I början av maj 1945 har över tusen fartyg samlats på den svenska sidan av Öresund. Den allt annat än enhetliga flottan består av bland annat fraktbåtar, fiskekuttrar, motorbåtar, pråmar, tankfartyg och bogserbåtar. De många fartygen är redo att transportera 6 000 fordon, 160 stridsvagnar, 99 artilleripjäser, hundratals pontonbroar och cirka 60 000 soldater från Sverige till Själland.

De ska hjälpa till att pacificera de tyska ockupationstrupperna i Danmark och sedan skapa lugn och ordning för att undvika kaos. Samtidigt vill man förhindra att den sovjetiska armén utnyttjar situationen och tar makten över Danmark. Det är inte bara svenska soldater som ingår i operationen. Tillsammans med den stora invasionsarmén ska närmare 5 000 soldater från Danska brigaden seglas till sitt hemland och hjälpa till att kuva de tyska styrkorna.

Rädda Danmark

Ovanstående scenario blev aldrig verklighet, men det ingick i en svensk plan som kallades Rädda Danmark. Planen bestod av två delar: en svensk invasion av Själland och en av Bornholm. Utvecklingen i Danmark under våren 1945 innebar emellertid att planen aldrig behövde genomföras. Dessutom är det högst ovisst om den svenska regeringen verkligen hade för avsikt att förverkliga sina planer, med tanke på de eventuella konsekvenserna.

Trots det fortsatte planeringen ända fram till tyskarnas kapitulation den 4–5 maj, varefter en svensk intervention i Danmark inte längre var relevant. Men det danska bidraget till planen var fortfarande aktuellt. Danska brigaden, som i april 1945 hade samlats i ett stort tältläger vid Häckeberga ett par mil öster om Malmö, skulle fortfarande transporteras över Öresund till Danmark, där den hade uppgifter att utföra.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Sent på kvällen den 4 maj gav brigadledningen uppbrottsorder och soldaterna försågs med skarp ammunition och handgranater. Efter ett och ett halvt års stenhård utbildning i diverse svenska läger och tyngda av oro för situationen i Danmark och saknaden efter familj och vänner stod soldaterna i Danska brigaden nu inför sitt slutgiltiga mål: överföring till tjänst i Danmark.

Soldater ur Danska brigaden övar på att transportera tung utrustning över vatten.

Soldater ur Danska brigaden övar på att transportera tung utrustning över vatten.

© Frihedsmuseet

Brigaden hade flera upphovsmän: danska politiker, svenska och danska underrättelseagenter och danska officerare var delaktiga i upprättandet. I slutändan jämkades de olika förslagen och idéerna samman till den styrka som tog form i början av 1944.

Förutsättningen för bildandet av brigaden var de dramatiska händelserna i Danmark i slutet av augusti 1943 som innebar att det officiella Danmark i praktiken upphörde att existera och att det var slut med den tidigare danska samarbetspolitiken.

Under operation Safari den 29 augusti 1943 ockuperade tyskarna danska kaserner och militäranläggningar, avväpnade återstoden av det danska försvaret och internerade officerskåren. Men ockupationsmaktens effektiva pacificering av den danska armén var en sak; när tyskarna försökte ta över den danska flottan lyckades de inte lika väl.

Danska flottiljen

Då sänkte nämligen danskarna 29 örlogsfartyg av alla de slag med hjälp av sprängladdningar eller genom att öppna fartygens bottenventiler. Dessutom hann tretton fartyg fly till den svenska marinens södra huvudbas i Karlskrona. Både fartygen och deras besättningar kom senare att utgöra kärnan i Danska flottiljen, som ingick i Danska brigaden.

Efter operation Safari flydde en del officerare och befäl till Sverige, de flesta efter den 22 oktober då de släppts ur interneringen. De skulle senare bilda stommen i Danska brigaden. Samtidigt skrev den danske politikern Hans Hedtoft ett brev till den svenske statsministern Per Albin Hansson.

