Cambrai 1917 – det första pansaranfallet

Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld.

För att inte varna den tyska fienden hade pjäserna inte skjutits in mot målen på sedvanligt sätt utan skjutdata räknades fram och pjäserna förblev tysta fram till eldöppnandet. Tätt bakom stridsvagnarna ryckte soldater från sju divisioner ur brittiska 3. armén fram. Längre tillbaka väntade en kavallerikår på att sättas in om man lyckades bryta igenom försvaret.

Anfallsterrängen var noga utvald för att passa stridsvagnarna. För första gången hade man valt ett område som inte var sönderskjutet i tidigare strider och marken hade god bärighet. Den tyska fronten, Hindenburglinjen, utgjordes här av tre försvarslinjer på ett djup av åtta kilometer med mellanliggande taggtrådshinder som var minst 50 meter breda. Bakom fronten fanns staden Cambrai, en viktig tysk knutpunkt som britterna hoppades kunna inta.

Fuller stod för planläggningen

Inom Tank Corps, grundad i juni 1916 som Heavy Section, Machine Gun Corps, var offensiven noga förberedd. Chef var brigadgeneral Hugh Elles och stabschef överste J F C Fuller som efter världskriget skulle bli berömd som militärteoretiker och förespråkare för pansartrupper. Fuller skrev noggranna instruktioner om hur samverkan mellan stridsvagnarna och efterföljande infanteri skulle gå till.

Efter att ha förövat långt bakom fronten kördes vagn­arna, som var indelade i nio bataljoner, i nattliga järnvägstransporter på 36 tåg fram till sina utgångslägen som intogs natten före anfallet. Förutom anfallsstyrkan om 324 vagnar fanns 54 stycken i reserv. Vidare fanns 32 vagnar utrustade med särskilda krokar avsedda att dra undan taggtrådshinder, 18 vagnar avsedda för underhållstransporter, tre radiosambandsvagnar och en stridsvagn som skulle lägga ut telefonledningar.

Stridsvagnar i slaget vid Somme

Utvecklingen av stridsvagnarna hade startat på allvar två år tidigare. De tillkom som ett försök att bryta dödläget på västfronten, först i Storbritannien och då inom Royal Navy. Marinminister Winston Churchill lät en kommitté utveckla ”landfartyg” 1915. Ordet tank användes som en neutral beteckning för att hemlighålla projektet.

Den brittiska armén beställde 100 exemplar av Mark I och de första stridsvagnarna fick sitt elddop i slaget vid Somme sommaren 1916. Enskilda stridsvagnar sattes in för att hjälpa infanteriet i svårframkomlig skyttegravsterräng där många vagnar körde fast. Flera stridsvagnar fick dessutom tekniska problem. Chefen för de brittiska stridskrafterna, general Douglas Haig, tyckte ändå att konceptet var lovande och beställde 1 000 nya stridsvagnar, Mark IV.

Åtta man i en Mark IV

Att ingå i en stridsvagnsbesättning 1917 var ingen lätt uppgift. Personalen var frivillig. Man efterfrågade teknisk kompetens och erfarenheter av motorer, vilket vid denna tid inte var så vanligt.

Vagnchefen (som skötte styrbromsarna) och föraren (som gasade och kunde växla några växellägen) satt bredvid varandra framme i vagnen. Vidare fanns fyra skyttar och längst bak två man som hjälpte till med att växla.

Mindre riktningsändringar skötte vagnchefen genom att bromsa det ena bandet. För att svänga skarpare var man tvungen att stanna vagnen varpå föraren signalerade till växlingsmännen. Dessa frikopplade då det ena bandet och körde det andra långsamt eller fort. Att göra en U-sväng kunde ta upp till fem minuter.

Saknade fjädring och ljus

Det fanns ingen som helst fjädring. Det innebar att besättningen blev synnerligen omskakad när vagnarna kördes över de minsta ojämnheter samtidigt som det var svårt att observera terrängen från vagnen.

Inne i stridsvagnen dominerades utrymmet av en stor sexcylindrig motor. Den låg helt fritt för att underlätta smörjning och underhåll, vilket var både svårt och farligt när vagnen kördes och personalen var trött.

