En soldat ur brittiska 2. fallskärmsbataljonen övervakar argentinska fångar utanför Goose Green.

© PA-Empics/TT

Falklandskriget: slaget vid Goose Green

Goose Green var det största slaget mellan land­styrkor under Falklandskriget. Den 28 maj 1982 anföll brittiska 2. fallskärmsbataljonen samhället som hölls av drygt tusen argentinare.

23 februari 2019 av Jonas Nilsson

Männen från brittiska 2. fallskärmsbataljonen hade ingen lätt uppgift framför sig. På kvällen den 26 maj 1982 påbörjade de marschen från landstigningsområdet vid San Carlos Bay, nordöstra Falklandsöarna, till den argentinska truppkoncentrationen vid Goose Green. Med tung packning skulle de tillryggalägga en sträcka av mer än två mil i mörker över grästäckta, vattensjuka och vindpinade hedar. 

Eftersom containerfartyget s/s Atlantic Conveyor sänkts av två argentinska Excocet-robotar och större delen av de helikoptrar britterna planerat att använda för trupptransport gått förlorade var de tvungna att ta sig fram till fots. För att kunna få med kulsprutor, granatgevär, granatkastare, pansarskott och pansarvärnsrobotar hade de tvingats att lämna kvar sovsäckar och liggunderlag.

Goose Green och Darwin

Planen gick ut på att, med början i gryningen den 28 maj, angripa den argentinska styrkan och om möjligt återerövra de små samhällena Darwin och Goose Green. Platserna hade ingen större strategisk betydelse, men operationen sågs som en uppvärmning för det mer omfattande landkrig som oundvikligen väntade på Falklandsöarna. 

Efter en rad fartygsförluster – bland annat av två jagare och två fregatter – fanns det också ett stort behov för britterna att vinna en seger. Men en positiv utgång var långt ifrån säker.

Brittiska 2. fallskärmsbataljonen

2. fallskärmsbataljonen hade, som första större brittiska förband, landsatts den 21 maj vid San Carlos Bay. Bataljonen bestod av 690 man fördelade på tre skyttekompanier, ett spaningskompani, ett understödskompani och ett stabskompani. 

Soldaterna och deras befäl tillhörde eliten inom den brittiska armén – de hade gått igenom en av de tuffaste militära utbildningarna i världen. Mycket stora krav ställdes på deras uthållighet, styrka och mentala förmåga. 

En del av dem hade tjänstgjort en tid i den legendariska elitstyrkan Special Air Service (SAS). Fallskärmssoldaterna var mycket skickliga i vapenhantering och tränade att uppträda i såväl större förband som små grupper. Bataljonschef var överstelöjtnant Herbert Jones.

Brittiska trupper observerar den enda av de egna Chinook-helikoptrarna som klarat sig under slaget vid Goose Green. Maj 1982.

© Mary Evans/IBL

Jägarförband och värnpliktiga

De argentinska styrkorna hade gått i ställning runt Goose Green dagarna efter den argentinska invasionen av Falklandsöarna den 2 april 1982. Sammanlagt bestod de av 1 083 man: 871 från armén, 202 från flygvapnet och tio från flottan. Befälhavare var överstelöjtnant Italo Piaggi. 

Arméstyrkorna bestod av två skyttekompanier och ett stabskompani från 12. infanteriregementet, ett skyttekompani från 25. infanteriregementet och en fristående pluton från 8. infanteriregementet. 25. infanteriregementet var ett jägarförband och kompaniet, bestående av värvade eller frivilliga värnpliktiga, höll god kvalitet. 

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

I 12. infanteriregementet, däremot, ingick relativt dåligt utbildade värnpliktiga. Regementet rekryterades i den norra, tropiska, delen av Argentina och soldaterna var inte vana vid de kalla och blöta förhållanden som nästan alltid råder på Falklandsöarna. 

Värre var att de inte fått någon ordentlig utbildning i hur man lever i fält: vikten av att hålla sig ren, torka kläder och byta strumpor regelbundet. Underhållet fungerade dåligt och soldaterna fick ofta gå hungriga. Efter flera veckors fältförläggning var de argentinska soldaterna hårt slitna.

Under marschen mot Goose Green fick männen i de brittiska styrkorna några gånger kasta sig till marken när argentinska granater slog ner i närheten. Överstelöjtnant Jones bedömde dock att argentinarna inte visste att britterna var på väg utan att det var fråga om sporadisk beskjutning. Och även om det var korrekt är det lätt att föreställa sig skräcken hos fallskärmssoldaterna vid det plötsliga ljudet av en annalkande granat i mörkret.

BBC avslöjade anfallet

I gryningen den 27 maj kom de utan förluster fram till den övergivna fårklippningsstationen vid Camilla Creek. Inga argentinare syntes till och Jones bedömde att det var säkert att söka skydd i byggnaderna. Han ville att männen skulle vara så torra och utvilade som möjligt inför striden som väntade.

Men vilan fick ett hastigt slut. Vakthavande signalist, som lyssnade på BBC World service, hörde plötsligt till sin förvåning nyhetsuppläsaren säga att brittiska fallskärmsförband nu fanns inom fem kilometers avstånd från Darwin och Goose Green. Rasande över denna lösmynthet ansåg sig Jones inte ha annat val än att väcka männen och ge dem order att gräva ner sig i en vidsträckt ställning kring fårklippningsstationen.

Överstelöjtnant Italo Piaggi (till vänster) ledde de argentinska styrkorna. Till höger britternas bataljonschef Herbert Jones som dödades under striderna.

