Colombias eviga krig

På 1960-talet bildades de colombianska vänster­rörelser som än i dag strider mot staten. Kokainpengar, paramilitära grupper och en krigsmakt i moraliskt förfall har underblåst inbördeskriget.

83ec2c13 904c 43f9 87ce

Startskottet för det politiska våldet i Colombia föll redan 1948, då den dynamiske liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán mördades. Inbördeskrig bröt ut mellan det konservativa och liberala partiet.

Redan då grundlades ett mönster som fortsatt fram till våra dagar: i stället för att söka strid med varandra angrep trupperna i första hand obeväpnade civila som ansågs stödja fienden. Det sägs att det enda som de inte gjorde sig skyldiga till var kannibalism.

Den här perioden av Colombias historia, som sträckte sig från 1948 till en bit in på 1950-talet, kallas kort och gott för La Violencia (Våldet). Cirka 200 000 människor dödades.

Befolkningen på landsbygden drabbades hårdast, och formade egna självförsvarsmiliser. När militärdiktatorn Gustavo Rojas tog makten 1953 och efter hand lyckades få kontroll över partiernas våldsapparat, levde en del miliser vidare.

Vänstergerillorna Farc och ELN

År 1964 bildade några av dessa vänstergerillan Farc, ledd av bonden Pedro Marín, alias Tirofijo (prickskytten). Samma år gick en grupp studenter, inspirerade av Fidel Castros revolution på Kuba, samman i ELN. Båda gerillorna definierade sig som marxist-leninistiska, men medan Farc är sprungen ur bonde­miliserna har ELN sina stödtrupper i städerna och på universiteten.

Gerillornas militära styrka var till en början begränsad till ett par hundra kombattanter. Inom ELN fick den militära sidan ofta stryka på foten för politiska prioriteringar, vilket anses vara en bidragande orsak till att den colombianska armén nästan lyckades utplåna rörelsen under Operation Anorí 1973.

Under 42 dagar bedrev armén en katt- och råttalek med ELN:s kämpar, som många var nyrekryterade bönder eller studenter. Enligt vissa källor fanns efteråt bara några dussintal män och kvinnor i vapen kvar, men ELN slickade såren, införde ny taktik och återuppstod ur askan.

Samtidigt framträdde flera andra gerillagrupper. En av dem var M-19, som bildades i protest mot ett förmodat valfusk, och som snart gjorde sig känd för sina djärva operationer i storstäderna.

Pablo Escobar och knarkkartellerna

Och revolutionärerna skulle snart få sällskap av nya aktörer, som de ömsom skulle samarbeta med, ömsom bekriga: knarkkartellerna.

Under 1970-talet hade en biltjuv vid namn Pablo Escobar fått nys om en mycket lönsammare verksamhet. Han blev snabbt frontgestalt för kokain­kartellen i Medellín, som var Colombias mäktigaste. Genom sitt valspråk plata o plomo (pengar eller bly) fick han stora delar av statsapparaten att se genom fingrarna.

I hans skugga trädde en hel samhällsklass av nyrika mafiosi fram, vars vräkiga lyxliv drog till sig gerillornas uppmärksamhet. För att finansiera kriget hade de börjat kidnappa välbeställda colombianer i stor skala, men när M-19 1981 förde bort systern till Escobars närmaste bundsförvanter i Medellín-kartellen bröt helvetet löst.

MAS och paramilitära grupper

Istället för att betala den begärda lösensumman, slöt sig knarkmaffians ledare samman i gruppen MAS, Muerte a secuestradores, (Död åt kidnappare). M-19:s anhängare torterades och mördades en efter en, tills att dess chockade ledning beordrade att gisslan skulle släppas.

Genom samarbetet i MAS fick ytterligare en aktör sitt genombrott: paramilitärerna. Dessa grupper, bildade främst av armén och jordägare redan på 1960-talet, attackerade gerillan såväl som obeväpnade civila, ofta med statens goda minne.

MAS brutala framfart mot M-19 imponerade, och allianserna mellan staten, paramilitärer och knarkhandlare legitimerades och stärktes. Ett monster hade skapats.

Farc börjar sälja knark

Under 1980-talet trädde också Farc in i narkotikahandeln på allvar, och påbörjade sin förvandling till att i praktiken bli världens största kokainkartell. De ökade inkomsterna tillät organisationen att växa, från omkring 3 600 män och kvinnor i vapen runt 1985, till det dubbla tio år senare.

Under samma tidsperiod skedde märkligt nog inga större förändringar av Colombias armé. Vid slutet av 1990-talet räknade den fortfarande bara lite över 100 000 soldater; många var dessutom dåligt tränade värnpliktiga.

Framgångsrik gerillabekämpning kräver att de reguljära styrkorna är mångdubbelt fler än motståndarna, och de härdade gerillakrigarna fick trots sitt numerära underläge initiativet i striderna och stormade flera mindre städer.

