USA:s soldater fick oprövade uniformer

llustrationen visar en amerikansk Staff sergeant tillhörande 1. infanteridivisionen som just stigit i land från båten i Nordafrika 1942 – en helt ny soldat i en helt ny armé med en helt ny uniform. Hans utrustning och kläder var ännu oprövade i detta läge. De följande erfarenheterna skulle visa att vissa delar fungerade och att andra inte gjorde det.

På huvudet bär han den idag klassiska M1-hjälmen. Ända sedan första världskriget hade det funnits en önskan om att ha en typiskt amerikansk hjälm till de trupper som skickades till Europa, men inget av de förslag som togs fram gick hem. Istället lät man sig nöja med en amerikansk kopia av den brittiska Brodie-hjälmen som av amerikanerna kallades M1917 eller Kelly-hjälmen. Denna situation bestod ända fram till 1940 när det började verka som om USA skulle dras in i ett nytt europeiskt storkrig.

Nya hjälmar skulle skydda soldaterna

Nu skickades det ut speciella riktlinjer för att ta fram en hjälm som följde huvudets form, men med en minimal utdragen kant för att hålla regn borta från ansikte och krage. Den skulle täcka så mycket som möjligt av huvudet utan att hindra soldatens sikt eller vapenbruk. Armén svarade själv för designen och den slutiga prototypen godkändes i juni 1941.

Vid denna tidpunkt var krigsrisken så överhängande att en produktion i full skala sattes i gång med detsamma och M1 hade börjat användas när japanerna angrep. Ändå prioriterade man de enheter som skulle till Europa så soldater i Stilla havet fick under ett drygt halvår klara sig med den gamla M1917.

»The Steel Pot», som soldaterna snabbt döpte den 1,29 kilo tunga M1, erbjöd utmärkt skydd och blev mycket snart uppskattad trots sin vikt. Faktiskt blev den en sådan succé att flera länder under och efter kriget köpte eller kopierade den och den fortsattes att användas i amerikansk tjänst ända fram till mitten av 1980-talet.

Den ikoniska jackan

På överkroppen bär vår underofficerare den berömda bomullsjackan – Jacket, Field, O.D. – inofficiellt känd som M1941 eller Parsons-jacka. Den var ett resultat av överväganden under 1930-talet om att den klassiska korta kavajen med fyra fickor, som de flesta arméer använde vid denna tid, inte lämpade sig för strid.

Efter några försök att designa om den föreslog general Parsons att armén istället skulle ta fram en militär version av en civil vindtygsjacka. Den skulle vara mer vind- och vattenavvisande än standardjackan och ha foder som kunde hålla värmen på vintern. En prototyp utvecklades snabbt 1938, och 1940 kom den slutliga modellen.

Jackans yttersida tillverkades av bomull medan fodret gjordes av ylle som förväntades bli en bristvara i händelse av krig. Framsidan stängdes med blixtlås och knappar och hade två snedställda fickor insydda i fodret. Färgen var officiellt samma olivgröna som den gamla standard-uniformen, men den hade en ljusare ton än resten av uniformen. Det samlade intrycket var en modern och praktisk jacka som snabbt blev populär och känd som något typiskt amerikanskt.

Designproblem i utrustningen

Dessvärre visade den sig snart ha problem. I den nordafrikanska öknen var den som regel för varm och under den europeiska vintern var den för kall. Dess båda fickor var relativt små och öppna, och lämpade sig därför inte till att bära saker i. Dessutom hade dess ljusa färg en tendens att blekna och bli ännu ljusare i solen, vilket gjorde soldaten mycket synlig.

Därför återgick man 1943 till en förbättrad klassisk kavaj med fyra stora fickor, men många soldater behöll sina Parsons-jackor för att skilja ut sig. Så sent som under Koreakriget kunde dessa jackor ses här och där. Bakom nacken skymtar soldatens knäppetält. Två av dessa kunde sättas ihop till ett tvåmannatält, ett så kallat »pup-tent».

Intressant nog hade de amerikanska knäppetälten i början av kriget inga bakstycken, vilket innebar att de var öppna för elementen i båda ändorna. Det hade de dock haft ända sedan inbördeskrigets dagar och de fick snabbt tillbaka bakstycket under andra världskriget.

Över axeln bär han sitt M1-gevär, ofta kallat Garand, som infördes 1936 som det första självladdande geväret i allmän tjänst inom någon militär i världen. Det betydde att design- och produktionsproblemen mer eller mindre hade lösts under 1941 och att samtliga amerikanska soldater kunde gå in i kriget med ett vapen som gav dem en massiv fördel mot deras fiender när det gäller eldkraft.