Under gång fick motorn hela stridsvagnen att vibrera samtidigt som det blev olidligt varmt inne i vagnarna. Det gick inte att göra sig hörd i larmet. Förutom motorn dånade de egna vapnen när de avfyrades samtidigt som vagnen fylldes av krutgaser. Besättningen kommunicerade därför genom att signalera med händerna. Det var svårt att se i halvdunklet, det fanns inga lampor, och ljus kom bara in genom siktspringorna.

Mark IV som male och female

Stridsvagnarna fanns i två versioner: ”Male” hade två 6-pundskanoner i torn på vardera sidan av vagnen och fyra kulsprutor, ”Female” hade sex kulsprutor. För att få någorlunda träffsannolikhet med kanonerna var man tvungen att stanna vagnen för att skjuta, däremot kunde kulsprutorna skjuta under gång med yttäckande effekt.

Träffades en stridsvagn av finkalibrig eld och splitter lät det som ”enorma trumvirvlar eller 50 hagelstormar mot ett plåttak” som en besättningsman uttryckte det. Risken var då stor att besättningen träffades av sekundärsplitter som slogs loss från insidan av pansarväggen. Det fanns särskilda ansiktsskydd av läder förstärkta med ringbrynjor.

Trots allt detta tyckte besättningarna att de hade det bättre än infanteristerna utanför. De var relativt väl skyddade mot splittret från artilleriets spränggranater samt mot finkalibrig eld.

Artillerield största hotet

Det största hotet mot stridsvagnarna var direktriktad eld från artilleripjäser. Slog en granat igenom pansarplåten var risken för brand stor. En vagnchef beskrev verkan av en träff under slaget:

”Vår vagn krängde och en förblindande flamma for in genom förarens siktspringa. En detonation, värre än de övriga, lyste upp hela stridsvagnens insida. Ett hett metallstycke flög mellan två i besättningen. Sedan träffades Arthur rakt i ansiktet av stort lösryckt splitter som fortsatt och begravdes i hans bröstkorg. Han föll utan ett ljud rakt ner på motorn, som blev nedsölad av blod, och vidare ner på golvet.”

Stridsvagnsanfallet vid Cambrai

Attacken vid Cambrai den 20 november startade som planerat. Anfallstäterna hade inga problem att nå den första tyska skyttegravslinjen. Stridsvagnarna mejade ner taggtrådshindren och infanteriet hade lätt att följa efter vagnarna. Inför anstormningen gav många tyska soldater upp eller flydde bakåt. På bara några timmar ryckte britterna fram upp till sex kilometer och med förhållandevis små förluster hos infanteriet.

Tyskarna utsattes även för flyganfall av lågtflygande jaktplan typ Sopwith Camel utrustade med lätta bomber. Normalt avdelades eget artilleri för att bekämpa motståndarnas artilleri, något som nu gjordes med flygplan. De brittiska piloterna anföll även närliggande flygfält för att hindra tyska flygplan att verka över stridsfältet.

På kvällen hade britterna tagit 4 211 fångar och trängt igenom två av de tre försvarslinjerna. Ryktet om framgångarna spreds snabbt och i Storbritannien ringde man för första gången sedan krigsutbrottet i kyrkklockorna för att fira segern, vilket dock skulle visa sig vara förhastat.

Ingick i Hindenburglinjen

Tyskarna hade länge betraktat Cambrai som en lugn sektor som nu försvarades av 20. landstormsdivisionen med ganska lågt stridsvärde och den bättre 54. reservdivisionen. Oturligt för britterna var chefen för 54. divisionen artillerist. Medveten om faran för pansaranfall hade han låtit sina artilleribetjäningar öva sig i att bekämpa stridsvagnsliknande mål.

Den tyska fronten vid Cambrai ingick i Hindenburglinjen som var en prototyp för ”djupförsvar” enligt rådande tysk försvarsdoktrin. I den utgjordes en första linje huvudsakligen av motståndsnästen. Den andra och viktiga linjen hade frontalt skydd genom sin placering på baksidan av Bourlonåsen, som löpte i nordsydlig riktning. Ytterligare längre tillbaka fanns en reservlinje. Från både andra och tredje linjen kunde tyskarna beskjuta mål som avtecknade sig på åsens krön.

