Baronen som erövrade Mongoliet

Första världskriget ledde till att flera gamla imperier och monarkier störtade samman i Europa. Personer som drev på eller motsatte sig denna omvälvande utveckling lämnade stora avtryck i historien. Men vissa av dem kunde framstå som så märkliga, att de nästan verkade höra till en helt annan tid.

Baronen och tsarofficeren Roman von Ungern-Sternberg fick en stor chock när det ryska tsardömet kollapsade vid revolutionen 1917. Han blev en av många att ansluta sig till de vita styrkorna som tog upp vapen mot bolsjevikernas Röda armé i det ryska inbördeskriget. Så småningom blev Ungern allt mer desillusionerad över både Rysslands och Europas framtid. Hoppet stod endast till Mongoliet, ansåg han – och marscherade in i Asiens »vilda hjärta». Hans förehavanden i Mongoliet 1920–1921 omgärdas av både propaganda, legender och vittnesmål om fruktansvärda övergrepp.

Av balttysk riddarsläkt

Ungern föddes 1886 in i en aristokratisk balttysk familj från det ryskkontrollerade Estland. Familjen var stolt över sina mycket gamla rötter i den tyska Korsriddarorden. Men man identifierade sig samtidigt med Ryssland, där balttyskarna utgjorde en högt stående elit. Ätten Ungern hade bidragit med flertalet viktiga befälhavare i den ryska armén sedan början av 1800-talet.

Den unge baronen ville följa i släktens militära fotspår och trädde in som frivillig soldat i det rysk-japanska kriget 1905. Det ledde till att han gjorde ett första besök i det ryska Fjärran Östern, vars kultur gjorde stort intryck på honom. Senare återvände Ungern till regionen och anslöt sig till ett kosackregemente, där han utbildade sig till kavalleriofficer.

Träna Mongoliets armé

Med kavalleriet reste Ungern in i själva Mongoliet. Landet hade utropat självständighet 1911 efter tre århundraden under kinesisk kontroll. Ungern anlände till huvudstaden Urga, idag känd som Ulaanbaatar, där han anslöt sig som ett bihang till en rysk delegation som skulle träna det nya landets armé.

Det mongoliska försvaret var hopplöst föråldrat. Soldaterna var ofta beväpnade med endast pilbågar och satt till häst, precis som under Djingis khans tid. Nomadkulturen var ännu mycket utbredd och Ungern visade stor fascination för livsstilen. I flera år underhöll han även ett växande intresse för den mongoliska buddhismen, för mysticism och shamanism. Dessa influenser blandade han ihop med den lutherska tro han vuxit upp med till en egen trosuppfattning.

Gång på gång visade sig baronen dock ha svårt att acceptera disciplinen som kom med soldatlivet. Han hade alltid varit hetlevrad. Före 1914 hade han flera gånger hamnat i dueller och slagsmål, och misshandlat personer när han varit berusad, med följd att han tvingats lämna två regementen.

Första världskriget blev hans räddning

Världskrigets utbrott blev hans räddning. Ungern behöll sin lojalitet till tsaren och anslöt sig till fälttåget mot det tyska kejsardömet. Han utmärkte sig för både våghalsighet och dödsföraktande mod och sårades fem gånger. Han stormtrivdes i krigets kaos och klättrade så småningom i graderna. Han tilldelades även utmärkelsen Sankt Georgskorset, som han sedan ofta bar på sitt bröst.

Den ryska revolutionen och tsar Nikolaj II:s abdikering i mars 1917 vände upp och ner på allt som Ungern höll heligt. Monarkin, ordningen, samhällets hierarkiska indelning. Han såg bondeklassen som lägre stående människor, som behövde en adelsklass och en tsar att kontrollera dem. Baronen hyste också traditionellt antisemitiska åsikter och tyckte sig se en judisk konspiration bakom bolsjevikpartiet.

Generalmajor på vita sidan

Tidigare på året hade Ungern mött kosackofficeren Grigorij Semjonov. Efter revolutionsutbrottet reste bägge två till Fjärran Östern och anslöt sig till den kontrarevolutionära vita sidan. Semjonov tog kontrollen över Transbajkal och utnämnde Ungern till generalmajor, med ansvar att kontrollera en knutpunkt längs den transsibiriska järnvägen. Ungern inrättade ett brutalt styre där han visade stor benägenhet för extremt våld, tortyr, avrättningar och offentliga bestraffningar.

Han bestraffade också sina egna soldater, som han avkrävde en rigorös disciplin. Men han var samtidigt mycket populär bland sina styrkor, eftersom han lät bli att berika sig själv. Ungern levde asketiskt och alla pengar han kom över investerades i resurser till soldaterna. Män från alla möjliga bakgrunder anslöt sig till hans beridna styrkor, som han så småningom döpte till Asiatiska Kavalleridivisionen.

