Underrättelseverksamhet och okonventionell krigföring i samband med väpnade konflikter brukar inte kunna belysas förrän långt efter att striderna har upphört. Dokument kopplade till sådan verksamhet tenderar att vara hemligstämplade i årtionden och inblandade militärer och agenter är bundna av tystnadsplikt. Allting blir heller inte dokumenterat, alternativt att bevarat material förstörs direkt vid ett krigsslut eftersom det inte längre anses behövligt.

Efter 1990 har de flesta restriktioner kring amerikanska underlag från Koreakriget hävts successivt, medan källor hos den nordkoreanska sidan har förblivit otillgängliga. I centrum för en översiktlig redogörelse över Koreakrigets underrättelseoperationer och andra okonventionella krigföringsmetoder hamnar de amerikanska, eftersom USA var den dominerande kraften i kriget mot Nordkorea.

Ur ett underrättelseperspektiv är det ingen underdrift att påstå att Sydkorea och dess främsta allierade USA var illa rustade för att förutse och möta en nordkoreansk invasion sommaren 1950. Den sydkoreanska statsmakten, som styrdes av nationalisten Syngman Rhee, använde sina oansenliga underrättelseresurser till att bevaka och bekämpa regeringskritiker såsom kommunistiska aktivister.

En nordkoreansk civilist möter en brittisk radiooperatör ur 1. bataljonen, Middlesex-regementet.

USA i sin tur hade börjat avveckla sin militära närvaro i Sydkorea redan efter 1947. Förutom enstaka samverkande underrättelseofficerare fanns ingen personal kvar som kunde bedriva metodisk inhämtning av information, och producera rapporter med bedömningar av motståndarens avsikter och förmågor.

Fjärran Östern-kommandot, vars stab var placerad i Tokyo, under general Douglas MacArthur förfogade över ett detachement ur arméns kontraspionagekår, men deras fokus var ockupationen av Japan. De rapporter som ändå skrevs i samarbete med underrättelseofficerarna i Sydkorea fick inget genomslag eftersom såväl högre militärer som politiker avsiktligt förbisåg dem. Rapporterna ansågs vara påverkade av sydkoreansk överspändhet.

Tog sig an strategiskt underrättelsearbete

En organisation som kunde ta sig an strategiskt underrättelsearbete var det nyinrättade Central Intelligence Agency (CIA) som hade plockat upp stafettpinnen efter OSS (Office of Strategic Services) som avvecklats direkt i samband med freden 1945.

Inledningsvis var CIA en liten och ringaktad organisation, vars existens ifrågasattes av beslutsfattare som ansåg att USA måste satsa på vänskapliga relationer med Sovjetunionen och inte spioneri. CIA hade således en snäv budget och begränsad personalram.

Ett sydkoreanskt »wolf pack» gerillaförband, 1952.

Före det nordkoreanska anfallet fanns ett fåtal tjänstemän och officerare ur CIA placerade i Korea. Deras arbetsuppgifter var inte av operativ karaktär utan av administrativ. CIA-signaler som fanns om Nordkoreas tänkbara intentioner ignorerades i Washingtons bestämmande kretsar. Först efter invasionen inrättades en CIA-station i Pusan.

Omgående efter krigets utbrott började den amerikanska underrättelseapparaten sakta ta form. Detta blev en process som präglades av parallella initiativ, improvisation, bristande samordning, ad hoc-lösningar och orealistiska ambitioner.

Organisatoriska mått och steg som vidtogs under kriget för att komma tillrätta med svagheterna, särskilt den otillräckliga koordineringen mellan CIA och krigsmakten, mellan försvarsgrenar och mellan lägre och högre staber, gav ingen större effekt. Resultaten blev därefter.

Infiltrationen med fallskärm eller marsch

För att täcka fältförbandens behov av underrättelser på taktisk nivå, inrättades särskilda avdelningar med personal ur arméns kontraspionage och sydkoreanska samverkansofficerare. Ingen annan metod än personbaserad informationsinhämtning fanns att tillgå under den första kritiska fasen av kriget när nordkoreanska trupper avancerade söderut. De första som rekryterades för uppdragen var koreanska bönder, som fick en rudimentär spaningsutbildning innan de skickades över frontlinjen.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Infiltrationen skedde med fallskärm eller vanlig marsch. Båda sätten var riskabla och ett tredje förfarande, båttransport, övervägdes men lades på hyllan fram till 1951. Oavsett hur agenterna än tog sig över till fiendekontrollerat område så förväntades de återvända och avlägga en rapport om vad de hade observerat. Föga förvånande var det få som kom tillbaka och insamlade upplysningar från de som lyckades överleva strapatsen bedömdes vara av det sämre slaget. Värvade bönder hade kanske viljan att göra en insats men i själva verket offrades de för ingenting.

