Civila var måltavlor i Bosnienkriget

Det har kallats Europas största katastrof i modern tid. Under tre och ett halvt år utkämpades ett rått och brutalt krig i Bosnien där civil­befolkningen var uttalade måltavlor.

Bosnienkriget, Dobosnica, bosniak.

En bosniakisk milisman i byn Dobosnica utanför Tuzla. Bilden är tagen i spetember 1992, några veckor efter byn anfallits av bosnienserber.

© Roger Viollet / IBL Bildbyrå

Bosnien-Hercegovina, maj 1992. Mindre än ett år har gått sedan stridigheterna i forna Socialistiska Förbundsrepubliken Jugoslavien tog sin början och för några veckor sedan kom kriget även till delrepubliken Bosnien-Hercegovina. Redan nu märks den oförsonliga grymhet som ska komma att prägla konflikten och leda till en humanitär katastrof vars like Europa inte skådat sedan andra världskriget.

En ögonvittnesskildring av en muslimsk kvinna ger en omedelbar bild av kriget i Bosnien, den överlagda brutaliteten, den systematiska terrorn samt det organiserade mördandet och massvåldtäkterna.

»Den 25 maj anföll tjetnikerna vår by, som var en muslimsk by, och när den 31 maj kom hade alla män från byn förts till ett koncentrationsläger. Under den första attacken besköts byn med granater. Folk flydde i skräck. Jag såg flera av dem falla, deras kroppar och lemmar flög genom luften. Mäns, kvinnors och barns kroppar och allt detta bara för att de var muslimer.

De dödade massvis, plundrade och brände våra hus, fångade kvinnor, åldringar och barn och brände dem levande. De tog unga män i åldern 20-30 år och förde dem till en skola för att tortera dem. […] De våldtog min granne, en 65-årig kvinna, och dödade henne sedan. De dödade hennes man också, han var kraftigt handikappad och hjälplös. När vi fick tillåtelse att begrava dem, så fann vi att de blivit lemlästade. Vi fick plocka upp hans huvud och hjärnan med hjälp av en skyffel.»

200000 döda i Bosnienkriget

Kriget i Bosnien ska komma att pågå i drygt tre och ett halvt år. Det ska kräva 200 000 människors liv och driva hälften av landets 4,4 miljoner invånare på flykt. En påtagligt passiv omvärld ska gång på gång höra termen »etnisk rensning». Orter som Srebrenica ska bli ökända för folkmord och på tv ska bilder av läger med utmärglade fångar väcka minnen av nazisternas koncentrationsläger.

Sju veckor tidigare, den 5 april 1992, befann sig Bosnien-Hercegovina i ett märkligt mellanläge mellan krig och fred. Motsättningarna mellan landets dominerande folkgrupper – bosniaker (muslimer), bosnienserber och bosnienkroater – verkade ha nått kokpunkten.

Överallt i landet förekom väpnade incidenter. I republikens huvudstad Sarajevo samlades denna dag 20 000 demonstranter för att protestera mot den ökade nationalismen och för att försöka pressa fram en fredlig lösning.

Bosnienkriget, bosnienkroatiska soldater, Mostar 1993.

Bosnienkroatiska soldater i strid med bosniakiska krypskyttar i Mostar i maj 1993.

© Laurent van der Stockt / Gamma / IBL Bildbyrå

Strider i södra Sarajevo

Demonstranterna ockuperade parlamentsbyggnaden och tvingade dagen därpå fram premiärministerns avgång. Men stenen var redan i rullning. Regelrätta strider hade brutit ut i södra Sarajevo och gatorna blockerades av vägspärrar. Kriget var ett faktum.

Även om många överraskades av krigets brutalitet så var inte konflikten oväntad. Jugoslavien sågs av många som en artificiell konstruktion: här samsades sedan århundraden ett stort antal kulturella, etniska och religiösa grupper.

Den socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien utropades efter andra världskriget och leddes av kommunisten Josip Broz – mest känd som Tito. Landet bestod av de sex republikerna Slovenien, Kroatien, Bosnien, Montenegro, Serbien och Makedonien samt provinserna Kosovo och Vojvodina.