Inbördeskriget gick dock inte till hans fördel. Röda armén pressade sig allt längre in i Sibirien och besegrade de vita styrkorna. Revolutionen hade också gjort att Ungern drabbats av en rotlöshet. Hans familjs privilegier och egendomar i Estland hade gått förlorade, de flesta släktingarna hade gått i exil. Han hade ingenting att återvända till. »Pöbeln» hade förstört Ryssland och det såg inte mycket bättre ut på andra håll i Europa, där monarkierna hade kollapsat. Istället blickade han mot Mongoliet, som en plats mycket mindre förstörd av västvärldens parlamentarism, sekularism och humanism.

Ville återupprätta Stormongoliet

På sensommaren 1920 bröt Ungern upp från Transbajkal med 1 500 man och gick in i Mongoliet. Landet hade då åter hamnat under kontroll av Kina, som skickat tusentals soldater och etablerat garnisoner. Baronen svor att befria mongolerna från den kinesiska ockupationen. Han skulle sätta det gudaktiga, buddhistiska överhuvudet Bogd khan tillbaka på sin tron. Han lovade också att återskapa ett Stormongoliet.

Världskriget hade just visat att en mekaniserad, modern typ av krigföring gjorde hästar ytterst sårbara i strid. Men Ungern var övertygad om att kavalleriet var den mest överlägsna styrkan för krigföring. I Mongoliet både rekryterade och tvingade han män att ansluta sig till hans armé.

Ungern red på en vit springare och klädde sig i en lång, gul mongolisk kappa med Sankt Georgskorset på bröstet. Hans kavalleri var multinationellt och bestod av bland andra ryssar, kosacker, tatarer, burjater, mongoler och kineser. Där fanns en japansk enhet; flera mongoliska prinsar anslöt sig med förstärkningar, och den trettonde Dalai Lama i Tibet sände flera hundra tibetanska kavallerister.

Intog Urga – mördade judar

Som mest uppskattas Ungern ha haft upp emot 6 000 beridna soldater. Med denna styrka anföll han i februari 1921 huvudstaden Urga. Han befriade Bogd khan som hölls fången av kinesiska styrkor och lyckades efter utdragna strider besegra den kinesiska garnisonen. Hans styrkor ägnade sedan flera dagar åt att döda och plundra i staden. Särskilt hårt drabbades de judiska invånarna, på direkt order av Ungern. Ögonvittnen berättade senare att judiska kvinnor våldtogs, medan andra torterades för nöjes skull. Senare låg judar mördade längs gatorna, tillsammans med flera civila som försökt skydda dem. Ungern kom att kallas för »den blodige baronen».

Ungern blev khan och krigsgud

Erövringen av huvudstaden innebar även att Ungern kontrollerade merparten av Mongoliet. Baronen har gått till historien som den siste härföraren att erövra ett land från hästryggen. När Bogd khan återinsattes som Mongoliets statsöverhuvud utropades även Ungern till khan. Han förklarades vara ett reinkarnerat buddhistiskt överhuvud, och många mongoler betraktade honom som en krigsgud. Ungern blev en än mer ihärdig förespråkare av Asien, gentemot det »dekadenta väst». Det fick honom också att kläcka en grandios idé om bildandet av ett mongoliskt storrike som skulle införliva kineser, tibetaner, tatarer, afghaner och andra folk.

I mars 1921 etablerade bolsjevikstödda mongoliska revolutionärer ett fäste i den norra delen av landet. Ungern beslutade att konfrontera dem, men i striderna i juni led han stora förluster. I samma månad gick Röda armén in i Mongoliet och erövrade utan svårigheter huvudstaden. Till bolsjevikernas förvåning gick Ungern då in i Ryssland och anföll positioner där. Efter nya mobiliseringar mot honom tvingades han vända tillbaka till Mongoliet.

Överlämnades till Röda armén

Därifrån planerade han att omlokalisera armén till Tibet, men då gjorde hans mannar till sist myteri. En mongolisk prins överlämnade honom till Röda armén. Ungern fördes som krigsfånge till dagens Novosibirsk, där han efter en offentlig rättegång arkebuserades i september 1921.

Ungern var en av de sista betydelsefulla ledarna för de vita styrkorna, som ännu fortsatte den väpnade kampen mot bolsjevikerna. Han vägrade acceptera att det feodala samhällssystemet var över. Det är svårt att se hur en sådan person hade kunnat finna en plats i mellankrigstiden. Däremot visade hans grymhet vägen till andra världskrigets ännu större övergrepp, inte minst vad gäller massmorden på judar.

Som militär befälhavare var Ungern måttligt framgångsrik. Det sägs att han lät spåmän och shamaner påverka hans krigsstrategier, vilket slutligen stod honom dyrt. Under resten av 1900-talet blev han undanskuffad till historiens marginaler. Men efter millennieskiftet har den blodige baronen lyfts fram i flera högerextrema kretsar. I både Mongoliet och Ryssland har nyfascister hyllat Ungern, antingen som förebild för en svunnen och mer ärorik tid, eller som symbol för kampen för ett euro-asiatiskt imperium.

Publicerad i Militär Historia 11/2019