Den danske socialdemokraten befarade att soldatgäng och väl beväpnade sabotörer och kommunister skulle sätta dagordningen i landet i händelse av ett tyskt sammanbrott. Därför bad Hedtoft svenskarna att bistå med full utrustning till en militär styrka om 50 000 man som skulle mobiliseras i Danmark. Ett alternativ var att svenskarna med kort varsel skickade två stridsberedda svenska divisioner, en från Malmö till Köpenhamn och en från Göteborg till Frederikshavn.

Svensk hjälpinsats

Hedtofts brev blev en viktig milstolpe. I och med det fördes nämligen förslaget om en svensk hjälpinsats upp på högsta politiska nivå, vilket innebar att det första politiska steget mot brigadens upprättande hade tagits. Det rådde inga tvivel om att svenskarna var beredda att hjälpa danskarna, men samtidigt var den svenska regeringen bunden av neutralitetspolitiken och ville följaktligen inte provocera tyskarna.

De svenska beslutsfattarna fick nu balansera mellan stöd åt danskarna och neutralitetspolitikens krav.

En dansk och en svensk matros

Kärnan i brigadens flottilj bestod av fartyg som flytt hemlandet innan den danska flottans sänkning 1943. En dansk och en svensk matros 1945.

© Frihedsmuseet

Ofullständig brigad

Kurorten Sofielund var den första av Danska brigadens läger eller förläggningar i Sverige, men med tiden växte den så mycket att man upprättade totalt sex förläggningar, exklusive inkvarteringen av flottiljens besättning i Karlskrona. När Danska brigaden samlades i Skåne i april 1945 utgjordes den av cirka 4 800 personer. Av dessa var omkring 3 400 egentliga kombattanter. De övriga tillhörde flottiljen, brandkåren, fältläkarkåren, arbetskommandot, lottakåren eller chaufförsenheten. Manskapsmässigt var det en i stort sett fullständig brigad, men organisations-, vapen- och utrustningsmässigt uppfyllde den inte kraven på en standardbrigad rustad för krig.

Just hänsynen till neutralitetspolitiken gjorde att den svenska regeringen officiellt endast lät danskarna få en polisutbildning och en styrka i stil med den som exilnorrmännen fått år 1943. Både de danska och de norska styrkorna i Sverige militariserades emellertid snart, i synnerhet efter D-dagen den 6 juni 1944, vilket svenskarna såg mellan fingrarna med.

Svenskarnas motiv till att gå med på idén om utbildning av danska och norska enheter var flera. Förutom att man hjälpte sina broderfolk kunde utbildningen av styrkorna – med ett minimum av svensk inblandning – bidra till att begränsa det växande flyktingproblemet i Sverige. Samtidigt skulle kanske de norska och danska enheterna innebära att svenskarna slapp göra militära ingripanden i Danmark och Norge i händelse av ett tyskt sammanbrott.

10 november 1943

Men vilket var danskarnas syfte med exilarmén, som kom att existera i ett och ett halvt år? När den nyutnämnde ledaren av den blivande brigaden, generalmajor Kristian Knudtzon, anlände till Sverige den 10 november 1943 hade han med sig anvisningar som kunde tolkas på två sätt: Antingen skulle styrkan sättas in i strid, däribland en eventuell framtida slutstrid mot tyskarna, eller så skulle den användas för att upprätthålla lugn och ordning efter krigsslutet genom mobilisering av tidigare värnpliktiga.

Brigadsoldater på vinterutbildning.

Brigadsoldater på vinterutbildning.

© Frihedsmuseet

Det visade sig att de danska politikerna lutade mest åt det sistnämnda, användning av brigaden i efterkrigstid. I detta avseende var emellertid de danska politikerna helt ur fas med många av brigadens medlemmar, som hoppades att man skulle få en aktivare roll i kriget. Deras inställning kom också starkt att prägla exilarméns utbildning.