Av alla delrepubliker var Bosnien den etniskt mest blandade och blev därför en symbol för att samlevnad var möjlig. Ett vanligt talesätt var att Jugoslavien var lika beroende av ett etniskt blandat Bosnien som den bosniska republiken var beroende av ett enat Jugoslavien.

Rötter i andra världskriget

Samtidigt hade Bosnien under andra världskriget varit den centrala skådeplatsen för massakrer och strider mellan axelmakterna, deras lydregimer (bland annat styrda av den kroatiska fascistorganisationen Ustasja) och de olika jugoslaviska motståndsrörelserna (kommunistiska partisaner ledda av Tito och kungatrogna serbiska tjetniker) som bekämpade varandra.

Om man vill förklara 1990-talets grymheter och folkmord så hittas en viktig pusselbit här, i de råa inbördes striderna under världskriget.

Efter Tito

Tito dog 1980. En populär tolkning är att hans diktatur var det enda som höll samman Jugoslavien, vilket är en något förenklad bild. Förbundsrepubliken hade länge en förhållandevis hög levnadsstandard.

Men från och med 1970-talet hade ekonomin försämrats och i krisens fotspår började konflikter mellan de olika folkgrupperna att komma upp till ytan. Det politiska klimatet hårdnade och de etniska motsättningarna utnyttjades av nationalistiskt sinnade politiker som Slobodan Milosevic i Serbien och Franjo Tudjman i Kroatien.

Under 1980-talet återupplivades även tankar som legat i träda sedan andra världskriget. I Serbien odlades i nationalistiska kretsar idén om att upprätta ett Storserbien vilket skulle inkludera provinserna Kosovo och Vojvodina samt övriga områden i Jugoslavien där serber bodde. Liknande tankar återfanns även i Kroatien där vissa drömde om ett Storkroatien.

Jugoslavien instabil krutdurk

Gemensamt för de nationalistiska strömningarna var tanken på att skapa etniskt homogena områden och stater. Detta kombinerat med faktorer som motsättningar mellan fattiga och rika regioner, nationella myter, järnridåns fall och kommunismens sammanbrott gjorde hela Jugoslavien till en instabil krutdurk.

I Bosnien ökade oron. Alla delrepublikens tre dominerande folkgrupper kände sig hotade av utvecklingen och situationen blev alltmer ohållbar. Bosniakerna och i viss mån de bosniska kroaterna ville inte vara en del av ett splittrat Jugoslavien som dominerades av Serbien.

Alternativet var att Bosnien skulle lämna federationen, något som de bosniska serberna fruktade helt skulle lämna ut dem till en majoritet bestående av bosniaker och kroater. När Bosnien höll sitt första flerpartival 1990 röstade därför de flesta på nationalistiska partier som företrädde den egna folkgruppen, vilket ytterligare polariserade situationen.

Jugoslavien splittras

Sommaren 1991 hände så det oundvikliga: Slovenien och Kroatien lämnade federationen och Jugoslavien splittrades. Följden blev att den serbdominerade federala jugoslaviska armén gick in i båda republikerna.

Konflikten i Slovenien var över redan efter tio dagar. I Kroatien däremot, som hade en betydande serbisk minoritet, utvecklades situationen till ett blodigt inbördeskrig och milisstyrkor (där de kroatiska tog efter Ustasja och de serbiska tog efter tjetnikerna) utförde brutala illdåd innan vapenstilleståndet i januari 1992.

I Bosnien ställdes situationen på sin spets och under månadsskiftet februari–mars 1992 röstade man om självständighet. En majoritet av bosniakerna och kroaterna röstade för oberoende medan de flesta serber bojkottade valet.

Den bosniske presidenten, bosniaken Alija Izetbegovic, försökte länge gå en svår balansgång mellan folkgruppernas intressen men alla försök till en fredlig lösning misslyckades.

Republika Srpska utropas

Under tiden hade landet hunnit splittras: Republika Srpska – en bosnienserbisk republik under ledning av Radovan Karadzic – hade utropats i landet. Så när de 20 000 demonstranterna tågade genom Sarajevo den 5 april var det helt enkelt för sent – krutdurken hade antänts.

