Tyska arméns krigsbrott på östfronten

Det var inte bara SS mordkommandon som låg bakom de tyska grymheterna på östfronten. Även Wehrmacht var i högsta grad delaktigt i krigs­förbrytelserna. Ändå har myten om den renhåriga reguljära tyska armén varit seglivad.

partisaner graver sina egna gravar ostfronten andra varldskriget XwEp

Partisaner som tillfångatagits i juli 1941 tvingas gräva sina egna gravar innan de avrättas. Vakterna är soldater ur armén.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Skottsalvorna och skriken utanför hotellfönstret lämnade Kaunas nye herre helt oberörd. Befälhavaren för den tyska 18. armén, generalöverste Ernst Busch, satt precis till bords med sin stab när en officer kom in och rapporterade att massakrerna på stadens judar hade utbrutit igen.

”Jag kan inte göra något åt saken”, förklarade generalen med bestämd röst för sina stabsmedlemmar. ”Detta är politiska angelägenheter som inte intresserar oss, eller snarare: de intresserar oss men vi bör inte göra något åt dem. Dessa saker rör inte oss.”

Kaunas i Litauen hade fallit i 18. arméns händer bara några dagar efter inledningen av operation Barbarossa. Strax efter de tyska arméförbandens ankomst anlände även Einsatzgruppe A, en förtrupp ur ett av SS mordkommandon. Under de följande dagarna utspelades scener som verkade hämtade ur Dantes Inferno på stadens gator, när litauisk milis, som hastigt organiserats av denna Einsatzgruppe, gick lös på den judiska befolkningen.

Massaker utanför arméns högkvarter

En av de fasansfullaste massakrerna inträffade bara ett stenkast från 18. arméns högkvarter, när dussintals judar klubbades ihjäl utanför en bensinmack. Bland åskådarna till dessa massakrer då minst 1 500 judar dödades fanns många soldater och officerare ur den reguljära tyska armén. Någon passade till och med på att fotografera. Några judar fördes till ett par gamla fort i utkanten av staden för att arkebuseras.

Uppenbarligen avstod Buschs trupper tillfälligt från att upprätthålla ordningen och såg mellan fingrarna på dessa pogromer, vilka officiellt klassades som en spontan litauisk uppgörelse med prosovjetiska kollaboratörer. Utåt valde armén därför att betrakta det som en intern litauisk dispyt som måste få ha sin gång, trots att det inte kan ha rått något tvivel för Busch och hans stab om vad som egentligen pågick.

wehrmacht overgrepp jude ukraina ostfronten 1941

Tyska soldater ur Wehrmacht trakasserar en judisk man i Ukraina 1941.

© Sovfoto

"Nödvändig utrensningsaktion"

I samma veva besökte befälhavaren för armégrupp Nords bakre område, general Franz von Roques, Kaunas och klagade sedan hos armégruppens befälhavare, fältmarskalk von Leeb, över pogromerna. Den annars så gudfruktige fältmarskalken lyssnade under tystnad på rapporten och ryckte sedan bara på axlarna. Han hade inget inflytande över dessa saker och allt armén kunde göra var att hålla sig borta, menade han kyligt. Därefter började de bägge officerarna istället diskutera om det inte vore bättre att sterilisera judarna än att döda dem.

En annan hög militär som gästade Kaunas några dagar efter den första mordvågen var utsänd direkt från Führerhögkvarteret för att inspektera de erövrade områdena. Det var Hitlers militäre chefsadjutant, överste Rudolf Schmundt, som avfärdade massakrerna med konstaterandet: ”Soldaterna bör inte tyngas av dessa politiska angelägenheter. Det handlar om en nödvändig utrensningsaktion.”

Även Wehrmacht begick krigsbrott

Å ena sidan är händelserna i Kaunas typiska för den tyska reguljära arméns uppträdande under Barbarossa – att vända blicken åt ett annat håll medan SS begick förbrytelser. Å andra sidan visar exemplet Kaunas inte hela sanningen om hur insyltat Wehrmacht faktiskt var i de mörkaste aspekterna av Hitlers stora krig i öster.

I själva verket var förband ur den reguljära armén inblandade i alla slags krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten: folkmordet på de sovjetiska judarna, massdöden bland sovjetiska krigsfångar, planerad massvält bland civilbefolkningen, blodiga repressalier mot oskyldiga och försvarslösa civila, plundring, dödande av gisslan samt deportation av tvångsarbetare.

