Ungerskt öde i unika album
Lázló Pünkösti stred för Tysklands allierade Ungern på östfronten under andra världskriget. För det dömdes han till döden när den kommunistiska lydregimen tagit makten i landet. Pünköstis öde är inte unikt, men det är de fyra album med foton från kriget som han lämnade efter sig. Några av bilderna publicerar vi här.
Lázló Pünkösti i Kiev våren 1942. Han är på väg till stabstjänst vid östfronten men har fortfarande artilleriets röda kragspeglar.
László Pünkösti växte upp i ett Ungern som var präglat av freden i Trianon 1920. Som en av parterna på den förlorande sidan i första världskriget hade landet blivit av med två tredjedelar av sitt territorium, något som drabbade den unge László direkt. När hemstaden Arad tillföll Rumänien lämnade familjen den och flyttade till Budapest.
Som artonåring blev han 1930 antagen till Ungerns främsta officersutbildning – kungliga militärakademin Ludovika i Budapest. Fyra år senare utexaminerades Pünkösti som fänrik och började sin officersbana vid ett cykelinfanteriregemente i staden Sopron på gränsen till Österrike.
László Pünkösti (andra från höger) ler från tåget på väg ut i kriget. Ett år senare var 2. armén slagen i spillror.
Armén begränsad i Trianonavtalet
Ungerns armé var hårt reglerad i Trianonavtalet och antalet soldater, officerare, flygvapen och tunga vapen var mycket begränsat. Bitterheten var stor mot fredsavtalet och den konservativa högerregimen fick stöd av Hitler och Mussolini i sin revanschism.
Efter Tysklands intåg i tjeckiska Sudetlandet 1938 annekterade även Ungern delar av Tjeckoslovakien. Det var områden som tidigare tillhört det ungerska kungadömet.
En lätt sovjetisk spaningsstridsvagn modell T-38 och en BA-10 pansarbil står övergivna längs vägkanten där ungrarna passerar.
Tjeckoslovakien och Transsylvanien
László Pünkösti var med vid invasionen av grannlandet och hade då avancerat till löjtnant. Han var även med 1940 när den ungerska armén gick in i det rumänska Transsylvanien för att återta förlorade områden. Båda dessa aktioner genomfördes med tyskt godkännande och i strid med Trianonfördraget, som i princip upphört att gälla 1938.
Ungern hade inte planerat att vara en del i Tysklands anfall mot Sovjetunionen. Men efter att sovjetiskt flyg bombat staden Kassa den 26 juni 1941 förklarade Ungerns regering krig.
Landet saknade resurser att föra ett anfallskrig och satte endast in en lätt armékår att verka bakom linjerna. Den drabbades av stora förluster när den hamnade i strid och drogs tillbaka med löfte om att Ungern skulle sätta in nya och större förband året efter.
Ungrare till häst vaktar tillfångatagna soldater från Röda armén. De sovjetiska förlusterna var omfattande vid inledningen av operation Blå sommaren 1942.
Ungerska 2. armén till östfronten
Det blev Ungerns största armé – 2. armén – som våren 1942 transporterades till östfronten i Sovjetunionen. I dess generalstab fanns den nyutnämnde kaptenen László Pünkösti, mycket tack vare sina språkkunskaper. Han behärskade förutom ungerska engelska, franska, tyska, italienska, serbiska och kroatiska.
Fredagen den 13 mars satte han sig på tåget till Kursk. Med kameran i hand dokumenterade han sin väg österut och det som sedan följde.
Befälhavaren för 2. armén Gusztáv Jány (till vänster) möter överstelöjtnant Árpád Bokor. Armén bestod till största delen av officerare ur reserven och många hade tjänstgjort i första världskriget.
Till Don i operation Blå
Förberedelserna inför den planerade framstöten sattes genast i gång. Pünkösti följde 2. arméns befälhavare, general Gusztáv Jány, till de främsta linjerna på inspektion. Han fotograferade bland annat besök av höga tyskar som armégrupp B:s befälhavare fältmarskalk Maximilian von Weichs och Luftwaffegeneralen Wolfram von Richthofen.
Den 28 juni inleddes den tyska operation Blå där armégrupp B ryckte fram mot Volga och Stalingrad. Ungerska 2. armén nådde fram till floden Don där den tilldelades ett frontavsnitt som den lyckades hålla, trots att Röda armén hade befäst ett antal brohuvuden. Frontavsnittet var sedan lugnt under hela hösten eftersom Röda armén koncentrerade sina resurser till Stalingrad.
Men natten till den 12 januari 1943 tog lugnet slut när Röda armén gick till anfall. Ungrarna saknade tyngre vapen att bekämpa offensiven med, samtidigt som kylan – neråt 25 minusgrader – gjorde att de nyanlända förstärkningarna och de trötta frontsoldaterna fick svårt att organisera ett effektivt motstånd.
En motorcykelordonnans i Kursk möter en ändlös karavan av fordon på väg österut. Det var från Kursk som 2. armén utgick när den i operation Blå skulle rycka fram mot Volga och Stalingrad.
2. arméns reträtt
- armén kunde inte hålla emot trycket och cirka 100 000 ungrare dödades under striderna. László Pünkösti tillhörde dem som lyckades ta sig ur Röda arméns inringning och kunde påbörja en reträtt till Ungern.
Under marschen tillbaka fortsatte han att fotografera. Bara 40 000 av 2. arméns från början 250 000 soldater lyckades ta sig hem.
László Pünkösti återvände till sitt gamla artilleriregemente och hamnade i brittisk krigsfångenskap i Österrike. Han avråddes från att återvända till Ungern när han släpptes, eftersom han tjänstgjort i generalstaben på östfronten, men lyssnade inte på råden.
Nyfikna barn med lappade kläder framför László Pünköstis stabsbil, en Daimler-Benz G5. På många ställen i albumet har han fotograferat civilbefolkningen tillsammans med soldaterna.
Folkdomstol i Ungern
Efter några månader hos vänner och bekanta i Ungern greps han av den nya politiska polisen och ställdes inför en folkdomstol anklagad för spioneri.
Det politiska trycket eskalerade under den här tiden med skenrättegångar och angiveri och László Pünkösti blev ett offer för detta. Han dömdes till döden och hängdes på morgonen den 21 april 1948.
Det enda som återstår idag är ett par korta dokument på Militärhistoriska museet i Budapest och hans fyra fotoalbum.
Fler bilder finns på den militärhistoriska fotobloggenwww.tuzkereszt.com som drivs av artikelförfattaren Péter Orincsay.
Publicerad i Militär Historia 12/2015
Den slagna ungerska armén retirerar längs ändlösa snövidder i januari 1943. Reträtten skedde för det mesta till fots eller med hästar eftersom Ungern saknade de transportfordon som tyskarna bistått med föregående år.
