Ferdinand Foch – professorn på västfronten

Advokatsonen Ferdinand Foch föddes den 2 oktober 1851 i den franska staden Tarbes, nära Pyrenéerna. Hans föräldrar var ett strikt och religiöst par som uppfostrade Ferdinand till en plikttrogen ung man som gjorde bra ifrån sig i skolan. Deras tanke var att sonen skulle bli präst eller tjänsteman, men historierna från hans morfars tid i Napoleons armé hade fått pojken att drömma om en militär karriär.

Tog värvning till tysk-franska kriget

1870 utbröt det fransk-tyska kriget. Efter den andra republikens fall hade Napoleons brorson valts till kejsare under namnet Napoleon III, och många fransmän drömde om att landet under hans ledning skulle fira samma militära triumfer som under Napoleonkrigen. Unge Foch tog värvning, men hann inte komma i strid innan kriget var över. Det slutade i ett svidande franskt nederlag. Kejsardömet kollapsade och Frankrike blev åter en republik.

Foch blev kvar i armén och utnämndes 1873 till fänrik vid artilleriet. Han skulle de närmaste fyrtio åren ägna mycket tid åt att förstå orsakerna till katastrofen 1870–71 och fundera över hur arvet från Napoleon I kunde anpassas till ett modernt krig. Hans karriär gick långsamt, kanske för att hans katolska tro betraktades som konservativ i det radikala Frankrike. Foch gifte sig 1878 och fick två söner och två döttrar.

Analyserade förlusten mot tyskarna

Det tog honom tolv år att bli kapten och 1885 skickades han på stabsofficersutbildning. Här befann han sig i sitt rätta element och även om det var långt mellan befordringarna gjorde han sig känd som en skicklig stabsofficer och duglig teoretiker.

Tio år senare skulle han själv leda stabsofficersutbildningen och var den ledande i försöken att analysera vad som orsakat nederlaget i fransk-tyska kriget med annat än upprörda känsloargument.

Passion och djärvhet i franska armén

För att förstå den franska armé som marscherade ut i första världskriget med klarröda byxor och blå rockar när alla andra klädde sig i dämpade färger, krävs insikter i den bakomliggande psykologin. Under 1800-­talet präglades den franska armén av arvet från Napoleon­krigen. Napoleon Bonaparte hade varit ett av världens få odiskutabla militära genier, men hade inte lämnat efter sig några handböcker eller goda råd.

Kvar fanns en föreställning om fransk överlägsenhet i mod och anda som ärvts av efterföljande generationer. Franska militärer valde att framställa ”passion” och ”djärvhet” som vinnande militära egenskaper. Medan preussarna hade kärva intellektuella generaler och britterna gentlemannamässiga världserövrare, ansåg sig fransmännen överlägsna när det gällde tapperhet och stridsvilja. Det franska begreppet élan – som betecknar att något görs med energi, passion och elegans – var centralt i arméns självbild, och var kopplat på ett närmast nedärvt sätt till Napoleons era och person.

Samtidigt som dessa tankegångar dominerade var arméns utrustning paradoxalt nog toppmodern. Fransmännens sjukvård hade under Krimkriget legat ett århundrade före den brittiska.

Foch den bäst utbildade officeraren

Problemet var att få högre officerare, utöver Foch, insåg vilken god skådespelare Napoleon hade varit. Hans tal om krigarära och mod hade varit avsedd att stärka soldaternas stridsvilja. Napoleon hade insett fördelarna med att en adrenalinstinn ung löjtnant gick i täten för sina män med huvudet osande av passion, medan en general däremot måste hålla huvudet kallt som en schackspelare.

Denna paradox missade de franska 1800-talsofficerarna fullständigt. Även om Foch också var påverkad av bilden av Napoleon som en anfallsglad känslomänniska, var han lika lite som Napoleon en självlärd naturbegåvning, utan snarare den mest välutbildade officeraren i sin generation.

Introducerade Clausewitz i Frankrike

Foch blev med tiden den främste uttolkaren av Napoleons doktriner och funderade över hur de skulle kunna tillämpas i en ny typ av krigföring med kulsprutor och snabbskjutande artilleri. Som lärare på olika militärskolor fick Foch en viktig roll som fostrare av en ny generation officerare. Han introducerade den tyske krigsteoretikern Carl von Clausewitz idéer i Frankrike. Foch propagerade för segerviljans betydelse, men underströk i likhet med Clausewitz att föreställningen om medfödd genialitet borde ersättas med kunskap och gott stabsarbete – det vill säga en gedigen miltär utbildning.

