Överste Terence Otway, chef för 9. fallskärmsbataljonen, hade inte haft någon vidare natt i Normandie. Medan han förberedde sig inför uthoppet hade en tysk luftvärnsgranat exploderat och kastat honom ut ur planet. Han lyckades fälla ut fallskärmen men såg att han var på väg rakt mot en bondgård som han under briefingarna fått veta var ett tyskt högkvarter.

Alla Otways försök att styra fallskärmen åt ett annat håll misslyckades och han flög rakt in i sidan av byggnaden i höjd med ovanvåningen. Sedan dråsade han ner i trädgården där ytterligare två fallskärmssoldater hade hamnat.

När en tysk lutade sig ut genom ett fönster för att se vad som stod på, kastade en av soldaterna en tegelsten, det enda han hade till hands, mot honom. Sedan sprang de tre männen snabbt därifrån, i riktning mot de kringliggande vattendränkta områdena.

Utrustningen drog ner dem

På vägen såg de att två andra fallskärmssoldater landade på mossen. Deras tunga utrustning började dra ner dem, så översten och hans två män grabbade tag i deras fallskärmar och försökte dra upp dem, men det gick inte. Hjälplöst såg Otway på medan de två soldaterna drunknade i sankmarken.

Klockan 01.30 verkade deras problem äntligen vara över. Otway och hans två följeslagare var framme vid mötesplatsen, en korsväg utanför Gonneville-sur-Merville, där hans bataljon om 600 man skulle samlas efter fallskärmshoppet. Den förste översten fick syn på var bataljonens näst högsta befäl, major Charlton, som tog emot honom med stor lättnad.

”Tack gode Gud att ni är här, sir.”
”Hur så?”
”Luftlandsättningen har varit ett helvetiskt kaos! Det är nästan ingen här.”

”Ett riktigt skitjobb”

››Gentlemän … låt er inte avskräckas av att det råder kaos. Det kommer det utan tvivel att göra.”
Så hade James Hill, 3. fallskärmsbrigadens chef, formulerat sitt profetiska sista råd när han två dagar före D-dagen talade inför sina officerare.

En av dessa officerare var Otway, som i april hade fått ta kommandot över 9. bataljonen. Brigadgeneralen informerade honom om att bataljonen skulle få ”ett riktigt skitjobb” på D-dagen. Man hade till uppgift att anfalla och oskadliggöra ett starkt befäst tyskt batteri vid Merville.

Mervillebatteriet utgjordes av fyra kanoner som man inom den allierade underrättelsetjänsten trodde var kaliber 150 mm. Kanonerna stod i var sin väl skyddad betongkasematt och runt dem fanns kulsprutevärn, dubbla taggtrådsstängsel, stridsvagnsdiken och minfält. Den tyska garnisonen uppskattades till 150–200 man.

Det var i princip en regelrätt fästning, men den skulle slås ut redan under D-dagens första timmar. Batteriets kanoner ansågs utgöra ett hot mot inte bara de brittiska trupperna som gick i land på Sword Beach 13 kilometer bort, utan även mot fartygen i strandens närhet.

luftburna divisionens symbol, en pegasus
  1. luftburna divisionens symbol, en pegasus, gav namn till bron som var den första platsen som intogs den 6 juni.

Några av de första allierade soldaterna som landade i Normandie den 6 juni 1944 var bataljonens rekognosceringsenhet, Troubridgegruppen, som var på plats klockan 00.20. Major George Smith och hans två kolleger hade till uppgift att rycka fram till batteriet medan resten av 9. bataljonen landade och samlades.

Klockan 00.30 bombades batteriet och det var Troubridgegruppens uppgift att kontrollera om man hade lyckats eliminera några av de tyska minorna med bomberna och därefter hitta den bästa vägen genom minfältet för resten av bataljonen. Major Smith tyckte dock att de brittiska bombplanen siktade illa.

”Vi hade inte hunnit halvvägs över fältet förrän vi hörde ett förfärligt oväsen, ungefär som tjugo expresståg som passerade varandra på parallella spår. Vi kastade oss på marken. Bomberna föll framför oss, till höger om oss, till vänster om oss och bakom oss.”

Gjorde sig redo att hoppa

Faktum är att det föll fler bomber i bataljonens landningszon än på själva batteriet. Troubridgegruppens soldater var emellertid oskadda och kunde fortsätta med sitt uppdrag. Men bomberna hade fått ett stort dammoln att virvla upp.

