US Marines – Slaget om Iwo Jima

Under andra världskriget kämpade marinkåren huvudsakligen i Stilla havet, som de allierade ledarna länge betraktade som en sekundär krigsskådeplats i jämförelse med Europa.
Marinkårssoldater deltog i de flesta landstigningsoperationer på öar som besatts av japanska trupper, men ingenstans blev marinkårens förluster relativt sett så blodiga som på Iwo Jima.

Iwo Jima, cirka 1 200 kilometer sydöst om den japanska huvudön Honshu, ingår i ögruppen Vulkanöarna och har tillhört Japan sedan slutet av 1800-talet. Ön heter egentligen Ioto (”Svavelön”), men japanska flottan missförstod tran­skriberingen av namnet, som därefter fick bli Iwo Jima. I dag heter ön emellertid åter officiellt Ioto.

Våren 1944 började japansk militär befästa ön för att hindra en amerikansk landstigning. Om Vulkanöarna gick förlorade till amerikanerna skulle det innebära ytterligare flygbaser från vilka fienden kunde anfalla Japan.

Väl förberett försvar på Iwo Jima

När en amerikansk invasionsflotta slutligen dök upp i mitten av februari 1945 var de cirka 21 000 japanska försvararna väl förberedda. Ända sedan sommaren 1944 hade den japanske befälhavaren, generallöjtnant Tadamichi Kuribayashi, utarbetat ett sinnrikt försvarssystem med välbefästa stödjepunkter som var sammankopplade.

Han hade frångått den rådande japanska doktrinen att förlägga allt försvar på stranden (där det amerikanska skeppsartilleriet kunde förinta det) och istället organiserat försvaret på djupet. Den slocknade vulkanen Suribashi i öns södra ände hade han förvandlat till något som liknade en schweizerost med försvarsverk och artilleriställningar dolda bakom tjocka ståldörrar.

US Marines landstigning

Den 19 februari landsteg de första amerikanska marinkårssoldaterna på ön efter ett mördande bombardemang av skeppsartilleri och bombflyg. När alla trupper så småningom kommit i land skulle cirka 70 000 soldater ur 3., 4. och 5. marinkårsdivisionerna finnas på ön.

När första anfallsvågen kommit i land möttes de bara av kratrar och en kompakt tystnad, vilket fick dem att tro att det inledande bombarde­manget hade utplånat de flesta för­svararna. Snart vaknade emellertid den japanska garnisonen till liv och tog anfallarna med fullständig överraskning.

Stora amerikanska förluster

Amerikanerna drabbades av mycket svåra förluster när de fångades i öppen terräng. Den lösa vulkansanden lämpade sig inte att gräva skyddsgropar i och det fanns nästan ingen växtlighet som skyddade för insyn.

Marinkårssoldaterna nötte sig dock sakta fram under extremt hårda strider och lyckades efter fem dagar skära av berget Suribashi från resten av ön. Eftersom vanliga eldhandvapen var verkningslösa mot de väl förskansade japanerna fick marinkårssoldaterna främst lita till eldkastare och granater för att rensa bunkrar, tunnlar och värn.

En dyrköpt läxa för amerikanerna var upptäckten att försvarsverken var förbundna med varandra genom ett nätverk av underjordiska tunnlar. Det medförde att bunkrar som en gång rensats från fiender plötsligt blev aktiva försvarsnästen igen när amerikanerna minst anade det.

General Kuribayashi sparade sina trupper och undvek så länge som möjligt att sätta in dem i de brukliga självmordsanfallen. Hans plan var att bjuda ett så segt motstånd som möjligt och tillfoga amerikanerna så stora förluster han kunde för att avskräcka dem från att landstiga på de japanska huvudöarna. Striderna fortsatte därför att vara synnerligen hårda och övergick inte sällan till närstrider man mot man.

En månads hårda strider

Efter att motståndet hade brutits på Suribashi övergick amerikanerna till att krossa japanerna på norra delen av ön, där försvarsverken var lika besvärliga att slå ut som de varit i själva berget. När den sista motståndsfickan slutligen utplånats den 21 mars 1945, mer än en månad efter landstigningen, var nästan alla i den japanska garnisonen döda.

Av 22 786 japanska soldater hade 21 703 stupat i striderna eller begått rituellt självmord. Bland de döda fanns även general Kuribayashi och hans närmaste officerare. Amerikanerna förlorade 27 909 soldater, varav 6 825 stupade. Detta var till exempel mer än det totala antalet allierade förluster på D-dagen 6 juni 1944.

Slaget om Iwo Jima var enda gången då marinkåren led större förluster än japanerna (även om de flesta japanerna var döda). Några civila förluster förekom inte eftersom den lilla lokalbefolkningen hade evakuerats innan striderna utbröt.

Endast 216 japaner kunde tas tillfånga. Här och där på ön fortsatte dock japanska soldater att hålla sig gömda efter att striderna upphört och de sista två gav upp först 1951.

Publicerad i Militär Historia 2/2009