Paramilitära framgångar

Parallellt utvecklades gerillans svurna fiender paramilitärerna från spridda grupper av våldsverkare till mindre arméer som tog kontroll över hela städer, ofta i flagrant samverkan med statens säkerhetsstyrkor, som var desillusionerade och desperata efter gerillans offensiv.

Bondeledare, fackföreningsaktivister och politiker mördades. Offren styckades med motorsåg, dumpades i floder, eller till och med gavs som föda till krokodiler. Gerillan och paramilitärerna sökte inte alltid strid med varandra, utan koncentrerade sig på att genom terror kontrollera civilbefolkningen.

En irreguljär väpnad grupp är beroende av folkets samarbete, frivilligt eller påtvingat, för att kunna operera effektivt. Det var en tävling i brutalitet där paramilitärerna avgick med segern.

Farcs stormning av Miraflores

1998 hade Farc sina största militära framgångar. I en av dess mest spektakulära operationer stormades byn Miraflores i sydöstra Colombia, i hjärtat av gerillans koka­odlingar. När antinarkotikapolis och soldater från den 19:e armébataljonen började bespruta och rycka upp kokan, visste alla att något skulle hända. Men ingen hade kunnat föreställa sig styrkan i anfallet.

Den 3 augusti 1998 inväntade de första kolumnerna av de omkring tusen gerillakrigarna skymningen innan de obemärkta körde upp för floden Vaupés i motorbåtar – i den här delen av Colombia existerar knappt några vägar.

När de närmade sig armébasen och den närliggande polisstationen stötte de på en gemensam patrull med 21 poliser och soldater, som fullständigt överrumplades. Enligt obekräftade uppgifter lyckades de inte ens besvara elden.

Gerillan fortsatte med att omringa de 120 soldaterna och 70 poliserna i byn, och besköt dem med automatkarbiner, kulsprutor och granater. Deras egentillverkade anordningar för att kasta explosiva gascylindrar ställde till stor förödelse, även om inte alla detonerade som planerat.

Flygunderstöd till de belägrade

Striden varade hela natten och de belägrade begärde flygunderstöd. Närliggande baser skickade det kombinerade attack- och transportplanet OV-10 och polishelikoptrar, men dåligt väder begränsade deras insats. Gerillakrigarna svarade genom att tillfälligt minska intensiteten i anfallet för att inte utsätta sig för beskjutning från luften. De visste att flygplanen snart skulle få slut på bränsle.

Situationen för säkerhetsstyrkorna blev ohållbar. Efter ett dygns beskjutning återstod endast hälften av polisstationen. Soldaterna föll en efter en. När 30 av de belägrade hade dödats och 50 skadats, fick de dessutom slut på ammunition. Det återstod bara att kapitulera.

Farcs styrkor tog tillfälligt kontrollen över Miraflores, men drog sig tillbaka så fort som närliggande arméenheter samlat sig till en motoffensiv. De cirka hundra motståndare som fortfarande var oskadda fördes bort till fångläger i djungeln. Alla utom fyra släpptes sedan fria under de efterföljande fredsförhandlingarna.

Fredsförhandlingar efter Miraflores

Efter Miraflores började analytiker fråga sig om Farc rent utav skulle kunna vinna kriget. Den nytillträdde konservative presidenten Andrés Pastrana beslöt då att erbjuda Farc fredsförhandlingar. Som ett led i dessa drogs säkerhetsstyrkorna bort från ett område stort som Danmark i södra Colombia.

Förhandlingarna fick aldrig något substantiellt resultat, trots vackra ord och symboliska omfamningar. Farc använde fristaden till att förvara kidnappade, utveckla narkotikahandeln och att stärka sig militärt.

Men även regeringen passade på att modernisera och förstärka krigsmakten. USA:s president Bill Clinton lanserade 1999 det militära biståndspaketet Plan Colombia. Attackhelikoptern Apache, militära rådgivare och avancerad utrustning för underrättelsetjänst ingick i given.

Runt millennieskiftet nådde paramilitärerna, flertalet förenade i paraplyorganisationen AUC, sin höjdpunkt. Bland många framgångar kan nämnas de 3 000 kalasjnikov automatkarbiner som AUC smugglade in med ett av bananjätten Chiquitas skepp.

Alvaro Uribe president

År 2002 bröt förhandlingarna mellan gerillan och regeringen samman, och samma år kom en ny president till makten. Få ledare i Colombias moderna historia har haft ett sådant inflytande som Alvaro Uribe, eller väckt så mycket förtjusning såväl som avsky.

Uribe, som i år (2010) avgår som landets president, är skoningslös mot gerillan sedan hans far mördades av Farc 1983. Han är en arbetsnarkoman som vill ha resultat, resultat, resultat.