Dammet i kombination med hårda vindar gjorde det svårt för piloterna i Dakotaplanen (militära DC-3) att hitta landningszonen när de anlände med sin last av fallskärmssoldater klockan 00.50. Den tyska luftvärnselden gjorde inte saken lättare, vilket menig John Speechley, som stod bakom sin vän i dörren på ett Dakotaplan och gjorde sig redo att hoppa, fick erfara.

”Det enda man ser är en liten orange glöd som blir större och större och VROOMF, så är den där! Piloten krängde undan från alla exploderande granater, vilket så klart fick oss i planet att falla omkull. Jag ramlade baklänges och min vän föll ut.”

Hopplöst vilse

Flygplanens formation bröts upp och 9. bataljonens soldater spreds för vinden. Bara ett fåtal av dem hamnade i landningszon V. Många, bland dem Speechley, hamnade öster om zonen i ett område som tyskarna lagt under vatten.

Han hade turen att inte drunkna, men var liksom hundratals andra soldater i 9. bataljonen hopplöst vilse och lyckades aldrig ta sig till vare sig mötesplatsen eller batteriet. Inte ens för dem som klarade sig undan vattnet, som sergeant Len Daniels, var det lätt att hitta rätt.

”Om man inte hamnade i landningszonen skulle man enligt instruktionerna titta upp och se åt vilket håll planen flög och sedan gå i den riktningen. Men planen flög ju åt alla möjliga håll.”

En fallskärmsjägare i kamouflageuniform.

En fallskärmsjägare i kamouflageuniform.

© Mary Evans/IBL Bildbyrå

Först med kamouflage

Den brittiska fallskärmssoldatens typiska kännetecken är den rödbruna baskern som infördes 1943 och används än i dag. Den var inte avsedd för det men bars ofta i fält. Uniformen var i den brittiska arméns standardutförande, medan fältutrustningen utgjordes av en särskild fallskärmsjägarhjälm och Denisonrocken. Ombord på planet skulle rocken bäras över bälte och övrig utrustning för att soldaten inte skulle fastna i något. Det var den första kamouflagefärgade uniformsdelen i brittisk tjänst och användes även efter uthoppet, men då mer som en jacka. Fallskärmssoldaternas vapen var också av standardmodell: Lee-Enfield gevär och Sten gun kpistar. Varje grupp hade även lätta Brenkulsprutor, tunga Vickers kulsprutor, samt granatkastare.

De utspridda fallskärmssoldaterna började sakta samlas i små grupper. Officerarna hade fått lockpipor att sammankalla folk med. En förvirrad sergeant, Johnny Britton, följde kvittrande ljud fram och tillbaka över ett av de översvämmade områdena. Men varje gång han närmade sig tystnade ljuden, bara för att fortsätta någon annanstans. Till slut skymtade han emellertid ett par ansikten i ett buskage.

”Jag tvekade lite, men bestämde mig sedan för att ge igenkänningsordet ’Punch’ – och fick höra svaret ’Judy’. Vilken lättnad … Senare fick jag veta att jag hade låtit mig luras av några oxgrodor.
”För bataljonsadjutanten, kapten Havelock Hudson, gick emellertid allt som smort så snart han tagit sig ner från trädet han landat i.

”Eftersom jag befann mig på det tredje sista planet visste jag att bataljonen skulle vara redo och bataljonshögkvarteret upprättat när jag kom till mötesplatsen. Jag gav mig iväg över fälten, följde diket som jag kände igen så väl från flygfotografierna och modellen, och kom slutligen till högkvarterets mötesplats. Där fanns inte en själ.”

Stålvajeravspärrningar

Allt eftersom dök soldater upp. Hudson organiserade skallgångar och man hittade fler män och några containrar med utrustning. Fortfarande var det dock ett mycket litet antal soldater som väntade på överste Otway när han kom till mötesplatsen. Ännu värre var det faktum att glidflygplanen som skulle föra med sig bataljonens tunga utrustning hade haft samma problem med dammet, vinden och luftvärnet som transportflygplanen.