Trots sina prestigefyllda uppdrag blev inte Foch överste förrän 1903, vid 52 års ålder. Han tjänstgjorde som ställföreträdande chef för generalstaben och var chef för École Militaire och för stabsofficersutbildningen. 1912 besökte Foch den engelska stormanövern och lade märke till hur de bördsstolta adelsmännen som ledde den engelska armén överglänstes i effektivitet av snabbtänkta reservister och välutbildade officerare.

Anfall, men inte till varje pris

Foch skrev böckerna Des principes de la guerre (”Krigets principer”, 1903) och De la conduite de la guerre (”Om krigets genomförande”, 1904), där han predikade en aktiv och aggressiv doktrin, något som passade den franska tidsandan. Men han underströk om och om igen att huvudlösa attacker endast ledde till onödiga förluster och nederlag.

Men sådana argument ville inte företrädarna för det offensiva ideal som präglade den franska armén ta till sig. Anfallet hade blivit ett mål i sig. Denna inställning låg bakom den famösa Plan XVII som 1914 nästan skulle leda till Frankrikes undergång.

1911 blev Foch äntligen generalmajor. Han var sextio år gammal och fortfarande satt lite på undantag. Det var som om det militära etablissemanget inte riktigt visste vad det skulle ha honom till.

Invasionsplaner mot Tyskland

Först 1913 fick han sitt första befäl, XX-kåren i Nancy på Rhenfronten söder om Luxemburg. Kåren tillhörde andra armén och skulle enligt Plan XVII invadera Tyskland så fort kriget bröt ut. Planen gick ut på att Frankrike, oavsett vad tyskarna hittade på, skulle göra en offensiv in i Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine), ett område som Frankrike tvingats avträda till Tyskland efter kriget 1870–71.

General Joseph Joffre som var chef för den franska generalstaben åren 1911–16 var influerad av Fochs aggressiva och aktivistiska idéer. Men Joffre hade som många andra franska officerare svårt att skilja på djärvhet och dumdristighet. Och om generalerna rycktes med i det dum­dristiga, vad hjälpte då de lägre officerarnas och man­skapets djärvhet?

Första världskrigets katastrofstart

Vid krigsutbrottet i augusti 1914 mobiliserade de franska arméerna och satte sig i rörelse. Man avancerade och tog några mindre städer i Elsass-Lothringen medan tyskarna drog sig tillbaka. De retirerade tyskarnas kulsprutor orsakade fruktansvärda förluster i de franska förbanden som prioriterade snabbhet och inte uppmuntrades att ta skydd. Det gick åt tusentals människoliv för att träna varje fransk general och Foch var inget undantag. Hans kår var en av de snabbaste in i den tyska fällan.

När tyskarna fyra dagar senare anföll och helt enligt plan krossade den franska offensiven så hade Foch fått lite mer ordning på koncepten. Under en veckas hårda strider skyddade hans kår reträtten tillbaka till utgångsläget. Det var en svart vecka för Frankrike, och för Foch, som på en och samma dag miste både sin son Germain och sin svärson.

Inom några veckor hade fransmännen trängts tillbaka till sitt utgångsläge. Plan XVII framstod som ett franskt självmordsförsök. Medan de franska styrkorna trots stora förluster inte uppnått någonting hade tyskarna, utan motstånd, kunnat avancera genom Belgien och närmade sig Paris.

Ferdinand Foch tog över 9. armén

Franska generaler sparkades till höger och vänster. Foch hade dock kommit undan med äran i behåll. Joffre gav honom befälet över 9. armén som just höll på att sättas upp för att försöka hindra de två tyska arméer som marscherade mot den franska huvudstaden. Det är en svår uppgift att leda en armé som organiseras under en reträtt och under konstanta strider, men Ferdinand Foch klarade uppdraget.

Foch hyllades som hjälte

Genom de allierades seger i slaget vid Marne 5–12 september 1914 kunde Paris räddas. Segern berodde huvudsakligen på att Joffre fick britter och fransmän att samarbeta. Men även Foch gick från klarhet till klarhet när han omsatte årtionden av studier i aktivistisk praktik.

Den 12 september återtog han Châlons och hyllades som hjälte. Under striderna påstods han ha sagt: ”Min center viker, min höger retirerar. Situationen är utmärkt. Jag anfaller.” Det ofta citerade uttalandet kan dock ha lagts i hans mun eftersom det passade väl in i den franska självbilden.

