Bersaglieri – italiensk elitstyrka på cykel

Natali såg cykelns militära potential

Luigi Camillo Natali var övertygad om att cykeln hade potential att ytterligare förstärka bersaglieris slagkraft. Därför inledde han i mitten av 1890-talet en brevkampanj, där han ihärdigt uppmanade landets försvarsministerium att omgående låta armén dra nytta av det nya, revolutionerande transportmedlet.

Helt självklart var det inte; cykeln ansågs vid denna tid som en ganska ovärdig gimmick till transportmedel, men till sist bar hans ansträngningar frukt. Den 15 mars 1898 formerades ett första cykelburet experimentkompani vid artilleriregementet i Parma.

Redan året efter användes i ciclisti för första gången i strid med stor framgång och under 1900-talets första decennium växte insikten om cykeltruppernas användbarhet. Från 1910 ingick en cykelbataljon i varje bersaglieriregemente.

Bianchi Model 12

De första cykeltrupperna hade använt vanliga, civila cyklar, men det stod snart klart att den militära användningen ställde särskilda krav. Uppdraget gick till Italiens största och äldsta cykeltillverkare, Bianchi i Milano.

Deras militära Model 12 hade fjädrande bakhjul och framgaffel, och fäste för såväl vapen, gasmask som annan fältutrustning i särskilda ramväskor. Bakhjulet var vändbart med olika stora kugghjul på vardera sidan, vilket i praktiken gjorde cykeln tvåväxlad. Karbin och en spade kunde också fästas utmed ramen. Bianchi Model 12 var dessutom fällbar och kunde bäras som en ryggsäck när terrängen så krävde.

Cykeltruppernas uniform var grön, med en ljusare grön bredbrättad hatt med den för bersaglieristyrkorna så typiska plymen av tjäderfjädrar. På högerarmen fanns ett särskilt broderat cykelmärke. Cykelkårens eldkraft stärktes efter något år med en ny kulspruta, Fiat 14. Tre cyklister delade på bördan: en tog stativet, en annan själva vapnet och en tredje den pump och vattentank som krävdes för kylningen.

Cyklade 12 mil om dagen

Att tillhöra de cyklande bersaglieri var att utgöra en elit inom armén – men det krävde också mycket av soldaterna. Cykelträningen låg på uppemot 12 mil per dag, och det med en cykel som fullt lastad vägde runt 40 kilo. Sättet att gränsla cykeln, den korrekta aerodynamiska hållningen, det rätta höjdförhållandet mellan sadel och styre – allt behövde övas in.

Italien i första världskriget

I historieskrivningen förknippas första världskriget nästan uteslutande med skyttegravskriget på västfronten. För Italiens del fördes dock kriget i nordöst, i det som idag är gränstrakterna till Slovenien och Österrike. Stora delar av striderna fördes på hög höjd i Alperna, andra i utdraget ställningskrig i de floddalar som genomkorsar nordöstra Italien.

En bitter ironi är att Italien inte hade behövt vara med i kriget. Landet var i praktiken neutralt och hade kunnat förbli så. Men starka krafter – varav poeten och agitatorn Gabriele D’Annunzio var en – underblåste en aggressiv nationalism. I slutändan segrade deras linje: att kriget sågs som ett sätt att fullfölja landets enande genom att införliva de sista italiensktalande områdena i nationen.

Den 23 maj 1915 förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern, och en konflikt som skulle kosta runt 1,3 miljoner italienare – varav 651 000 soldater – livet tog sin början.

Bersaglieri ofta förtrupp

Bersaglieritrupperna togs i anspråk på alla fronter under kriget. De cykelburna bataljonerna agerade ofta förtrupp eller arriärgarde, eller så kunde de, genom sin förflyttningsförmåga, sättas in för att förstärka övrigt infanteri i trängda lägen. Totalt stred 210.000 bersaglieri för Italien under första världskriget; av dem stupade 32.000. Ytterligare 50.000 skadades.

Överbefälhavare för de italienska trupperna var den 65-årige Luigi Cadorna, en gammaldags, auktoritär general vars ledarskap betonade stenhård disciplin och ständiga offensiver. Han valde att koncentrera Italiens angrepp i öster utmed gränsen till dagens Slovenien.

Genom att slå till där skulle Italien kunna nå den befästa staden Gorizia och högplatån Karst (Carso på italienska) varvid vägen skulle ligga öppen mot Trieste i söder, resonerade Cadorna. Så skulle det inte bli.

Isonzofrontens elva anfall

Österrike-Ungern hade haft tid att befästa sina positioner och ovanligt kraftiga regn gjorde gränsfloden Isonzo svår att passera. Elva gånger beordrade Cadorna sin allt mer uppgivna värnpliktsarmé av bondpojkar att göra offensiv – utan att uppnå några nämnvärda framgångar. De elva anfallen vid Isonzofronten betingade ett högt pris: 300 000 döda och ytterligare cirka 700 000 skadade.