Artillerield slog ut brittiska vagnar

Tyskarna räddades från ett totalt sammanbrott av att försvaret höll i centrum. När stridsvagnarna nådde upp på Bourlonåsen vid byn Flesquières möttes de av välriktad eld från tyska artilleripjäser. I sina förberedda och skyddade eldställningar hade kanonerna bättre träffsannolikhet än stridsvagnarna som överraskades av tyskarnas eld. Från stridsvagnarna var det svårt att lokalisera artilleripjäserna och britterna förlorade sammanlagt 28 vagnar.

Dessutom brast samordningen mellan stridsvagnarna och följeinfanteriet ur 51. skotska divisionen. För att spara sina soldater hade den skotske divisionschefen beslutat att soldaterna inte skulle gå närmare stridsvagnarna än 150–200 meter (de skulle inte i onödan utsättas för eld som riktades mot stridsvagnarna). Detta medförde att stridsvagnarna inte fick något understöd av infanteriet.

Genombrottet misslyckades

Genom att det tyska försvaret vid Flesquières och på några andra platser i centrum av fronten höll missade britterna möjligheten till ett större genombrott. På kvällen den 20 november hade de förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. Vidare hade 71 vagnar gått sönder och 43 kört fast. Besättningarna i de återstående 199 stridsvagnarna var slutkörda och hade förlorat förbandssammanhållningen.

Bristen på samband gjorde att det tog tid att återskapa ordningen. Överraskningsmomentet var borta och understödet minskade när artilleriet omgrupperades framåt till nya batteriplatser. Dessutom tog det för lång tid att få fram kavalleriet.

Tyskarna kastade nu fram förstärkningar för att täppa till de värsta luckorna i fronten. När britterna nästa dag återupptog anfallen saknades det förband för att utnyttja de framgångar man vunnit. Vidare visste många enheter inte vad de skulle göra och samordningen uteblev. Stridsvagnar anföll utan understöd in i bebyggelse.

Den 23 november anföll ett tjugotal stridsvagnar uppe på Bourlonåsen varav några vagnar hamnade inne i byn Fontaine. En brittisk kapten i vagn B19 beskrev vad som hände:

”När vi svängde in på bygatan bröt helvetet löst. Vi besköts från alla håll, även uppifrån. Anslagsblixtar från kulorna som träffade runt våra siktspringor och splitter som for omkring inne i vagnen gjorde det svårt att observera. Våra kulsprutors vapensköldar och infästningar skadades. Jag tvingades vråla instruktioner i örat på föraren och sedan rusa över till skyttarna och skrika för att ange mål. Två av besättningsmedlemmarna var sårade och allas ansikten var täckta av blod.**”

Tysk infiltrationstaktik

Fortsättningsvis genomförde britterna vanliga infanterianfall enligt skyttegravskrigets mönster av förlustrika utnötningsstrider. Efter sju dygns upprepade anfall lyckades de slutligen erövra huvuddelen av Bourlonåsen. Men då var alla möjligheter till genombrott sedan länge försuttna.

De tyska förstärkningarna till den hotade Cambraifronten uppgick efterhand till 20 divisioner. Den 30 november gick de till motanfall. Tyskarna hade tidigare under året utvecklat en ny anfallstaktik, den så kallade infiltrationstaktiken, vilken de nu framgångsrikt utnyttjade. Särskilt övade ”stormtrupper” hade till uppgift att kringgå motståndsfickor och fortsätta in på djupet. Kvarvarande försvar isolerades och blev sedan lätta mål för andra anfallsförband.

Artilleriet utnyttjades också överraskande. Istället för att försöka skjuta sönder de fientliga ställningarna sköts avskärmande och förblindande eld med hjälp av gas- och rökgranater. Genom att samtidigt skjuta icke observerad eld enbart baserad på kartunderlag mot knutpunkter och förbindelsevägar längre tillbaka försvårades försvarets möjligheter att omgruppera och skicka fram förstärkningar.