Ett av glidflygplanen hade störtat i havet och de andra hade landat sydost om landningszonen, på ett fält som tyskarna hade fyllt med stålvajeravspärrningar till skydd mot just glidflygplan. Därmed hade bataljonen vare sig signalutrustning, ingenjörer, fältsjukhus, pansarvärnskanoner eller de särskilda sprängladdningar som krävdes för att förstöra kanonerna i batteriet.

Trots det gav Otway klockan 02.45 sina 150 män order om att inleda framryckningen mot Merville.

Mervillebatteriet efter de allierades bombanfall.

Mervillebatteriet efter de allierades bombanfall.

Vid batteriet mötte bataljonen Troubridgegruppen och den grupp som hade hittat och röjt väg genom minfältet samt rekognoscerat de tyska ställningarna och taggtrådsavspärrningarna. Medan major Smith ledde bataljonen fram till minfältet skickade översten en liten grupp soldater en bit uppför vägen, runt batteriet.

De skulle genomföra en högljudd attack mot batteriets huvudingång och posteringen där. Den skulle avleda tyskarna, så att resten av bataljonen kunde ta sig osedd genom minfältet.

Av den planerade avledningsgruppen var det bara sergeant Sid Knight som lyckats ta sig till mötesplatsen, så han sjanghajade några andra fallskärmssoldater för att kunna lösa uppgiften. Knight och hans grupp närmade sig batteriet.

”Vi hade tagit oss över ett taggtrådsstängsel och hittat en stig som ledde till batteriet. Jag hade precis börjat röra mig nedför stigen när kulsprutor öppnade eld från bägge sidor.”

Under tiden såg major Smith på medan huvudstyrkan inledde den farliga vandringen genom minfältet.

Anfallssignalen

Genombrottsgrupperna följde efter vägvisarna i enkel kolonn. De försvann iväg i mörkret med sina få Bangaloretorpeder, tätt följda av attackstyrkorna. ”Medan avledningsanfallet rasade i nordost lyckades huvudstyrkan ta sig fram till taggtrådsstängslet utan att bli upptäckt. Menig Frank Delsignore såg sig om och granskade männen som han skulle genomföra angreppet tillsammans med.

”Jag tyckte att vår linje var väldigt tunn i jämförelse med den vi hade när vi tränade i Newbury. Jag funderade på hur jag skulle reagera när anfallssignalen kom. Jag vet att jag var rädd att jag skulle dö inom loppet av de närmaste minuterna, vilket jag antar att de andra också var.”

Eftersom sergeant Daniels ingick i en av genombrottsgrupperna bar han en av de två Bangaloretorpeder som hade hittats efter nedkastningen. ”Vi satte ihop Bangalorerna, sköt in dem under taggtråden och satte en tändsats där bak …”

Öronbedövande explosioner

Det enda som saknades nu var överste Otways överraskning åt tyskarna. I England hade bataljonen utsett tre stormtrupper som skulle landa med var sitt glidflygplan av typen Horsa inne i batteriet klockan 04.30. Det ena planet lämnade aldrig England, men de två andra dök nu upp över Merville. Inget av dem träffade emellertid själva batteriet som planerat, och bara ett landade tillräckligt nära för att stormtruppen skulle kunna delta i slaget.

Så snart glidflygplanen dök upp fick sergeant Daniels signal.

”Jag drog i den lilla tråden i tändsatsen. En sekunds tystnad följde. Sedan smällde det.”

Efter två öronbedövande explosioner hade Bangalorerna röjt två öppningar i taggtråden. Otway skrek: ”In med er! In med er!” Tillsammans med de övriga attackstyrkorna sprang menig Delsignore genom öppningarna i taggtråden.

Lysgranater lyste upp området

”Alan Jefferson, som var först upp på fötter, ledde anfallet. Nu var all min rädsla som bortblåst. Vi rusade efter Alan och sköt från höften medan vi sprang. Vi visste att det fanns landminor i området som vi måste ta oss igenom.”

Landminorna var inte deras enda bekymmer. Efter bombningen av batteriet hade det runtom på hela området bildats stora kratrar som soldaterna var tvungna att ta sig förbi. Tyskarnas lysgranater lyste upp området och attackstyrkorna blev beskjutna från olika håll. Menig Fred Milward lyckades emellertid ta sig oskadd genom förvirringen till den tyska löpgraven.