Historieforskningen har hittills inte kunnat slå fast hur stor del av de tyska soldaterna och officerarna på östfronten som passivt eller aktivt deltog i de nazistiska krigsförbrytelserna, men det står klart att den högsta militärledningen utan invändningar accepterade Hitlers ideologiska mål i öster. Och eftersom Sovjetunionen inte hade undertecknat Genèvekonventionen, som bland annat reglerade krigsfångars rättigheter, ansåg sig Führern inte behöva ta hänsyn till folkrätten.

chrustjov soldater stalingrad IM

Den politiske kommissarien Nikita Chrusjtjov bland soldater vid Stalingrad.

Hitler ville krossa "judisk bolsjevism"

I mars 1941 förklarade Hitler för generalerna som skulle delta i fälttåget att det inte skulle bli ett vanligt krig, utan det skulle få en exempellöst hänsynslös karaktär. Målet var inte bara att besegra Sovjetunionen på slagfältet och förverkliga Hitlers dröm om ”livsrum” i öster – det handlade i lika hög grad om att krossa den ”judiska bolsjevismen”. Detta kompromisslösa ideologiska förintelsekrig skulle föras utan minsta hänsyn till folkrätten, förkunnade Führern. Det fanns med andra ord ”ingen plats för militär ridderlighet eller ’omoderna’ uppfattningar om militärt kamratskap”.

”Jag väntar mig inte att mina generaler förstår mig, men jag förväntar mig att de utför mina order”, deklarerade Hitler. Som en följd av detta utfärdade OKW och OKH (krigsmaktens respektive arméns överkommando) i maj och juni 1941 en rad kriminella order som skulle garantera att kriget fördes med den hårdhet som Hitler önskade.

Kommissarieordern

Eftersom Hitler betraktade kommunismen som ett politiskt brott gjorde detta automatiskt de politiska funktionärerna i Röda armén, kommissarierna, till brottslingar i hans ögon, och de skulle följaktligen inte behandlas som vanliga krigsfångar.

Den 6 juni utfärdade OKW därför kommissarieordern (Kommissarbefehl), enligt vilken den reguljära armén skulle skjuta tillfångatagna kommissarier på fläcken eller – om de senare upptäcktes i fångläger – överlämna dem till den nazistiska säkerhetstjänsten SD för ”specialbehandling”, vilket var liktydigt med avrättning.

Frisedel för alla övergrepp på civila

Genom OKW:s krigsrättsorder (Kriegsgerichtbarkeitsbefehl) den 13 maj 1941 befriades tyska soldater från juridiskt ansvar för alla slags övergrepp mot civilbefolkningen under fälttåget. På samma gång föreskrev denna order att alla sovjetiska civila som gjorde motstånd mot den tyska ockupationsmakten skulle dödas utan vidare, utan inblandning av krigsrätter eller andra domstolar. Avsikten med ordern var bland annat att låta armén genomföra kollektiva bestraffningar mot orter som misstänktes hysa eller hjälpa partisaner, bland annat genom att bränna, döda och deportera invånarna.

Många generaler var förfärade över det förestående barbariet, men nästan ingen protesterade. Till exempel övertalades fältmarskalk von Bock av en av sina stabsofficerare att lämna en officiell protest hos arméledningen, OKH. ”Låt det bli känt att fältmarskalk Bock protesterade”, utbrast von Bock när han fick reda på att den varit utan verkan, och tillade sedan: ”Men han protesterar inte mer.”

Vissa befälhavare vägrade förvisso att vidarebefordra kommissarieordern till sina soldater, men forskningen visar att upp till 80 procent av de tyska divisionerna verkställde ordern.

wehrmacht forhor politisk kommissarie ostfronten andra varldskriget

En sovjetisk kommissarie förhörs av tyska soldater. Enligt den tyska kommissarieordern från krigsmaktens överkommando skulle alla sovjetiska partifunktionärer som tillfångatogs avrättas.

© Ullstein bild/All over press

4000 kommissarier mördades

Även en officer som generalöverste Erich Hoepner, senare en framstående medlem av det militära motståndet mot Hitler, följde samvetsgrant påbudet att mörda denna kategori av krigsfångar. Reguljära armétrupper genomförde minst 4 000 avrättningar av politiska funktionärer ur Röda armén, men det finns förmodligen ett stort mörkertal på grund av bristande dokumentation. Judar bland de sovjetiska krigsfångarna lär också ha avrättats på grundval av denna order, eftersom den nazistiska terminologin satte likhetstecken mellan kommunister och judar.