Men Uribe har inte ett fläckfritt förflutet. Under sin tid som chef för colombianska luftfartsverket på 1980-talet var han synnerligen frikostig med flygtillstånd till Pablo Escobars piloter. Han har rent av beskrivits som en nära allierad till knarkkungen, bland annat i en rapport skickad 1991 från amerikanska ambassaden.

Kamp mot gerillan och paramilitärerna

Farc välkomnade Uribe med att beskjuta presidentpalatset med granater under utnämningsceremonin. Presidenten klarade sig, men nitton människor i ett intilliggande kvarter fick sätta livet till. Den nye presidenten beslöt sig för att återställa statens kontroll över territoriet genom två strategier, dels en ständig militär offensiv mot gerillan, dels avmobilisering av paramilitärerna.

Mellan 2003 och 2006 avvecklades lejonparten av de paramilitära förbanden, i alla fall officiellt. I praktiken fortsatte på många håll samma strukturer som tidigare att kontrollera befolkningen, samt att ägna sig åt knarkhandel och utpressning. Antalet massakrer och politiska mord minskade dock betydligt.

Samtidigt pressade armén tillbaka gerillan till dess historiska kärnområden och ut mot gränserna. Colombia normaliserades och Uribes popularitet sköt i höjden.

Farcledare dödad i Ecuador

År 2008 fortsatte Uribe att skörda framgångar. Flygvapnet bombade och dödade Luis Devia, som fungerat som Farcs utrikesminister, i ett läger någon kilometer in på ecuadorianskt territorium. Det verkar som om han röjt sin position genom att prata för länge i sin satellittelefon. För första gången hade en medlem av Farcs mytomspunna sekretariat stupat.

I protest mot intrånget bröt Ecuador sina diplomatiska relationer med Colombia, och skickade trupper mot gränsen. Att gerillan använde grannländernas territorium som tillflyktsort var en offentlig hemlighet sedan länge, som nu ledde till en diplomatisk kris.

Risk för krig med Ecuador och Venezuela

Venezuelas vänsterpresident Hugo Chávez försäkrade att liknande tilltag mot hans land skulle innebära krig och tidningarna började fyllas med jämförelser över de tre ländernas militära styrkor. Även om Colombias krigsmakt var överläget störst och mest erfaren, led den brist på tunga vapen som stridsvagnar och attackflyg.

Striderna mot gerillan fördes främst av små infanterienheter understödda av helikoptrar och ibland stridsfordon. Venezuela däremot hade nyligen införskaffat stridsflygplanet Sukhoi Su-30 från Ryssland. Regionaliseringen av Colombias konflikt var ett faktum, även om det i slutändan blev förolämpningar istället för missiler som flög över gränserna.

År 2008 dog också Farcs ledare Tirofijo en stillsam död i djungeln vid 77 års ålder. Efter att ha gäckat sina fiender i närmare ett halvt sekel fick han varken uppleva segern eller nederlaget.

Fritagningen av Ingrid Betancourt

En annan framgång för regeringen var den spektakulära befrielsen av den före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt, kronjuvelen i Farcs samling av tillfångatagna politiker och soldater.

Under månader lyckades colombiansk underrättelsetjänst skicka falska meddelanden till Betancourts fångvaktare, som i princip avskurna från sina överordnade lurades att tro att hon och de andra fångarna skulle hämtas upp av en internationell hjälporganisation och förflyttas till en annan del av landet.

”Hjälparbetarna” som kom flygande i helikoptrar var emellertid förklädda colombianska militärer, som kunde övermanna fångvaktarna. Senare tvingades dock regeringen erkänna att agenterna burit Röda korsets symbol, ett brott mot internationell humanitär rätt.

Militären kidnappade ungdomar

Krigsmaktens moraliska förfall blev än mer uppenbar i slutet av 2008, då det avslöjades att colombianska militärer i samverkan med kriminella nätverk lurat arbetslösa ungdomar till avlägsna områden och mördat dem, för att sedan visa upp dem som oidentifierade medlemmar av illegala väpnade grupper. Allt för att kunna bättra på sin statistik och bli befordrade.

År 2009 rapporterade landets åklagarmyndighet att man höll på att undersöka 987 fall av misstänkta utomrättsliga avrättningar från perioden 2003 till 2008.

Samtidigt stod det klart att den militära offensiven mot gerillan stannat av. Farc och ELN hade efter en strategisk reträtt lagt om taktiken och blivit mer undflyende än förut. Särskilt satsade man på att genom handgjorda truppminor och allt skickligare prickskyttar blockera arméns patruller. Gerillan började också i större grad röra sig i grupper om bara några medlemmar, ofta i civila kläder och med pistoler istället för automatkarbiner.

Det blev även tydligt att många av de avmobiliserade paramilitärerna bildat nya maffialiknande nätverk, som växt sig allt större. Enligt grova uppskattningar hade de två största av grupperna upp till tretusen man vardera i sin tjänst.

Publicerad i Militär Historia nr 7/2010