”På förmiddagen har vi cirka fyra timmars exercis som avslutas med en sanslöst jobbig löprunda. Efter en timmes lunch fortsätter vi med två–tre timmars exercis eller militär etikett. Vi sliter hårt med gevären. Under löpningen ska geväret, som väger cirka åtta pund, bäras i lodrät position i vänster arm, vilket är ytterst ansträngande. Tempot är högt och det är många som tvingas ge upp.”

Livet i brigaden

Så berättar den 19-årige rekryten Mogens Rosenvinge i sin dagbok den 16 januari 1945 om livet i brigaden. Intensiv träning som bland annat syftade till att öva upp soldaternas fysiska och psykiska styrka samt reaktionsförmåga hörde till det dagliga träningsprogrammet i brigadens sex förläggningar runtom i Sverige.

Brigadmedlemmar övar på förläggningen i Håtunaholm

Brigadmedlemmar övar på förläggningen i Håtunaholm. Förhoppningen om en aktiv roll i kriget ledde till en hård utbildning, jämförbar med den som moderna jägarsoldater genomgår.

© Frihedsmuseet

En vanlig dag började med gymnastik eller närstridsövningar, som följdes av långa marscher på upp till sex–sju mil – i vissa fall längre – under vilka man även lade in mindre övningar. Soldaterna utbildades också i boxning, bajonettfäktning, gymnastik och löpning. Syftet med träningen var att så snabbt som möjligt förbereda soldaterna för insatser i det pågående världskriget.

Utbildningen, som var inriktad på den enskilde soldaten och ett samarbete i små stödtruppsliknande grupper, präglades av stor seriositet, hög intensitet och stark realism. Den var inspirerad av de kommandoutbildningar som hade utvecklats av bägge parter i kriget. Faktum är att den i mångt och mycket påminner om den utbildning som dagens danska jägarsoldater får.

De realistiska övningarna tog sig många uttryck. Sprängladdningar detonerades bara några meter från soldater med nödtorftigt skydd. Fältbanor anlades i terräng med många gånger farliga hinder, som armgång i ett rep uppspänt över en djup klyfta eller hopp med full fältutrustning från en klippavsats till ett närstående träd, övningar som emellanåt ledde till allvarliga skador.

Sköt skarpt

I vissa fall gick det riktigt illa: Tre danska soldater dog under utbildningen i Sverige. Antalet döda hade emellertid kunnat bli ännu högre. Under en landstigningsövning besköts ett kompani med skarpa kpistsalvor strax ovanför huvudet och när en av soldaterna snubblade till och rätade på sig för att återfå balansen träffades han i bröstet av en projektil.

Lyckligtvis var skadan inte livshotande; efter operation och konvalescens kunde soldaten återgå till brigaden. Episoden är dock representativ för utbildningen. Det var inte ovanligt att man sköt skarpt under övningar utanför skjutbanor och skjutfält. Säkerhetsbestämmelser fäste man ingen större vikt vid.

Den krävande utbildningen och de realistiska övningarna tjänade andra syften än att bara förbereda soldaterna för krig. Den skulle även stärka deras moral och förhindra negativa tankar i en situation där bland annat saknaden efter familjen hemma i Danmark lätt kunde påverka humöret.

Löjtnant Anders Vegger

Lägersjuka var ett utbrett fenomen som i större eller mindre omfattning drabbade de flesta av brigadens soldater. Löjtnant Anders Vegger, som upplevde lägersjukan i Håtunaholm påsken 1945, skrev: ”Jag är rastlös, får ingenting gjort och ingenting färdigt. Ibland känns det som om rummets fyra brädväggar står så nära varandra att jag håller på att kvävas när jag befinner mig i det.”

sprängövning i skogen

Dålig säkerhet genomsyrade brigadens utbildning. Bland annat genomfördes sprängövningar på nära håll utan skydd.

© Frihedsmuseet

Några av lägersjukans symptom var kronisk trötthet, apati, sömnproblem, rastlöshet, gruff och inåtvändhet. Den svenska gästfriheten, som tog sig uttryck i att många familjer bjöd hem brigadsoldaterna över helgen, lindrade i viss mån problemet och blev ett viktigt avbrott i det enformiga soldatlivet.