Kriget i Bosnien handlade nästan uteslutande om etnicitet. Detta är en av nycklarna för att förstå stridernas ibland nästan ofattbara hänsynslöshet.

Det är ingen hemlighet att de som drabbas hårdast under väpnade konflikter är civilbefolkningen. Men om man har som mål att skapa etniskt homogena områden så blir civila med »fel» etnicitet direkta måltavlor.

Bosnienkriget, FN-fordon, Mostar 1993.

FN-fordon i Mostar i maj 1993. Trots att FN ingrep tidigt i kriget lyckades de inte hindra de etniska rensningar som genomfördes.

© Malcolm Linton / Liaison / Getty Images

Bosniaker mot bosnienserber

Detta kan även förklara krigets märkliga dynamik. Inte sällan präglades striderna av ställningskrig, massiv artilleribeskjutning och närmast medeltida belägringar av städer.

Ibland kunde det verka som om de anfallande styrkorna inte ville nå ett avgörande utan istället föredrog att sakta nöta ut motståndaren. Denna odynamiska strategi blir dock helt logisk om målet är att driva bort civilbefolkningen från ett visst område.

Under krigets första fas stod striden främst mellan bosnienserbiska styrkor ledda från Republika Srpska och bosniska regeringsstyrkor dominerade av bosniaker. Regeringsarmén stöddes i sin tur av bosnienkroaterna.

Soldater ur jugoslaviska armén

Sett utifrån var kriget i Bosnien ett inbördeskrig. Detta var en sanning med modifikation. En betydande del av de bosnienserbiska styrkorna bestod av soldater ur den jugoslaviska armén som – med Serbiens goda minne – valde att stanna i Bosnien med sin utrustning när de federala styrkorna drog sig ur landet.

De försörjdes även ur federala förråd. Samtidigt understöddes de bosnienkroatiska styrkorna av Kroatien. Den enda grupp i Bosnien som saknade omfattande stöd utifrån var bosniakerna, även om de fick viss ekonomisk hjälp och truppförstärkningar från muslimska stater.

Belägringen av Sarajevo

Krigets första år kan enklast beskrivas som ett bosnienserbiskt blixtkrig. Under försommaren 1992 genomförde de bosnienserbiska styrkorna en våldsam offensiv i norra och östra Bosnien. I april omringade bosnienserberna även huvudstaden Sarajevo.

Det blev början på en belägring som varade hela kriget ända till februari 1996 – tre gånger så länge som belägringen av Stalingrad och ett år längre än belägringen av Leningrad. Från de omgivande kullarna besköts staden med allt från artilleripjäser och stridsvagnar till kulsprutor och prickskyttegevär.

Prickskyttar tog position på viktiga punkter även inne i staden, vilket ledde till en ständig osäkerhet bland invånarna. Skyltar med texter som Pazite, Snajper! (»Se upp för prickskyttar!») sattes upp vid farliga gator och den stora boulevarden Ulica Zmaja od Bosne blev internationellt känd som Sniper alley.

Det exakta antalet dödsoffer i Sarajevo är svårt att få fram, men en vanlig uppskattning är drygt 10 000. Till detta räknar man med över 50 000 sårade.

Srebrenica 1993, serbiska soldater. Bosnienkriget.

De serbiska styrkorna var bäst utrustade och hade stöd från den jugoslaviska armén. Foto från Srebrenica den 17 april 1993.

© Art Zamur / Gamma-Rapho / Getty Images

Propagandamässig katastrof

Men Sarajevo föll inte. Staden blev istället en symbol för modern civilisation under attack. Världspressen strömmade till staden som jämfördes med Madrid under spanska inbördeskriget.

1993 publicerades dessutom den elvaåriga flickan Zlata Filipovics dagbok från Sarajevo som i likhet med Anne Frank skildrade kriget ur ett barns synvinkel.

För bosnienserberna blev belägringen en propagandamässig katastrof. I slutändan blev blockaden även en starkt bidragande orsak till att Nato blandade sig i konflikten.

Etnisk rensning

Med hjälp av hot, våld och mord fördrevs den bosniakiska och bosnienkroatiska befolkningen från de områden som kontrollerades av bosnienserberna.

