Finländska soldater tar skydd under reträttstriderna 1944. 

Tysklands allierade på östfronten

När Nazityskland anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941 slöt flera länder upp vid Hitlers sida. Men vapenbrödernas insatser skiftade kraftigt i kvalitet. Här berättar vi om Tysklands allierade på östfronten.

29 december 2018 av Christoffer Rehn

Rumänska soldater paddlar över en flod i Kaukasus medan granaterna slår ned runtomkring dem. Oktober 1942.

© Keystone/Getty

1. Rumänien – bidrog med flest soldater 

Rumänien, under den auktoritära ledaren Ion Antonescu, gick in i kriget på Hitlers sida i hopp om att ta tillbaka bland annat Bessarabien (Moldavien) som landet förlorat till Sovjetunionen 1940.

Rumänien ställde två arméer till förfogande, totalt 325 685 man, vilket var det största bidraget efter Tyskland. Men rumänerna hade brist på motorfordon och tunga vapen, och soldaterna var inte övade i modern strid.

Antonescu hoppades få köpa vapen från Tyskland, men tyskarna – som knappt kunde utrusta Wehrmacht och som dessutom fruktade att rumäner och ungrare skulle hamna i en gränskonflikt om Transylvanien – sade nej. Istället fick Rumänien del av erövrade vapen från fälttåget i väster 1940, till exempel lätta, franska strids-vagnar.

Rumänerna ingick i armégrupp Syd tillsammans med 11. tyska armén och anföll från Svarta havskusten respektive norra delen av den rumänska gränsen.

Tyskarna ansåg att rumänerna, som mest utgjordes av infanteri, inte dög till blixtkrigsinsatser så de fick framförallt utföra lätta säkerhetsuppdrag och rensa upp i bebyggelse där tyska pansartrupper dragit fram.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Med tysk hjälp återtogs de områden som avträtts till Sovjetunionen och man ockuperade också Odessa vid Svarta havet.

I september 1942, när Barbarossa sedan länge var över, flyttades huvuddelen av rumänerna till Stalingrad där de grupperades norr och söder om staden som flankskydd. De begärde ökat tyskt pansar- och artilleristöd, men förgäves. När Röda armén satte in sitt anfall med stridsvagnar krossades rumänerna och den tyska 6. armén inneslöts.

Spillrorna av den rumänska hären deltog sedan i reträttstrider tills Röda armén bröt in i Rumänien och landet bytte sida den 25 augusti 1944.

Rumäniens stora bidrag till Tyskland blev landets oljeleveranser. 

Italienska soldater transporterar sin utrustning på mulåsnor i juli 1942, ett halvår före det förödande slaget vid Stalingrad.

© Bundesarchiv, Bild 183-B27180/Lachmann/CC-BY-SA 3.0

2. Italien – flankskydd vid Stalingrad

Den italienska expeditionskåren Corpo di Spedizione Italiano in Russia anlände till fronten i juli–augusti 1941. Styrkan bestod av tre delvis motoriserade infanteridivisioner och kårförband om 62  000 officerare och soldater, 5 500 motorfordon, 220 artilleripjäser, 92 pansarvärnskanoner, drygt 4 000 dragdjur och 83 flygplan.

Liksom rumänerna underställdes italienarna tyska 11. armén, men i augusti överfördes de till Panzergruppe 1 i riktning Rostov och Donetskbäckenet. Där förlades de som en skiljevägg mellan rumänerna och ungrarna.

Inledningsvis klarade italienarna uppgifterna bra. Bland annat omringade och tillfångatog de 10 000 rödgardister vid Petrikowka i Ukraina i september 1941. Vid juletid hejdade de också – med tysk hjälp – ett kraftfullt sovjetiskt motanfall vid Donetsk.

1942, efter Barbarossa, förstärkte Mussolini sin här med 8. armén bestående av 230 000 man, artilleripjäser, motorfordon och dragdjur. Italienarna fick det otacksamma uppdraget att bilda flankskydd norr om Stalingrad, där de kämpade hårt men närmast tillintetgjordes av överlägsna sovjetiska styrkor.