Under slaget arbetade Foch med överstelöjtnanten Maxime Weygand som stabschef. Den stillsamme Weygand blev Fochs skugga genom hela kriget och var den som tolkade hans korthuggna anvisningar. Foch var känd för att excellera i små utbrott, spetsfundigheter och obegripliga cynismer. Ständigt rökande och bubblande av energi var han äntligen i sitt rätta element.

Joffre befordrade Foch till sin ställföreträdare och ersättare, det senare för att trampa sin rival Gallieni på tårna. Foch skickades till Flandern för att samordna det som kom att kallas ”kapplöpningen till havet” – en serie slag som under oktober hejdade tyskarna och etablerade västfrontens sträckning till Engelska kanalen. Foch kom förvånansvärt väl överens med den surmulne brittiske befälhavaren French som beskrev Foch som ”den bäste generalen i världen”. Annars betraktade många av kollegorna Foch som en irriterande och pratglad liten professor.

Frankrike förlorade en miljon man

I slutet av 1914 blev Foch chef för norra armégruppen, som höll norra ändan av västfronten. Tyskarna hade gått på defensiven och snabbt fattat hur den skulle skötas. Följande år ägnade de allierade åt blodiga offensiver medan arméerna på alla nivåer försökte bemästra den nya typen av krig med skyttegravar, kulsprutor och gas. Och det var Frankrike som bar huvuddelen av slakträkningen. Landets förluster på över en miljon man var mer än vad britter och tyskar förlorade tillsammans.

Foch rönte inga framgångar 1915, men lärde sig mycket. Det är belysande för skillnaden mellan myten om anfalls-Foch och den riktige Foch att den senare började propagera för ”mycket artilleri, lite infanteri”, och en långsam och metodisk offensiv. Men han talade fortfarande för döva öron.

Slaget vid Verdun

Fransmännen ville ha ett genombrott och nå ut på de gröna fälten bortom skyttegravarna för att hitta tillbaka till det ”napoleonska” manöverkriget. Tyskarnas spektakulära seger vid Tannenberg i Ostpreussen hade visat att det fortfarande gick att genomföra rörliga operationer – skillnaden var bara att truppdensiteten på östfronten var mycket lägre än i väst och att det där alltid gick att hitta ytor att manövrera på.

I februari 1916 inledde den tyske general Erich von Falkenhayn första världskrigets största vansinnesnummer: slaget vid Verdun. Anfallet bottnade i en insikt om att fransmännen skulle slåss till siste man hellre än att låta tyskarna inta fästningen vid Verdun. På så sätt skapade Falkenhayn en köttkvarn som Frankrike inte kunde sluta att mata med unga män. Slaget pågick i nästan ett år utan att ett avgörande nåddes. Priset var nästan 378 000 döda, sårade och saknade franska soldater medan tyskarnas förluster uppgick till cirka 337 000.

Foch bakom offensiven vid Somme

Foch hölls utanför blodbadet vid Verdun och arbetade istället på en stor fransk-brittisk offensiv vid Somme som skulle sammanfalla med en stor rysk offensiv i Polen. Foch hade nu funderat färdigt kring hur det moderna kriget skulle skötas och förkastat alla idéer om gloriösa anfall och spektakulära genombrott mot manöverkrig. Den enda doktrin som var taktiskt möjlig på västfronten var att förstöra tyska förband fortare än de förstörde allierade förband. Det var ett utnötningskrig som krävdes, och då gällde det att se till att vara bäst på att nöta. Vårvintern 1916 ägnades åt minutiösa förberedelser och åt att öva på ny stridsteknik.

Striderna vid Somme inleddes den första juli med en massaker på 60 000 engelsmän vars chefer inte riktigt orkat lyssna på ”den lille pratglade professorn”. Samma dag förlorade Fochs trupper bara en tiondel så många män och tog dessutom sina anfallsmål, något britterna inte skulle göra på veckor.

Fochs koncept om ”mycket artilleri, lite infanteri” fungerade, och istället för att försöka tränga in på djupet av fiendens gruppering för att ta avlägsna platser, stred man nu för att öka bredden på sina anfallsmål. För om man breddade sitt genombrott drog man in fler fiendeförband i strid och nötte ner dem.

Foch manövrerades bort

Slaget vid Somme malde på i fem månader och tvingade, tillsammans med den ryske generalen Aleksej Bursilovs offensiv i södra Polen, tyskarna att avbryta anfallen vid Verdun. Sakta började Fochs systematiska anfall ge effekt.

På många sätt blev Somme vändpunkten i första världskriget. Det ledde inte till det spektakulära och gloriösa manöverkrig som många generaler hade hoppats på, men man hade funnit en metod att vinna ett industrialiserat krig.