Metoden, ”etnisk rensning», hade påbörjats av serbiska styrkor året dessförinnan under kriget i Kroatien. Målet då hade varit att tömma områden på icke-serber och nu fortsatte detta program i Bosnien med ökad kraft.

Aktionerna genomfördes till en början främst av paramilitära styrkor, inte sällan modellerade efter andra världskrigets tjetniker. Under ledning av krigsherrar som Arkan och Vojislav Seselj genomfördes noggrant planerade operationer som till en början främst riktades mot bosniakiska byar.

En etnisk rensning började ofta med att byns invånare terroriserades. De flesta lämnade byn självmant eller tvingades bort under vapenhot. Andra torterades, stympades och mördades. Även våldtäkter användes systematiskt som ett terrorvapen.

Koncentrationsläger i Bosnien

I juli 1992 kunde västmedier även avslöja koncentrationsläger i orter som Omarska, Trnopolje och Manjaca. Lägren fick stor uppmärksamhet och bilder på avmagrade fångar bakom taggtråd kablades ut över världen.

Jämförelser med Förintelsen lät inte vänta på sig. Men trots den massiva mediebevakningen och fastän det pågick ett organiserat folkmord i Europa visade omvärlden ofta upp en påtagligt passiv attityd.

Det gjordes dock vissa försök att ingripa. Det förekom ett aktivt medlande i kulisserna och genom hela kriget fanns en FN-styrka, Unprofor, stationerad i landet.

Dessutom utropades sex städer som »säkra zoner» som formellt stod under världsorganisationens beskydd: Sarajevo, Bihac, Gorazde, Srebrenica, Tuzla och Zepa.

Kritik mot tandlöst Unprofor

Både under och efter kriget kritiserades FN-insatsen hårt för att bara ha varit ett spel för gallerierna. Unprofor hade getts ytterst begränsade befogenheter och kunde inte sätta kraft bakom orden.

Ofta ignorerades helt enkelt FN:s påbud vilket ledde till att FN-personal blev vittnen till övergrepp som de inte hade behörighet att förhindra. Det förekom även fall där FN-personal attackerades, togs som gisslan eller dödades.

Kriget gick in i en ny fas efter att ännu ett fredsförslag gått i graven 1993. På våren började dessutom sprickorna mellan bosniaker och bosnienkroater att bli allt tydligare.

Splittringen var dock ingen överraskning. Året innan hade de bosniska kroaterna upprättat en egen stat i Bosnien: Kroatiska Republiken Herceg-Bosna under ledning av Mate Boban.

Bron i Mostar

När brytningen slutligen kom ledde det till bittra strider mellan de forna allierade. Allra värst var striderna mellan bosniaker och kroater i området kring Mostar.

Stadens 1500-talsbro hade länge varit en symbol för sämja mellan religioner och folkgrupper. I november 1993 förstördes bron av bosnienkroatisk beskjutning och blev istället en internationell symbol för split och tvedräkt. En stor del av bebyggelsen lades i ruiner och Mostar blev i praktiken en delad stad.

Vid det laget var samtliga stridande parter inblandade i etnisk rensning vilket ledde till att civilbefolkningen drabbades mycket hårt.

Nato ingriper

I februari 1994 fick kriget en oväntad utveckling när en marknadsplats i Sarajevo bombades av serbiska styrkor, vilket resulterade i 68 döda och 144 sårade. Händelsen fick stort utrymme i medierna och var en bidragande orsak till att Nato nu ingrep i konflikten.

Samtidigt ökade USA sina diplomatiska ansträngningar. Bosniaker och bosnienkroater slöt fred och samlades i en nyskapad federation. Men de bosniska serberna, ledda av general Ratko Mladic, verkade oövervinnliga. Bosnienserbiska styrkor gick in i FN:s säkra zoner, kastade ut västerländska journalister och kidnappade och attackerade FN-personal.

Nato-bombningar vändpunkt

1995 kom den slutliga vändpunkten. Under året genomförde Nato ett stort antal bombningar av serbiska styrkor samtidigt som Kroatien blandade sig i konflikten. Den kroatiska armén genomförde ett flertal offensiver och gjorde slutligen gemensam sak med den bosniska regeringsarmén.

