Resultatet blev efter många vändor en kompromiss initierad av USA och Storbritannien. ”Eritrea skall utgöra en självständig enhet, i federation med Etiopien under etiopiska kronans överhöghet.” Det var en eftergift till kejsaren som motiverades med att Etiopien varit ”fascismens första offer” när landet invaderades av Italien 1935.
Federationen trädde i kraft 1952. Men kejsaren var inte nöjd. De närmaste tio åren uppvisade en lång rad etiopiska övergrepp som kulminerade 1962 när Etiopien helt enkelt införlivade Eritrea. ”Kalven har återvänt till sin mor”, förklarade kejsaren belåtet. Men kalven var inte belåten.
I början av 1970-talet lämnade många medlemmar ELF och en ny organisation bildades – EPLF (Eritrean People’s Liberation Front). Motsättningarna mellan ELF och EPLF växte och utlöste tidvis öppet krig, något som förstås i hög grad skadade huvudkampen, den mot Etiopien. Några större ideologiska skillnader fanns knappast mellan de båda rivalerna och en allt starkare folklig opinion krävde enighet i kampen för självständighet.
Befrielserörelserna i Eritrea
1974 var ett betydelsefullt år i Eritreas historia. Det året lyckades de båda organisationerna enas i varje fall tillfälligt och kriget mot Etiopien intensifierades. Det sammanföll med en annan viktig händelse – den gamle kejsaren störtades i en militärkupp.
Han fördes bort i en liten Volkswagen och hördes aldrig mer av. Den militärjunta som nu tog makten i Etiopien – dergen – förklarade sig marxist-leninistisk och det tidigare starka stödet från USA upphörde.
Under de närmaste åren rådde i Etiopien vad som kallats ”den röda terrorn”. Alla protester mot militärjuntan slogs ned med stor brutalitet. Det etiopiska kaoset utnyttjades av befrielserörelserna i Eritrea som nådde stora framgångar. 1977 hade större delen av landet, inklusive flera städer, intagits av ELF och EPLF. Självstyrelsen föreföll inom räckhåll.
800 stridsvagnar och 2 000 lastbilar
Då grep Sovjetunionen in för att stödja de ”progressiva” etiopiska bröderna. Och vilket ingripande! Enbart för den etiopiska krigsscenen i Eritrea skeppades under några månader 800 stridsvagnar, mer än 2 000 lastbilar, tungt artilleri, kulsprutor och stalinorglar. Kriget vände.
Kampen för självständighet var också en kamp om kontrollen över Röda havet och framförallt hamnstaden Massawa (Mitsiwa). EPLF hade intagit Massawa sånär som på själva hamnområdet. Vid jultid 1977 började sovjetiska krigsfartyg beskjuta områden i staden ockuperade av EPLF. Samtidigt anföll etiopierna från landsidan med ett trettiotal sovjetiska stridsvagnar.
Eritreanerna tvingades till ”strategisk reträtt”. ”Vi krigar inte längre mot Etiopien”, förklarade en krigare, ”utan mot Sovjetunionen”.
Den etiopiska offensiven rullade vidare och inom ett halvår hade större delen av de ”befriade” områdena återtagits. ELF:s trupper retirerade till västra Eritrea medan EPLF drog norrut till sitt högkvarter i de bergiga och otillgängliga områdena kring staden Nakfa. Där skulle de bli kvar de närmaste tio åren.
Omfattande flygbombningar
Motsättningarna till ELF ökade och ledde till öppna strider. 1981 hade EPLF drivit ELF:s trupper ut ur Eritrea och fortsatte nu ensamt kriget mot Etiopien. Under de närmaste åren slogs fem etiopiska offensiver mot Nakfa tillbaka. Den sjätte skulle bli avgörande. Operation Röda stjärnan inleddes i februari 1982 och varade drygt tre månader. Nu skulle enligt den etiopiske ledaren Haile Mariam Mengistu ”de eritreanska massorna befrias ur banditernas klor”.
Anfallet började med omfattande flygbombningar. I Nakfa lär endast moskén ha lämnats oskadd. Livet utvecklades i stället i underjorden där EPLF inrättat sjukhus, verkstäder, tryckpress, skola, teater, garage, radiostation och mycket annat. Staden omgavs av skyttegravar.
Etiopierna hade mobiliserat en oerhört överlägsen styrka. 80 000 man, närmare 200 stridsvagnar och pansarbilar, drygt 1 000 kanoner av olika slag, 500 kulsprutor och dessutom MiG-21 och MiG-23 jaktflygplan samt Mi-24 helikoptrar. Det var tänkt att bli ett kort, intensivt och framförallt avgörande slag.
Eritreanerna var oförberedda
De etiopiska trupperna anföll från tre sidor understödda av flyg och artilleri. Målet var att omringa eritreanerna, hindra dem från att lämna stridsområdet och slutligen fullständigt förinta dem. De tre etiopiska enheterna anföll samtidigt och väl koordinerat.
Eritreanerna höll ställningarna trots den massiva övermakten. Först på fjärde dagen tonades anfallet ner. Det var när etiopiernas stora överraskningsmoment misslyckades. Regeringstrupperna lät en fjärde truppstyrka anfalla från Rödahavskusten mot Nakfa mellan två av de tre huvudfronterna. Eritreanerna var helt oförberedda och alla styrkor engagerade på andra håll.
Snabbt tillkallades hela den civila personalen – snickare, bokförare, chaufförer, lärare, sjukskötare. De hade alla fått nödtorftig militär utbildning just för den här sortens överraskningar. Och de höll stånd i tre dagar.
Luften gick ur etiopierna. Striderna fortsatte visserligen i ytterligare tre månader med varierande intensitet. Men ingenting förändrades. När stridsdammet lättat stod etiopierna på samma ställe som när de inledde operation Röda stjärnan. Men med 40 000 soldater färre. Eritreanerna hade förlorat 4 000 man.