För att upprätthålla stridsviljan skärptes disciplinen i armén. Det förekom till och med decimeringar, där soldater tvingades avrätta kamrater som straff för vad de överordnade pekade ut som bristande mod. En som stred vid Isonzo var en 32-årig journalist från Milano vid namn Benito Mussolini.

Bersaglieri blev kurirer

Det fastlåsta läget vid Isonzo gjorde att de cyklande bersaglieri fick andra roller än de offensiva. Inte minst användes de som kurirer mellan olika enheter och för spaning. Ett typexempel var Ottavio Bottecchia, en utfattig yngling som vuxit upp i Vittorio Veneto, inte långt från fronten i öster. Han hade bara fått gå två vintrar i skola innan han började arbeta som skomakarlärling.

21 år gammal gick han med i den cyklande bersaglierikåren och under fyra år cyklade han med utrustning och bud från stad till stad, från skyttegrav till skyttegrav utmed fronten. Vid ett par tillfällen utförde han spaningsuppdrag in på fientligt territorium. Efter kriget belönades han för sina insatser med en bronsmedalj för tapperhet i fält.

Ottavio Bottecchias cyklande tog emellertid inte slut där. Efter kriget emigrerade han till Frankrike för att söka arbete, där han började träna och tävla. 1923 deltog han för första gången i Giro d’Italia och nådde elfte plats, trots att han tävlat utan stöd från ett lag.

1920-talets Giro d’Italia var skoningslösa, nästan sadistiska i sina upplägg. Etapperna kunde vara 40 mil långa, på oasfalterade vägar, och ta fjorton eller femton timmar att slutföra. Något understöd med service, mat eller dryck gavs inte. Samma år blev Ottavio Bottecchia tvåa i Tour de France och 1924 vann han som förste italienare hela tävlingen.

Reträtten från Caporetto

Avslutningen på kriget vid Isonzofronten blev en tragedi för Italien. På morgonen den 24 oktober 1917 bröt österriska och tyska styrkor igenom försvarslinjen nära den lilla staden Caporetto (Kobarid, i dagens Slovenien) och en kaotisk reträtt tog vid. Först vid Piavefloden, 13 mil från den gamla frontlinjen, bromsades offensiven. Cadorna tvingades lämna ifrån sig befälet, och ersattes av den mer försiktige och taktiske Armando Diaz.

Hemingway saknade cykel

Vid Piave tjänstgjorde för övrigt en 18-årig amerikan vid namn Ernest Hemingway
i den frivilliga ambulanskåren. Hemingway skildrar kaoset efter förlusten vid Caporetto i romanen Farväl till vapnen från 1929. I en passage i boken har ambulansen kört fast i leran, några mil utanför Udine. Amerikanen Frederic och hans italienska kollegor försöker dra loss den, men utan framgång.

– Gud, som jag önskar att vi hade cyklar, sa Bonello.

– Cyklar man i USA? frågade Aymo.

– Det brukade man.

– Här är det något storartat. En cykel är en lysande sak.

– Gud, som jag önskar att vi hade cyklar. Jag gillar verkligen inte att gå.

Freden i Padova

Under hösten 1918 vände krigslyckan för Italien. Förstärkningar hade anlänt från västfronten, samtidigt som Österrike-Ungern plågades av politiska motsättningar. Linjen utmed floden Piave kunde hållas och den 24 november inleddes ett anfall vid staden Vittorio Veneto, där åtta bataljoner med cyklande bersaglieri användes som förtrupp.

Efter inledande hårt motstånd kunde italienarna avancera snabbt, och intog snart trakterna kring Trentino och Trieste. Situationen blev snart hopplös för Österrike-Ungern, och den 3 november 1918 undertecknades fredsavtalet i Padova. Ett tre och ett halvt år långt krig var över – och Italien fick bland annat de territorier i Trentino, Veneto och Trieste som än idag ingår i landet.

Cykeltrupperna i andra världskriget

De cyklande soldaterna hade visat sin nytta i kriget och från 1924 blev samtliga tolv bersaglieriregementen cykelburna. Nu gavs cyklisterna dessutom stöd av lastbilar med utrustning och ammunition som följde dem. Varje kompani fick också 12 motorcyklar som kunde transportera lika många tyngre kulsprutor.

I denna form stred bersaglieri på flera fronter under 1930-talet och i andra världskriget, bland annat i Jugoslavien, Rumänien, Albanien och i Sovjetunionen. Efter krigsslutet 1945 avvecklades många förband, medan de återstående mekaniserades – och cykeltrupperna förpassades till historien.

Idag hålls emellanåt uppvisningar med bersaglieri på cykel. Det är en delvis komisk syn: grå cyklar i formation, med soldater med vajande tjäderplymer i hatten och längst fram en cyklande trumpetare. Framfarten ackompanjeras av kårens egen, hastiga marsch från 1914:

Vi är Italiens bersaglieri

Vi cyklister, krigets falkar/…/

Ständigt snabba som vinden, är vi

Inga hinder för oss på jorden

Våra hjul slukar vägen

Vi har starka ben och ett trofast hjärta

Publicerad i Militär Historia 5/2018