De dåligt utbildade italienska trupperna ansågs strida tappert i ställning, men förlorade förmågan att organisera sig under reträtt.

Under mars och april 1943 återvände de återstående soldaterna till Italien för vila och återuppbyggnad, men i september upplöstes armén efter Italiens kapitulation. 

Kroatiska flygare framför sitt Dornier Do 17 bombplan 1942.

3. Kroatien – Framgångsrika flygare hyllades

När Tyskland erövrade Jugoslavien den 6 april 1941 blev Ante Pavelic ledare för en fascistisk marionettregim i Kroatien. Kroaterna hade högt anseende hos tyskarna efter att de varit vapenbröder i första världskriget då kroaterna stred i österrikisk-ungersk uniform. 

Därför tackade Hitler ja när Pavelic utrustade 5 000 frivilliga efter tysk förebild och satte upp två flygdivisioner med bomb- och jaktflyg. De kroatiska infanteristerna nådde fronten i oktober, inlemmades i tyska 17. armén och deltog i erövringen av Charkov i dagens Ukraina.

Men enligt krigsdagböcker hade kroaterna problem med disciplinen. Många höll sig undan, umgicks istället med ryska kvinnor och flera dömdes till döden av tyskarna. I divisionskrönikan står att kroaterna var »bra vid anfall, om buken var fylld och de hade fått snaps. Föga ståndaktiga vid försvar, böjda för panikartade reaktioner när de anfölls oväntat.»

I september 1942 fick kroaterna ansvar för ett centralt beläget frontavsnitt vid fabriken Röd oktober i Stalingrad. I de hårda gatustriderna utraderades regementet nästan. Därefter bestod insatserna framförallt av partisanbekämpning på hemmaplan.

Flygarna var desto mer lyckosamma och hyllades av Hitler. Inom ramen för Luftwaffe noterades de för 283 luftsegrar och 1 500 bombuppdrag på östfronten.  

Mer läsning om andra världskriget

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Slovakiska soldater tilldelas utmärkelser efter slaget vid Rostov i juli 1942.

© Narodowe Archiwum Cyfrowe

4. Slovakien – fick ett eget Stalingrad på Krim

Slovakien uppstod i mars 1939 sedan Tyskland intagit Tjeckoslovakien. En auktoritär regim, med starka band till nazisterna, tog över landet.

När operation Barbarossa inleddes mobiliserade Slovakien sina trupper. En elitstyrka på 3 500 man med föråldrade lätta tjeckiska pansarfordon hamnade i strid vid Lipowiec i Polen den 22 juli 1941. Styrkan deltog i förföljelsestrider under tyska 17. armén men pressades tillbaka när Röda armén stärkte försvaret. Slovakerna fyllde på i leden till divisionsstorlek och fortsatte in i Ukraina, där soldaterna mest användes för bevakning och partisanbekämpning.

Vid julen 1941 fick de dock ansvar för ett frontavsnitt i Kaukasus och i mars 1943 för ett avsnitt på Krimhalvön. Det blev slovakernas eget Stalingrad. Hela divisionen slogs ut på ett dygn och mängder av soldater deserterade.

Under hösten 1944 utbröt myteri i Slovakien vilket blev slutet för den auktoritära republiken. 

Ungerska soldater med en tung kulspruta i ställning någonstans på östfronten. Fotot är taget vintern 1942–43.

© Ullstein/Getty

5. Ungern – kniptång gav stor seger

Det fascistiska Ungern hade deltagit i Tysklands anfall mot Jugoslavien 1940 och fått tillbaka områden som förlorats under första världskriget. Men Ungern förklarade Sovjetunionen krig först sedan den ungerska staden Kassa (idag Košice i Slovakien) bombats den 26 juni 1941. Det spekuleras i om attacken organiserades av tyskarna för att ge ungrarna skäl att gå med i kriget.