Men trots att den bosnienserbiska krigslyckan vänt fortsatte den etniska rensningen med oförtruten styrka. I juli intog bosnienserbiska styrkor den påstått säkra zonen Srebrenica. Man uppskattar att omkring 8 000 av stadens invånare dödades i en av de värsta massakrerna i Europa i modern tid.

Daytonavtalet delar Bosnien

På hösten 1995, efter tre och ett halvt års krig, hade dock de serbiska styrkorna nått vägs ände och gick med på fredssamtal. Den 1 november påbörjades förhandlingarna mellan de tre parternas representanter på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio. Samtalen pågick i tre veckor. Den svenske före detta statsministern Carl Bildt spelade en viktig roll i fredsprocessen.

Detaljerna i det så kallade Daytonavtalet blev klara den 21 november och undertecknades officiellt i Paris den 14 december. Freden innebar en kompromisslösning för alla parter.

Bosnien-Hercegovina blev en tvåpartsstat bestående av två politiska enheter: dels Federationen Bosnien-Hercegovina och dels Republika Srpska. Sarajevo blev huvudstad för hela landet.

Ifor och Sfor övervakade

I praktiken blev Bosnien-Hercegovina ett etniskt segregerat land. Republika Srpska blev hem åt majoriteten av landets serbiska befolkning medan bosnienkroater och bosniaker kom att dominera var sin del av federationen.

Det blev en komplex fred som övervakades av den Nato­ledda styrkan Ifor, som 1996 blev till Sfor. 2005 avlöstes denna av en EU-ledd styrka.

Successivt började flyktingarna flytta tillbaka, men många valde att inte återvända. Flera krigsförbrytare ställdes inför rätta i den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, men många slapp undan.

Det första valet efter kriget hölls i september 1996. Landets politik präglades länge av nationalism, oenighet och ibland ren kriminalitet. Det skulle dröja många år innan tillvaron började normaliseras.

Trots att vapnen tystnat kvarstod den ständigt återkommande frågan: varför blev kriget så skoningslöst och brutalt? Många utomstående betraktare valde – både under kriget och efteråt – att försöka hitta förklaringen i landets historia.

Detta ledde till att man ofta målade upp en exotisk bild av Balkan som enklast illustreras av följande citat av den amerikanske senatorn John Warner:

»Mina egna efterforskningar indikerar att de här folken har stridit mot varandra under inte bara hundratals utan under tusentals år på grund av religiösa, etniska och kulturella skillnader.»

Historia i propagandan

Denna förenklade och missvisande bild anfördes ofta som anledning för att omvärlden inte skulle gripa in i konflikten. Grymheten och massmorden förklarades med att man här hade en samling folkslag med en tusenårig tradition av att mörda och lemlästa varandra.

En bekväm ståndpunkt som undvek att ta hänsyn till det politiska maktspelet i regionen efter kommunismens fall.

Bilden grumlades av att även de stridande parterna anförde liknande argument i sin propaganda. Nationalistiska politiker anspelade på historiska händelser och etniska stereotyper för att piska upp en hatisk stämning.

I den grova propagandan – som spreds likt en löpeld via medierna – blev exempelvis bosniaker till asiatiska islamister som matade lejonen på Sarajevos zoo med kristna barn och bosniska kroater blev till Ustasja-fascister.

Jordlösa serber

Sanningen var mycket mer komplex. Genom århundradena hade Bosnien-Hercegovina ofta betraktats som ett exempel på hur folkgrupper med olika etnicitet, kultur eller religion kunde leva jämsides i relativ sämja. Sarajevo sågs som kronan på verket, där slaviska sedvänjor blandades med orientalisk kultur och habsburgska influenser.

Samtidigt hade det självfallet funnits kulturella och religiösa motsättningar, ofta grundade i att gränserna mellan folkgrupperna även sammanföll med sociala och ekonomiska uppdelningar.

Exempelvis bestod den jordägande klassen länge av muslimer, medan de jordlösa bönderna till stor del utgjordes av ortodoxa serber. Detta, tillsammans med framväxten av nationalistiska idéer under 1800-talet, lade grunden till de konflikter som skulle skaka regionen under det kommande århundradet.

Publicerad i Militär Historia 3/2013