Vidare hade den tyska arméledningen, OKH, den 28 april 1941 gått med på att låta SS mordkommandon, insatsgrupperna ur säkerhetspolisen och SD (säkerhetstjänsten), genomföra sina ”exekutiva åtgärder gentemot civilbefolkningen” inom arméns operationsområde. Under det första året av fälttåget i öster mördade insatsgrupperna i runda tal en miljon sovjetiska judar. Arméns bidrag till detta folkmord var dock betydligt mer omfattande än ett tyst medgivande. Utan samarbetet med arméns ockupationsmyndigheter och andra förband skulle folkmordet inte ha varit praktiskt genomförbart.

De lokala ockupationsmyndigheterna, de så kallade fält- och ortskommendanturerna, registrerade den judiska befolkningen, såg till att judarna identifierades med särskilda kännetecken som armbindlar eller davidsstjärnan och samlade dem i getton. Vidare var insatsgrupperna beroende av samarbete med fronttruppernas högre staber för sitt underhåll och i sina rapporter till Berlin lovordade befälhavarna för mordkommandona ofta Wehrmachts samarbetsvilja.

Reichenau rättfärdigade morden

Dessutom assisterade vissa reguljära arméförband också direkt vid massmorden och flera höga befälhavare utfärdade rent av särskilda dagorder till sina trupper, i vilka de rättfärdigade slakten av sovjetiska judar. I den kändaste dagordern, som härrör från 6. arméns befälhavare fältmarskalk von Reichenau, utfärdad den 10 oktober 1941, heter det exempelvis:

Den väsentligaste delen av fälttåget mot det judisk-bolsjevikiska systemet är det fullständiga krossandet av maktmedlen och utrotandet av det asiatiska inflytandet i den europeiska kulturkretsen. Härigenom uppstår även för trupperna uppgifter som går utöver den ensidiga soldatfärdigheten. Soldaten i det östra området är inte bara en kämpe enligt krigskonstens regler, utan också bärare av en hänsynslös nationell idé och hämnaren av alla illdåd som tyskar och besläktade folk har utsatts för. […] Därför är soldaten tvungen att ha full förståelse för behovet av den hårda, men berättigade hämnden mot de judiska undermänniskorna. Dess syfte är också att i sin linda kväva uppror bakom ryggen på Wehrmacht, vilka alltid av erfarenhet initierats av judar.

belagringen av leningrad andra varldskriget

Mellan en halv miljon och en miljon människor dog i den femhundra dagar långa belägringen av Leningrad. Att svälta ihjäl invånarna i staden var en del av den tyska planen.

© Boris Kudojarov/RIA Novosti archive

Wehrmacht rekvirerade allt ätbart

En annan aspekt av Hitlers förintelsekrig i öster var den ekonomiska exploateringen av de erövrade områdena som hade planerats av OKW:s ekonomiska experter. Precis som forna tiders härar var det från första början meningen att de tyska soldaterna skulle leva av det som fanns att äta i de områden som de hade intagit. Någon hänsyn till civilbefolkningens behov skulle inte tas och redan under planeringsskedet flera månader före fälttåget räknade OKW kallt med att miljontals civila skulle svälta ihjäl i öster när Wehrmacht lagt beslag på lejonparten av livsmedlen.

När den tyska krigsmakten hösten 1941 drabbades av underhållsproblem i Ryssland rekvirerade truppernas kvartermästare bokstavligt talat alla livsmedel i vissa zoner för att försörja trupperna och framkallade akuta svältkatastrofer. I exempelvis Charkiv plundrade militärförvaltningen staden så hänsynslöst på mat att cirka 12 000 invånare svalt ihjäl under det första årets ockupation – enligt militärförvaltningens egen statistik.

Leningradborna skulle svältas till döds

Belägringen av Leningrad (dagens Sankt Petersburg) som varade i nästan 500 dagar, från den 8 september 1941 till den 18 januari 1943, skedde inte bara av rent militära skäl, utan syftade till att systematiskt svälta ihjäl hela stadsbefolkningen på cirka tre miljoner människor, med motiveringen att dessa människor inte borde belasta den tyska livsmedelsförsörjningen. Någonstans mellan en halv och en miljon människor tros ha dukat under på grund av belägringen.