Ungrarna ställde upp med 45  000 man och 160 lätta stridsvagnar. De mötte inledningsvis mycket lite motstånd när de marscherade in i det sovjetiska Ukraina.

Den svaga ungerska styrkan fungerade framförallt som understöd för den tyska frammarschen, men under slaget vid Uman fick ungrarna en viktigare roll. Karpatgruppens mekaniserade kår, som inlemmats i tyska 17. armén, deltog i en kniptångsmanöver där 20 sovjetiska divisioner tillfångatogs eller slogs ut.

När Barbarossa körde fast bedömde Ungerns fascistledare Horthy att Tyskland skulle få svårt att nå framgång på östfronten och ville därför dra tillbaka trupperna. Hitler krävde dock att ungrarna skulle ta hand om ett frontavsnitt norr om Stalingrad. Den ungerska styrkan förstärktes med flera hundratusen man, men man hade brist på pansarvärnskanoner, och när Röda armén anföll tvärs igenom linjerna led ungrarna enorma förluster.

Resterna av armén krossades vid slaget vid Voronesj och 100 000 ungrare hamnade i fångenskap när de försökte fly.

I mars 1944 tog Tyskland kontroll över Ungern av rädsla för att landet skulle sluta separatfred med fienden. 

Finländska soldater korsar 1940 års gräns, två dagar efter att fortsättningskriget brutit ut. 

© SA-Kuva

6. Finland – effektiv armé valde egen väg

När operation Barbarossa inleddes fick Tyskland använda finländskt territorium och Hitler deklarerade att Finland stred vid Tysklands sida. Uttalandet var pinsamt för den finländska utrikespolitiska ledningen som ville upprätthålla en neutral fasad och provocerande för Sovjet-unionen som den 25 juni bombade Helsingfors, Åbo och Borgå.

Dagen efter förklarade Finland Sovjetunionen krig och den 10 juli inleddes storanfallet med 13 divisioner om 200 000 man på Karelska näset och norr om Ladoga. Fortsättningskriget var igång. Två divisioner avsattes också för den tyska Lapplandsarmén vars mål var Murmansk.

Den finländska armén var inte särskilt motoriserad, men det spelade mindre roll i Karelens skogiga terräng. Finländarna återtog näset med Viborg i augusti och nådde gamla gränsen i september. Norr om Ladoga fortsatte finländarna mot floden Svir och erövrade Petroskoj (Petrozavodsk på ryska) i ryska Karelen. Därefter lät Mannerheim trupperna göra halt.

Hitler var imponerad av finländarna och gav dem, i motsats till sina andra allierade, ett eget operationsområde. Men militärt var utfallet måttligt; de avancerade bara 25 mil in i Sovjetunionen. Strategiskt var området inte heller så viktigt för Hitler som – vid sidan av Murmansk – ville erövra Leningrad, vilket den forne Sankt Petersburgaren Mannerheim vägrade att bidra till.

Från 1942 ville Finland ha fred med Sovjetunionen, men Stalins krav på att 1940 års gränser skulle gälla ansåg finländarna otänkbara.

I juni 1944 inledde Röda armén storanfallet mot Karelen för att slutgiltigt knäcka finländarna. Efter hårda reträttstrider, stora förluster och avvärjningssegrar vid bland annat Tali-Ihantala skrev Finland på avtalet den 4 september. I överenskommelsen lovade finländarna bland annat att köra ut sina tyska vapenbröder. Lapplandskriget hade börjat.

Publicerad i Militär Historia 6/2018

Mer läsning om andra världskriget

Vill du läsa mer om andra världskrigets avgörande händelser, tekniska landvinningar och taktiska överväganden? Pröva sex nummer av Militär Historia – just nu till specialpris!

SPECIALERBJUDANDE – SEX NUMMER AV MILITÄR HISTORIA!

Kanske är du intresserad av...

Läs också