Brigadsoldaternas moral fick sig dock en allvarlig knäck sommaren och hösten 1944. Dessförinnan hade brigaden präglats av en informell kultur och en stark gemenskap, oavsett rang och grad, vilket var någonting som innebar att styrkan skilde sig från den gamla armén. Men soldaternas solidaritet prövades av det faktum att officerarna och befälen fick större löneökningar än de meniga.

I mitten av juli 1944 beviljade brigadledningen till och med officerarna en kort sommarledighet med ekonomisk kompensation. De meniga kände sig diskriminerade och i ett av brigadens läger hotade manskapet med strejk. Allt detta hände mitt under en period då soldaternas tålamod redan var hårt prövat.

Reglementsvidrigt beteende

Den 6 juni invaderade de allierade Normandie och i slutet av månaden utbröt folkstrejken i Danmark. Soldaterna i brigadens förläggningar väntade därför spänt på en signal om att äntligen sättas in i strid. När ordern uteblev och en snabb seger över Nazityskland dessutom tycktes vara utom räckhåll blommade följaktligen frustrationen och irritationen ut, vilket bland annat ledde till matvägran och reglementsvidrigt beteende.

Denna sänkning av soldaternas humör förvärrades av höstens allvarliga händelser och bakslag, bland annat tyskarnas arrestering och deportation av den danska poliskåren i september och den brittiske fältmarskalken Montgomerys misslyckade försök att ockupera nordsidan av Rhen i Nederländerna. De allierade såg inte ut att kunna avsluta kriget år 1944 och en depressionsliknande stämning spred sig bland brigadens medlemmar.

På våren 1945 stod det klart för de allra flesta att Tyskland snart skulle duka under för de allierades militära press. Frågan var bara hur det skulle gå i Danmark. Skulle tyskarna kapitulera eller skulle de utkämpa en fanatisk slutstrid?

Danska motståndsrörelsen

Det sistnämnda var inte otänkbart med tanke på att generalöverste Georg von Lindeman, de tyska styrkornas överbefälhavare i Danmark, så sent som i april meddelade att han var beredd att strida in i det sista. När general Knudtzon i februari 1945 bad om närmare information om brigadens användning fick han emellertid följande svar av sin chef i Danmark, general Ebbe Gørtz: brigaden skulle inte räkna med att sättas in i aktiv strid. I stället skulle den användas först när tyska Wehrmacht ”till följd av ett totalt sammanbrott befinner sig i total upplösning”.

Därmed var Gørtz inne på samma linje som både de danska politikerna och de allierade, som inte ville att Danmark skulle bli någon krigsskådeplats. De allierades främsta intresse var att undvika att binda upp stora truppstyrkor så länge dessa behövdes i Tyskland. Därför befallde britterna den danska motståndsrörelsen att undvika att provocera tyskarna på ett sätt som riskerade att leda till krigshandlingar. Det innebar också att brigaden skulle sättas in först i en fredligare efterkrigssituation, till exempel för bevakningsuppgifter.

När den danska exilarmén i april slutligen samlades som en enda enhet i ett läger med 250 tält i Sydsverige fick man därför vänta ganska länge på signalen om att sättas in i Danmark. Otåligheten växte bland soldaterna, men de danska politikerna ville inte riskera att kasta in landet i en konfliktsituation till följd av en alltför tidig landstigning av brigaden. Den danska styrkan fick helt enkelt invänta en tysk kapitulation.

Tyska hjälppoliser

Tyska hjälppoliser, Hipos, avväpnade av soldater ur Danska brigaden. Foto från den 9 maj 1945.

© Frihedsmuseet

Denna sänkning av soldaternas humör förvärrades av höstens allvarliga händelser och bakslag, bland annat tyskarnas arrestering och deportation av den danska poliskåren i september och den brittiske fältmarskalken Montgomerys misslyckade försök att ockupera nordsidan av Rhen i Nederländerna. De allierade såg inte ut att kunna avsluta kriget år 1944 och en depressionsliknande stämning spred sig bland brigadens medlemmar.