De tyska anfallsförberedelserna undgick inte britterna som dock saknade tid och reserver för att vidta några omfattande motåtgärder. De brittiska infanteriförbanden var slitna och hade inte hunnit bygga ut några nya försvarsställningar. De tyska anfallsförbanden gynnades också inledningsvis av dimma som ökade överraskningsmomentet.

Lågtflygande attackflyg

Senare under dagen utnyttjade även tyskarna direkt flygunderstöd. Men till skillnad från britterna, som använde jaktplan, hade tyskarna särskilda flygförband, Schlachstaffeln, med tvåsitsiga attackflygplan typ Halberstadt CL-II och Hannover CL-III med visst pansarskydd runt motor och besättning. De tyska attackflygplanen flög på 15 meters höjd och angrep brittiska ställningar direkt framför de anfallande stormtrupperna.

Redan på offensivens första dag erövrade tyskarna huvuddelen av den terräng de tidigare förlorat under britternas pansaranfall. Bara på den viktiga Bourlonåsen lyckades britterna någorlunda hålla tillbaka angriparna. Britterna kastade nu även in stridsvagnar för att försöka hejda tyskarna.

En av stridsvagnsbrigaderna var under återhämtning bakom fronten när dess besättningar på förmiddagen den 30 november orienterades om det tyska motanfallet.

Sambandsproblem för stridsvagnarna

Tre timmar senare sattes de första av totalt ett fyrtiotal vagnar in i striderna. Men i detta rörliga läge var det svårt att leda vagnarna som saknade sambands­utrustning. De få radiostationer som stridsvagnsförbanden medförde var man tvungna att lasta av och upprätta innan de kunde användas.

För att etablera telefonförbindelse fanns särskilt avdelade stridsvagnar som kunde lägga ut ledningarna på marken som sedan skulle hängas upp i särskilda stolpar innan man kunde upprätta någon telefonförbindelse. Låg teknisk tillförlitlighet och svårigheterna att leda stridsvagnarna minskade avsevärt deras stridseffekt.

Men även tyskarna var trötta och kraften var på upphällningen efter dagens framgångsrika anfall som kostade även dem stora förluster. Det var inte heller någon väl planerad större offensiv utan snarare ett hastigt genomfört lokalt motanfall. Efter ytterligare några dagars oavgjorda strider stabiliserades fronten i ett läge ganska likt det som rådde före den 20 november. Britter och tyskar hade inte lyckats åstadkomma mer än varsin inbuktning i motståndarens försvarslinje.

Även om striderna vid Cambrai inte var avgörande för krigsförloppet var lärdomarna intressanta. Redan på slagets första dag framstod det tydligt hur viktigt det var med samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri. Brast samordningen hade försvararna goda möjligheter att bekämpa stridsvagnarna.

Guderians lärdomar från Cambrai

Den tyska officeren Heinz Guderian uppfattas av många som blixtkrigets arkitekt. Ursprungligen signalist och stabsofficer under första världskriget blev han under mellankrigstiden känd som en ivrig förespråkare för mekaniserad och rörlig krigföring. I sin bok Achtung Panzer!, som kom ut 1937, skrev han bland annat om erfarenheterna från Cambrai:

”Tack vare stridsvagnar erövrade britterna vid Cambrai på mycket kortare tid ett lika stort område som under slaget vid Ypres [31 juli–10 november 1917] med avsevärt mindre förluster. Stridsvagnarnas häpnadsväckande framgång vid Cambrai berodde på att de för första gången sattes in samlat på en bred front. Framgångarna kunde blivit ännu större om britterna disponerat tillräckligt med reserver. Istället för att inrikta sig på att anfalla kvarvarande tyskt motstånd borde de ha fortsatt in på djupet för att eliminera batteriställningar, reserver och stabsplatser. Deras flygunderstöd var otillräckligt.”

Tre år senare ledde Guderian en pansarkår genom Ardennerna i fälttåget mot Frankrike 1940. Tyskarna hade lärt sig läxan från Cambrai.

Publicerad i Militär Historia 2/2009