I praktiken innebar det att en amerikansk soldat kunde avfyra åtta skott i snabb följd utan att byta sitt grepp om geväret för att ladda om och riskera att mista sitt mål. Detta fick 1945 general Patton att utropa M1 som »det bästa krigsredskap som någonsin uppfunnits». Därmed var det inte sagt att självladdnings-mekanismen var utan problem.

Patronerna laddades åtta åt gången i en laddram vilket förenklade operationen men samtidigt gjorde det rätt komplicerat att ladda en patron åt gången. Man kunde alltså inte utan problem fylla en halvtom laddram medan det satt i geväret, utan måste istället byta hela laddramen. Detta var särskilt besvärligt om soldaten snabbt behövde avfyra en gevärsgranat, vilket kräver en speciell patron.

Sedan var det också det beryktade »pinget», ljudet som geväret gav ifrån sig när den sista patronen avfyrades och den tomma laddramen automatiskt kastades ut. Det var ett högljutt budskap till fienden om att soldaten nu inte hade fler skott i geväret. Undersökningar efter kriget ledde till slutsatsen att detta egentligen inte hade någon betydelse, men amerikanska veteraner insisterade på att tyska och japanska soldater väntade på ljudet innan de gjorde sitt nästa drag.

Patroner i överflöd

Vår soldat är välrustad för strid med både ett standardpatronbälte om livet och två extra patronbälten över skuldrorna. Detta är nog ett uttryck för de farhågor som många i den amerikanska armén vid den här tiden närde om att Garand-geväret skulle resultera i en rejält ökad förbrukning av ammunition.

Dessa farhågor skulle visa sig vara ogrundade, dels eftersom soldaterna inte i första taget glömde vad de lärt sig om eldddisciplin, dels för att amerikanernas logistik snabbt blev så god att det aldrig var några problem att få fram ny ammunition. Så soldaterna gjorde sig snart av med sitt överflöd av patroner.

Något annat som de amerikanska G.I.:s snabbt gjorde sig av med var den svarta gasmaskväskan som kan skymtas under patronbältena. Systemet var ytterst effektivt för att skydda mot gas, men med en lång slang för att förbinda masken med filtret i väskan var den besvärlig att använda i fält. Dessutom vägde den över två kilo så när hotet om stridsgas aldrig materialiserade sig blev det alltmer sällsynt att se soldater bära runt på dem.

Soldatens fältflaskor hör till den äldsta utrustning han har. Både flaskan och den tillhörande koppen med dess tyghölster designades ursprungligen 1910, men den var så praktisk att formen knappt förändrades på 100 år. Det skedde dock en viss utveckling av materialet, från de tidiga modellerna i stål eller aluminium till försök (som snabbt övergavs) med billigt stål med emalj under andra världskriget till den oumbärliga plasten under 1960-talet. Av färgen på locket att döma handlar det här om stål eller aluminium.

På soldatens vänstra sida, vid sidan om fältflaskan, skymtas möjligtvis en så kallad Musette-väska från 1936 som skulle ersätta tornistern från 1910. I denna rymliga väska kunde många personliga saker förvaras. Oftast satt den på seltyget, men den kunde modifieras med en axelrem, vilket verkar vara fallet här.

En klass för sig

Den amerikanska tjänsteuniformen förändrades inte mycket mellan 1902 och 1943. Det förekom många justeringar av designen, men de var minimala. Den fanns i olika klasser, varav den högsta var A. Den bestod av den kompletta uniformen, inklusive kavajen som användes vid mer formella tillfällen.

Klass B var till vardagsbruk och fälttjänst och den enda skillnaden var att man inte använde kavajen. Vår soldat bär klass B under sin Parsons-jacka och har tydligen just kommit från kasernen med pressveck på byxorna. Klass C skulle användas under sommaren och var i stort sett identisk med B bortsett från att den var gjord av bomull istället för ylle och i en ljusare khakifärg. Sedan 1930-talet fick meniga soldater inte längre några klass C-uniformer.

I början av kriget använde den amerikanska armén mycket låga ankelstövlar, egentligen mer ett slags sko, tillverkade av rött läder och som regel välpolerade. För att hålla dem fria från vatten och lera i fält följde det med ett par damasker.

Soldaten verkar bära tjänsteskor av typ II (införda 1940) som hade en sula av gummi istället för läder. Dessa skor som också användes med klass A-uniformen, fasades snabbt ut från fälttjänst och ersattes av den nästan identiska typ III där lädret hade den grova insidan utåt istället. Rustad på detta sätt är vår soldat nu redo för sin första dust med Rommels Afrikakår.

Publicerad i Militär Historia 10/2021.