Den skamliga krigsskadan

Under första världskriget drabbades soldater av oförklarliga kramper, förlamningar och hysteriska anfall. Fenomenet döptes till granatchock, men de utsatta anklagades för feghet och riskerade arkebusering.

41cc87af bca6 4b7f bf53

På morgonen den 18 september 1916 arresterades den menige soldaten Harry Farr för feghet. Kvällen innan skulle han ha följt med sin bataljon till fronten under slaget vid Somme, men dök aldrig upp. Han återfanns bakom linjerna av en specialistofficer som försökte tvinga honom att gå fram, men Farr vägrade och berättade att han helt enkelt inte stod ut med kanonmullret. Senare under kvällen eskorterades han framåt men sprang sin väg och greps morgonen därpå.

Under rättegången vittnade ett befäl om att Farrs nerver var förstörda. Sedan 1915 hade han tre gånger fått den nya diagnosen granatchock och hade tillbringat flera månader på sjukhus. Han led tidvis av skakningar och klarade inte av höga ljud. Den brittiska krigsrätten tog dock ingen hänsyn till detta.

Den då 25-årige Harry Farr dömdes till döden för att ha visat feghet inför fienden och han avrättades den 16 oktober 1916. Hans änka och barn blev hemlösa eftersom de inte hade rätt till pension och berättelsen om faderns avrättning blev en skamlig familjehemlighet. Det skulle dröja 90 år innan Farr fick upprättelse.

Blev plötsligt blinda

De första fallen av granatchock rapporterades redan 1914. Symptomen kunde vara skrämmande: soldater som i övrigt var helt oskadda blev plötsligt stumma, döva eller blinda. En del skakade i kramper, drabbades av hysteriska anfall eller fick förlamningar som låste lederna i omöjliga vinklar. Ett ögonvittne i byn Thiepval i Somme berättade:

Han skakade i alla lemmar som i epilepsi. Hans stålhjälm var bakåtskjuten i nacken och hans mun dreglade och två kamrater kunde inte hålla fast honom. Dessa svårt granatchockade pojkar rev sig i munnen utan uppehåll. Det var ett vanligt, förskräckligt beteende. Andra satt i fältsjukhusen utan att vara medvetna, bedövade, som om de vore döva och faktiskt stumma.

Det fanns även mindre uppseendeväckande fall där patienterna inte sprattlade och skrek. Det var soldater som led av ständigt återkommande mardrömmar, apati eller sjuklig ångest. I denna kategori fanns även de som – i likhet med Harry Farr – plötsligt inte klarade av påfrestningen i skyttegravarna.

Begreppet granatchock (Shell shock) myntades av brittiska soldater redan under krigets första år men termen blev allmängods efter att den använts i en tidningsartikel av den brittiske läkaren C S Myers år 1915. Syndromet antogs bero på att den drabbade befunnit sig för nära en exploderande granat, och att den plötsliga skillnaden i lufttryck orsakade skador på nerver och ryggmärgsvätska. I flera fall genomfördes obduktioner av avlidna som lidit av granatchock för att undersöka detta.

Amerikansk soldat drabbad av granatchock under slaget om Guadalcanal

Sjukvård i en brittisk skyttegrav 1917. Den stirrande blicken hos mannen till vänster är ett tecken på att han drabbats av stridspsykos och bilden används ofta för att illustrera tillståndet.

De olika begrepp som användes i olika länder speglar den totala förvirring som rådde inför fenomenet. I Frankrike användes termer som hjärnskakning (commotion cérébrale), nervösa problem (trouble nerveux) och krigstrauma (traumatisme de guerre). I Tyskland användes begrepp som krigsneuros (Kriegsneurose) och granatfeber (Granatfieber). Den belgiska termen, la kloppe, var ovanligt rättfram och betyder ungefär »inte helt riktig i huvudet».

Läkarvetenskapen stod helt handfallen. Ofta antog både läkare och militärer att det enbart handlade om inbillning orsakad av brist på karaktär. Enligt två tongivande läkare var orsaken till granatchock helt enkelt »svag vilja och svagt intellekt» kombinerat med »extrem mottaglighet för suggestion och negativism».

Ansågs mycket förnedrande

Det fanns en stor politisk motvilja mot att diagnosen överhuvudtaget ställdes eftersom den legitimerade feghet. Bland civilbefolkningen var förståelsen inte mycket större. Att drabbas av granatchock var nästan alltid förknippat med feghet, skam och att inte hålla måttet. Historiskt sett hade hysteriska anfall setts som en kvinnlig åkomma, och att drabbas som man ansågs mycket förnedrande.