Stridskontakt och stormeld

Några timmar senare skedde den första stridskontakten. Tre argentinska soldater kom körande mot ställningen i en Land Rover. När de var helt nära öppnade fallskärmssoldaterna eld. Efter en kort strid togs argentinarna, varav två var sårade, tillfånga innan de hann använda radion. 

De antydde att den argentinska styrkan vid Goose Green var talrik och slagkraftig men ville i övrigt inte ge några upplysningar. De medgav dock att de hört talas om fallskärmsstyrkan via BBC.

På kvällen den 27 maj bröt fallskärmsbataljonen upp från Camilla Creek. Dess första mål var farmen Burntside house utanför Darwin. Medan bataljonen närmade sig målet understöddes den av tre 105 mm haubitsar och kanonen på HMS Arrow som tillsammans inledde en 90 minuter lång stormeld. Eldstrid utbröt mellan britter och argentinska förposter. Två av de senare stupade och resten flydde.

Kampen om Coronation Point

Nästa mål för britterna var höjden Coronation Point, där fallskärmssoldaterna hejdades av kulspruteeld. Anfallet stagnerade när männen tog skydd och besvarade elden. Då det argentinska artilleriet öppnade eld blev situationen för britterna kritisk – de låg nu utan skydd mot fiendens artilleri. Två fallskärmssoldater stupade när de försökte storma en kulspruteställning. 

Innan de föll hade de dock lyckats träffa två av de argentinska soldaterna. När britterna till slut trängde in i den argentinska ställningen flydde argentinarna. Tre fallskärmssoldater och nio argentinare stupade.

Nästa mål var Darwin Hill. Även här fick britterna problem. Det började dagas och de blev mer utsatta för argentinarnas eld. Efter en inledande stormning tvingades fallskärmssoldaterna ta skydd och besvara elden. Ett nytt stormningsförsök resulterade i två döda och fem sårade. HMS Arrow tvingades avbryta eldgivningen och söka skydd i en vik. Då hade de tre haubitsarna nästan förbrukat sin ammunition.

Bataljonschefen stupar

I detta desperata läge gav Jones order om ännu ett anfall som han själv ledde. De ungefär 20 män som följde honom hamnade snart i mördande eld. Bataljonsadjutanten, kapten Wood, och A-kompaniets ställföreträdande chef, kapten Dent, stupade, liksom en sergeant och en korpral. Jones försökte med en Stirling kpist bekämpa en fientlig kulspruteställning när han träffades av två kulor och döende föll till marken.

Skolhuset i Darwin brinner sedan 2. fallskärmsbataljonen överöst de argentinska soldaterna i huset med kulsprute- och pansarskottseld.

© Carlos Daniel Esteban

Nyheten att chefen stupat spred förstämning bland britterna. Ställföreträdaren major Chris Keeble var dock redo att överta befälet. Han beordrade eld med pansarskott, granatgevär och pansarvärnsrobotar mot de argentinska ställningarna. 

Argentinarna, som nu började få slut på ammunitionen, flydde eller gav upp. Sex fallskärmssoldater stupade och tolv sårades. 19 argentinare dödades och 76 togs till fånga – några av dem var svårt brännskadade efter att ha utsatts för exploderande pansarvärnsgranater på nära håll.

Vit flagg vid skolan

Den brittiska bataljonen fortsatte framryckningen till det lilla samhället Darwin. De fåtaliga argentinarna där drevs bort efter en kort eldstrid och britterna gick in i Goose Green. Vid skolhuset utbröt eldstrid, men efter en stund syntes en vit flagga över den argentinska ställningen. 

Löjtnant Barry från D-kompaniet gick fram för att ta emot argentinarnas kapitulation. Han blev genast dödad av en prickskytt. Kanske var det en olyckshändelse, men de rasande fallskärmssoldaterna överöste skolan med kulsprute- och pansarskottseld tills byggnaden började brinna. Ingen argentinare kom levande ur skolhuset.

Under tiden hade fallskärmssoldaterna lyckats kringgå argentinarna, som nu var omringade. Goose Greens lilla flygfält, som hölls av personal ur argentinska flygvapnet, hade erövrats nästan utan motstånd. Det argentinska försvaret började lösas upp. Major Keeble beslutade sig för att erbjuda argentinarna kapitulation. Två tillfångatagna argentinska sergeanter överlämnade under vit flagg hans budskap till överstelöjtnant Piaggi.

Argentinsk kapitulation

Denne befann sig i en mycket svår situation. Nästan all ammunition till artilleriet var slut, även om det ännu fanns gott om den till karbiner och kulsprutor. Det var ont om proviant. Det var också tydligt att argentinarna inte kunde räkna med någon undsättning från andra förband. Det brittiska erbjudandet utlovade att de sårade skulle få vård och att de fångna argentinarna skulle behandlas med respekt. 

I gryningen den 29 maj, efter att ha gett order om att bränna regementsfanan, accepterade Piaggi kapitulation.

Totalt dödades 55 argentinare och 86 sårades vid Goose Green. 942 togs till fånga. Britterna förlorade 18 döda och 64 sårade. Striden på Falklandsöarna är anmärkningsvärd då den är exempel på att en mindre anfallande styrka kan besegra en större, försvarande styrka. En tumregel är annars att den anfallande styrkan måste vara minst fyra gånger så stor som den försvarande för att ha utsikt till framgång. 

Anmärkningsvärt är också att den försvarande styrkan i detta fall led betydligt större förluster än den anfallande.

Publicerad i Militär Historia 7/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också