Amerikanska marinkårssoldater använder stormstegar vid landstigningen på
Red Beach vid Inchon, i september 1950.

© NARA

Samtidigt som förbandsknutna underrättelse-enheter försökte ge sina trupper bästa möjliga förutsättningar att möta nordkoreanska anfallsrörelser, planerade MacArthur sitt motdrag – en landstigning i fiendens rygg, vid Inchon, nära Seoul.

Operation Chromite

Operation Chromite skulle gå av stapeln den 15 september 1950. Terrängen vid Inchon var allt annat än lämplig för en landstigning, och genomförandet av en så våghalsig amfibieoperation krävde tillgång till aktuella och tillförlitliga underrättelser om landstigningszonen och fiendens närvaro i området.

Uppdraget att bedriva spaning vid Inchon gavs till marinlöjtnant Eugene F. Clark, som under andra världskriget hade varit knuten till OSS och utfört uppdrag utanför Kinas kust. Clark kontaktade i sin tur Hans Tofte, en OSS-veteran som tillhörde CIA:s byrå för hemliga operationer. Han hjälpte Clark med att rekrytera sydkoreanska agenter, såväl bland militärer som civila.

Spioner vid Inchon

I slutet av augusti, två veckor före landstigningen, transporterades Clarks spiongrupp till Inchontrakten ombord på en brittisk jagare. Strax före deras ankomst hade en mindre sydkoreansk marinstyrka erövrat ön Yonghung, som var belägen knappt två mil utanför Inchon. Ön kom att fungera som Clarks bas och yttre observationsplats.

Nattetid sände Clark sina agenter till land i små, motordrivna båtar. Männen rekognoserade landremsan, dokumenterade fientliga eldställningar och artilleripositioner. Vissa team tog sig till Seoul för att snappa upp eventuella nordkoreanska truppförflyttningar. Det kunde nämligen vara ett tecken på att operation Chromite var väntad. Men inga förstärkningar av kustförsvaret verkade vara nära förestående.

Av avgörande betydelse var också att kontrollera tidvattenhöjden. Uppgiften att utföra den kontrollen tog Clark på sig. Han och en sydkoreansk marinlöjtnant rodde till landstigningszonen, förtöjde båten vid strandväggen och väntade. Så småningom drog sig vattnet undan och båten låg på en lerig strandbotten. Männen mätte högvattenhöjden så gott det gick och hoppade sen ner i leran.

Ett tåg har spårat ur i Nordkorea efter en sabotageoperation av
sydkoreanska gerilla-trupper.

© Witnesstowar.org

De sjönk till knäna. Utrustade marinsoldater i samma situation skulle förvandlas till sittande mål för nordkoreanska skyttar. Chromite måste ske när högvattnet stod som högst. Alla underrättelser sändes dagligen via radio till MacArthurs stab i Tokyo. Där betraktades informationen som ovärderlig.

En sista insats gjorde Clarks enhet natten mellan den 14 och 15 september. De utrymde Yonghung i skymningen och tog sig till den lilla ön Palmido. De intog öns fyrhus vid midnatt och tände oljelampan. Ute till sjöss väntade landstigningsstyrkans förtrupp. Med hjälp av ljussignalen kunde de navigera in mot anfallssektorn utan större bekymmer.

Taktisk underrättelseinhämtning var, likt den vid Inchon, ibland framgångsrik. Värre var det med den strategiska, som bland annat missade att varna för den kinesiska interventionen och offensiven i november 1950. Ett skäl till detta var att varken CIA eller något annat underrättelseorgan lyckades placera spioner inom den nordkoreanska administrationen eller krigsmakten. Information om fiendens planer och kapacitet sipprade aldrig ut.

Vidare var inte CIA:s spionprogram särskilt resultatrikt. Programmet syftade till att nästla in agenter långt in på nordkoreanskt territorium via fallskärm men merparten av dem upptäcktes och kunde aldrig förmedla upplysningar om kinesiska trupprörelser, eller i ett senare skede störa kommunistiska försörjningslinjer.

Infiltrationsuppdrag via båt

Med tiden expanderade programmet och CIA-stationen i Seoul började förbereda rekryter, som man värvade i flyktingläger, för infiltrationsuppdrag via båt. Sin grundutbildning fick rekryterna på ön Yong-do där CIA utbildade över 2 000 koreaner fram till 1953. Åtskilliga agentpar som skickades ut på fjärruppdrag ända till Yalufloden började snart skicka tillbaka optimistiska radiorapporter och begärde att fler agenter sattes in.

CIA förstod att de hade tillfångatagits och antingen frivilligt bytt sida eller tvingats till det. Tofte som var inblandad i programmet hävdade att agenternas insatser var effektiva men det har aldrig kunnat verifieras. Dessa infiltrationsförsök var precis som andra liknande operationer, exempelvis i kontraspionagets regi, fruktlösa och cyniska i sitt utnyttjande av koreaner.