Termen granatchock var egentligen helt missvisande. Många drabbades i samband med häftig artillerield eller under strid. Men ett stort antal hade inte varit i närheten av en explosion när de drabbades; enligt brittiska uppgifter hade en femtedel inte ens deltagit i strid. Vanligt var även att soldater drabbades när de for hem på permission. C S Myers uttryckte det på följande sätt:

För män som redan är utslitna eller som tidigare har lidit av denna rubbning kan den slutliga orsaken till sammanbrottet […] vara så obetydlig och förloppet så långsamt att tillståndet knappast förtjänar termen chock. Granatchock är därför en sällsynt illa vald term.

Fysisk skada

Britterna införde år 1917 istället diagnosen »ej ännu diagnostiserad (nervös)» (not yet diagnosed (nervous)) – ett medvetet vagt begrepp som underlättade om man inte ville betala ut krigspensioner. Termen granatchock fortsatte dock att användas av läkare, militärer och civila. Detta gör att många än idag tror att det enbart handlar om en rent fysisk skada som uppkommer efter granatexplosioner.

Shot_at_dawn_memorial

2006 restes minnesmärket "Shot at dawn" (skjuten i gryningen) för att hedra de 306 brittiska soldater som avrättades för feghet under första världskriget. Bild: Noisette.

Granatchock sågs som en ny åkomma, men det första omnämnandet är från slaget vid Marathon år 490 f Kr där en soldat skall ha drabbats av hysterisk blindhet. Under 1600-talet och framåt talade man om »nostalgi» vilket yttrade sig i sömnsvårigheter, aptitlöshet, ångest, hjärtklappning, apati och feber. Termen DaCostas syndrom användes under det amerikanska inbördeskriget och hade liknande symptom.

Men det var under första världskriget som mängden drabbade antog extrema proportioner. Officiellt drabbades 80 000 brittiska soldater av renodlad granatchock. Den tyska siffran är 613 000 men inbegriper alla rapporterade fall av psykiska besvär. Amerikanerna, som bara deltog under en begränsad tid, rapporterade 70 000 fall. Modern forskning räknar dessutom med stora mörkertal.

Experimentell medicinsk behandling

Det första världskriget brukar kallas det första industriella kriget. Moderna vapen användes tillsammans med gammaldags taktik. Särskilt på västfronten fastnade man i ett orörligt ställningskrig som krävde enorma förluster. Den utbredda användningen av artilleri skapade en extrem miljö där döden var närvarande oavsett var man befann sig. Många forskare menar att dessa var några av anledningarna till att granatchock blev ett så utbrett problem under just första världskriget.

Den medicinska behandlingen av granatchock var experimentell. I krigets början tvingades soldaten helt enkelt tillbaka till fronten eller arkebuserades. Denna praxis fortsatte i någon mån under hela kriget, som exemplet Harry Farr visar. Men snart började man försöka behandla de drabbade. Eftersom läkarna inte visste vad granatchock var så var fältet öppet för tolkning.

Många utnyttjade detta för att testa egna teorier. En vanlig behandling – som var extra populär i Tyskland – var att ge elchocker till dess att patienten upplevde sig ha blivit frisk. Hypnos användes också och speglade teorin att den drabbade helt enkelt hade suggererat fram symptomen. Andra behandlingar inbegrep samtalsterapi, vila, injektioner med eter och kloroform, kalla bad, bestrålning med röntgenstrålar samt att smittas med malaria (!).

Många återfall

När man börjde försöka bota granatchock skickades de drabbade långt bakom fronten men de flesta återvände aldrig. Fransmännen var något av pionjärer och blev först med att behandla granatchock omedelbart bakom stridslinjen, och snart tillämpades denna direkta behandling av alla arméer.

Resultatet blev att fler kunde återvända till sina enheter, men metoden fungerade bara när den användes tidigt på mildare fall. Antalet återfall var många, och oavsett metod var behandlingen sällan effektiv: av de svårare fallen tillfrisknade uppskattningsvis bara en av fem.

Efter kriget kom glömskan fort. Trots tusentals registrerade fall låtsades både allmänhet och myndigheter i alla inblandade länder att granatchock aldrig existerat. Det skulle dröja till efter Vietnamkriget innan läkare började använda moderna begrepp som »akut stressreaktion» och »posttraumatiskt stressyndrom» – PTSD.

Men vad hände med Harry Farr? År 2006 fick han slutligen upprättelse. Han benådades då postumt tillsammans med många andra som avrättats under första världskriget. Orsaken till beslutet var att med dagens kunskap om stresssyndrom under strid ansågs avrättningarna ha varit felaktiga. Farrs dotter hade då under många år fört en kampanj för att rentvå faderns namn, och hela tiden hävdat att han faktiskt led av granatchock.