”Jag såg den i månskenet. Det var några tyskar i bortre änden och vi öppnade eld mot dem. Jag hoppade ner i den ena änden och de hoppade upp ur den andra medan de ropade något i stil med: Paratruppen, paratruppen.”

Pegasus Bridge i dag.

Pegasus Bridge i dag.

© Erik Lindholm

Pegasus Bridge

Floden Orne och Caenkanalen fungerade som barriärer och skyddade den allierade invasionens vänsterflank under D-dagen. För att undvika ett tyskt motanfall från det hållet fick brittiska 6. luftburna divisionen i uppgift att erövra broarna över dessa vattenvägar. Den mest kända av broarna var Pegasus Bridge vid byn Bénouville. Uppgiften tilldelades 2. bataljonen som leddes av major John Howard. Med fem glidflygplan av typen Horsa landade de i närheten av bron klockan 00.16 den 6 juni 1944, och den erövrades efter bara några minuters strid. Sedan försvarade bataljonen bron mot tyska motanfall fram till klockan 13.30, då lord Lovats kommandostyrkor anlände från Sword Beach och avlöste dem.

Ute vid taggtråden försökte överste Otway överblicka situationen.

”Garnisonen koncentrerade all sin eld i höfthöjd mot öppningarna i taggtråden. Överallt exploderade försåt och minor. Striderna bakom oss rasade för fullt och inne i batteriet utkämpades våldsamma närstrider.”

Hårda strider

Fred Milwards attackstyrka var en av de första som nådde fram till målet.

”Jag kom fram till den enormt stora första kasematten. Det låg sårade överallt … Jag kastade mig in genom bakdörren och fann till min stora lättnad några av våra egna där inne. De måste ha sprungit snabbare ner och upp ur bombkratrarna än jag. Jag gick in i rummet på vänster sida … pepprade det med min gamla Sten – ingen tid för artigheter – och sedan fram i kasematten för att leta rätt på kanonen.”

Striderna var dock fortsatt hårda. Otway bestämde sig för att leda resten av sina mannar in i batteriet för att slå ut de tyska kulsprutenästena. När han hade tagit sig in mötte han den sårade löjtnanten Mike Dowling, chefen för attackstyrkan som skulle inta kasematt nummer två.

”Batteriet erövrat som beordrat, sir.”
”Har ni förstört kanonerna?”
”Det tror jag.”
”Tror? Då får du för helvete gå tillbaka in och säkerställa att kanonerna är försatta ur stridbart skick.”

Handgranat i ammunitionslådorna

Löjtnanten och en liten grupp soldater gav sig iväg för att inspektera kanonerna. En granat slog ner. Dowling och hans kalfaktor dog på platsen, men resten av gruppen, däribland menig George Hawkins, fortsatte mot kasematt nummer tre och fyra.

”I den första kasematten fanns det en officer. Han hade redan förstört slutstycket. Han verkade veta vad han pysslade med.”

De fortsatte till kasematt nummer fyra, där Hawkins kollega, menig Alan Mower, rusade in. Det gick inte att flytta kanonen och han hade inga sprängladdningar med sig. I stället kastade han en handgranat i ammunitionslådorna och sprang ut ur kasematten.

”Det hördes en explosion och vi föll ihop i en hög. Jag landade på Brenskytten, som helt uppenbart var död. Hawkins och jag träffades bara av en skur granatsplitter.”

Strax efter kom sergeant Daniels. Han böjde sig över den medvetslöse Hawkins för att se efter hur det var med honom. Då hörde han ett ljud och tittade upp.

”Sergeant Jenkins stod på betongblocket som jag just hade kommit ner från. Han riktade sitt gevär upp mot höjden. Jag försökte se vad det var som hände när han sköt och en tysk kom rullande ner från kasematten. Jenkins hoppade förbi oss och stack bajonetten i honom.”

Avledningsmanöver

Även gruppen som genomförde avledningsmanövern hade nu tagit sig in i batteriet. Efter att ha rapporterat till översten började sergeant Knight ta sig tillbaka mot huvudingången.
”Vi såg några tyskar komma gående.

De viftade med vita flaggor. Några av grabbarna skrek: ’Skjut dem!’ Jag ropade så klart: ’Ni kan inte skjuta dem. De har vit flagg.’ I stället tog vi dem till fånga.”