På våren 1945 stod det klart för de allra flesta att Tyskland snart skulle duka under för de allierades militära press. Frågan var bara hur det skulle gå i Danmark. Skulle tyskarna kapitulera eller skulle de utkämpa en fanatisk slutstrid? Det sistnämnda var inte otänkbart med tanke på att generalöverste Georg von Lindeman, de tyska styrkornas överbefälhavare i Danmark, så sent som i april meddelade att han var beredd att strida in i det sista.

När general Knudtzon i februari 1945 bad om närmare information om brigadens användning fick han emellertid följande svar av sin chef i Danmark, general Ebbe Gørtz: brigaden skulle inte räkna med att sättas in i aktiv strid. I stället skulle den användas först när tyska Wehrmacht ”till följd av ett totalt sammanbrott befinner sig i total upplösning”.

Otåligheten växte

Därmed var Gørtz inne på samma linje som både de danska politikerna och de allierade, som inte ville att Danmark skulle bli någon krigsskådeplats. De allierades främsta intresse var att undvika att binda upp stora truppstyrkor så länge dessa behövdes i Tyskland.

Därför befallde britterna den danska motståndsrörelsen att undvika att provocera tyskarna på ett sätt som riskerade att leda till krigshandlingar. Det innebar också att brigaden skulle sättas in först i en fredligare efterkrigssituation, till exempel för bevakningsuppgifter.

När den danska exilarmén i april slutligen samlades som en enda enhet i ett läger med 250 tält i Sydsverige fick man därför vänta ganska länge på signalen om att sättas in i Danmark. Otåligheten växte bland soldaterna, men de danska politikerna ville inte riskera att kasta in landet i en konfliktsituation till följd av en alltför tidig landstigning av brigaden. Den danska styrkan fick helt enkelt invänta en tysk kapitulation.

De hemvändande exilsoldaterna i Danska brigaden hälsades med jubel i Köpenhamn under återkomsten

De hemvändande exilsoldaterna i Danska brigaden hälsades med jubel i Köpenhamn under återkomsten. Några dagar senare upplöstes den.

© Frihedsmuseet

Den 1 maj 1945 fick soldaterna i tältlägret i Häckeberga höra nyheten om Hitlers död i Berlin. Deras förväntningar på att sättas in i strid steg, men ingenting hände under dagarna som följde. Soldaternas frustration växte och många av dem kände att brigaden var åsidosatt.

När BBC på kvällen den 4 maj meddelade att de tyska trupperna i Danmark hade kapitulerat gav det upphov till dubbla känslor hos soldaterna: lättnad och glädje blandat med besvikelse och en känsla av att ha blivit förd bakom ljuset.

Brigadmedlemmar miste livet

Klockan elva på kvällen kom uppbrottssignalen. Äntligen kunde överfarten till Danmark inledas. Hemkomsten den 5 maj var fredlig, en odramatisk seglats med fartyg från brigadens flottilj till Helsingör, där en entusiastisk folkmassa tog emot de danska enheterna på kajen.

Dagen efter blev inte lika lugn. Under brigadens marsch in i Köpenhamn ägde flera sammandrabbningar med tyska medhjälpare rum och tre brigadmedlemmar miste livet. Några dagar senare splittrades brigaden och fick olika uppgifter, bland annat skulle man bevaka den dansk-tyska gränsen och övervaka minröjningen längs den jylländska västkusten.

Den sistnämnda uppgiften fortsatte visserligen till den 1 oktober 1945, men Danska brigaden upplöstes redan den 10 juli. Dess betydelse för upprättandet av den danska efterkrigsarmén blev emellertid stor och varaktig. När Danmark en kort tid efter befrielsen återigen förfogade över en armé med solida kommandostrukturer var det exilarméns förtjänst.

Publicerad i Militär Historia 12/2011