Foch hade fått grepp om tyskarna, men inte om intrigerna i det franska generalitetet. ”Somme-klicken” runt Joffre och Foch fann sig plötsligt utmanövrerad och ersatt av ”Verdun-klicken”. Foch skickades till Italien med oklara mandat och lika oklar uppgift.

Fransmännen hann med att ha två överbefälhavare 1917. Först ut var Robert Nivelle som varit befälhavare över en armé vid Verdun och nu förväntades föra kriget vidare mer raskt och energiskt. Foch var dock skeptisk. Som han såg det skulle man inte klara av en krigsavgörande offensiv förrän USA gått med i kriget och hunnit skicka en armé.

I april 1917, nästan samtidigt som USA förklarade Tyskland krig, inleddes Nivelles offensiv. Den slutade i intet och den franska armén skakades av myterier och protester.

Pétain ny överbefälhavare

General Philippe Pétain blev ny överbefälhavare, med Foch som stabschef. Man kom snabbt överens om att inställa alla offensiver och vänta. Ryssland hade brutit samman i revolution, och man kunde därför snart förvänta sig att mängder av tyska förband från östfronten sattes in i väst.

Hösten 1917 satte de allierade samman ett högsta krigsråd där Foch deltog som representant för den franska armén. Rådet ägnade sig lika mycket åt personliga konflikter som krigsplanering, men samarbetet var ändå ett steg i rätt riktning.

Den 21 mars 1918 anföll tyskarna och rev upp ett stort hål i den allierade fronten. Tyskarna hade utvecklat en annorlunda taktik för att uppnå genombrott, där man i motsats till det ytterst systematiska franska tuggandet satsade på att snabbt komma in på djupet av fiendens gruppering och utnyttja det kaos som uppstod.

Foch fick befäl över västfronten

Till att börja med fungerade taktiken utmärkt och rev upp flera brittiska divisioner. Men den spektakulära offensiven var ändå dömd att misslyckas. Det fanns helt enkelt för många nya divisioner att ställa i dess väg och den 3 april gavs Foch kontroll över de samlade arméreserverna. Den tyska offensiven stannade av efter hårda strider. Några dagar senare utnämndes Foch till överbefälhavare över de allierade arméerna. Han ledde nu hela västfronten, visserligen utan en egen stab och eller speciellt tydliga mandat, men likväl.

Tyskarna anföll på nytt i slutet av maj och pressade sig allt närmare Paris. Nu kunde Foch emellertid sätta in amerikanska divisioner och offensiven ebbade ut. Tyskarna anföll en sista gång vid Marne i juli, men körde fast efter bara ett par dagar. Foch gjorde ett motanfall och började driva tillbaka tyskarna till det utgångsläge de haft tre månader tidigare.

Den stora offensiven avslutade kriget

Den sjätte augusti 1918 blev Foch utnämnd till marskalk av Frankrike. Drygt en månad senare släppte han lös ”den stora offensiven”, en lång serie begränsade offensiver satta i ett större sammanhang, som drev ut tyskarna ur Frankrike. Fochs metoder med mycket artilleri, lite infanteri kompletterades nu med attackflyg och stridsvagnar. Efter tre månader av hårda strider fick Foch ta emot den tyska begäran om ett vapenstillestånd. Kriget var över.

Foch var inte nöjd med Versaillesfreden. Enligt honom skulle den bara leda till ett ”tjugoårigt vapenstillstånd”. Vid fredskongressen i Paris 1919 argumenterade han för att Tyskland borde avväpnas en gång för alla och att Rhen skulle göras till Tysklands västgräns.

Hans tro på ett ännu hårdare fredsavtal än det som tyskarna påtvingades känns i dag tveksam, då en av drivkrafterna bakom den tyska revanschismen på 1920-talet just var att det tuffa fredsavtalet gjort landet ”härlöst, värnlöst och ärelöst”. Fochs vapendragare Weygand skulle som fransk överbefälhavare skörda frukterna av denna draksådd 1940.

Står staty i London

Ferdinand Foch dog den 20 mars 1929, vid 77 års ålder. Han begravdes nära Napoleon i Invaliddomen. På sin ­sarkofag bärs han fram av åtta soldater i långa rockar. Som hyllad krigshjälte har han fått ett dussintal gator uppkallade efter sig, liksom en vindruva, ett kanadensiskt berg och ett hangarfartyg. Foch, som 1911 sa att flygplan var ”intressanta leksaker utan militärt värde”, hade kanske uppskattat ironin. Foch är också den ende fransman som förärats en staty i London.

Publicerad i Militär Historia 3/2014