Dagens kvarlevor av den amerikanska bas utanför Tokyo där signalspaning mot Korea bedrevs.

© John S Lander/LightRocket/Getty

Signalspaning till stor hjälp i slutet av kriget

Först våren 1950 började arméns säkerhetsagentur, som fanns stationerad i Tokyo, att avlyssna intern nordkoreansk kommunikation, men uppsnappade meddelanden om truppkoncentrationer förblev obearbetade på grund av personalbrist och bristande kompetens. Luftvapnet skickade ett avlyssningsdetachement till halvön i juli och upprepade samma misstag som armén. Indikationer på ett förestående angrepp utvärderades inte eftersom språkkunniga analytiker saknades.

Situationen förbättrades något när arméns 60. signalspaningskompani anlände och upprättade en bas vid Pusan och senare en vid Taego. Initialt förfogade de över två koreansktalande analytiker men fler rekryterades bland civila. Även kineser värvades.

Signalspaning kunde snart bedrivas från tjugo positioner, däribland från Seoul efter återerövringen våren 1951, och mängden data som samlades in var stor. Faktum är att det var signalspaningen som producerade de mest användbara underrättelserna. Vital information spreds bland annat till amerikanska trupper som försvarade vissa centrala höjder i samband med striderna våren 1953. Förvarningen ledde till ett stärkt försvar och kineserna led höga förluster.

Från försommaren 1951 ändrade kriget karaktär. En statisk frontlinje etablerades och redan i juni inleddes de första samtalen om eldupphör. Detta fick återverkningar på underrättelseverksamheten. Efter över ett år av bristande synkronisering mellan olika funktioner, organ och program som hanterade underrättelser, inleddes ett arbete med att samla dem alla under en sammanhållande ledning.

Fortsatte sända över frontlinjen

Initiativet innebar namnbyten på olika staber som hade slagits ihop och på gerillaenheterna som från hösten 1952 benämndes partisanregementen. Omorganisationen av lednings- och lydnadsförhållanden skulle pågå resten av kriget och även om det hade viss inverkan på högre stabsnivå så påverkades inte underrättelsearbetet på fältet.

CIA och arméns kontraspionage höll igång sina program. Rekryterade koreaner fortsatte att sändas över frontlinjen, men i ett krig som hade övergått i en nästintill stillastående fas, handlade underrättelsearbetet nu mest om löpande lägesuppföljning. Likväl förblev agentförlusterna höga. De rapporter som producerades kunde vara betydelsefulla för lägre förbandschefer som utifrån informationen kunde fatta beslut om omfördelning av trupper inom ett kortare frontavsnitt, men av högre staber tillräknades de ingen avgörande dignitet.

Strukturer för gerillakrigföring

Vid sidan av underrättelseverksamheten etablerades också strukturer för gerillakrigföring. Detta var möjligt tack vare förekomsten av tusentals antikommunistiska partisaner, som hade tagit sin tillflykt till flera öar utanför den koreanska västkusten i samband med den kinesiska motoffensiven vintern 1950.

I januari 1951 skapades en särskild sektion inom den 8. arméns stab med uppgiften att planera och leda gerillaoperationer. Baserat på information från officerare som hade besökt partisanerna beslutade överste John McGee, 8. arméns ansvarige för okonventionella operationer, att tre gerillaenheter skulle bildas: Leopard-, Kirkland- och Baker-sektionen. I slutet av 1951 uppstod även Wolfpack.

Tre ledare för partisanförband i Nordkorea. Från vänster: kapten Don Seibert, löjtnant Jim Mapp och löjtnant Ben Malcom.

Baker-sektionens bas upprättades utanför Pusan och dess uppgift blev att planera och utföra in-nästlingsoperationer från luften. Västkusten blev Leopards och Wolfpacks insatsterräng medan det numerärt mindre Kirkland fick östkusten. Kust-enheterna var i sin tur organiserade i stridsgrupper där antalet partisaner varierade, från några hundra till flera tusen. Dessa stridsgrupper benämndes, av koreanerna själva, för »åsnor». Sensommaren 1951 uppgick antalet »åsnegrupper» till femton stycken.

Gerillakrigföring bakom fiendens linje

De koreanska partisanerna utsåg sina egna gruppledare. Amerikansk militär personal tjänstgjorde som administrativa chefer och rådgivare. Enheternas huvudsakliga inriktning var att förbereda sig för gerillakrigföring bakom fiendens linjer vid en ny allierad storoffensiv norrut. Fram tills dess skulle enheterna organiseras, utrustas, tränas och skickas ut på exempelvis sabotageräder och inhämtning av underrättelser.

