Enrico Toti vid alpfronten 1916, samma år som han dödades. 

© deAgostini/Getty

Den enbente krigshjälten Enrico Toti

Trots att han bara hade ett ben sökte sig Enrico Toti till fronten där han stred med bersaglieri, de italienska cykelinfanteriet.

28 februari 2020 av Eskil Fagerstöm

Enrico Toti föddes i Rom 1882, där han arbetade som eldare vid järnvägen. Den 27 mars 1908, när han var sysselsatt med att fylla vatten i ett lokomotiv, halkade han och föll ner på spåret. Där kom han under ett rullande tåghjul och förlorade i olyckan sitt vänstra ben.

Cyklade till Sverige

Toti var dock en äventyrlig själ – och han tänkte inte låta sig hindras av sitt handikapp. Efter några år som måttligt framgångsrik uppfinnare gav han sig 1911 ut på en extraordinär cykeltur. Från Rom cyklade han norrut mot Paris, för att sedan fortsätta mot Belgien, Danmark, Sverige och Finland. Den enbente cyklisten fortsatte därefter ner genom Ryssland och Polen och återkom först 1912 till Italien.

Året efter var Toti ute på vägarna igen. Den här gången cyklade han söderut: via Levanten nådde han Alexandria i Egypten och trampade därifrån ner mot gränsen till Sudan. Där stötte han dock på patrull i form av brittiska soldater, som gjorde bedömningen att resan var allt för farlig. De förmådde honom att återvända till Kairo, varifrån han tog färjan tillbaka hem.

Nekades att ta värvning

När Italien gick in i kriget ville den glödande nationalisten Toti göra sin plikt för landet och anmälde sig snart som frivillig. Tre gånger om nekades han att ta värvning; armén hade inte plats för en nu drygt trettioårig enbent världscyklist och ex-eldare.

Han lät sig dock inte nedslås, utan cyklade på eget bevåg upp mot fronten vid Isonzo för att om möjligt ansluta sig direkt till trupperna där.

En glorifierande staty i Villa Borghese i Rom visar Toti i dödsögonblicket.

Vid den här tiden hade Toti blivit något av en kändis i Italien och en av befälhavarna lät honom följa med trupperna som frivillig, icke-stridande maskot. Totis exempel ansågs ha en god inverkan på moralen hos trupperna, resonerade ledningen. En sådan roll dög dock inte för patrioten Toti – han ville strida vid fronten.

Dödligt sårad i striderna

Till slut fick han sin vilja igenom och upptogs som menig i ett cykelburet bersaglieriförband.

På eftermiddagen den 6 augusti 1916 avancerade Totis grupp mot en höjd i närheten av Monfalcone norr om Trieste. Toti gick i täten med gevär och krycka när han träffades av ett skott och föll till marken.

Enligt samtida skildringar – i tidstypisk heroisk stil – fortsatte han att kasta granater, trots sin skada. När han reste sig träffades han åter av en kula och sårades dödligt. Enligt legenden ska han då ha slungat sin krycka mot fienden och ropat »Nun moro io!» (Jag dör inte!) innan han segnade ner. Så kysste han plymen på sin bersaglierehjälm och somnade in, enligt myten.

Kravaller vid begravningen

Krigspropagandan gjorde snart ett stort nummer av Totis öde. Han tilldelades arméns guldmedalj för sina insatser och flera minnesmärken uppfördes till hans ära. Toti kom också efter kriget att bli en hjälte för den nationalistiska och protofascistiska grupp av krigsveteraner som skulle bli en så viktig stödtrupp för Mussolinis fascistparti ett par år senare.

När Toti i början av 1920-talet slutligen begravdes i Rom bröt kravaller ut i San Giovanni-området mellan anarkister och fascister. Än idag bär en lång rad gator över hela Italien Enrico Totis namn. På bersaglierimuseet i Rom finns också hans cykel att beskåda.

Publicerad i Militär Historia 9/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också