Varannan krigsfånge dog

Majoriteten av de sovjetiska soldater som blev tyska krigsfångar under de första månaderna av kriget i öster överlevde inte länge. Sammanlagt dog cirka två miljoner av totalt 3,7 miljoner sovjetiska krigsfångar mellan sommaren 1941 och våren 1942 på grund av svält och andra umbäranden. Wehrmacht var ansvarigt för att fångarna fick mat och husrum, men de sovjetiska soldaterna fick inte ens ett minimum av näring eller tak över huvudet. Många frös också ihjäl under bar himmel när kylan satte in.

Under Nürnbergrättegången försökte OKW:s ledare, fältmarskalk Keitel och generalöverste Jodl, bortförklara detta med att Wehrmacht inte hade varit berett på tillströmningen av så många fångar, men dessa fångars tragiska öde hänger också samman med den ovannämnda systematiska exploateringen av alla sovjetiska livsmedelstillgångar, den brutala krigföringen och det rådande människoföraktet mot slaviska ”undermänniskor” i den tyska krigsledningen.

”Icke arbetande krigsfångar i fånglägren ska svälta ihjäl”, befallde arméns generalkvartermästare Eduard Wagner rent ut i oktober 1941. Bara de som tilldelats arbetsuppgifter kunde ”i enstaka fall” få mat på den tyska arméns bekostnad, hette det.

sovjetiska krigsfangar ostfronten andra varldskriget

Omkring två miljoner sovjetiska krigsfångar dog av svält och sjukdomar i tyska läger mellan sommaren 1941 och våren 1942.

© Bildarchiv Preussischer Kulturbesitz

Tvångsarbete i tyska fabriker

Först när arbetskraftsbristen i de tyska rustningsindustrierna började bli allvarlig krigsvintern 1941–1942 förbättrades situationen i viss mån för dessa krigsfångar när de skickades till Tyskland som tvångsarbetare. Myndigheterna insåg att de behövde mer mat för att kunna arbeta, men för många av dem kom dessa åtgärder för sent.

Miljontals civila sattes i arbete av militären med att bygga vägar, järnvägar och försvarslinjer. Senare deporterades också cirka 2,8 miljoner civila till tvångsarbete i Tyskland och armén deltog i insamlandet och bevakningen av dessa människor. Även så sent som under reträtterna 1943 och 1944 dammsög tyska arméförband städer och byar efter arbetsdugliga män och kvinnor som skickades till fabrikerna i Tyskland.

Den allt brutalare kampen mot de sovjetiska partisanerna ledde också till att befolkningen i stora områden där partisaner höll till mördades eller deporterades av armé- och SS-förband, medan byar och samhällen brändes ned. Kampen mot partisanerna blev också en täckmantel för de fortsatta massakrerna på judar, och vid en kurs i partisanbekämpning i armégrupp Mitts sektor myntade den ansvarige armégeneralen Max von Schenkendorff devisen att judar var lika med partisaner och tvärtom.

Myten om det obefläckade Wehrmacht

Ett antal Wehrmachtgeneraler fick svara för sina gärningar i öster i krigsförbrytarrättegångarna under åren efter andra världskriget, och inom den akademiska forskningen har Wehrmachts delaktighet i de nazistiska brotten alltsedan dess varit ett välkänt faktum. Men bland den breda allmänheten, särskilt i det återförenade Tyskland, har detta däremot inte varit en självklar uppfattning.

När Institutet för social forskning i Hamburg år 1995 öppnade en utställning om Wehrmachts roll i de nazistiska krigsförbrytelserna väckte det häftiga reaktioner bland många tyskar. Myten om det obefläckade Wehrmacht, som pensionerade generaler så ihärdigt spred i Västtyskland under kalla kriget, var fortfarande levande. Under fyra år ambulerade utställningen i ett trettiotal tyska och österrikiska städer och sågs av 800 000 besökare.

Den blev både rosad och utsatt för anklagelser om falsarier och manipulationer, inte bara från högerextremister och oseriösa historierevisionister. Kritiken, som även kom från akademiskt håll, blev så häftig att en historikerkommission tillsattes för att faktakontrollera de foton och texter som besökarna fick se. Kommissionen kunde emellertid bara hitta några mindre faktafel och en reviderad utställning öppnades igen 2001 och visades till 2004.

Utställningen fick ett enormt genomslag i medierna och kan sägas ha undanröjt den felaktiga uppfattningen om den reguljära tyska arméns rena samvete beträffande de nazistiska brotten.

Publicerad i Militär Historia 6/2011