När en tysk kulspruta till höger om dem öppnade eld drog sig emellertid Knight inte för att skicka de tyska fångarna rakt mot elden. Det fick den tyske skytten att sluta skjuta och ge upp. Därmed var striderna i batteriet över.

Provisorisk lösning

Under tiden kunde fallskärmssoldaterna ägna mer tid åt arbetet med att förstöra kanonerna. Det var en del saker som förvånade major Allen Parry, chefen för en av attackstyrkorna, när han gick in i kasematt nummer ett.

”Jag såg inte någon 150-millimeterskanon som förväntat, utan en pytteliten gammaldags kanon som stod på en vagn med trähjul. Jag skulle uppskatta att det var en 75-millimeters, definitivt en provisorisk lösning.”

Det visade sig att alla kanonerna var gamla varianter från första världskriget som inte utgjorde något reellt hot mot landstigningen.

Utan sina sprängladdningar, de så kallade General Wade, försökte soldaterna förstöra kanonerna med Gammonbomberna (en sorts handgranater) som de hade med sig samt erövrad tysk materiel. Resultaten varierade, men tiden höll på att löpa ut.

Foto från kvällen den 6 juni nära Ranville

Efter de inledande luftlandsättningarna under natten flögs den tredje av 6. divisionens brigader in som förstärkning med glidflygplan. I bakgrunden ett Horsa-plan som fått vingarna avslitna vid landningen. Foto från kvällen den 6 juni nära Ranville.

© Christie/No 5 Army Film & Photographic Unit

Två signalister från flottan hade hoppat ut tillsammans med bataljonen, men i likhet med så många andra var de borta. De skulle ha signalerat till kryssaren Arethusa om attackens framgång. Utan detta meddelande skulle Arethusa öppna eld mot batteriet klockan 05.30.

Fallskärmstrupperna hade sänt röksignaler till kryssarens rekognosceringsplan, men Otway vågade ändå inte stanna kvar i batteriet, utan gav order om reträtt. Men redan medan översten tog en sista tur i kasematterna bröt helvetet lös.

”Tyskarna började bombardera oss med artilleri och granatkastare, helt utan att bry sig om sina egna soldater. Jag fick söka skydd i en kasematt.”

Tyska motanfall

Det blev nu extra fart på den brittiska tillbakaryckningen. Vissa soldater, bland andra Hawkins, var emellertid alltför svårt sårade för att kunna flyttas och måste därför lämnas kvar. De sorgliga resterna av bataljonens 600 man var nu nere i 75. De retirerade genom minfältet och fortsatte mot sydväst till samlingsplatsen vid en vägkorsning drygt en kilometer bort.

Med samma okuvlighet som präglade anfallet mot 9. Mervillebatteriet tog bataljonen itu med sina återstående uppgifter under D-dagen. Tillsammans med divisionens övriga enheter skulle man upprätta ett stabilt försvarsverk runt området och dessutom hjälpa till med att slå tillbaka eventuella tyska motanfall.

Under dagens lopp anslöt sig allt fler av de utspridda fallskärmstrupperna till sina kamrater. Bataljonen började likna en stridsenhet igen.

Tog kontroll över batteriet

Den huvudsakliga uppgiften var att erövra byn Le Plein och närliggande Château d’Amfreville. Bataljonen var dock alltför försvagad för att kunna lösa alla sina uppgifter utan hjälp. Klockan 14.00 stötte Otway ihop med lord Lovat och en grupp från 3. kommandobataljonen utanför Le Plein. Tillsammans lyckades de två bataljonerna erövra återstoden av byn.

Under dagens lopp skickade Otway även ut spejare bakom sig för att se om tyskarna hade återtagit Mervillebatteriet. De träffade några kommandosoldater som sa att batteriet fortfarande var satt ur stridbart skick.

Men tyskarna tog faktiskt kontroll över batteriet igen och den 7 juni genomförde en grupp kommandosoldater ett nytt anfall mot det. Batteriet var inte förstört, men det kunde inte heller bidra till försvaret av Sword Beach. På det hela taget var alltså angreppet en framgång.

Under de följande dagarna försvarade 9. bataljonen sina ställningar mot en rad tyska motanfall. Från den 8 till den 13 juni utkämpade bataljonen hårda strider vid Château Saint Côme. Först den 17 juni drogs den tillbaka från frontlinjen för att få vila upp sig.

Publicerad i Militär Historia 5/2012