

Publicerad i Militär Historia 2/2012

u 3503 grafik D6HhpW K2qlyCycAiq2D

U 3503 i genomskärning. I tornet fanns två 20 mm luftvärnskanoner, aktiv sonar, dag- respektive nattperiskop och antenner för radar och radio.

© Dea Picture Library/Getty images/All over press

Fakta: 8 förbättringar i ubåtsteknologin

  1. Framdrivningen. Dieselmotorerna i typ XXI var något starkare än i de tidigare klasserna. Den stora skillnaden låg i elmotorerna som på typ XXI var lika starka som dieslarna, och ungefär fem gånger starkare än i typ VII.
  2. Ljudet. Genom nya innovationer med bullerdämpande montering av dieselmotorer, tysta elmotorer, ljud­absorberande element och strömlinjeformat skrov minskades ljudet ubåten gav ifrån sig och därmed risken för upptäckt.
  3. Snorkeln. Dieselmotorerna behöver luft, och med en snorkel kunde de köras för att ladda batterierna även i uläge (nära ytan). Monterbara snorklar hade använts på de tyska ubåtarna sen 1943, men på typ XXI var den inbyggd och så pass avancerad att båten kunde drivas i flera dagar under ytan.
  4. Utrymmet. Typ XXI hade en aldrig tidigare skådad komfort, med särskilda sovutrymmen (utan sällskap av torpeder och annan utrustning), dusch och frysar för maten, vilket gynnade besättningen.
  5. Batterierna. Till typ XXI hade både bättre battericeller som kunde lagra mer energi tagits fram, och mer utrymme gjorts i båten. Batteri­kapaciteten var ungefär tredubbel mot i en typ VII.
  6. Torpederna. Med ett nytt hydrauliskt torpedladdningssystem kunde man avfyra 18 torpeder på 20 minuter. Sex tuber laddades om på 10 minuter, ungefär samma tid som det tar att ladda en ensam tub med konventionell teknik.
  7. Skrovet. Formen på skrovet på­verkar sjöegenskaperna och strömlinjeformningen på typ XXI bidrog till kortare dyktider och hög fart i uläge, vilket inte tvingade upp båten till ytan för att snabbt komma i attackläge.
  8. Sonar. Till typ XXI hade mer avancerade aktiva och passiva sonarer tagits fram, som klarade av det ökade vattenbruset vid högre hastighet. Med dem kunde även torpeder riktas utan att använda periskopet.