Trots partisanernas iver och ihärdighet i kombination med amerikanernas ambitioner visade sig den övergripande planen vara omöjlig att förverkliga. Tillfället att engagera partisanförbanden i omfattande gerillakrigföring som skulle underlätta ett allierat avancemang norrut kom aldrig.

Enheterna förberedde sig för gerillakrigföring bakom fiendens linjer.

Krigets utveckling mot en orörlig front, och stormakternas föresats att inleda förhandlingar om vapenstillestånd, gjorde gerillaförbanden i princip överflödiga. Ända fram till krigsslutet planerades utökning av enheterna men det var strävanden utan förankring i verkligheten.

Från våren 1951 fram till vapenvilan användes främst »åsnegrupperna» inom Leopard till mindre sabotageräder längs med västkusten och enklare underrättelseinhämtning. En större aktion genomförde partisaner ur åsnegrupp 4 den 23 juli 1952 när de, efter fyra månaders träning, slog ut en nordkoreansk 76-millimeters fältpjäs som hotade en gerillabas på ön Wollae-do.

Partisanernas räd pjäsbunker

Understödda av ett örlogsfartyg anföll 118 partisaner och deras rådgivare löjtnant Ben Malcom pjäsbunkern tidigt på morgonen. De forcerade bunkern och utkämpade en tuff närstrid mot besättningen, innan nästet erövrades och pjäsen kunde slås ut med sprängmedel. Partisanernas förluster uppgick till sex döda och sju sårade.

Betydligt sämre gick det för aktionerna som Baker-sektionen utförde. Hur illa det kunde gå visade sektionens första sabotageinsats i mars 1951. Då fälldes fyra amerikanska jägarsoldater och tjugo koreaner med fallskärm över Hyon-ni. Uppdraget var att förstöra en järnvägstunnel.

Amerikanska soldater rapporterar till basen via radio efter genomfört uppdrag under Koreakriget.

© Bert Hardy/Picture Post/Getty

Gruppen missade hoppzonen vilket försenade deras ankomst till målet. Det visade sig att tunneln var ordentligt försvarad och gruppen valde en annan tunnel istället. Dåligt väder omöjliggjorde radiokontakt med hembasen efter attacken och gruppen började marschera söderut. Efter två veckor lyckades de förmedla sin position och marinen skickade helikoptrar. Dessa utsattes för intensiv eldgivning och en störtade.

Ska ha dödat 70 000 fiendesoldater

De övriga två förmådde rädda tre amerikaner. Av tjugo partisaner klarade sig endast fem tillbaka till egna linjer. En helikopterpilot och en jägarsoldat togs tillfånga och återvände hem först 1953. Under kriget genomförde Baker-sektionen totalt 19 luftburna operationer som inbegrep 389 partisaner. Av dessa återvände tio.

Vad åstadkom då partisangrupperna? Enligt egna rapporter ska de ha genomfört över fyratusen stridsaktioner och dödat nästan 70 000 fiendesoldater. Siffrorna är omöjliga att verifiera och förmodligen kan de anses vara överdrivna. Det finns ingenting som tyder på att kommunistsidan betraktade gerillaenheterna som ett reellt hot. Även om man avsatte trupper för att möta kusträderna, så handlade det om försumbara omflyttningar utan negativ inverkan på nordsidans militära kapacitet.

Vid Vietnamkrigets utbrott hade dessa kunskaper glömts bort.

FN-koalitionen och i synnerhet amerikanerna misslyckades med sin okonventionella krigföring i Korea. Flera faktorer låg bakom motgångarna: revirmotsättningar mellan olika underrättelsefunktioner, oklara ansvarsförhållanden och brist på handböcker och doktriner som kunde formalisera metoder och utbildning samt gemensamma målbilder. Varje stab och funktion arbetade helt självständigt och de lärde sig på vägen.

Kriget fick positiv effekt för CIA

En annan försvårande omständighet hade att göra med situationen i Nordkorea som styrdes av en totalitär regim uppbackad av Kina. Truppnärvaron var hög och de koreaner som hyste en negativ inställning till regimen valde att anpassa sig till läget när de förstod att FN-koalitionen inte skulle återvända. Det fanns således små utsikter för in-nästlade agenter att verka i en sådan miljö.

För vissa organisationer, som CIA, fick kriget positiva effekter. CIA:s budget utökades och verksamheten kunde expandera. Armén förstod vikten av att kaderorganisera sina underrättelseenheter och man drog lärdomar av gerillarådgivarnas erfarenheter. Betydelsen av att ha gedigna kunskaper om lokalbefolkningen och deras kultur, språk och sedvänjor lyftes fram. Vid Vietnamkrigets utbrott hade dessa kunskaper glömts bort.

Publicerad i Militär Historia 9/2021